Månad: mars 2025

Det är egentligen få förunnat att få bestiga en EM, VM eller OS-pall. De flesta når aldrig dit, och de flesta vill inte dit. När jag säger vill, då menar jag att många inte är beredda att lägga ner den tid som krävs för att en dag (kanske) nå en mästerskapsmedalj. För även om du väljer att satsa allt vad du kan, så finns där inga garantier. Man kan som sagt inte köpa, muta eller tvinga sig till en medalj, utan mycket handlar om tur, tajming, och det viktigaste av allt, ett gigantiskt tålamod. Jag har skrivit om det många gånger, och jag tänker fortsätta skriva om fenomenet tålamod i min blogg. För det är just tålamod många saknar idag. Skillnaden idag, jämfört mot förr, är vår levnadsstandard. Barn/ungdomar får idag i stort sett allt vad de pekar på. Det blir körda fram och tillbaka precis vart de vill. Behövs det pengar, så finns där alltid en slant att få. Oändligt med mat, och oftast den mat som önskas. Det är så här det ser ut, och det är absolut inget unikt för dagens ungdomar.

Men vad har detta med brottning/idrott att göra?

Brottning är en väldigt tuff sport att utöva, och dessutom att nå framgångar i. Det krävs mycket av en som person rent träningsmässigt i både teknik, kondition och styrka. Träningen är som sagt väldigt hård. När barn/ungdomar i dagens mått mätt får det mesta under sin uppväxt, det vill säga får saker utan att behöva kämpa, då blir där en viss krock mellan brottningen och ungdomens sätt att leva i dagens samhälle. Nu menar jag absolut inte att bara för att man blir körd till skolan av sina föräldrar varje dag, då kan man inte bli världsmästare i brottning. Utan det jag menar är att sättet vi lever på idag har blivit så mycket ”snällare”, vilket är både på gott och ont.

Om vi tar Östeuropa som ett exempel. För att de skulle få en chans att få ett drägligare liv (under 70–80-talen), då blev idrotten en väg ut. De fick kämpa sig till sina platser, allt för att få ett bättre liv, både för sig, och för sin familj. Nu menar jag inte att vi ska ha den typen av leverne i vårt samhälle, utan jag vill bara visa vad en människa är beredd att satsa för att få något bättre. Att vi skulle börja leva som den tidigare östeuropeiska tidsandan är absolut inget jag förespråkar, utan jag vill endast jämföra olika tidsepoker och dess verkan. Svenska barn/ungdomar behöver (egentligen) inte satsa någonting idag när det kommer till brottning, för de kan alltid hitta andra alternativ, och dessutom mycket enklare alternativ när det kommer till just idrott. Brottning blir då en bild av det tuffa och hårda när det handlar om tävling och träning, och då tänker många ungdomar – Varför? Varför ska jag slita med den hårda brottningsträningen, när jag istället kan göra detta och detta som är så mycket softare. Utbudet är så utbrett idag, och ungdomarna har betydligt fler alternativ i sina val, både när det kommer till idrott eller annat, och just därför hamnar brottningen i ett underläge. Det är svårt och tufft, och sporten generellt inbringar inga större pengar.

MEN, jag med många vet att det finns väldigt många ungdomar som idag är beredda att satsa allt för att nå en framtida brottningsmedalj. Jag vet också massor av folk som idag ångrar sig bittert att de inte gav allt med brottningen (eller i en annan sport) när de var unga. Jag vet folk som hade bytt ut sin utbildning, sina sparade pengar, mot en karriär i exempelvis brottning. Det finns idag en uppsjö av folk (modell äldre) som tränar brottning eller annan kampsport, för att på något sätt uppväga den ungdomsförlust, när de i unga år valde bort brottningen av en rad olika skäl. Deras tålamod på den tiden var noll, och nu vill de återuppta sin ”missade karriär”. Det går tyvärr inte att spola tillbaka tiden, även om du tränar som en vettvilling när du är en 35 plussare, utan den tiden är förbi, och dessutom förbrukad  

Till syvende och sist är det just tålamod som vi ledare, föräldrar och andra vuxna förebilder ska förmedla till våra unga individer. För den egenskapen är den viktigaste om vi återigen ska få fram seniora brottare, och i slutändan även stora brottarstjärnor i vår fina anrika sport.

