Månad: maj 2025

Man hör många gånger att idrott fostrar. Jag själv har sagt/skrivit om det vid ett flertal gånger, men vad menas egentligen med att idrotten fostrar?

Var och lyssnade på den gamle MFF-målvakten Jonnie Fedel i torsdags. Det var idrottsmuseets vänner som hade frukostträff, där gamla idrottare bjuds in för att tala om sin idrottskarriär, vilket även jag själv gjorde för en 5–6 år.

Fedel talade om just idrottens fostran, fast han gör det på ett sätt som jag absolut inte står bakom, eller håller med om. I hans värld är idrottsfostran att äldre spelare ska ”fostra” de yngre spelarna med ett hårt tonläge, just för att sätta den yngre generationen på plats, och visa vart skåpet ska stå. Ett exempel han tog upp var en före detta stjärna inom MFF-laget på 80-talet, som med tråkig attityd talade om för en ung Fedel att han minsann skulle hålla i ordning på sina grejor/sin plats i omklädningsrummet. Kan tyckas lite i det stora hela när man läser det så här, men jag tror med all säkerhet att det fanns mer än så i deras ”fostran”. För visst har man både sett och hört själv genom sina år inom idrottsbranschen, att tråkningar, nedvärderingar eller andra elakheter ska ha en fostrande effekt.

Som sagt, jag kan absolut inte förstå varför man ska vara dum, arrogant eller nedvärderande mot andra, och där man dessutom sen kallar detta för en fostran?

Våren 1984. Jag ska de året fylla 16 år, och jag ska dessutom avsluta min högstadie-period. Kommande höst ska jag studera på brottargymnasiet i Klippan, och i min värld skulle jag nu få leva, träna och gå i skola med likasinnade personer, det vill säga folk som ville träna och satsa för att bli världsmästare i brottning. Men ack så fel jag hade. Bilden ovan är från en informationsträff som vi hade på vårkanten innan höstens start. Nya årskullen (jag och åtta till) skulle under ett par tre dagar få leva och träna med skolans två:or, det vill säga den kull som redan befann sig på skolan. Redan första dagen insåg jag att detta sammanhang var absolut inget som passade mig. Jargonen, kompisrelationerna, inställningen var helt i motsats till hur jag var, och hur jag ville ha det. Miljön upplevde jag som destruktiv, där det redan efter ett par timmar hände en mycket tråkig incident som jag sedermera skrev om i min bok – Gossen Ruda. Man kan lugnt säga att jag där och då under denna informationsträff visste att min karriär inom detta idrottsgymnasium skulle avslutas som endast en kort visit. Och mycket riktigt blev det också så. Hösten samma år började min gymnasieperiod. Med stor tvekan tog jag mitt pick och pack, och inkvarterade mig på den tilldelade vindsrummet någonstans i Klippans villakvarter. Tanken var nu att jag skulle bo där under två år. Redan när jag placerade min nyinköpta klockradio på sängbordet, så visste jag att den snart skulle behövas monteras ner igen. Redan efter åtta dagar sa jag hej och tack, och säkerligen är jag den brottare som har den kortaste karriären på detta brottargymnasium. Om det är ett rekord eller ej, spelar mindre roll, men jag blev snabbt varse om att jag gjorde rätt, för jag passade absolut inte in i den miljö som 15/16 åring. Jag vet idag att min brottningskarriär aldrig hade fått de framgångar jag sedermera fick, om jag hade stannat kvar och uthärdat mig själv i denna destruktiva miljö som ung grabb.

Idrott är faktiskt fostrande, fast dock ej på det sätt som många före detta idrottare vill ha det till.

Tittar vi även framgångs/resultatmässigt, så är det endast ett fåtal av Klippan-skolans alla elever (programmet har funnits sedan slutet av 70-talet, snart femtio år) som sedermera blev internationella brottare med EM, VM eller OS-medaljer i prisskåpet. Det flesta brottare som gått där genom alla år nådde knappt därefter en senior-karriär, utan deras brottningskarriär tog många gånger slut innan den ens hann börja. Om man gör en snabb reflektion så kan man ju lugnt ställa frågan – Varför blev/är det så?   

