Månad: februari 2025

Meningen fick jag till mig när en av mina brottaradepter berättade vad en tränare hade sagt till honom vid ett träningsläger för ett femtontal år sedan. Meningen framkom när adepten hade ifrågasatt instruktörens råd, då min adept hade sagt ”så har inte vi lärt oss i min klubb”. Tränaren blev rosenrasande på min adept och menade på att han skulle lyssna, och därefter uttala han den berömda meningen som står i ingressen.

Som tränare för denne kille blev jag minst sagt irriterad när jag fick till mig informationen om hur tränaren hade utryckt sig. I min värld, och såsom jag lär ut, så ska ungdomar verkligen tro att de e nånting. Givetvis ska man tro att man e nånting utan att trampa på andra människor, bete sig illa eller på något sätt vara nonchalant gentemot andra människor. Men, varför ska man be om ursäkt för att man finns till? Är det verkligen så vi vill att våra barn/ungdomar ska bygga sin framtida karriär, genom att barnen/ungdomarna får till sig ”du ska inte tro att du e nåt”?

När jag får den här typen av information från barn/ungdomar, så blir jag riktigt irriterad på hur vi behandlar våra yngre. Vi ska väl bygga våra barns självförtroende med ärlighet, tips och stöttning. Vi ska väl inte nedvärdera eller på något sätt förminska barnen/ungdomarnas självkänsla och självförtroende, utan vi ska väl bygga, och inte rasera. Vi ska givetvis vara tydliga när barnen/ungdomarna tappar fotfästet, och poängtera om att de måste hitta en ärlig och gedigen väg mot sin framgång, och inte låta de bygga ett låtsasslott som är byggt av yta och skryt. För att få uppleva framgång i exempelvis idrottens värld, då måste man verkligen tro att man e nåt, och inte ingjutas i någon sorts jantelag där man inte får tro att man kan.

Om jag skulle lyssnat på alla belackare där ute under min aktiva brottarkarriär, och även tränarkarriär, då hade framgångarna uteblivit. Tänk om Björn Borg, Ingemar Stenmark, Zlatan, Fredrik Ljungberg, Sara Sjöström eller vilken idrottare som helst inte hade trott på sig själv, då hade inte deras karriär varit någon karriär, utan den hade varit någon annans karriär. Var ärlig gällande ditt idrottsliv. Du kan aldrig lura dig själv med att försöka vara alla till lags, utan du måste vara egoistisk om du vill nå framgång. Att vara ”idrottsegoistisk” betyder inte att man ska vara dum, taskig, eller se ner på folk, utan det betyder att du är beredd på att ge allt mot dina höga mål. Inga ord från någon får komma emellan, utan dina ord, dina önskningar ska vara nummer ett. Givetvis ska du vara lyhörd inför andras erfarenheter och kunskap, men det är alltid du som i slutändan ska bestämma vad som ska läggas in i din kunskapsbank. Ingen ska få säga, eller påtala något i stil med ”du ska inte tro att du e nåt”. Om någon säger detta, då ska du vara på tårna och visa vart du står. Utan att vara kaxig eller dum, så måste du lära dig att negligera den typen av människor, och skaka av dig deras avundsjuka. Du måste gå vidare som ingenting har hänt

Det kommer som sagt alltid att finnas otrevliga och avundsjuka människor i din närhet. Människor som inte säger just de som du vill höra, utan människor som på något sätt vill sätta dig på plats. När du är tillräckligt stark (mentalt) så kommer dessa negativa personligheter aldrig kunna rubba din professionella inställning. Din väg kommer alltid vara den rätta, oavsett vad folk har i sin agenda

För en sak ska man lära sig, och det är att man absolut ska tro att man e nåt   

Vad innebär det att vara känd?

På 1980–90-talen när jag var aktiv på brottarmattorna runt om i Sverige/världen, så var jag väl lite känd i idrottskretsar. På den tiden kunde man antingen vara känd, eller ökänd. Känd blev man om man åstadkom någonting inom sport, teater/TV eller politik. Det fanns ingen uppsjö av alternativ på den tiden, utan det var väl i stort dessa tre områden som syntes i dåtidens media-utbud. Sedan kunde man också vara ökänd. Ökänd blev du om du gjorde någon kriminell handling som exempelvis bankrån som fanns på den tiden. Det fanns några ”nissar” som byggde sin karriär, sitt varumärke med att vara just ökänd. Det var väl ingen lyckad marknadsföring i det stora hela, men en del gjorde allt de kunde för att bli kända, oavsett om bokstaven Ö stod framför ordet känd.  

