Specialidrott i skolan – Bra eller mindre bra?

Något som verkligen är på tapeten idag är idrottsgrundskolor. Skolor som profilerar sig med idrott som bas. Är du tex en fotbollsspelare, ja då har du chansen att träna fotboll på skoltid. Är du brottare, då tränar du under samma premisser, dvs på skoltid. Tanken är väl god, men är den sund och framförallt hållbar i längden?

En massa motiverade barn/ungdomar som kan träna på dagtid, och då i kombination med sina studier, det är väl bra, eller?

Är det sunt att först träna sin specialidrott under skoltid, vilket innebär ett flertal timmar, och sedan träning igen på den obligatoriska träningstiden på kvällstid. Vi talar alltså nu om barn som ska börja sjuan, och befinner sig i en ålder av 13–14 år. Blir det inte lite väl uppstyrd träning i allt för tidiga ålder? Barnen får inte en chans att själv hitta sin egna kreativa förmåga, och sin egna lust till träning, utan allt är styrt av skolan och sin idrott. Toppen på detta är att det sedan också ska prestera på tävling. Vad händer när det blir ”grus i maskineriet”, och vinsterna uteblir, och träningströttheten gör sig påmind?

Det finns många saker som jag är orolig för i denna allt för tidiga elitsatsning för barn. Många involverade skolpersonligheter vill påstå att det är bra för dessa barn att finnas i ett och samma forum, där ambitionen är likvärdig, dvs att träna och kunna satsa på sin idrott även under skoltid. Fina meningar och tankar, men är det alltid så enkelt att påstå att ”lika barn leka bäst, och att ju tidigare du börjar, desto bättre blir det? Att ha specialidrott för gymnasieelever är väl sin sak, men att krympa ner denna satsningen till grundskoleelever kan bli förödande i slutändan. Många barn orkar inte med den alltför tidiga satsning, vilket gör att många slutar innan de ens hunnit börja. Vi förlorar många barn inom idrottsrörelsen, eftersom träningen är allt för tidigt riktad mot elit. Lägg därtill en massa barn som inte bor i närheten av den utvalda ”idrottsmetropolen” och som varje dag måste pendla mellan hemmet och skolan, och då talar vi om barn som ännu inte är fyllda femton år och som bor flera mil från den utvalda specialskolan.  

För många år sedan gjorde jag en egen analys och uträkning gällande ungdomar som tillhört brottargymnasiet i Klippan (märk väl, nu talar jag om gymnasiet). Samtliga elever som hade gått där mellan perioden från sent 70-tal fram till dags dato var publicerade med namn på deras hemsida. Eftersom jag har ganska bra koll på deras fortsatta karriärer, så var resultatet faktiskt rejält skrämmande. Nu handlade det inte om hur många som hade tagit EM, VM eller OS-medalj för det var bara ett fåtal. Nä, av alla dessa flera hundra så var det inte många som hade fortsatt med sin brottarkarriär upp till seniorkategorin, och den är mer illavarslande. De blev utbrända helt enkelt. Att satsa i gymnasieålder är visserligen ett måste för att kunna nå en slutlig topp som idrottare, men jag tror inte att det alltid måste ske i ett kollektiv. Jag tror att en satsning måste komma inifrån en själv, och inte från någon uppbyggd likvärdig skola där alla ska formas i ett och samma koncept. Varje enskild utövare måste få göra det på sitt sätt. Problemet för lagidrotter med denna typ av idrottsskolor, är att utgallringen och petningar som gör sig än mer tydliga i ett tidigt skede. Barnen får snabbare en identitet om de duger eller ej.

Min text handlar om att man ska vara mycket försiktig med en allt för tidig elitsatsning för barn. Man tänker inte på barnen när man formar dessa skolor, utan mer på alla dom som blir anställda. Det finns så många andra vägar som man kan uppmuntra barn och ungdomar till ett livslångt idrottande än att fålla in barnen i en idrottsskola. Idrott ska inledas med glädje och en önskan om att vilja sträva långt (om man nu vill detta), och inte med tvång, press och utgallring vilket dessa inrättningar snabbt kan förvandlas till för väldigt många unga människor.