Månad: januari 2025

Nu börjar snart ett svenskt mästerskap närma sig med stormsteg. En helg av nervositet, förväntan och glädje. Just precis – glädje! Det gäller som aktiv (och ledare) att se den glädjen som det innebär att bli svensk mästare i sin sport. Att bli svensk (senior)mästare är det finaste man kan bli, och den förnämsta nationella titeln. Du kan inte vinna mer än så, utan nästa steg blir internationella medaljer. Att bli svensk mästare är som sagt helt fantastiskt. Under åren har det blivit många mentala promenader, där man bearbetat hjärnan med att sätta sig själv i det främsta rummet. Du ska helt enkelt vara bäst det aktuella datumet, och ingen, och jag säger ingen, ska få lov att komma in och störa dina tankar. För tyvärr så funkar idrottens värld så att det finns många (tyvärr) som vill borra sig in i din mentala värld för att paja din mentala kraft med diverse gliringar, tråkiga ordval och andra nedsättande kommentarer

För att bli svensk mästare behöver du vara stark mentalt. Du måste vara stark mentalt för att stå emot dessa tråkigheter som vissa personer har som mål att sprida. Du måste stålsätta dig och se till att allt det du gör är rätt. Ingen ska få lov att gå in och störa din plan, och dina höga målsättningar. Innan man går in i den mentala bubblan krävs det givetvis att du har gjort det stora jobbet, nämligen tränat hårt fysiskt. Den bollen går liksom inte att snacka bort, utan jobbet måste du ha gjort med stort hjärta. När du är ett med den fysiska träningen, då kan du med gott samvete fokusera på det mentala. Du ska in i SM-bubblan (som jag skrivit om tidigare) och där hitta ditt livs form. Du ska helt enkelt boosta dig själv med energi, och bygga upp ditt redan så stora självförtroende till en höjd som bara du kan nå

Att känna sig stark (på riktigt) både fysiskt och mentalt, och sedan projicera detta på sina kommande motståndare är en oövervinnlig känsla som endast idrottare på hög nivå kan/får uppleva. Den kombinationen är svår (tror jag) att nå i andra sammanhang. För visst minns jag själv mina SM-guld, mina SM-medaljer. Jag vet exakt hur jag kände mig, trots att det nu är över trettio år sedan. Att känna sig säker är en förutsättning för att kunna nå sina SM-mål. Tvekan är idrottarens största motståndare, och den får aldrig hitta ett fäste i dig. Tvekan gör dig osäker, rädd, och får ditt självförtroende att börja vackla. Styrka, både fysiskt och mentalt, är ett måste för att nå sina mål. När den mentala och fysiska styrkan är intakt, då blomstrar din kreativitet, och du kommer få ut max av dina tekniska färdigheter. Teknik i all ära, men du kan aldrig nyttja dina tekniska detaljer om inte kroppen och knoppen är i hundraprocentig form

Samtliga mina fyra SM-guld visste jag att jag skulle vinna. Jag till och med berättade det för dåtidens journalistskara att jag skulle vinna min finalmatch lätt. Kan tyckas vara ett kaxigt uttal, men jag var så säker på min sak så jag kunde inte förmedla något annat ordval än vad jag gjorde på den tiden

Som ledare, tränare ser jag fram emot SM-tävlingarna i Borås den 7 – 8 februari. Även jag som ledare går in i min mentala bubbla inför ett SM. Jag ser också positiva bilder framför mig. Och fortfarande än idag finns det ingen som på något sätt kan påverka mina tankar och mål, även om jag själv inte längre är huvudrollsinnehavaren i denna mentala kamp

Äntligen är det på tapeten (igen) om att akademierna inom fotbollsvärlden inte är till gagn för barnen/ungdomarna, utan mer till fördel rent ekonomiskt för klubbarna. Barnen blir försökspersoner i ett sammanhang som inte leder någonvart mer än att barnen slutar med sin idrott långt innan de ens hinner börja. För allt handlar som sagt om pengar/ekonomi, och inte om vad som blir bäst för barnen. Jag kan inte på något sätt förstå mig på hur någon kan tro/tycka att elitträning för barn är till något positivt. Hur kan svensk idrott, med Riksidrottsförbundet i ryggen, tillåta att detta sker på daglig basis runt om i landet?

