Att vara förälder är inte alltid helt enkelt. Gränsdragningarna mellan total dårskap till obönhörlig curling är ibland väldigt hårfin. Inom idrottens värld har jag sett ett och annat praktexemplar när det gäller föräldraskap, och då menar jag både på gott och ont. Jag har sett föräldrar som vet precis hur mycket de ska gå in och stötta och hjälpa och finnas tillhands. De har funnits behjälpliga till sina satsande barn, och nästintill gjort sig osynliga för den breda allmänheten. De har arbetat i det tysta, men ändå varit en stor trygghet under deras barns idrottsperiod, och även när de blivit äldre och mer etablerade inom sin genre. Sedan har vi föräldrarna som hela tiden ska synas och höras. Som bara ser till sitt eget. Som vet och kan bäst, och som helt saknar empati och förståelse för andra barn. Deras barn ska vinna till varje pris, och det är bara resultatet som räknas och spelar roll i deras värld. Tålamod och invänta sin tid finns inte på kartan, utan det är nu eller aldrig som gäller för dessa föräldrar, oavsett ålder på deras barn.
Med facit i hand så vet vi att de barn som haft/har en lugn och trygg inledning i sin idrott, även haft/har det bästa förutsättningarna i deras fortsatta idrottsliv. De barn som levt och tränat under press och hets från deras föräldrar, blir tyvärr inte långvariga inom sportens värld. Föräldrar måste förstå att framgångar aldrig kan pressas, eller tvingas fram. Barnen/ungdomarna måste själva hitta glädjen med sin idrott, där vi som föräldrar kan hjälpa till med att hitta den riktiga glädjen. Drivkraften måste de själva inneha, och inte träna och tävla efter föräldrarnas vilja och mål.
Men Jörgen, vilken stöttning hade du som ung brottare?
Min mor fanns hela tiden vid min sida. Från första träningsdagen, fram tills jag var en 15–16 år följde hon med mig till mina brottningspass. Hon var engagerad, men aldrig på ett negativt sätt, utan tvärtom. När jag tävlade i mina yngre år, vågade hon aldrig vara i tävlingslokalen under just min match. Istället sprang hon ut och in från hallen under matchens gång. Någon gång fick hon ur sig ”kom igen Jörgen!”, och sedan sprang hon ut igen. Hon var så otroligt nervös. Hon lät mig alltid träna och hålla igång, och blandade sig aldrig i mitt träningsupplägg. Aldrig synpunkter, eller tråkig attityd gällande hur jag skulle träna eller tävla. Förminskade aldrig mig eller min träning, utan hon visste att min idrott betydde allt för mig. Min mor fanns alltid där, och jag kände alltid hennes uppmuntran och stolthet. Hennes stöd kände jag både när jag var knattebrottare, och även senare i karriären när jag tävlade på senior-nivå. Min mor var alltid min största och viktigaste supporter under hela min idrottskarriär.
Tips till alla föräldrar därute! Visa era barn stöttning med ett sunt engagemang från er sida. Ta aldrig över barnens roll, utan låt barnen själva få vara i centrum och se till att det är deras driv som ska framhävas, och inte ert. Bli inte fixerade av själva resultaten, utan se till att ditt barn mår bra i sin idrott. Långvariga framgångar (resultat) kommer när barnen får träna och tävla utan negativ press. Negativ press menar jag den osunda press som tyvärr en del föräldrar utsätter sina barn för. Hjälpa istället för att stjälpa är betydligt mycket bättre.
Bilden ovan: Min mor möter upp mig på Sturups flygplats när jag kom hem från Varna/Bulgarien efter mitt vunna VM-silver för snart trettio år sedan.