Månad: oktober 2024

En pappa i klubben sa just denna mening till mig för ett par veckor sedan när vi var ute på en av många cuper, och jag blev smått konfunderad faktiskt. Hans fråga och hans iakttagelse är helt korrekt, för det är faktiskt så, att där finns en hel del brottarföreningar runt om i Sverige (främst Skåne), som har ett litet ”ont öga” till oss. Jag sa ganska omgående att det i stort handlar om den svenska avundsjukan. När idrottare, lag, personer når framgång, då är det inte helt enkelt att vara svensk. För generellt sätt (tyvärr) så har svensken en avundsjuk ådra i sig, vilket vi i LBK märkt av de senaste åren.  

Vad består denna avundsjuka av, och hur kan den yttra sig?

För att bena upp det hela så kan man med lätthet komma fram till följande slutsatser:

Limhamns BK är en förening som genom ett flertal år tillbaka byggt upp sin egen verksamhet. Vi söker oss inte till andra samarbetspartners (andra brottarklubbar), utan vi bygger vårt egna varumärke genom alla de grupper som vi omfattas av. Vi har inget behov av att åka iväg till andra klubbar för samarbetsträningar, utan vi har på egen hand väldigt starka grupper, och väldigt god sparring. Detta stör väldigt många, därav går ryktet om att LBK är en stängd förening. Vi åker givetvis på distrikts och landslagsläger när detta presenteras och tas ut, men däremellan håller vi oss på hemmaplan under ordinarie träningsveckor.

Limhamns BK har en genomgående mycket god tränarkompetens som håller väldigt hög klass. Detta gör att många brottare inom staden (med omnejd), söker sig till oss på egen hand. Ryktet går då att ”vi tar” brottare från andra klubbar. Vi har aldrig tillfrågat någon brottare (ung som gammal) att komma till oss, utan de som vill är givetvis välkomna att börja, för vi vill absolut inte neka någon. Vi nekar som sagt ingen, inte ens brottare som vill komma och gästträna hos oss.   

Tredje argumentet är också de argument som svider mest ute bland övriga klubbar, vilket är att vi på senare tid blivit väldigt framgångsrika. År 2023 blev vi exempelvis bästa klubb i hälften av alla tävlingar som presenterades under året, med fina individuella prestationer samt även SM-medaljer och landslagsuppdrag. Kontentan av det hela blir då att många (en del) vill se oss som förlorare. Ett typexempel är när LBK-brottarna är uppe på tävlingsmattan, där man då kan iaktta att inte bara motståndarlagets ledare/tränare står vid sidan av för att skrika och mana på sin adept, utan även tränare/ledare/supportrar från andra föreningar som stämmer med i motståndarlagets hejarop. Många vill se LBK-brottaren som förlorare, och detta för att LBK blivit så framgångsrika.

Varför jag med lätthet kan signera detta inlägg som ren och skär sanning, är för att jag själv som aktiv framgångsrik idrottsman upplevde denna företeelse. Där finns liksom en viss vana. När jag var som mest etablerad så fylldes många gånger motståndarsidan av en massa olika klubbar och konstellationer, allt för att få mig ur balans. Men allt detta triggade mig ännu mer. Ju mer de skrek, desto bättre blev jag. Jag upplever nästintill samma känsla idag som då, när jag idag som ledare, föreningskonsulent och tränare för en av Sveriges största klubbar bemöts av samma avundsjuka. Svensken har inte ändrat sig, utan mycket är sig likt faktiskt. Limhamns BK är väl medveten om denna företeelse, och även brottarna (de något äldre) har lärt sig att tävla under dessa omständigheter. Det enda jag kan säga är att Limhamns BK är en förening för alla. Här finns breddidrottaren, elitbrottaren, tjejen, killen ja alla som vill träna i denna anrika sport/förening. Alla har en plats, och ingen gallras bort. Alla ska få träna efter sina mål och önskningar, och allt detta bedrivs av engagemang, glädje och med stora hjärtan.