Vederbörande akademiklubbar som ingår i detta koncept gör detta enbart av ekonomiska intressen, och inte för att inspirera barn och ungdomar till att idrotta under längre tid. Dessa akademiskolor tror på riktigt att de kan bedöma en 8 – 10 åring, och komma fram till vem/vilka som kan bli en framtida stjärnspelare, eller vem som ”bara” blir en ren och skär medelmåtta. All forskning visar det motsatta (att det inte går att urskilja) när det kommer till för tidig elitsatsning. Fotbollen (så även i många andra idrotter) väljer att blunda för dessa forskningsresultat, och fortsätter därmed  att köra sitt race på dessa barns bekostnad. Och jag undrar faktiskt varför?

Övrig idrott faller också med i detta negativa mönster, där arrangerad klubbträning ökas år efter år oavsett vilken sport vi talar om. Röster höjs hela tiden om att det ska börjas i tid och tränas mer och mer, och gärna i så tidig ålder som möjligt. Vi kan ta min egen sport som ett lysande exempel. Löpande träningsläger basuneras ut med jämna mellanrum från ett antal olika föreningar. Föräldrar och ledare köper konceptet med hull och hår, för alla är så indoktrinerade av att det ska tränas konstant, och då redan från 7 – 8 års ålder.

Jag blir glad när debatten om barnidrott nu kommer upp till diskussion igen, men tyvärr har det redan gått alldeles för långt. Fotbollen kör redan med testträningar för 7 – 8-åringar, samt att de i andra änden kan förklara för en 10 – 12-åring (även tidigare) att de inte längre platsar i en förening. Det aktuella barnet har alltså blivit bortvald och bedömd, och har fått veta att hen inte har en framtid som fotbollsspelare i den föreningen. Föräldrar tittar på och köper dessa argument, och Riksidrottsförbundet och våra svenska politiker står vid sidan av och ser på, och köper detta rakt av utan att säga något. Kanske har en droppe nu fått bägaren att rinna över, eftersom diskussionen är het i både tv, tidningar och andra olika medier.  

Diskussionen är som sagt välkommen. I min värld ska barn få vara barn tills de blir ungdom, och därefter en vuxen person. Fram till ungdomsålder (14–15 år) ska idrott vara mindre allvarlig, där barnen istället ska inspireras och uppmuntras till en fortsatt karriär genom god lärdom och förståelse av vad träning och tävlingslära innebär för ett långt och hållbart idrottsliv. Ett barn ska inte bli bedömd som dålig, eller mindre bra, utan ett barn ska alltid ha en låga brinnande inom sig. Den lågan får vuxna aldrig släcka genom att få ett barn att känna sig värdelös. Vuxna ledare inom svensk idrott måste skydda barnen, och inte som idag, gallra ut och välja bort.

Att bli framgångsrik i en idrott kräver oerhört mycket egenansvar. Det är just detta som svensk idrott måste bli bättre på, nämligen att lära ut eget driv, och ett eget ansvar över sin karriär. Idag håller idrotten på att göra våra barn och ungdomar totalt livegna. De får inte själv tänka och planera, utan allt ska styras av en högre idrottsmakt, som exempelvis föreningen med dess tränare och ledare. En idrottare måste själv plocka fram ett driv för sin idrott, om nu intresset finns av att vilja bli riktigt bra i sin sport. Drivet och det egna ansvaret av att själv vilja träna, och att själv vilja skapa sig en plattform som vi kallar för karriär. Som förening med dess ledare och tränare ska vi hjälpa till att bygga och få människor att växa, och inte som idag, slå hål och rasera med att säga till barn att ”du duger, men inte du”

