Månad: december 2024

Jag tror att alla människor gör någon typ av reflektion när året nalkar mot sitt slut. Var och en har sin agenda, och sina minnen. Slutet på året innebär också att man ser fram emot vad som komma skall med olika mål och förväntningar.

Mitt 2024 har varit både glädje och sorg. Sorgen är givetvis förlusten av min mor som gick bort i julimånad efter en tids sjukdom. Det är alltid tufft att mista sin förälder, oavsett vilken ålder man befinner sig. Det är många minnen som snurrar förbi vilket blir till en stor saknad. En person som varit med en ett helt liv, och som kan en innan och utantill. En person som stöttat och hjälp så mycket hon kunnat, och som dessutom varit ensam i sin roll som förälder. Förlusten av sin dotter år 1999 präglade henne enormt, och så även mig som den lillebror jag var. Jag saknar givetvis min mor, men som jag sa i begravningstalet, att jag är väldigt tacksam över att jag fick ha min mamma vid min sida i nästan 56 år, vilket inte alltid är en självklarhet

Glädjen under 2024 var att jag blev väldigt uppmärksammad som person inom idrottsrörelsen. Det är med stolthet som jag kan summera året med att både ha erhållit VM-klubbens stipendium, samt inskrift i Malmö Stads Walk of Fame. Båda dessa utmärkelser är för mig enormt stort, och jag är väldigt tacksam över dessa priser. Det började när Limhamns BK arrangerade U20-SM i sporthallen i början av april. Då fick jag till mig av VM-klubbens ordförande, Adrian Berg von Linde, om att jag skulle bli tilldelad deras prestigefyllda stipendium/pris för mina ledarinsatser. Fint, och väldigt hedrande

I augusti fick jag samtal från Fritidsnämndens ordförande om att jag var årets pristagare till att få en gjuten platta med mitt namn/sport ingraverat, och som placerades på stadiontorget i Malmö. Den 4 oktober blev det ceremoni med efterföljande föreningsgala, där jag även fick en platta i miniatyr, samt blommor och diplom. Det var en stor kväll, och jag blev verkligen uppmärksammad för mina idrottsinsatser, både som aktiv, och som ledare. Redan innan ceremonin ute på stadiontorget var det först intervju med kaffe och kaka i mästarrummet. När jag var på väg till mästarrummet fick jag se en glasmonter där både min gamle trikå och landslagsoverall fanns med, samt några enstaka priser. Staden hade även tryckt ut stora mässväggar med både text och bilder från min karriär, som för mig kändes väldigt hedrande. Det var verkligen flott

Priser i all ära, men snart är det dags för ett nytt spännande år. Året kanske inte resulterar i nya egna priser, men där finns så mycket annat som jag vill följa och vara delaktig i. Både genom mitt arbete i det idrottsliga, som det privata. Jag har fortfarande många mål att se fram emot, där jag kanske inte alltid är den som spelar den största huvudrollen. Men att vara en del i en stor produktion som idrotten är, räcker mer än väl. Det ska bli kul att följa klubbens adepter där vissa kommit väldigt långt i sin karriär, medan andra fortfarande är i en begynnande fas. Det är kul vilket som, för alla har sina egna individuella målsättningar

Med dessa rader (som blir mitt 225:e inlägg i denna blogg) vill jag önska Er alla ett Gott Slut, och ett riktigt Gott Nytt år!

Det har varit fullt upp nu så här inför julen, därav något senare publicering av veckans inlägg. Avslutning på klubben med planering och genomförande av julfest med 160 barn/vuxna. Hjälp med flytt för äldsta dottern och hennes familj under två dagar. Många tycker säkert att planering och genomförande av dessa grejor är jobbiga, tråkiga och framförallt enformiga. För mig får jag konstigt nog energi av sådana grejor. Man kan väl säga att jag drivs av det monotona mönstret