Det händer något rent materialmässigt inom idrotten år efter år. Fotbollarna blir lättare och smidigare, tennisrack som knappt väger något, Stavhopparnas stav som blivit mer eller mer böjbara (tidigare var det en styv pinne rakt upp och ner), Simbassänger som blir snabbare (på något konstigt sätt), friidrottsbanor med superstudsigt underlag, ja det finns en uppsjö av sporter där materialet har blivit betydligt bättre genom åren, vilket många gånger är positivt såklart. Därför är det ganska svårt att mäta idrotten då fram till nu, eftersom en likvärdig idrott kan har blivit helt olik, just pga. materialutveckling

Jesse Owens vinner guld (fyra guld) inom friidrotten 1936 i Berlin. Tänk om han hade sprungit eller hoppat på dessa nya banor. På hans tid var det grus, och idag är det något material som är något helt annat än grus. Han sprang säkert även i helt vanliga gympadojjor. Idag är det superlätta spikskor som i stort är ett med foten. Lägg då ihop dessa material (skor/banor) mot dåtidens sand/gympaskor, då blir det slutligen en helt annan idrott faktiskt

Hur är det med brottning då?

Där finns ju inte så mycket material som har förändrats genom åren, i alla fall inte som har påverkat själva sporten i sig. Utan där är det mer brottningsstilen som under åren mer övergått till att bli mer konditionsstark och styrkemässig, än var den var under 1920 – 1950-talen då sporten dominerades av idag bortglömda grepp/brytningar. Rent materiellt har vi idag en trikå precis som då, fast den ser givetvis något annorlunda ut. På min tid när jag tävlade var trikån mer som ett linne. Korta ben, och en liten tygbit vid mage och rygg, och sedan två band upp i en form utav ett linne. Idag (sedan 25–30 år tillbaka) är brottningstrikån mer som en gymnastikdräkt. Mer tyg, och framförallt en mycket bättre passform. Motståndarbrottaren har bättre möjlighet att bibehålla grepp, eftersom mer tyg kan nyttjas i brottarens väg mot en greppaktion

Brottningsmattan har blivit hårdare med åren. När jag var grabb tävlade vi på tygskynken. Själva mattan i sig var också väldigt mjuk. Man nästan sjönk ner med hela foten vid varje fotnedslag. Oerhört konditionskrävande faktiskt, eftersom man inte fick någon hjälp alls av mattan. Sedan många år tillbaka (tror att den kom under 80-talet) är det plastskynken som gäller, och mattor som inte längre har någon stoppning. Det är något hårt pressat plastmaterial. Mattan är ändå väldigt ”mjuk” att landa på, trots det hårda materialet (om du frågar en brottare). Brottaren får en helt annan studs, och en helt annan känsla i sin brottning med dessa plastmattor

Skorna har också blivit lättare, och mer smidiga. Brottningen förr var det mer skinn/läder-skor, vilket upplevdes som väldigt tunga och otympliga (detta var innan min tid). Skorna när jag själv tävlade är i stort densamma som idag. Lätta, och väldigt följsamma med foten

Till syvende och sist kan man konstatera att brottningens materiel inte påverkat brottningssporten något nämnvärt under seklets gång, jämfört mot många andra sporter. Förändringen hos oss (brottningen) handlar istället mer om alla dess regeländringar som pågått under den period vi kallar från Då, fram till Nu, men det får vi skriva om en annan gång