Idag ser kändisvärlden något annorlunda ut. Eftersom media-utbudet förändrats sedan många år tillbaka, med internet och sociala-medier, så har allt detta exploderat i ett enda stort kändisskap. Idag behöver du inte kunna något speciellt för att bli just känd (utan ett ö framför), utan det räcker med att personen ifråga bara syns i dagens olika kanaler. Idag filmar dessa personligheter sig när de går på fester, ”prankar” sin fru/man, filmar sin vardag 24/7, köper kläder, sminkar sig, eller medverkar i en reality-serie. Det behövs alltså inget direkt kunnande eller kunskap för att bli känd idag, utan det räcker att du bara finns med i all denna röra, och då givetvis tillräckligt mycket och länge.

Min så kallade ”kändishet” var/är väldigt låg (till och med mycket låg). Känd är jag givetvis i brottningskretsar, men utanför den bubblan är jag relativt (mycket) okänd. Det finns fortfarande en och annan äldre herre som känner igen mig som ”den gamle brottaren” (med betoning på gamle), men det händer väldigt sällan. Under min primetime hade jag givetvis några fler ögon på mig, men det var ändå väldigt sparsamt. Jag kunde med lätthet gå i Malmö Stad utan att någon tilltalade mig, fast jag kunde givetvis känna av en del blickar. Men man får även vara tydlig med att Malmöborna i sig är ett väldigt svårflörtat folk, och där mångas paroll är: ”han ska inte tro han e något”, vilket jag däremot kunde känna av under den eran. Men som sagt, jag strävade aldrig att bli känd, utan jag ville ju bara brottas. Att det blev en viss ”kändisroll” var bara kul, och inget som jag på något sätt egentligen reflekterade över. Givetvis var det extra kul att bli igenkänd när det gick bra, och mindre roligt när resultaten inte blev såsom man ville.

Jag tycker faktiskt lite synd om många unga människor idag som blir kända av att inte kunna någonting alls idag. De är kända för att de syns (tillräckligt mycket), och inte för någonting annat. Den känslan måste ju vara väldigt svår att leva med i längden, för någonstans kan man ju inte lura sig själv i all evighet. Visst, där finns en del som tjänar oerhörda pengar på att göra karriär på en ”ingen-karriär”, men det måste ändå bli en viss tomhet i allt detta efter ett tag

Idrottare idag som når framgångar har faktiskt väldigt stora chanser att göra sig ett namn. Större än vad vi hade på vår tid. Vi hade ”gammel-media” (tv, radio och tidningar) att förhålla oss till, och vi var hundra procent beroende av journalisternas uppmärksamhet. Ingenting kunde vi styra/påverka med våra ord och bilder, utan allting var toppstyrt av denna kår. I för sig är/var det både på gott och ont. Om en idrottare är på hugget idag, finns det stora möjligheter att göra karriär även i den digitala världen. Det handlar inte om att fläka ut sig med att säga att man är bäst, coolast och vackrast, utan det behövs istället en viss eftertanke, och en viss smartness. Att förmedla sitt idrottsliv på ett konstruktivt och intressant sätt, där både med och motgångar finns med, tror jag är en bra komb. Intressant text ska blandas med bilder. Om våra unga toppresterade idrottare hittar en bekväm väg där träning, tävling och familjeliv finns med, så kan det faktiskt bli riktigt stort, och väldigt bra. Idrottaren själv ska alltid vara den som bestämmer hur mycket/lite som ska visas i deras respektive kanaler. Det ska kännas tryggt och bekvämt. Det ska aldrig bli till en press, utan tvärtom, en injektion

Men tänk på du unge idrottsman att det alltid är du som bestämmer. Det är du som ska känna dig bekväm i din idrottsvardag, och så även i din digitala värld.