Limhamns BK är alltså ingen stängd förening, utan tvärtom. Vi finns för alla. Vi har bara bestämt oss för att bygga upp vårt eget varumärke. Vi kommer fortsätta leverera framgångar i allt från segrande cuper till SM-medaljer, och hela vägen upp till det yppersta toppskiktet i världen.

Detta inlägg är bara ren fakta, och inget ”tyck synd om oss inlägg”. Limhamns BK klarar sig oavsett hur många som står och gapar och skriker på motståndarsidan, för vi vet vad vi kan, och vi vet vart vi vill.

Men slutligen vill jag som representant för klubben Limhamns BK tacka alla vänliga och snälla människor som också finns där ute. Alla har ju såklart inte den avundsamma sidan, utan det finns ganska många (de flesta) som tänker utanför boxen, och som ser LBK:s framgångar som något positivt för hela brottningssporten, och inte genom avundsamma ögon.                     

Om man ska vara helt ärlig, så är en individuell idrottare egentligen väldigt ensam i sin karriär. Jämför man med lagidrottare, ja då kan man lugnt konstatera att så är fallet. Utan att förringa lagidrotterna, så kan man trots utan någon större forskning komma fram till att det är betydligt svårare att slå igenom i en individuell idrott, än just en lagsport. Det bara är så, och jag tror faktiskt att de flesta är benägna att hålla med. I allt från träningsupplägg till tävlingsdel, så krävs det oerhört mycket självdisciplin för att nå höga individuella mål. Du är ensam i dina förluster, ensam i din träning, ensam i dina matcher, ensam i dina upplägg etc. man är helt enkelt väldigt ensam i det mesta som rör sin idrott. Men, du är också väldigt ensam när du står överst på den där prispallen och mottar din mästerskapsmedalj. Just den känslan av att vara ensam på pallen, den slår ut allt. Allt ljus på mig, den stämmer ganska bra för oss individuella idrottare. Vi vill varken dela förluster eller glädje med andra, utan vi vill alltid stå där helt ensam med att begrunda, och även känna känslan av att äga sin egen värld.

Vi vill drivas av vårt eget driv, och inte via andras visselpipor. Vi vill vara egna, speciella, svåra, något egoistiska men framförallt så trivs vi i vår egna tillvaro. För att lyckas vinna stora matcher/mästerskap i en individuell idrott (inte bara brottning) så krävs det en enorm uppoffring.  Vi kan inte lägga våra liv i andras händer, och därefter gå som en sömngångare och bara invänta instruktioner. Vi måste själv se till att det blir något gjort, och vi måste hela tiden ha det där lilla extra drivet, ett driv som inte lagidrottare behöver på samma sätt. Visst, vill du bli en extra ordinär fotboll eller hockeyspelare, då måste det även där till egna krafter, eget driv, och du inte kan luta dig tillbaka och enbart lyssna till tränarnas råd och tips, utan du måste själv göra det där ”lilla” extra för att lyckas. Zlatan, Foppa Forsberg, Mats Sundin etc är spelare som med all sannolikhet gjort mer än vad tränaren bett om, utan denna typ av oerhört framgångsrika lagspelare har tränat väldigt individualistiskt, långt mer än vad deras kamrater har gjort.

Du som tränar i en individuell idrott, sträck på dig och känn dig väldigt speciell. Du är speciell just för att du orkar/vill/nå/jaga framgång. Det är många tankar som far i huvudet under en karriär, men en idrottsman som satsar i en enskild sport, han/hon förhandlar aldrig med sig själv om vad som ska göras eller inte göras, utan man bara gör det. Man letar inga lätta vägar, utan man ser alltid (nästan) fram emot dem där passen där man vet att tröttheten kommer nå en med stormsteg. Istället för att undvika och gå runt tröttheten, så söker man den, om man nu satsar på riktigt. Man viker aldrig ner sig, utan oavsett vilka resultat man får på träning eller träning, så släpps aldrig tanken i ens huvud om en framtida medalj. Man vet att man ska dit. Det handlar aldrig om ordet om, utan alltid när. Att man själv vet sina mål, det räcker mer än väl. Man behöver aldrig bjuda in andra i sina målbilder, utan man har fullständigt klart för sig vart man en dag kommer landa. Dina målbilder är alltid regisserade och klara, och du trivs verkligen med att vara den ensamme idrottaren, i alla fall när det gäller din idrott och din satsning.             

