Leif Freij var min tränare från när jag var i 12-års ålder. Jag tyckte det var häftig att han som ung brottare hade två medaljer från ett EM och VM, samt att han hade varit olympisk brottare i Rom 1960. Hans kännedom om brottningssporten var stor, och jag lyssnade alltid med stora öron när han förmedlade sin kunskapsbank gällande teknik och historik. När jag var på besök hos honom och hans familj, ville jag varje gång alltid ta en titt i hans medaljskåp. Jag minns med stark kraft när han går fram till vitrinskåpet, och öppnar den känsliga glasdörren för att där plocka ut sina två ädlaste medaljer, sitt EM silver, och VM-silver. Känslan när jag höll i dessa två medaljer var alltid enorm, och otroligt inspirerande, och jag kunde märka av Leifs stolthet över sina erövrade mästerskapsmedaljer.
År 1998 går Leif bort. Han blir endast 55 år gammal då han avlider av sjukdom. Det är snart 23 år sedan, men dagen känns fortfarande väldigt nära. Hans ädlaste medaljer har vi idag inramade i en fin ram, och dessa sitter upphängda i Limhamns Brottarklubbs klubbrum. Härförleden fick vi lämna in medalj-tavlan för en liten ändring, men när jag skulle hämta den uppfann sig en märklig känsla inom mig.
Jag hade precis parkerat bilen en bit ifrån Limhamns BKs klubblokal. Jag hoppar av bilen, och tar Leifs medaljer under armen och promenerar mot hallen. Det blev en märklig vandring, där många tankar for genom mitt huvud. Jag kände en viss stolthet över att vi som klubb hade tagit tillvara på hans fina medaljer med omsorg, vilket jag vet att han hade uppskattat. Men jag såg även mig själv som ungdom, då jag fick tumma på hans fina medaljer och samtidigt känna en längtan till att jag själv skulle vinna mina egna stora medaljer. Idag behöver man inte öppna vitrinskåpet, utan det räcker med att titta upp mot väggen för att beskåda hans mästerverk. Jag tror att Leifs dyrgripar fortfarande inspirerar klubbens unga adepter till att fortsätta kämpa och satsa, fastän medaljerna är 55 år gamla.