Bild: Från EM i tyska Aschaffenburg år 1991 där jag besegrar den meriterade jugoslaven (b.la. EM-guld 1986, samt OS-brons 1984) Josef Tertei  

Igår var en historisk dag för mig som ledare. 2004 började jag min karriär som tränare, efter nästan trettio år som aktiv. Först tio år som tränare i Marsvinsholms IF där jag fanns med fram till och med år 2014. Därefter fick jag en möjlighet att arbeta som konsulent och tränare i Limhamns BK, något jag aldrig har ångrat. I Marsvinsholm var jag med om att skapa och få fram ett flertal SM-medaljörer. Från en stomme där den äldste brottaren inte var mer än runt 12 – 13 år när jag började, men det fanns givetvis äldre brottare i klubben. De ville inte satsa på det sättet, utan dessa var mer motionsbrottare. Med stort tålamod tog jag på mig denna svåra uppgift, och jag njöt av varje träningstillfälle. Att få se och uppleva detta på så nära håll, dvs att följa unga individer som med egen kraft och vilja vill vinna stora framtida medaljer, den upplevelsen är fantastisk. Det krävs som sagt ett stort tålamod, både från brottaren, men framförallt från ledaren/tränaren. För det är ledaren som måste förmedla tålamodet på ett smart och sunt sätt, och sedan implementera detta till den satsande brottare, och så även för den mindre tålige föräldern (som det oftast idag finns allt för många av).

Som tränare fick jag vara med om att vinna 19 SM-medaljer, från ungdom upp till senior. Alexander Jersgren var klubbens store stjärna, och han vann medaljer som ungdom (3 stycken), junior (2 styck) och även som senior (4 stycken). Som senior fick jag coacha honom i tre stora SM-finaler, men tyvärr blev det förlust vid varje tillfälle.

Igår med Limhamns BK som jag tillhört sedan 2014 (och även under åren 1985 – 1993 som aktiv) fick jag vinna mitt första SM-guld som tränare/ledare. Hugo Baff som idag är klubbens ledande stjärna vann sitt första SM-guld, och Limhamns BK:s tredje genom alla tider. Klubbens första vann jag år 1991 Hässleholm, och det andra året efter i Eskilstuna. Nu 33 år senare var det Hugo Baffs tur att titulera sig svensk mästare i Limhamns trikå. Att det tagit 33 år betyder att det är väldigt svårt att bli svensk mästare i den grek/romerska brottningen. Det är också ett bevis på vilket tålamod det krävs för en förening att nå den absoluta toppen. Det finns inga Quick fix, utan det är hårt och gediget arbete som måste till.

Hugo Baff vet vad som fordras, och han har viljan och ambitionen av att vilja lyckas i sin sport, och han själv vet vad som krävs för att nå dit. Man behöver först och främst ett eget huvud, en egen agenda för att kunna lyckas. Ett eget ansvar helt enkelt, som givetvis byggs upp tillsammans med ens omgivning som familj, klubb, tränare och ledare.

Igår fick jag på plats följa min adept till SM-guld i denna prestigefyllda viktklass, 77 kilo. Att matchen dessutom sändes i direktsänd tv gjorde inte saken sämre, utan Hugo visade upp brottningen på ett sätt som brottning ska presenteras på. Det var närbilder, vackra kast, känslor, kraftfullhet ja allt vad en idrottsändning ska innehålla. Hugo Baff har slagit igenom rejält nu, och detta är bara början på en lång och framgångsrik karriär. Internationella medaljer står nu på tur. Snart är jag heller inte Malmös senaste EM/VM-medaljör längre, utan snart heter han Hugo Baff. Det handlar inte längre om ordet OM, utan NÄR

Hugo har precis det som behövs för att lyckas, och jag vet att Hugos SM-guld kommer sporra fler i LBK:s unga brottarled. Hugo kommer inte vara klubbens ende svenske mästare/medaljör, utan inom loppet av en fem års period har Limhamns BK ett flertal till som vill följa, och göra samma resa som Hugo

En svensk brottarstjärna är på ingång. Han heter Hugo Baff, och han representerar Limhamns BK       

Fotnot: Förutom mina två LBK-guld vann jag två SM-guld till, fast då i Svedala BKs trikå (1994), samt för Malmöklubben GAK Enighet (1995)  