Visst blir idrott mer på riktigt när du ser och upplever idrott på plats? Vad menar jag på riktigt? Jo, oftast blir det genom tv-rutan som de flesta ser/upplever idrott, vilket gör att man inte får maximal upplevelse, och dessutom ingen direkt respekt och förståelse för den aktuella idrotten. Man är liksom inte där, och man kan inte känna av den sanna atmosfären. Likaså när det gäller bredd kontra elitidrott, där är skillnaden också väldigt gigantiskt. Exempelvis en division fem match i fotboll, mot en SM-final i allsvenskan. Eller en SM-final mot en VM-final. Skillnaden är givetvis gigantisk, både att se/uppleva, som att delta.

Att uppleva idrott på plats, gör att du får en annan förståelse för idrotten, än om du ser den på en tv-skärm. Likaså om du ser barn/ungdomscuper i exempelvis brottning, kontra ett EM/VM, så kommer du uppleva en ”viss” skillnad. I ett mästerskap handlar det om helt andra krafter, och oftast i en helt annan miljö. För brottningens del podium, stora fina mattor, inredd hall, bra speakerröst, ordning och reda, musik, ljus och mycket annat. Dina sinnen går igång fullständigt, och du får även se mästerskapsbrottare som är fokuserade upp över tänderna. Det kvittar hur mycket du försöker återberätta den känslan som du upplever där och då, för den är väldigt svår att förmedla. Det går liksom inte, utan (all) idrott måste upplevas på plats för att mottagaren ska få en exakt förståelse om svårighetsgraden om vad idrott egentligen handlar om, 

Jag vet en förälder för ett flertal år sedan som ofta var med sin son ute på tävlingar/cuper runt om i Sverige. Slutligen blev hans grabb så pass duktig att han blev uttagen i svenska juniorlandslaget. Pappan åkte ner för att bevittna sin sons medverkan under detta mästerskap, och han var totalt mållös när han kom hem. Tyvärr gick det inte så bra för hans grabb, men han sa till mig på direkten när han kom hem: ”Jörgen nu förstår jag skillnaden mellan brottning och brottning”. Han menade såklart att det var/är en skillnad mellan en turnering i exempelvis Vinslöv, och ett EM/VM någonstans i världen. Och att just vara på plats, gör också upplevelsen mer kännbar. Du får helheten, och du får en helt annan förståelse och respekt för idrotten och dess utövare.

Så om du känner att du ”kan och vet allting” om exempelvis brottning, då du kanske varit ute med din son/dotter i Skåne/Sverige på en himla en massa cuper under ett flertal år, då vill jag på direkten säga att åk och titta på ett EM, VM eller varför inte ett OS. Där får du se vad en utövare tränat till under alla år, och du får se/känna av skillnaden mellan en brottare och brottare, och en brottningstävling mot en brottningstävling. Sen är det också en sak att uppleva ett mästerskap som åskådare, och det är något helt annat att vara med som deltagare. Det finns en hel del brottningsfolk som åkt runt och bevittnat en hel del mästerskap genom åren, både som åskådare och även ibland som ledare. Men bara för att du har tittat och upplevt mästerskapet på plats, så betyder inte per automatik att du blir någon expert på området, men det genererar en viss förståelse. Du har varit på plats och upplevt dramatiken och spänningen, men oavsett din medverkan som åskådare så kan du aldrig relatera till den exakta känslan av hur det känns, om du själv aldrig varit med som en aktiv idrottare. Och vissa glömmer bort att det är en sak att vara åskådare, och något helt annat att vara just en EM/VM eller OS-deltagare.   

