Månad: november 2024

Jag har några matcher i min karriär som haft en stor betydelse och inverkan för min karriär. Det handlar faktiskt inte om några mästerskapsmatcher, utan det handlar mer om motståndare man besegrat på vägen dit, matcher som haft en stor inverkan inför vad som senare skulle komma.   

Den matchen med stort D som jag känner betytt väldigt mycket är en helt vanlig seriematch på Limhamn för snart fyrtio år sedan. Jag är 17 år gammal och jag tävlar i 68 kilos-klassen. De senaste två åren hade jag gått upp ett flertal kilo i vikt eftersom jag växte som ett skott under denna period. Både 57 kilo samt 62 kilo sprang jag igenom, och det skulle visa sig att jag senare även skulle springa igenom lättvikten (68 kilo), och weltervikten (74 kilo). Men just denna onsdagkväll tävlade jag i 68 kilo. Året är 1986 och Limhamns BK ska möta Gärds BK från Tollarp. Det är januarimånad och jag hade månaden innan precis fyllt 17 år. Klubbens tränare Leif Freij har bytt laguppställning med Gärds ledare när jag då får se att jag ska möta deras bäste brottare, Dariusz Jamrowski. Dariusz hade året innan tagit sig till SM-final i 62 kilo där han mötte den regerande OS-silvermedaljören från 1984, Kent-Olle Johansson. Jamrowski slutade på silverplats, och nu skulle jag, 17 bast gammal ta mig an denne silverman som dessutom var 7 år äldre än mig. Jag minns inte så mycket av själva matchen i sig, mer än att jag stod som vinnare efter 6 minuters brottning. Poängtavlan visade fem till mig, och tre till Jamrowski. Det var väldigt stort för mig att vinna över Jamrowski, och jag kan absolut kalla matchen för en viss vändpunkt i min karriär. Det är alltid den matchen som kommer upp i mitt huvud när jag tänker tillbaka på matcher som haft en viss genombrotts-känsla för min del.

Ett annat genombrott, och en annan match som också betydde väldigt mycket var en lördag i Lidköping för ganska exakt trettiofem år sedan. Året är 1989 och jag ska någon månad senare fylla 21 år. Jag gjorde min militärtjänstgöring i Ystad vilket betydde att jag fick söka permis för att få tävla i den prestigefyllda turneringen Cup Tusen. Hela Sveriges brottarelit var på plats, och tävlingen var likställt som ett renodlat svenskt mästerskap. Jag hade gått från 82 kilo upp till 90 kilo och jag skulle nu i min första match möta den regerande svenske mästaren i klassen, Benni Stridh från hemmaklubben Lidköping. Totalt orädd och utan några negativa tankar alls, så utklassade jag Stridh med siffrorna 5 – 0. Det fanns inga orosmoment alls i matchen, utan det var min match från början till slut. Turneringen igenom brottas jag också som en gud, och efter fem matcher (finalvinst över Micke Ljungberg) blev jag klassegrare, och jag kunde även kvittera ut en landslagsbiljett till Finland någon vecka senare.

Dessa matcher har varit någon form av en nyckelöppnare i min karriär. Det är alltid dessa två matcher som kommer upp när jag ska recensera och bedöma vilka matcher som betytt något extra. Det roliga och intressanta med denna analys är att man inte kan göra en sådan gradering förrän långt efter sin karriär. För när man väl är i sin karriär, så blir dessa matcher bara en av väldigt många.    

Svårare än så är det faktiskt inte, oavsett om det handlar om idrott, arbete eller andra saker i livet. Den som vågar har alltid en större chans att nå sina mål, än den som aldrig vågar. Det är inte bara inom idrotten som det tävlas och där man måste våga, utan livet i stort är faktiskt en enda stor tävling. Det konkurreras om civila arbeten där just din ansökan måste sticka ut, och där du måste våga ta för dig på ett effektivt sätt. Av hundratals ansökningar så är det just din ansökan som ska få det där jobbet. Relationer är också en typ av tävling (kanske fel ord egentligen) på ett eller annat sätt. Du måste i alla fall våga ta ett första steg för att få kontakt, en kontakt som kanske till och med kan leda till en långvarig relation. Jaga bostad är också en kamp där man måste våga. Att våga ligga på för att få den där hyres/bostadsrätten som man så villigt vill hyra, eller köpa.

Idrott handlar väldigt mycket om (nästintill allt) att våga. Våga satsa, våga ta för sig, våga tävla, våga gå sin egen väg osv. Om det blir en fullskalig idrottskarriär, det vill säga om man slutligen når mål som SM-guld och internationella mästerskapsmedaljer, då handlar inte detta oftast om att ens tekniska färdigheter har varit hundraprocentiga, utan mycket handlar om att man våga ta sig an sina mål genom att just våga. Du vågade tävla, du vågade möta motståndare, och du vågade att misslyckas. För att lyckas så måste du faktiskt misslyckas på vägen, och den meningen säger mer än så mycket annat. Om man hela tiden spelar safe, och där man konstant säger till sig själv ”jag väntar med att tävla tills jag känner mig starkare”, då kommer det aldrig bli något. För oavsett när man ska tävla så känner man sig väldigt sällan helt hundra på sin sak, utan det kommer alltid finnas en viss tvekan. Det gäller bara att se till att tvekan aldrig får ett överläge, utan man måste istället framhäva vågligheten och få den att ligga i framkant. För om man viker ner sig och därmed låter tvekan ta över, då blir det ingen karriär oavsett hur mycket teknik och kunskap du införskaffat dig på vägen.