Haparanda blev årets skådeplats när brottningens U17-SM avverkades i vanlig ordning i början av året. Som ledare har jag nu varit med sedan 2006 då lille Alexander Jersgren (han var då 15 år) vann sitt första USM i Broby. Jag minns det mycket väl, och det var en speciell känsla att vinna ett SM som ledare för första gången. Själv var jag med som aktiv mellan åren 1981 – 1985, dvs vid fem tillfällen. Tyvärr blev det aldrig någon U17-medalj för mig, utan bästa resultat blev en fjärdeplats mitt sista år i Örebro år 1985. Jag tävlade i 65 kilos-klassen, och jag var tjugo sekunder från att gå till final. Jag leder semifinalen, men på något vis glider matchen från mig, och jag förlorar (12 – 11). Jag grät något så kopiöst efter förlusten, och jag var totalt otröstlig. Det är nog den förlust som tagit hårdast under hela min karriär faktiskt. Den var oerhört smärtsam med tanke på att jag sedan år 1981 hade längtat så efter en USM-medalj. Jag ville så gärna få titulera mig bland de bästa i Sverige, dvs topp-tre. Jag hade visserligen förlorat finalmatchen om jag nu kommit dit, men just då spelade ingen roll, för jag ville bara vinna en medalj oavsett om det blev silver eller guld

Idrott kan göra väldigt ont mentalt. Man vill liksom krypa ur sitt eget skinn, när man är så nära en vinst, och speciellt om vinsten handlar om en medalj på en tävling/mästerskap. Bussresan hem från Örebro för ganska exakt fyrtio år sedan var inget roligt alls. Bara brottare i bussen från hela Skåne-län, där vissa hade blivit svenska ungdomsmästare, eller tagit en medalj. Minns en av mästarna som tävlade i någon viktklass under mig, hur han gick omkring på bussen och späkte sig i sin nya Adidas-jacka som alla mästare hade fått. Jag skulle vilja se mig själv idag lite från ovan, hur jag såg ut när jag satt där på min plats i bussen och begrundade mitt öde. Det enda jag minns är att smärtan var brutal

Trots smärtan, och trots att det aldrig blev någon USM-medalj, så hade jag redan där och då bestämt mig att jag skulle bli en stor brottare en vacker dag. Jag skulle visa dem alla. Just den meningen har alltid följt mig – ”jag ska visa dem”. Vet inte om det är rätt eller fel att tänka så, men någonstans har den meningen blivit mitt bränsle genom hela min karriär, och är faktiskt så fortfarande

1985 års USM, jämfört med årets USM 2025 fyrtio år senare är något annorlunda. På min tid var det bara grek/romare som tävlade, och även endast pojkar. Tjejbrottning hade inte etablerat sig på den tiden, och fristilen körde sitt eget USM en helt annan helg. Idag körs samtliga stilar, både flickor och pojkar under en och samma helg, samtidigt som deltagarantalet har krympt

Varför är det så?

Finns givetvis många olika anledningar varför brottningen har tappat antalet utövare genom åren. Men ett faktum är att många (tyvärr) av dagens ungdomar känner sig mättade när det väl vunnit ett USM-guld, eller rentav en SM-medalj i ung ålder. Där finns liksom ingen vilja att vilja gå vidare i sin begynnande karriär, utan deras mål är slutgiltig och klar. En USM-medalj ska vara en skjuts framåt, och inte ett slutmål. Ungdomarna idag vet om hur tufft det är att gå vidare med brottningen som junior, och hela vägen upp till senior, därför lägger det locket på redan vid 17-års ålder. Man vill liksom inte riskera att ta stryk i framtiden. Därför kan en U-medalj (tyvärr) förvandlas till en bromskloss, istället för en kick framåt. Ungdomarna börjar där och då redan bevaka sin position, vilket gör att de inte vågar utmana de äldre brottarna. Detta är inget nytt fenomen egentligen, men det är mer kännbart idag, eftersom brottningens bredd minskar ute på tävlingar när man kommer upp i junior och seniorkategorierna

Brottningen bli för tuff, för svår och för jobbig helt enkelt. Men, man ska såklart inte alltid stirra sig blind på resultatlistan, utan där kan faktiskt finnas någon fyra, femma eller rentav någon som åkte ut efter två förluster, som en dag kanske står där med en EM eller VM-medalj viftandes, och då är det många som kommer tänka ”Va hände här, och var kom den ifrån!”