Tittar man riktigt noga så är idrott över lag väldigt monotont. Man tränar/upprepar samma saker dagligen, allt för att skapa sig förutsättningar till att bli bättre i sin specifika idrottsgren. Man gör det inte bara en dag, utan det är åratal av enahanda träning som måste till om man nu har som mål att vilja bli lyckosam i sin idrott. Att säga att man tycker om att göra samma saker om och om igen låter inte särskilt modernt eller uppmuntrande, men ser man helt krasst på det, så är faktiskt idrotten väldigt enkelriktad. En tennisspelare slår antingen backhand eller forehand om och om igen. En simmare simmar fram och tillbaka oavbrutet. Skidåkaren maler mil efter mil på exakt samma sätt. Det går liksom inte att göra på något annat sätt, utan verkligheten för en idrottare är precis så, även om man i viss mån försöker att variera sin träning

Eftersom jag själv har drivits av detta idrottsliga och monotona upplägg, så ser jag en bohags-flytt från punkten A till B inte som något jobbigt utan istället tvärtom. När jag exempelvis tar på mig uppdraget att tömma ett källarförråd, då får jag energi av att forsla bort grej efter grej. Min drivkraft blir att jag ser fria ytor växa fram av mitt genomförande, och jag ser helt enkelt ett resultat som byggs upp på grund av min energi. Jag stänger liksom av när jag går där och bär grej efter grej. Varje moment i en flytt ser jag som olika delmål

Precis så var det när jag en gång tränade för att bli en mästare i brottning. När andra suckade när tränaren sa att vi skulle göra armhävningar om och om igen, kände jag istället tvärtom. Att repetera brottningsgrepp blev en drivkraft som jag älskade. Jag kunde i eget sällskap, tillsammans med dockan * Bill, dra iväg kast hur länge som helst. Min trygghet blev då att jag kände att jag hela tiden blev starkare och kvickare, vilket gav mig ännu mer självförtroende inför framtiden. Träning är enformigt, och man måste tycka om det enformiga om man vill nå toppen i sin idrott. I min värld är det egentligen inte enformigt, utan istället känner jag en tillfredställelse av att bli starkare, smidigare, kvickare och ännu mer oslagbar av att jag gör det enformiga roligt och nyttigt. För mig är detta extremt rogivande

Dotterns flytt blev alltså ett tänk inom det idrottsliga. Jag byggde hela tiden delmål under flyttens gång. Istället för att tappa energi, blev jag istället starkare och starkare för varje timme som gick. Jag vek aldrig ner mig. Jag brukar säga att jag i vissa lägen inte förhandlar med mig själv vad som ska göras eller inte göras, utan jag bara gör det. Det kan gälla en idrottssatsning, eller bara en helt enkel flytt

*Dockan Bill är en brottardocka som brottaren tränar på, och då framförallt bakåtkast. Detta gör man i rasande tempo, och i olika intervallformer. Ett otroligt nyttigt träningsredskap som skapat många mästare genom alla tider

Under ens karriär, från liten knatte till vuxen, så händer en massa grejor på vägens gång som man egentligen inte reflekterar över förrän långt efter. Det är möten, matcher, vinster, förluster, platser man besökt, tävlingar, träningar etc. Det fina i allt detta är att många saker på vägen har skapat en sorts länk, en länk som har/haft en väldigt stor betydelse

För en månad sedan plockade jag fram alla mina gamla idrottspriser som jag förvarat i ex antal lådor i källaren. En gammal Billy bokhylla fick vara platsen som jag fyllde upp med alla mina priser, och allt detta placerades i mitt kontor. Varenda medalj, varenda liten pokal/pryl fick sin egen plats. Det är inte många millimetrar som syns av hyllplanen, utan varje del är belamrad med pokaler, medaljer och andra typer av priser. Jag tyckte att det var väldigt kul att tävla, men samtidigt också väldigt nervöst. Mitt stora driv var ju givetvis att vinna priser. Jag brydde mig inte nämnvärt (som barn) om det blev guld, silver eller brons, utan det viktigaste i allt detta var själva medaljen/pokalen. Som barn (och även som vuxen idrottsman) var jag en brottare som gillade att dra iväg kast, och då gärna spektakulära bakåtkast. På brottningsspråk heter greppet krysstag, eller bara kryss. Man häver/kastar sin motståndare (rent bokstavligt) rakt över sig själv, där kopplingen på motståndaren är runt midjan (rakt framifrån) med en arm kopplad. Jag älskade att vinna matcher med ett fint slaget krysstag. Fick jag chansen, ja då drog jag iväg på direkten. Kastet blev synonymt med mig, och man kan säga att greppet prägla min karriär hur jag var som brottare. Greppet är som sagt väldigt spektakulärt, och för åskådare är det väldigt kul att titta på. Som brottare är det också väldigt kul att utföra

