Idag (och även sedan många år tillbaka) är det inte många journalister som har någon större kunskap om brottningssporten. För att förenkla (dock ej förringa) det hela så tror jag att greppen: nacksving och mara i stort sett är det enda som dagens journalistkår har på sitt CV. Då ska det även förtydligas att det endast är namnen som kännetecknas, och inte själva utförandet av de namngivna greppen. Går man tillbaka i tiden, en bra bit innan min egna aktiva karriär, uppvisade dåtidens journalister ett väldigt stort brottningskunnande. Läser man gamla tidningsartiklar kan det stå väldigt utförligt: ”Larsson från Eslöv besegrade sin motståndare Gösta Jönsson med en väl avvägd överstörtning, som sedermera kopplades om till en nacksvingskoppling. Fallet var ett faktum, och Larsson vann på fall efter 2.22”. Det här var egentligen en ganska förenklad version, för oftast kunde texten vara betydligt mer avancerad än så.
När jag själv tävlade, fick jag frågan allt som oftast av sportjournalisterna: ”vilket grepp vann du på?” De visste inte, utan de var tvungna att ställa frågan för att vara helt säkra. Jämför man då sportjournalisternas kunskaper gällande tex fotboll, handboll eller ishockey då snackar vi analyser på hög nivå, och ett mycket brett kunnande.
Varför är det så egentligen?
Brottning har varit oerhört stort från begynnelsen fram till slutet av 50-talet i Sverige. Sverige var allt som oftast en ledande nation, och hemförde många mästerskapstitlar. Eftersom gemene man på den tiden uppvisade ett stort intresse av brottning, gjorde då att journalistkåren var på tårna och förmedlade brottningsmatcher på alla nivåer i många av landets ledande tidningar. Idag får inte svensk brottning någon direkt exponering i varken tidningar eller TV, vilket då gör att svenska folket inte kan ta till sig så mycket kunskap gällande vår sport längre. Det blir lite som journalisten/Erna som kan namnen på mara och nacksving, men vet inte hur det ser ut i själva utförandet. Ser vi inte sporten, och läser vi inte om den, ja då falnar ju även intresset, och kunskapen uteblir. För saker man inte kan, blir väldigt svårt att förstå, förstår man inte, då blir det även väldigt tråkigt. Fotboll, världens största sport, exponeras i en massa tv-kanaler dagligen. Det pumpas ut matcher från världens alla håll, vilket gör att vi människor blir otroligt duktiga och intresserade av sporten. Vi förstår sporten helt enkelt. Svenska folket kan med lätthet bedöma, och njuta av en 0 – 0 match i fotboll, medan en brottningsmatch som inte presenterat ett uppiggande kast på en minut döms ut på direkten av samma åskådare. Man kan undra varför? Jo, för att man inte har någon kunskap om sporten. Man ser inte samma charm i en 0–0 mach i brottning, som man tex gör i fotboll, just för att kompetensen brister.
Ta vår egna tidning här nere i Skåne, Sydsvenska dagbladet. Varje dag (sommar som vinter) skrivs det stora reportage om Malmö FF. Det diskuteras på bredden och längden, och det analyseras hej vilt. Intervjuer, reportage, resultat, uppföljningar etc. Övriga ”mindre” sporter som tex brottning, badminton, judo eller fäktning får inte många reportage redovisade för allmänheten.
Nu handlar min text handlar absolut inte om någon avundsjuka gentemot fotbollen, utan det är bara ren och skär sanning. Min text handlar heller inte om att jag vill att vår sport ska få samma uppmärksamhet som världens största sport, absolut inte. Utan det enda jag vill är att man tar några små procent från giganterna, och lägger dessa på andra idrotter, som tex brottning. Hade vi (och övriga ”små” sporter) fått en tiondel av den publicitet som fotbollen får, ja då hade vi varit enormt tacksamma, och folk hade fått ta del av en massa andra fina sporter, som tex en världssport som brottning.