Mitt första SM-guld som jag vann i Hässleholm år 1991 har jag skrivit en hel del om. Givetvis är det första SM-guldet alltid något speciellt, vilket det med all säkerhet är för många. Det SM-guld som jag skrivit och talat minst om, är andra guldet jag vann i Eskilstuna året efter. Jag var givetvis storfavorit i och med att jag hösten innan hade blivit tvåa på VM, och dessutom OS-klar, därav mitt skyhöga favoritskap. Av de drygt 200 deltagande brottarna var jag nog den mest favorittippade segraren enligt många, vilket jag själv också kände. SM-guldet i Eskilstuna blev också mitt enklaste rent brottningsmässigt att vinna, men mitt svåraste av andra orsaker. Jag gick allt som allt fyra matcher, och släppte endast en poäng på dessa matcher. Finalen vann jag komfortabelt med 6 – 1, och det var just där jag släppte poänget. Motståndaren hette Tony Johansson, och han var en brottare som var svår för många i den lätta tungviktsklassen under denna era, men jag kunde vinna ganska komfortabelt.

Varför var då mitt andra SM-guld det svåraste?

Inför ett mästerskap eller andra viktiga tävlingar gör man allt i sin makt för att hålla sig frisk. Förkylningar eller andra sjukdomsorsaker kan ibland infinna sig väldigt olämpligt under dessa tillfällen, vilket det även gjorde för mig ex antal gånger. Men någonstans kunde jag trots detta få bort det negativa i mina tankar (kanske inte alltid) som lättare förkylningar eller som i Eskilstuna 1992, problem med kistan. När jag gjort min sista match på lördagen (på den tiden tävlade man SM under tre dagar) kände jag att min mage inte var helt hundra. Känslan blev sedan en realitet vilket jag blev varse om något senare på kvällen. Men aldrig att jag någon gång fick tanken att jag skulle lämna återbud eller lämna walkover, utan jag såg mig ändå som given mästare kommande finaldag. I för sig kände jag mig något stabilare när jag vaknade upp på söndagsmorgon inför min finalmatch, och jag kunde ju också enligt alla tips besegra min finalmotståndare, vilket också innebar mitt andra raka SM-guld.

Detta SM var vi fyra mästare som försvarade våra titlar från fjolåret. Det var jag, Micke Ljungberg, Fariborz Besarati och tungviktsstjärnan Tomas Johansson. 1992 års SM hade samlat 185 brottare och detta bara i den grek/romerska stilen. På den tiden körde fristilen sitt eget SM, och så även damernas som var i en begynnande uppstartsfas. Jag minns även att Martin Lidberg fick sitt stora genombrott i Eskilstuna då han vann sitt första SM-guld som senior. Roger Tallroth som hade lagt av efter OS-året 88, gjorde nu comeback som blev till en riktig fullträff när han vann sitt åttonde SM-guld. Dock ville han ej satsa på landslaget igen, utan han ville bara testa om han fortfarande höll, vilket han bevisligen gjorde

Vad minns jag mer?

Jo, när vi packade oss hem, minns jag att Leif Freij säger: ”Du Jörgen, vi skulle skrivit en bok”. Jag kan fortfarande höra hans ord, och jag förstod inte riktigt vad han menade. Men i efterhand förstår jag att han var väldigt stolt över mina prestationer, och vad jag hade lyckats med, därav uttrycket om att han ville skriva ner detta i bokform. Där och då är jag inne på mitt 24:e levnadsår. Jag hade vunnit ett VM-silver, ett EM-brons för juniorer, två SM-guld, 1 NM-guld och placeringar på ett flertal internationella turneringar. Visst kan jag förstå hans stolthet och hans glädje. Han hade varit med sedan jag var 12 år på träningsmattan, och sedan jag var runt 17–18 år på tävlingsmattan. Han visste vad jag hade investerat i dessa framgångar, därav hans enorma stolthet

Boken kom även så småningom, även om det blev lite mer än 25 år senare. Jag nämner såklart i boken om Leifs stolthet efter SM-turneringen i Eskilstuna den 6 – 8 mars 1992

FOTO: BILDBYRÅN: Finalmatchen mot Tony Johansson Varberg