På många tävlingar delas det ut priser till tävlingens bästa brottare. Idag är det alltid en brottare som vunnit sin viktklass som får detta pris. Man tittar i stort bara på antalet vinster, och man glömmer oftast bort att titta på hur de unga brottarna leker fram sin brottning. För brottning är ju en lek som vilken idrott som helst. Man kan säga att jag lekte min sport när jag var barn. Jag älskade som sagt att slå kast, och gärna då krysstaget. En tävling i Svarte för ganska exakt 46 år sedan. Jag är 10 år gammal och jag tävlar i knatte-kategorin som det hette på den tiden. Oklart vilken viktklass, men skulle tro att det var runt 34-35 kg. Mina matcher hinner knappt börja förrän jag gör allt i min makt med att dra iväg ett kryss på min motståndare. Jag vinner alla mina matcher med just ett kryss, men jag kommer även ihåg att jag förlorade en match, vilket innebar att jag hamnade på en slutlig bronsplats. Trots att jag på den tiden inte blev klassegrare, fick jag priset som tävlingens bästa brottare. Idag är det i stort sett otänkbart att dela ut ett bästa brottar-pris till en brottare som inte ens vinner sin viktklass. Det hade faktiskt blivit ett ramaskri bland ledare och föräldrar, för att idag räknas bara vinster när barn erhålls sådana priser. Hur barnen brottas, spelar i stort ingen roll, bara de vinner. Det fina när jag fick priset var att domare och arrangör såg en liten kille som verkligen ville brottas, och som bjöd på sig själv med att konstant utföra detta grepp. Jag blev sedd helt enkelt för min brottningsstil, och inte enbart efter resultat. Vinster är inte allt, utan glädjen är en viktig del att premiera när det kommer till barn som idrottar, vilket vi oftast glömmer bort idag

Att satsa på sin idrott handlar också om att det ingår att resa både nationellt som internationellt. I Sverige har jag tävlat på många ställen från Ystad upp till Kiruna ett flertal gånger. Vissa städer/orter har jag givetvis besökt mer än andra. Men tänk ändå vad idrotten stärker, där både resor, platser och möten ger idrottaren en tidig och viktig erfarenhet

När jag som barn växte upp under 70-talet så var det inte helt självklart att familjer reste utomlands, eller ens reste någonstans i vårt avlånga land. Det var mer eller mindre lyx på den tiden när familjer satte sig på ett flygplan eller tåg. De flesta familjer var hemma under sommarperioden, och det var liksom bara de som hade det bäst ställt som kunde resa med hela sin familj. Där jag växte upp var det väldigt sällsynt att någon bokade flyg eller tåg för att resa. De flesta av gårdens ungar var hemma hela sommaren, och det var faktiskt inget man reflektera över på den tiden. När min mor och far skiljde sig under 70-talets mitt, så ”bjöd” faktiskt min far mig och min syster Annette på tre resor utomlands. En gång var vi i Tunisien. Sommaren efter var det Aten, och sista resan var till Costa Brava i Spanien. När jag blev äldre blev jag varse om att dessa ”bjudresor” inte i första hand var till för mig och min syster, utan mer för att visa min mor att han minsann hade råd med dessa resor, eftersom min mor inte hade ekonomiska möjligheter att bjuda oss barn på denna lyx

Resor var som sagt inte prio för många familjer på den tiden, utan det var andra saker som var av större värde under den eran. Mina bästa och viktigaste resor som barn bestod istället av att min mor var väldigt närvarande när jag som 7-åring började brottas. Hon fanns alltid med mig om det så var träning eller tävling under mina första år fram till jag fyllde ungefär 14–15 år. Hon följde med på tävling om det så var till Helsingborg, Vinslöv eller Söderkullahallen i Malmö. Därför uppskattade jag mer min mors närvaro när jag tränade/tävlade som barn, än att min far försedde oss med dessa tre bjudresor

