År 1989 blev jag uttagen i svenska seniorlandslaget för första gången. Jag var 20 år gammal, och jag hade precis nått halva utbildningstiden i den obligatoriska militärtjänstgöringen. Jag fick ansöka om ledighet, och jag fick slutligen beviljad permission för mitt landslagsuppdrag. Förutom glädjen över att jag blivit uttagen, så var uttagningen än mer speciell. Jag skulle åka hela vägen till Sovjetunionen. Forna Sovjetunionen som landet hette på den tiden, och deltagande i en internationell tävling som gick under namnet Podubbny memorial. En av världens tuffaste brottningstävlingar, just med tanke på det makalösa startfältet av en massa ryssar. Jo, alla Sovjeter titulerades ryssar på den tiden. Armenier, vitryssar, ukrainare, ester med mera, alla var ryssar. För att ge er en mer exakt geografisk plats, så skulle vi åka hela vägen ner till södra Sibirien, och staden Irkutsk. En plats som låg strax intill Mongoliska gränsen.
Glädjen över uttagningen gjorde att jag helt tänkte bort vilken lång resa jag skulle ta mig igenom, och det var väl kanske tur det. Resan började lite försiktigt med att jag åkte flyg från Malmö till Stockholm. Där anslöt jag med övriga svenska brottare och ledare, vilket var Roger Lundholm, Torbjörn Kornbakk, Benny Stridh, Christer Gulldén och ledaren Jan Nyberg. Vi var ett litet gäng som sedan flög vidare till Helsingfors, och därefter till Moskva. Om jag minns rätt så tror jag vi hade en övernattning i Moskva, där jag även fick chans att köpa på mig lite rysk kaviar, som jag sedan sålde vidare till mina lumparkompisars stora förtjusning när jag kom tillbaka till ”luckan”. Dagen efter började sedan själva äventyret. Man kan väl säga att resan inte var upplagd för en flygrädd person, och jag själv kan ju nu så här i efterhand minnas att det var ganska obehagligt. Ryska flygplansjätten Aeroflot var flygmaskinerna som skulle forsla oss hela vägen ner till södra Sibirien. Det var väl helt okej känsla när vi lotsades in i flygmaskinen i Moskva för att flyga oss till staden Omsk. Väl nere i Omsk, så skulle vi nu in i en modell mindre aeroflotmaskin, för att därefter flyga till staden Bratsk. Nervositeten hade börjat göra sig lite mer påmind nu, men sån tur var så var man bara tjugo år gammal, vilket gjorde att man inte gjorde samma riskbedömningar som man gör idag.
Landningen i Bratsk var väl sisådär, och nu var vi i alla fall nere igen för att invänta sista flyget som skulle ta oss sista biten till staden Irkutsk. Jag minns min egna blick, och mina landslagskamraters nervösa skratt när vi såg det lilla propellerflygplanet som skulle transportera oss. När jag sätter mig på min plats i planet, så vänder jag mig om och tittar ut. Med förskräckta ögon ser jag flygplansdäcken kraftig nerslitna. I planet fanns inga flygvärdinnor som kunde skapa en lugn stämning. Istället kom flygkaptenen in med raska steg, gick bort till cockpit, och startade planet som en bil och körde iväg. Utan några som helst säkerhetsföreskrifter åkte vi iväg. Jag kan fortfarande minnas det dova ljudet av propellrarna som hördes högt i det lilla planet. Med nervösa skratt och leende från vår sida, steg planet mot den ryska skyn.
Landningen började närma sig, och de blankslitna däcken skulle nu möta marken i Irkutsk. Landningsbanan som skulle ta emot dessa nötta däck var inte gjort av asfalt, utan hårt packat grus. Mardrömmen var nu över, och vi kunde äntligen pusta ut. Eller?
Bilden över fr.v. Torbjörn Kornbakk, norrmannen Stig Kleven, Benny Stridh, Christer Gulldén. Nedre trappsteget fr.v. Roger Lundholm och jag
Fortsättning följer…