Nästa år har jag varit involverad i brottningen i femtio år. 1976 kom jag i kontakt med sporten, och det tog inte många dagar/veckor innan jag fastnade totalt. Trots att jag var väldigt lugn som barn, och absolut inget rastlöst barn som behövde avreagera mig på en brottarmatta, så blev brottningen min stora värld (och är så än idag). Sedan uppstartsåret har sporten legat mig väldigt varmt om hjärtat, även om den har smärtat mig extremt vid ex antal tillfällen. Men glädjen har varit desto mer. Idrotten/brottningen har garanterat format mig till den människa jag är idag. Just därför är det så viktigt att barn/ungdomar hittar ett sammanhang i sitt begynnande liv, så att de inte faller ifrån, och istället hamnar i destruktiva miljöer. Idrotten fostrar (som det så fint heter), men idrotten är också en himla fin vägledare, både när det går bra, men även när det går tungt faktiskt. För visst minns jag mina oerhört fina glädjestunder när alla gillar en, och hela världen förstår ens storhet. Den känslan är ju såklart väldigt härlig. Men nu när jag ser min idrottskarriär i backspegeln, så har ju även de stunder där världen vänt mig rygg, att den erfarenheten har präglat mig desto mer, och då menar jag i positiv anda. Mitt idrottsliv har inte alltid varit glitter och glamour. Men trots svårigheter tog jag mig alltid tillbaka till den stora scenen igen, just för att min kärlek för sporten var så enorm. Mycket berodde på att det aldrig var någon som pressade mig, utan jag var alltid ansvarig över mitt driv av att vilja fortsätta med något jag hade gjort väldigt länge.

Jag började som sagt träna brottning år 1976, och min tävlingsdebut var året efter. Träningen stod mig alltid väldigt nära, och jag missade väldigt sällan några träningar under min karriär. Utan att ljuga så gick jag alltid med ett leende till träningen (ung som gammal) för jag älskade att ta ut mig fullständigt. Det enda gångerna jag kunde tycka att det var lite tufft, var när jag under min landslagsperiod var ute på läger. Inte alla läger förstås, utan speciellt de läger då vi var ute under en längre period, och framförallt i andra länder. Men jag gjorde det ändå, för jag var så manisk i min strävan efter internationella medaljer. Jag hoppade aldrig över ett pass, oavsett hur jag kände mig, utan jag var alltid med. Enda gången jag fick lämna ett läger var i Kalmar under mitt sista landslagsår. Fast det fanns givetvis en orsak.  Orsaken var att jag strax innan avresa till detta läger hade haft körtelfeber. Jag kände på direkten att febern inte hade läkt ut när första passet inleddes. Jag fick tyvärr avbryta och åka hem. Annars var jag alltid med vid varje pass på alla de läger som jag deltog på i landslagets regi, från år 1988 fram till och med år 1995. Hemmaträningar på klubben, eller i andra klubbar, egenträning ute i skog och mark, eller på gym, alla de träningstillfällena var jag hundra procent lycklig. Jag gav hundra procent när jag skulle ge hundra, och när jag körde lite lättare pass, som jogging ute i skog och mark, då njöt jag av hur stark jag kände mig, och hur lycklig jag var med min idrott. Just lycklig är ett bra ord, för även om det var tufft ibland (framförallt efter vissa förluster) så var min sport en stor lycka. Jag blev aldrig stressad eller pressad av andra, utan jag bestämde alltid själv över min egen karriär. Att jag själv fick bestämma och ta ansvar blev grunden till att jag tävlade på hög nivå hela vägen fram till en ålder av 34 år då jag gick mina sista matcher.

Just där har vi i ett stort problem idag. Barn/ungdomar får inte själv hitta sin drivkraft, utan det är alltid någon annan som bestämmer vad/hur mycket, och hur länge man ska träna. Det finns inte längre en glädje över att lära ut ett egenansvar till våra aktiva. För många vuxna vill vara med och bestämma, vilket blir på bekostnad av våra barn och ungdomar. Alldeles för många tränare, ledare och föräldrar vill synas och ta plats, vilket ser till att barnen inte får tänka själv, och inte heller själv få känna ett driv av att själv skapa sig en vilja, utan viljan drivs istället av så många andra.