Meningen kommer från simdrottningen Sara Sjöström efter hennes besök i TV-programmet Renés brygga. Frågan löd: vad är det som gör att du orkar satsa vidare, trots att du har vunnit så mycket? Hennes svar är helt fantastiskt, och så självklar. Hon är också väl medveten om att hennes kropp en dag inte är lika explosiv längre, där hundradelar snabbt kan övergå till sekunder i ren långsamhet. Men fram till dess ska hon njuta lite till, och det tycker jag att hon gör rätt i. För så länge man känner sig motiverad att satsa och prestera på hög nivå, då ska man givetvis fortsätta sin karriär. Man får som idrottsman/kvinna hitta olika smarta sätt att träna på, så att det blir hållbart även efter trettio-sträcket. Jag vill påstå att det går, och det finns en del som visat att det fungerar. Vissa sporter är givetvis något enklare att stanna kvar i lite högre ålder, medan andra sporter är det något svårare.

Brottning är svår att tävla i när man nått en viss ålder, i alla fall på en hög mästerskapsnivå. Visst, det är lite skillnad även i sportens olika viktklasser som exempelvis en 130 kilosbrottare, kontra en 77 kilos. En tungviktare har en klar fördel, eftersom deras viktklass inte är lika snabb och explosiv som övriga viktklasser. Sporten har exempelvis tungviktaren Lopez från Kuba som i somras vann sitt unika femte raka OS-guld som 40-åring (dessutom över 40). Att exempelvis en 77 kilos brottare skulle vinna fem OS-guld är i stort en omöjlighet, och att dessutom göra det som 40-åring är otänkbart. Dock vill jag inte på något sätt förringa tungvikten eller Lopez, men det är en viss skillnad vilket alla kan hålla med om.

Men motivationen spelar stor roll om man vill tävla på äldre dar (oavsett sport). Det krävs som sagt att man säger/tänker en mening som Sara Sjöströms ordval, och sedan hålla sig till den fullt ut. Du måste verkligen förhålla dig kvar i din tävlingspersona, likväl som att du någonstans även måste hitta en så kallad ”vanlig” livsstil, en normal vardag helt enkelt. Familj, jobb (för de som inte kan leva på sin idrott), vänner etc. är något du måste förhandla med på äldre dar som idrottare. När du är ung och hungrig, då finns ju bara du själv. Du behöver inte förhandla med någon, utan du har bara dig själv att ta hänsyn till.

Jag själv avslutade min internationella satsning vid ungefär 28 års ålder, men jag fortsatte att tävla på hög nationell nivå fram tills jag var 32 år. Efter 28 års ålder blev det placeringar på SM-tävlingar, samt ett flertal vinster i svenska GP turneringar som fanns på den tiden. Vättercupen, Cup Klippan (dessa två är de enda som finns kvar), samt segrar i andra GP-tävlingar som fanns på ställen som: Falkenberg, Vinslöv, Göteborg samt Lidköping. Jag tävlade faktiskt frekvent efter min avslutade internationella karriär, och någonstans där och då hade jag fått tillbaka en viss tävlingslängtan som jag inte riktigt hade haft min sista satsande internationella säsong (1995/96).

Därför gör Sjöström helt rätt. För allt handlar om att tänka rätt. Att rensa sitt huvud, och bygga upp något stort som är hållbart för en 30 plussare som Sara är. Det går, men det krävs som sagt mycket av en själv. Nu tillhör ju Sjöström en grupp idrottare som varit exceptionellt framgångsrika : Ingemar Stenmark, Björn Borg, Gunde Svan, Frank Andersson, JO-Waldner etc. En intressant detalj är tennislegenden Björn Borg. Han avslutade sitt tävlande på hög nivå redan vid 26 års ålder, och då hade han vunnit allt (nästintill) man kan vinna som tennisspelare. Han försökte därefter göra comeback vid 35 års ålder (9 år senare), men då hade han varit borta från sporten alldeles för länge. Det blev inget bra, utan om man ska tävla som 30 plussare, då måste man hålla sig kvar i den yttersta toppen och inte göra någon större tävlingspaus. Pausar man för länge, då tappar man känslan, viljan och modet, och mod krävs för att kunna vinna de riktigt stora mästerskapen. Som jag sagt och skrivit om tidigare: motivation slår klass i alla sammanhang.