Året jag fyllde 20 år, samma år vann jag min första internationella medalj. Ett brons på junior-EM, eller som det idag heter, U20-EM. Jag hade precis blivit svensk juniormästare (6 månader tidigare), och det var faktiskt precis det som behövdes för att jag skulle kunna vinna en internationell mästerskaps-medalj. Jag behövde helt enkelt ett svenskt SM-guld i mitt CV. Jag behövde vara bäst i Sverige för att kunna nå det stora medaljerna. Mitt självförtroende ökades avsevärt när jag väl nått mitt första delmål, och det var nog SM-guldet som var själva nyckeln till min EM-medalj

När jag året efter tillhörde det svenska seniorlandslaget, var det exakt samma känsla som i det juniora, nämligen vikten av att först bli svensk mästare. Första gången jag blev uttagen till ett seniormästerskap, var till EM i polska Poznan år 1990. Jag var 21 år fyllda (skulle bli 22 senare på året). Jag hade ännu inte tagit någon medalj på ett svenskt seniormästerskap. Jag minns detta som ett stort störande moment. Jag var/är en person som först vill nå delmål efter delmål, och jag ville följa den traditionella idrottsvägen med att först bli svensk mästare, och därefter vinna EM/VM-medaljer. Inför detta EM stämde min tes (tyvärr), vilket gjorde att mitt självförtroende inte var på topp under mästerskapet i Poznan. Jag är idag oerhört tacksam över att jag blev uttagen till de årets EM, trots avsaknaden av en SM-medalj. För EM:et i Polen blev till en stor lärdom, och framförallt ett ”jag-vet-hur-det-ska-kännas-mästerskap” när man tävlar i stora sammanhang som EM, VM eller OS. Man kan ju undra varför jag blev uttagen trots denna avsaknad av SM-medalj? Men det berodde på att jag under året hade slagit igenom i andra sammanhang som medalj i World Cup (individuell 2: a plats), silver i Cup Haparanda, och genom andra framgångar som därmed ansågs att jag var rätt man att representera Sverige i ett EM

För min del blev det som sagt en enorm lärdom, och en språngbräda. En bra början helt enkelt, för jag visste att när jag väl blir svensk mästare (senior), då kommer jag ”brejka” fullt ut internationellt. Så blev också fallet. Första gången jag blir svensk mästare är året efter min EM-debut. På studs blir jag uttagen till både EM/VM samma år. Mitt självförtroende var nästintill klockrent när jag skulle till EM:et. 1991-års EM arrangerades i tyska Aschaffenburg. Det kunde faktiskt blivit medalj redan på direkten, så nära var jag faktiskt. När jag tittar på mina matcher, och den konkurrens som var i viktklass (100kg), då ska jag vara minst bronsmedaljör. EM-mästaren Demjasjevitz (Sovjet) var i en klass för sig, och han var det ingen som rådde på just då. Silvermedaljören Steinbach från Tyskland hade jag besegrat vid två tillfällen två månader innan mästerskapet, och bronsmedaljören Major från Ungern var också en brottare jag besegrade vid ett par tillfällen. Istället för bronsmatch, fick jag istället brottas om 5 – 6-plats. En match där jag blev diskad när det stod 0–0 mellan mig och den tidigare europamästaren, bulgaren Ilya Vasiljev. Eftersom jag hade en diskning (dubbeldiskning) sen tidigare i mästerskapet (mot tjecken Masar) så blev jag helt utan poängplacering (reglerna var så på den tiden)