Min roll som ledare, tränare och samordnare är att jag kommer fortsätta outtröttligt att lära ut idrottens lycka genom att lära ut ett egenansvar för sin idrott. Det är så vi lyckas behålla våra ungdomar. Vi ledare/föräldrar ska uppmuntra, stötta och vägleda, och inte trycka ner med att förmedla ett budskap som är snävt upprättat, och som behagar ett system där endast föräldrar, ledare och tränare blir huvudrollsinnehavare, och barnen/ungdomarna blir till små marionetter.

Idrott ska vara kul och hållbart, som förhoppningsvis genererar en lång och intressant karriär. Karriären behöver inte alltid räknas i antalet vunna medaljer, utan många gånger räcker det med att få tillhöra ett livslångt sammanhang.  

BILD: Som 33-åring möter jag en ung Illir Latifi som sedermera blev stor inom den övriga kampsportens värld. Vi möttes i Rosengårds Sporthall inför storpublik, när jag representera Sparta vid de årets final i A-Fyrstads. Jag vann matchen med siffrorna 3 – 0.

I torsdags var jag och lyssnade på en föreläsning med journalisten Patrik Brenning. Brenning har skrivit en bok som heter ”Så vinner vi igen”. Den handlar om den osunda talangutveckling som svensk idrott bedriver sedan ett flertal år tillbaka. Brenning visar med hjälp av forskning att för tidig elitsatsning bland våra barn är både osund och oerhört kontraproduktivt. Han tog upp ett flertal exempel inom en rad olika idrotter. För mig som kämpat och talat om detta i så många år, blev kvällen lite som en halleluja-upplevelse. Äntligen någon som ser och upplever samma sak som en själv, och som dessutom har ett forskarmaterial som underlag. Brenning är ju ingen forskare, men han har givetvis tagit del av mycket forskarmaterial när han grävt i denna idrottsdjungel. När jag satt där som åhörare så kändes det som att min hjärna stod på scen. Jag lyssnade på mig själv helt enkelt. Alla argument, alla påståenden, ja allt kändes för bra för att vara sant. För just de saker som Brenning talade om, är saker som jag själv skriver om konstant, och saker som jag talar om vid varje tävling med både föräldrar, ledare och andra involverade inom idrottens forum. Jag brukar säga att vid varje tävling blir det som att jag repeterar ett mantra av hur idrott ska presenteras och utföras, där kärnan i all denna kunskap bottnar i att vi tillsammans ska förhålla oss till en sund idrottsinställning, och en sund idrottsinlärning som gynnar både barn och ungdomar. Vägen mot toppen ska vara sund, god och framförallt glädjefylld. Låter som självklara argument, men tyvärr finns där alldeles för många som har missuppfattat det här med hur idrott ska utföras och presenteras när det kommer till idrott för barn, och även för ungdomar.

Efter föreläsningen var det dessutom en paneldebatt. I panelen fanns: Tomas Peterson som är idrottsforskare, och som också är en stark motståndare mot för tidig elitsatsning. Patrik Sylvegård som är sportchef i hockeyklubben Malmö Redhawk. En simhoppstränare, och en moderat politiker. Givetvis stod även Brenning vid pulpeten. Trots att det befann sig en idrottsforskare i denna panel (med otaliga timmar av forskarmaterial på sitt CV), samt en journalist som har undersökt och grävt i denna skeva idrottssatsning som pågår i Sverige (och även sedan lång tid tillbaka), så yttrar sig den moderata politikern, samt simhoppstränaren med att säga ”vi håller inte riktigt med”. Hur ska vi någonsin kunna gå vidare i denna märkliga idrottsmiljö som pågår idag, när två personer i en panel inte förstår sig på den forskning som finns, och de uppgifter som Brenning tar upp i sin föreläsning? De lyssnar helt enkelt inte, utan dessa personer (och många med dem) fortsätter i samma negativa spår, och med samma motsträviga attityd om att forskningen har fel, och att de har rätt.  

Jag blir på riktigt väldigt bekymrad, eller som Peterson sa något i stil med ”jag har forskat i detta sedan början av 00-talet, och fortfarande finns där alldeles för många som säger att jag har fel”. När vi inte kan respektera en säker och riktig forskning, hur ska vi då kunna rädda idrotten, och framförallt hjälpa våra yngre utövare i framtiden?