BILD: LBKs Hugo Baff i aktion under U20-VM i spanska Pontevedra

Avtäckningen av ”min” platta är nu avverkad. I fredags var det så dags, och jag fick en väldans mycket uppmärksamhet kring detta, vilket jag är oerhört tacksam över. En helsida i SDS, klappar på ryggen, sms, telefonsamtal, upp på stora scenen på Föreningsgalan etc. Det är stort, och jag känner mig verkligen sedd av min stad Malmö. Som nämndens ordförande sa ”Jörgen, nu har vi inte mer/fler priser att dela ut till dig, utan nu har du fått allt”. Det stämmer. Det började med MÖ stads silvermedalj 1991, och därefter Malmö stads idrottspris 1994. Och nu pricken över i:et, Walk of Fame-plattan på stadiontorget.  

Jag tillhör Malmös bästa idrottare, eller rättare sagt de som gjort ett visst avtryck i staden. När jag för lite mer än trettio år sedan både kastade en trikå i en papperskorg i ett världsmästerskap, eller valde att lämna ett OS i förtid som dessvärre skapade negativa rubriker, att jag trettio år efter dessa ”skandaler” skulle få denna fina utmärkelse var det inte många som på den tiden kunde förutspå. Dessa händelser har funnits med mig under många år, och vissa Malmöbor eller andra idrottsfolk kan fortfarande inte förstå hur jag kunde göra något så ”hemskt”. Det märkliga i allt detta är att jag faktiskt var en exemplarisk idrottsman. Jag slogs aldrig, jag bråkade aldrig med folk, jag söp inte, jag var (är) en snäll person, dopade mig aldrig, nyttjade aldrig droger, körde inte för fort, betedde mig korrekt etc. Det enda jag var väldigt dålig på var att förvalta förlustens smärta (dock inte alltid) på ett bra sätt. Jag hade svårt (framförallt när jag blev äldre) att hantera förluster på rätt sätt. Det fanns tyvärr ingen som visste, eller som kunde sätta ord på hur jag skulle förhålla mig till dessa känslor, utan jag var ensam i dessa känslostormar.

När jag nu verkat som tränare och ledare i ganska exakt tjugo år, så ser folk att jag är en människa som verkligen vill idrotten (brottningen) väl. Jag vill förmedla en sund inställning både för barn och vuxna, men framförallt vill jag förmedla en känsla om att alla kan. Jag lever och andas idrott varje dag. Idrotten idag ser annorlunda ut än vad den gjorde när jag växte upp på 70 – 80-talen. Idrotten har blivit mer styrd, och den viktiga glädjen är inte lika påtaglig som den var när jag själv var barn. Mycket har blivit mekaniskt, och vi tror på riktigt att svenska idrottsframgångar kan produceras fram utan idrottarnas egna glädje och vilja. Framgång i idrott bygger på ett eget driv, och inte genom att bli styrd av andra.

Varför jag hamnat på Malmös Walk of Fame, stenplatta nummer 37, är för att jag själv ville nå en framgångsrik karriär, och inte för att någon annan ville det. Jag själv hade mina egna målbilder som jag blev inspirerad av att följa då jag b.la. hade stöttning och uppmuntran från min tränare Leif Freij och min mamma Irene. Leif blev jag inspirerad av på grund av hans brottarbakgrund som aktiv med både EM/VM-silver. Även om han inte sa så mycket, så kunde jag trots detta känna hans stöttning bara genom hans blick. Men han var också noga med att förmedla ut att jag själv var tvungen att göra jobbet. Min fina mamma som tillät mig satsa såsom jag ville. Hon stöttade mig och lade sig aldrig i vad jag gjorde. Fanns aldrig tvång eller sura miner när jag förlorade, utan hon var alltid uppmuntrande.

Därför vet jag att min mor hade varit extra stolt en dag som i fredags när platta 37, Jörgen Olsson Brottning avtäcktes ute på Stadiontorget. För hon vet att hennes lille grabb gjorde allt i sin makt för att han en dag skulle bli en stor och meriterad brottare. Hon hade också varit extra glad för alla fina lovord som jag fått i samband med denna platta, eftersom hon visste vad jag gick igenom under hela min idrottskarriär, och framförallt vissa perioder när inte allting var på topp.

Jag vill tillägna både plattan, och detta inlägg till min fina mamma. Min mamma som gick bort för ganska exakt tre månader sedan.

Tack mor!