Inför VM i bulgariska Varna halvåret senare, visste jag mitt värde på ett helt annat sätt. Mitt självförtroende var nu på topp, och jag visste och kände att jag kunde vinna mot precis vem som. Ingen hade någon förtur, utan jag var minst lika bra som mina konkurrenter, om inte bättre. Hela min mentala inställning var helt omdirigerad, och det är just detta elitidrott på hög nivå handlar om, nämligen att tro på sig själv fullt ut i varje moment, varje ögonblick. Du vet att du har gjort jobbet (tränat som man ska, och lite till), och du har den tron på dig själv som behövs för att lyckas med något så stort som att vinna en EM eller VM-medalj. När du väl känner att medaljen är nåbar, då kommer du gripa den när du vill med din mentala styrka. För allt handlar om att förvalta och väva in dessa egenskaper till något gemensamt. Och när du gör detta, då kommer du vinna din efterlängtade EM/VM-medalj

Bild: Mitt VM-silver från år 1991

När någon förminskas (som absolut inte förtjänar att förminskas) då blir jag sur på riktigt. När folk väljer ut vem de ska vara uppstudsiga mot, och då inte bryr sig om vilken position de själva befinner sig i. Att visa sin styrka mot svaga personer är inget vackert alls, utan visar bara ren och skär osäkerhet. Den som är säker måste våga säga ifrån till alla, och inte bara till några få utvalda. Det har blivit mer vanligt än ovanligt att människor väljer att positionera sig i samhället ”rätt”, för hitta en väg där det kan nå en högre position. Fastän det vet att budskapet strider mot deras inre principer, så väljer de trots detta att ljuga

Jag själv har åsikter om många saker, som jag exempelvis skriver om i den här bloggen. Jag skriver allt detta för idrotten, barnen och ungdomarna, och absolut inte för min egen vinnings skull. Jag skriver inte för att uppnå någon status, utan jag skriver enbart för idrottens bästa. Jag hade kunnat positionera mig betydligt högre, om jag inte varit så ärlig som jag är i vissa frågor

Jag har alltid varit så, och kommer så fortsätta att vara. Jag kommer fortsätta arbeta för idrotten i alla dess former. Att exempelvis brottarna som satsar på riktigt, att de ska få ett rättvist bemötande, och att de ska få sina chanser som de verkligen förtjänar. Jag kommer fortsätta orda mot dem som sätter sig själva på för höga hästar

Eftersom jag inte har några problem med att säga vad jag tycker, så blir det ibland en viss prestige gentemot mot mig som person. Jag märker det tydligt i en del sammanhang att de minsann vill visa att Jörgen ska sättas på plats. Maktmissbruket blir då än mer tydligt, vilket innebär att folk i min närhet kan påverkas negativt. Men jag har givetvis också fördelar, eftersom jag nått framgång både som aktiv, och som tränare. Det är som sagt inget skryt, utan bara ren fakta. Jag är givetvis inte bara på minus, utan många (de flesta) förstår vad jag åstadkommit för att nå de resultat som jag nått. Men, vi får inte glömma att vi lever i ett Sverige, där parollen lyder ”du ska inte tro att du e nåt” (som jag skrev om i förra inlägget). Vi är väldigt duktiga på att reta oss på de som kan, men också (konstigt nog) höja dem som snackar och höjer sig själva utan några som helst referenser. Gemene man är otroligt dålig på att faktagranska saker och ting, utan vi tror blint på de människor som skroderar, och som tar stor plats

Det finns en uppsjö av människor som är extremt duktiga på att marknadsföra sig själv och sin ”karriär”. En karriär som aldrig varit en karriär. Därför vill jag tipsa er därute om att inte köpa allt rakt av. Det finns en del som ljuger hej vilt. Dessa människor måste konfronteras och ställas mot väggen. I de lägena handlar det inte om att man förminskar någon, utan mer om att få personen att sluta förminska andra med sin fejkade karriär, och bristfälliga kunskap