Många gånger kan jag höra folk säga om sig själva ”- att jag minsann, jag är en tävlingsmänniska!” De som oftast uttrycker denna fras är oftast personer som själv aldrig tävlat, eller i bästa fall väldigt sparsamt. Inga större meriter kan presenteras, och deras referensramar för tävling är väldigt begränsade. Men varför måste då dessa människor gång på gång säga att de är tävlingsmänniskor? Finns nog inget facit i frågan, men i alla fall lite funderingar . För om nu dessa människor var/är sådana fantastiska ”tävlingsmänniskor”, varför tävlade de inte då när de väl skulle, det vill säga under sin åldersperiod från knatteåren upp till seniornivå? Tänk vilka resultat och meriter de hade kunnat uppvisa, med tanke på att de är sådana enorma ”tävlingsmänniskor”.
Men låt oss klargöra, och bena ut en sak. Man är ingen tävlingsmänniska för att man uppvisar ett dåligt beteende om man förlorar i familjespelet Fia med knuff med sina vänner. Ej heller om man sitter i ett frågesportprogram i TV, och nästan river hela studion för att man inte kan svara rätt på en fråga. Det är inget bevis på en stark vinnarmentalitet, utan bara en uppvisning i ren dumdristighet.
Tävlingsmänniska är en person som förvaltar sin längtan av att vinna. En person som med tålamod och kraft tränar och aldrig ger upp sina mål och visioner. För mig är dessa personer värd namnet tävlingsmänniska, och inte en person som skriker och gormar för att han/hon förlorar mot sina arbetskamrater i kubb, eller som tvunget måste ”tävla” för att hoppa i vattnet först.