Det är minst sagt besynnerligt. Men för min egen del fick jag till mig att den erfarenheten, och den kunskapen som jag inhämtat genom mina snart femtio år i branschen är både rätt, riktig, sund och i slutändan oerhört framgångsrik.

Tack Brenning, och tack även Peterson för Ert ovärderliga arbete. Någon gång måste väl majoriteten också lära sig att förstå, men allt tar ju sin tid. Jag, tillsammans med den förening jag arbetar i, vi kommer aldrig vika oss. Utan jag/vi kommer fortsätta arbeta precis som vi alltid har gjort, det vill säga med det som är sunt, äkta och hållbart, vilket också visat sig vara väldigt framgångsrikt, precis i enlighet av vad forskningen påvisar.                   

Absolut, i alla fall om du frågar en aktivt satsande idrottare!

Även om idrottarens svar kan tyckas vara fånigt i andras ögon, så kan jag ändå se svaret som något självklart. Idrottare som satsar, och som är beredda att göra allt för att nå sina mål är lite speciella. Men, meningen ska alltid omfatta idrottaren själv, och inte någon annan i omgivningen. Därför kan jag numera som ledare och tränare bli så oerhört irriterad över när meningen även speglar sig till ledare, tränare eller individens föräldrar.

För en hårt satsande brottare som satsar allt med hjälp av ordspråket – på liv och död, så måste personen i fråga ha någon i sin närhet, som med öppna ögon kan ta ner en på jorden. En person som dessutom talar om för en att solen går upp även imorgon, trots att en förlust har förpestat ens tillvaro. En brottare som precis åkt på en försmädlig förlust, ska inte behöva konfronteras av en ledare, tränare eller allra minst en förälder som visar upp någon typ av samstämmig besvikelse. Tränaren, ledaren eller föräldern ska ALLTID inge hopp för framtiden, och inte spä på besvikelsen i form av att stämma in i likvärdiga miner och tråkiga attityder. Det räcker att idrottaren själv lever under ”hotet” om att idrott är på liv och död, och den känslan ska absolut inte delas med någon annan. Ledaren, tränaren eller föräldern ska alltid stå för en frejdad zon, och det är där den förlorande adepten ska inhämta ny kraft, och för att få stilla sin oro.

En stor bidragande orsak varför ungdomar idag inte fortsätter sin idrottskarriär efter en viss ålder, beror mycket på att föräldrar och ledare sätter för stort tryck på de unga idrottsutövarna. Adepten får inte utvecklas i sin egen takt, utan pressen blir än mer påtaglig i och med föräldrarnas/ledarnas samstämmiga förhållningssätt med att idrotten går under benämningen liv och död. Idrott är en lång process. Ingen vinnarmentalitet kan bankas in i form av ett konstant ältande om idrott 24/7. Varje barn, varje ungdom har olika förutsättningar i sin begynnande karriär. Vissa är oerhört långt fram i sitt tänk i tidig ålder, medan andra inte når dit förrän något senare. Därför måste vi som vuxna bibehålla deras brinnande intresse, och inte släcka den med att visa besvikelse eller frustration när adepten söker sig till en för att få någon form av tröst eller förståelse vid en förlust. Ledare/föräldrar ska absolut inte elda på deras redan så sårbara tankar och känslor. 

För att lyckas nå stora mål (då menar jag EM, VM och OS-sammanhang), då tror jag att utövaren på något sätt måste gå in med inställning att idrott just handlar om liv och död. Nu är ju meningen som sagt inte bokstavlig, utan det är ju bara ett ordspråk, vilket jag hoppas att alla förstår.

Därför är det av största vikt att idrottaren vid förlust, alltid bemöts av ledare, tränare eller föräldrar som innehar ett ansikte som förmedlar hopp om livet, och en stark tro på framtiden. Det mötet gör att utövarna (unga som etablerade) orkar hålla glöden vid liv, vilket resulterar i att adepten är beredd att fortsätta upp till både ungdom, junior, och kanske till och med hela vägen upp till seniornivå.