Häromdagen gick jag förbi Mariedals konstgräsplan som ligger i trakten där jag bor. Det var kallt, blåsigt och till och med lite snöigt. Inne på konstgräset ser jag en pappa som lagt ut ex antal små koner som markering för en fotbollsövning. Övningen var riktad till sin fotbollsspelande son, och sonen var inte mer än 6–7 år gammal. Bilden jag fick se är något av det mest provocerande jag kan uppleva inom idrottsrörelsen, nämligen när en pappa (vilket det oftast är) ska ”specialträna” sin son som bara är ett litet barn. Att föräldrar tränar sina barn inom klubbrörelsens olika konstellationer som brottning, fotboll, hockey eller vad som är inga konstigheter, utan så ser föreningslivet ut i Sverige, dvs föräldrar som hjälper till med tränarsysslor. Utan min irritation riktar sig mer till när barn ska ”specialtränas”.

Varför då denna irritation från min sida?

Finns en del som säkert tycker: men han är ju bara en snäll förälder som vill sitt barn väl? Tyvärr ser jag inte pappans ”snällhet” på det viset, utan jag fattar (och vet) att pappans upplägg inte handlar om att skapa/presentera idrottsglädje, eller lära sitt barn äkta förståelse för sin idrott, utan allt handlar om prestation och resultat från pappans sida. Dessa drivande pappor går oftast efter mottot: ju tidigare, desto bättre. Tyvärr är det också så att det inte är barnen som efterfrågar dessa ”träningsläger” utan det är papporna som skapar och regisserar dessa träningar i tron om att deras barn ska ligga i framkant gentemot övriga barn som ”bara” tränar två dagar i veckan. Det är även dessa föräldrar som blir oerhört förvånade när barnen sen växer upp och blir ungdomar, och då säger till sin träningshysteriska fader att: pappa jag vill sluta, jag vill inte mer. Oftast kommer aldrig själva meningen på tal rent bokstavligt, utan dessa barn fasar ut sig själva på en massa andra olika sätt. Men oavsett tillvägagångsätt så blir dessa pappor alltid lika överraskade när barnen/ungdomen inte vill träna längre.

Hockeyspelaren Mats Sundin har skrivit en bok. Läste ett reportage i SDS (Sydsvenskan) härförleden där han b.la. tog upp vikten av att träna en massa olika saker som barn, och att hans föräldrar aldrig pressade honom, eller agerade tränare. Han fick träna efter sin egen vilja, och han fick själv knäcka koden och ta reda på vad som krävdes för att uppnå sina mål. Där fanns ingen pappa som ställde ut en massa koner för intervallträning, utan hans pappa var en sådan pappa såsom man ska vara, dvs en berömmande fader som inte genererade någon som helst press, utan bara förmedla en sund stöttning. En av många anledningar varför hans karriär blev så lång och framgångsrik, tror han själv beror på att det var just noll press hemifrån.

Men dessa föräldrar (som exempelvis han på Mariedalsplanen) lär sig tyvärr aldrig, utan de bara kör på. De viker inte sin åsikt, utan deras övertygelse står fast att barnen ska tränas hårt och mycket fastän deras telning bara är en liten varelse som inte vet vad träning och idrott har för egentligt syfte. De har ingen aning om den långa process som idrott innefattar, utan deras barndom är kantad av träning, träning och åter träning.

Men jag blir alltid lika glad när jag läser reportage som exempelvis Mats Sundins bakgrund och story, med tanke på hans meriterade och storartade karriär. För den kan aldrig en drivande förälder ifrågasätta med att säga: Jag tror faktiskt att du har fel Mats!