Kondition, styrka, smartness, glädje, våglighet, mod, vilja, aldrig vika sig där har du några egenskaper som är otroligt viktiga i en idrottssatsning. Våga är inte att chansa, utan våga handlar om att man tar en viss risk. Det finns som sagt risker i allt. Men för att nå exempelvis SM-guld eller EM, VM eller OS-medaljer då kan man inte konstant göra en riskanalys.  

Den som vågar har alltså alltid en chans att vinna, än den som aldrig vågar. Rent krasst så uteblir till och med chansen att kunna vinna om du aldrig vågar. Jag upplever många i dagens yngre generationen som har väldigt svårt för att bemöta en förlust. Det handlar inte enbart om att man blir arg eller besviken efter en förlust, utan det handlar mer om skam eller förnedring.

Men oavsett vilket beslut du än tar, så kan du aldrig bli en vinnare om du aldrig utsätter dig för förlustens fara.            

Det blev inget inlägg förra söndagen för min del just för att det har varit väldigt mycket tävlingar nu på sistone. Förra helgen tävling i Västerås, en tävling med över 700 brottare, och nu igår lördag (9/11) tävling i Svedala.

Debatten kring tävling och tävlingshets är en ständigt pågående diskussion. Jag har nu varit ute på tävlingar sedan mitten av 70-talet (snart femtio år) när jag själv började som liten knattebrottare. För visst kan jag komma ihåg även från den tiden att tränare, ledare och vissa föräldrar manade på sina adepter/söner (fanns inga flickor på den tiden som brottades) på ett osunt sätt. Jag kan ibland tänka på om jag själv under min aktiva period hade haft en osunt drivande pappa, och hur min karriär då hade blivit. Om det nu ens hade blivit någon karriär vilket jag inte tror. Nu var kanske inte mitt alternativ det bästa heller. Jag hade visserligen en pappa, men han visade noll intresse både för mig och min brottning. Men jag hade en underbar mamma som gjorde allt för mig, och som aldrig hetsade eller la sig i varken min träning eller tävling. Hon ville bara att jag skulle ha det kul, och hon älskade när hon såg att jag trivdes med tillvaron.

Artikel i lördagens SDS-tidning om att barn blivit rädda för att tävla. Jag kan på direkten skriva under denna rad, och jag har själv nämnt det ett otal gånger i en rad olika sammanhang. Barn/ungdomar vill inte bli ”förnedrade” idag vilket det känner att de blir när de förlorar oavsett sport. Allt (tror jag) handlar om att introducera barnen rätt i deras begynnande idrottsliv. Att man som ledare informerar ärligt vad tävling egentligen handlar om. Att man som ledare/föräldrar inte utrycker sig slarvigt med att bara nämna fördelarna med att tävla, utan att man även tar upp det negativa. För det är ju det negativa som barnen/ungdomarna är ”rädda” för och som måste bearbetas, och då måste man som ledare/förälder även diskutera det obehagliga som tävlingsmomentet omfattas av.  

Att tävla innebär att man som individ måste bemöta och handskas med väldigt svåra känslor. Är man då endast 7 – 8 år när man börjar med sin idrott och inte får den hjälp som behövs, då blir individens karriär väldigt kortvarig. Att bemöta vinstens känslor är inga svårigheter alls, för den kan vem som helst hantera och gå vidare med. Utan det handlar om att lära sig bemästra förlustens smärta. Att förlora gör väldigt ont mentalt. Att man lär barnen/ungdomarna i tidig ålder vad en förlust innebär. Vi kan inte som ledare/föräldrar bara lägga locket på och hålla tummarna och hoppas att allt ska lösa sig, utan vi måste någonstans ta upp detta i återkommande diskussioner.

Tvång är aldrig en bra utgångspunkt inom idrottens värld, oavsett om det handlar om träning eller tävling. Vi måste alltid först få fram glädjen över att träna och tävla och utgå från denna känsla. Därefter bygger man vidare och talar om träningens/tävlingens fördelar och dessa underbara känslor som tävlings/träningsmomentet framkallar. MEN vi måste även nämna det negativa. För att uppnå den härliga och häftiga känsla som idrott och tävling kan erbjuda, då måste vi också lära våra unga adepter att våga. Att våga tävla, att våga bemöta känslor, att våga stå upp för sig själv, att våga strunta i vad andra tycker och säger, att våga gå vidare, att våga ha kvar sina mål.

Vi måste som sagt lära våra barn/ungdomar att förlora ”rätt”, för att de därefter ska förstå tävlingsmomentets tjusning.