En gång i tiden var jag en ung målinriktad idrottsman som ville mycket. Jag ville vinna, prestera, vara på topp, känna mig ”stor och stark”, bli framgångsrik inom min sport. När jag var liten knattebrottare fick man ofta uppiggande ord till sig, och då inte bara från sina klubbkamrater och ledare, utan även utanför detta sällskap. Det kunde vara ledare, föräldrar och tränare från andra föreningar som ibland sa några uppmuntrande ord på vägen, vilket alltid uppskattades. När jag blev äldre, märkte jag tydligt hur dessa uppmuntrande ord försvann mer och mer utanför det egna klubbledet. Ju äldre och bättre man blev, desto mindre blev det av den varan. Det uppmuntrande orden byttes istället ut till kritiska kommentarer, eller inga ord alls. Oftast fick man en kommentar om man hade förlorat eller inte presterat såsom man borde ha gjort. Då kom allt som oftast frågan (fast dom redan visste), hur gick det på tävlingen i lördags?
När man kom hem och hade presterat som en gud, och det till och med var skriverier (positiva skriverier) i dåtidens tidningar, då var det ganska tyst runt omkring en. Det blev istället blickar, ”titta under lugg”, låtsades som ingenting hade hänt etc. Nä, beröm det kunde vara farligt. Det var ju lätt att personen ifråga (dvs jag) skulle få hybris och tappa fotfästet, och det ville ”dom” ju inte vara skuld till. Den svenska avundsjukan är verkligen så sann, och så tydlig. Jag har mött den många gånger, både som aktiv, och som ledare/tränare för andra duktiga brottare.
För ett par år sedan släppte jag min första bok, min självbiografi som heter: Gossen Ruda – Brottaren som försvann. Jag minns att jag talades vid i telefon med Torbjörn som är en av Sivart förlags utgivare. Strax strax innan utgivning sa jag följande mening till honom ”- undrar vad folk ska tycka och tänka om boken?” Torbjörn svarade på sitt alltid så lugna sätt ”- problemet är inte vad folk kommer tycka, utan det svåra är dom som inte säger någonting alls”. Och han hade helt rätt. Den känslan var svår att hantera, och väldigt svår att förstå. Människor som jag förväntade mig skulle kommentera med att tycka och tänka, var nu helt tysta. Nu var det i och för sig bara en liten del som agerade på detta sätt. Responsen över lag har varit helt fantastik med mycket kärlek och fina ord, vilket jag är oerhört tacksam över. Men jag har ändå funderat lite grann och tänkt efter varför vissa (en liten skara) agerat såsom dom gjort. Min enda slutsats är: ren och skär avundsjuka.
Jag har gjort en jämförelse i mina tankar på hur det var när jag tävlade, kontra mina böcker som jag släppt. Och känslan och upplevelsen är i stort sätt densamma. Jag kan minnas när jag kom hem efter segrar och turneringsvinster, där vissa bara tittade ner i marken utan att säga någonting alls, medan andra var överväldigande glada för min skull.
Jag tror faktiskt att det är ett svenskt fenomen, och som är så fast inbiten i vår svenska jantelag sedan lång tid tillbaka. Ingen får ”sticka” iväg, utan vi ska vara lite lagom till mans allihop. Viktigt att påpeka att vi nu inte talar om kommentarer, eller ”gillningar” i våra sociala-medier. Det typen av cred/bekräftelse är bara på låtsas, och bara ren och skär yta, och inget som kan uppfattas som äkta. Nä, vi talar om det verkliga livet, det sociala skådespelet som ibland är väldigt svår att begripa.
Men samtidigt måste jag medge att den svenska avundsjukan även gett mig kraft att fortsätta. Deras missunnsamhet har gett mig (och gör så fortfarande) kraften att gå vidare mot nya mål och idéer, som tex att skriva i den här bloggen.
Så tänk på alla ni som satsar därute, om det så är brottning eller något helt annat, att alla vill dig inte väl. Låt inte den lilla skaran av missunnsamma ”vänner” bryta ner dig, utan förvalta det istället till ren och skär styrka i din fortsatta satsning. Det finns fler människor som vill dig väl än tvärtom, men låt aldrig dom förtrödna (skånskt utryck för avundsjuka) få sätta din agenda, och påverka dina framtida beslut.