När jag blev äldre, och när jag som 20-åring kom med i landslaget, då började resorna mer och mer ta vid. När jag nu ser tillbaka så har jag varit i ett tjugotal länder under min aktiva karriär. Jag har varit på ställen/platser som jag aldrig hade besökt om jag inte tillhört idrotten. Att resa med idrotten på egen hand är en stor lärdom, och något man växer av som människa, och framförallt inget man ska ta för given. Det går inte att jämföra dessa idrottsresor med exempelvis chartrade all-inklusive resor till Mallorca, utan resor med idrotten är något helt annat

Ungern, Polen, Tjeckien, Spanien, Grekland, Israel, USA, Sydkorea, forna Sovjet etc. är bara några av alla dessa platser man besökt. Att resa som idrottsman lär en att ta seden dit man kommer, och man lär sig att inte bli bortskämd när det kommer till rumstyper, mat, hotell etc. Man lär sig anpassa sig, och man hittar olika strategier att klara sig i tillvaron, för det enda man har i sitt huvud är koncentrerat till prestation

Att resa som idrottare är som sagt otroligt nyttigt, bildande, kul, intressant och väldigt erfarenhetsrikt

Bild: På väg till Atlanta/USA år 1995. Bredvid mig sitter Isaak Theodoridis och bakom mig Peter Stjernberg

Då var det dags igen, det vill säga ett nytt fall där enskilda idrottare ska tvingas ingå i ett centraliserat system mot sin vilja. Jag har haft denna diskussion ända sedan brottningen införde sitt eget centraliseringssystem (damer), där deras modell/tanke var att alla dambrottare som satsade, skulle ta sitt pick och pack och dra ner till Malmö och bo där under hela sin vuxna idrottskarriär, vilket i bästa fall kan vara i ungefär 10 – 15 år. I min värld låter det helt absurt, och jag är faktiskt inte ensam i mitt tyckande. För att kunna satsa på sin idrott, och dessutom också må bra (vilket är en förutsättning), då måste man själv få välja vart man vill bo och leva. Idrott får aldrig vara någon tvångshandling i en demokratisk värld, utan man tränar och tävlar för att man själv vill, och inte genom någon annans vilja. Att införa centraliserade idrottsinstitutioner i ett land som Sverige är inget gott tecken alls, och absolut inget vi ska sträva efter. Men trots detta så envisas vissa idrotter om att en centralisering är bra för satsande idrottare, och att detta system ska leda till större och bättre framgångar.

För ett par år sedan var det Johanna Magnusson (Badminton) som blev drabbad, när hon inte ville bo och leva i Uppsala som är hennes sports centrala näste. Hon ville bo hemma, det vill säga i Malmö, men det fick hon bevisligen inte vilket föranleddes till att hon i stort blev utfryst av landslagsledningen. Den här gången är det gymnastiken som hamnat i blickfånget, och den drabbade heter Tonya Paulsson. Gymnastikens centrala bas ligger i Eskilstuna, och just där vill inte Paulsson bo och leva i av olika anledningar. För att göra en lång historia kort, så väljer Paulsson istället att byta medborgarskap/land, det vill säga hon väljer att fortsättningsvis tävla för sin mors födelseland Taiwan, just för att förbundet tvingar henna att vara i Eskilstuna mer än vad hon vill och orkar.

Jag kan inte begripa att vissa svenska idrotter strävar efter ett så förlegat koncept, som att återinföra idrottsskolor där unga lovande individer ska tvingas bo och leva under hela sin idrottskarriär. DDR (forna Östtyskland) hade dessa idrottsskolor på sin tid (och givetvis andra östeuropeiska länder), men är det verkligen denna miljö, detta koncept som vi vill eftersträva? Ska inte svensk idrott vara fri? En fri rörelse där vi lär våra idrottande adepter eget ansvar, eget tänk och egen kreativitet. Diverse förbund ska väl istället fokusera på att hitta individuella smarta lösningar som passar våra enskilda individer, och inte fösa in dem i ett och samma mönster.

Jag hoppas verkligen att gymnasten Paulsson får ro i sin själ, och att hon slutligen får idrotta efter sina villkor och önskemål. Svensk idrott ska inte släcka några ljus och drömmar för unga satsande människor, utan vi ska istället tända en glöd. Tvång, hets, press och härskarteknik hör inte hemma någonstans, och framförallt inte i en idrottsmiljö där unga individer ska växa och förädlas.