Många gånger resonerar vi människor om att ” om jag bara hade haft tillgång till detta, om jag bara hade kunnat få, om jag bara haft nära till, osv”. Jag tänker alltså på tillgängligheten till saker, ting, platser och dylikt. Men är det så enkelt att om vi bara får tillgång till de saker/platser vi önskar, så hade allt blivit bättre, och att vi då nyttjat dessa ting/platser på ett bättre sätt?
Allt som oftast när jag är ute och promenerar, cyklar eller kör bil, så tittar jag in i stadens olika villaträdgårdar. Kanske inte just i villaträdgårdarna, men framsidan av alla hus. Många hus (nästan de flesta) har antingen en trädgårdsbänk, eller ett cafébord med två stolar framför sina hus. Det ser väldigt fint och idylliskt ut, och man kan många gånger tänka ”där skulle jag kunna tänka mig sitta och koppla av, läsa en bok och även ta en kopp kaffe”. Jag kan nog påstå att jag aldrig sett någon sitta på dessa bänkar, stolar under alla mina promenader med cykel eller till fots. Tänk så många som drömde om detta när det väl en gång hade en tanke om ett framtida hus. En bänk framför husgaveln, och där kunna sitta och njuta av den mysiga kvällssolen. När väl huset är deras, och bänken är på plats, så händer det aldrig. Den en gång drömmande bänken får stå där ensam i sin prakt, just för att lättillgängligheten har gjort människan bekväm, och bänken glöms bort.
Ett annat exempel är fotografering och videofilmning. Innan smartphones ”vassa” kameraoptik fanns, så hade man sin vanliga kamera alltid med sig. Redan innan den digitala tidseran, så hade man sin systemkamera alltid vid sin sida, och då givetvis ett flertal filmrullar. Oavsett vilken kamera man hade så skulle bilderna framkallas på papper, eller föras över från det digitala minnet till en dator. Det krävdes lite arbete för att få rätt på dessa bilder. Antingen skulle bilderna placeras i ett album, eller i en mapp på datorn. Man hade liksom full koll på sina bilder. När videofilms-eran kom, såg man nästan ut som en Tv-reporter när man vid alla möjliga tillfällen hade med sig sin kamera och filmade. Det var ganska omständigt att varje gång dra med sig sin kamera, men man gjorde det, allt för att fotobanken skulle vara komplett. Idag har vi alltid med oss en kamera, dvs vår telefon. Både bild och video. Vi kan göra det mesta med denna telefonkamera i allt från slowmotion, bilder med filter, utan filter, lägga till färger etc. Men jag tror att det flesta människor idag, har färre ”album” sparade, än vad vi hade tidigare. Lättillgängligheten har gjort oss bekväma vilket innebär att vi har bilder lite överallt numera. Det fina strukturerade albumen är bara ett minne blott, utan nu har vi bilder/filmer lite varstans. Respekten för en bild har inte samma värde längre, utan den faller i glömska ganska snabbt.
Det finns många likheter/jämförelser som man kan göra i vårt dagliga liv. Detta var bara två exempel. Om man ska hårdra dessa exempel till träning och tävling, så tror jag att sanningen ser likadan ut där. Att den som har närmast till sin träningslokal inte alltid är den som lockas till att satsa på sin idrott. Där finns dom som får åka (gå, cykla, buss eller bil) genom hela stan, bara för att få möjlighet att träna sin sport, medan andra som har träningslokalen ”runt hörnet” inte gitter ta sig dit. Enkelheten gör oss ibland bekväma, och vi glömmer bort vad mycket vi egentligen har.