Månad: september 2024

När rikedom diskuteras är det oftast pengar som blir själva huvudargumentet. Pengar och prylar blir själva mätinstrumentet, och det är därifrån vi oftast mäter vår ”lycka”. All forskning pekar på att pengar i sig inte är själva kärnan för lycka, utan det är helt andra saker i livet som vi uppskattar och sätter mer värde på, värden som inte kan mätas i kronor och ören. Vi måste givetvis ha pengar till mat, bostad och annat, men just överflödet av pengar har visat sig inte ha någon större lyckoeffekt i det stora hela. Att äga 15 hus och 25 bilar är inte den egentliga och ärliga lyckan, utan där finns så mycket annat i livet som är av betydligt större värde.  

Därför blir jag lätt trött på argumentet ”det går inte att tjäna pengar på brottning, därför vill inte barn/ungdomar satsa”. Den meningen stämmer inte alls. Först vill jag säga att för att satsa på någonting (oavsett om där finns pengar eller ej), så kan/får inte pengar vara den drivande faktorn. I stort sett alla superstjärnor, oavsett sport, har drivits till sina framgångar av helt andra skäl/orsaker än just pengar. Det har varit lusten att vinna, kärlek till sin sport, se hur långt man kan driva sig med träning osv. Pengar har varit sekundärt för dessa stjärnor i deras strävan efter framgång. För vissa aktörer har där tillkommit extremt stora pengar på köpet i och med deras satsning och framgång, medan andra (de flesta) inte fått samma ersättning i pengar. Fast oavsett hur mycket pengar vederbörande har tjänat, så har som sagt inte mängden pengar varit den drivande faktorn.   

Men går det egentligen att tjäna pengar som brottare? Såklart det går. Är/blir du en framgångsrik brottare (eller vad som), nog fasiken kan du tjäna en hacka. Allt handlar givetvis hur vaken du är, eller vem du har som rådgivare när väl framgångarna kickar in. Idag kan du tjäna pengar på allt, oavsett om du kan något eller inte. Vi har idag ett flertal aktörer, så kallade influencers i en rad olika sammanhang som bokstavligen inte kan någonting alls, men som trots detta är framgångsrika entreprenörer och som dessutom tjänar enormt stora summor pengar. Blir du exempelvis en framgångsrik brottare, då är jag helt säker på att med lite list, driv och vilja, så kan du med lätthet tjäna ihop till ditt dagliga behov, och även mer därtill. Men just pengar får aldrig vara själva drivet i din jakt mot medaljer och framgång, utan det måste först och främst vara din kärlek för sporten/träningen.

Rikedom för mig är en fungerande kropp och ett gott mående. Vi människor tar allt för givet att vår kropp alltid ska fungera. Jag är oerhört tacksam över att min kropp fungerar i alla möjliga sammanhang. Att jag vid 55 års ålder fortfarande kan visa nästintill lika snärtiga enarmskryss som jag en gång gjorde under min aktiva karriär när jag idag undervisar klubbens adepter. Jag instruerar kullerbyttor och andra övningar, och min kropp har fortfarande en någorlunda spänst i allt som jag undervisar i. En rikedom är att jag tre mornar i veckan får cykla till mitt gym och träna och arbeta med min kropp. Att jag får cykla, träna, röra mig, promenera, resa ut på tävlingar, umgås, undervisa, leka med mitt barnbarn, laga mat etc. Allt detta är en enorm rikedom som inte går att köpas för någon summa pengar i världen.

Ingenting får tas för givet, utan vi måste beakta vad vi har runt omkring oss. Allt är inte sedlar, summor, prylar utan det finns andra saker att lägga kraft på och som är mycket viktigare. Vill du lyckas med din sport, eller vad som, utgå inte från hur mycket/hur lite pengar du eventuellt kommer tjäna, utan utgå från vad du vill utvecklas inom, vilka drömmar du vill uppnå. Jag hade en dröm som barn/ungdom och det var att bli en av världens bästa brottare, och att vinna mästerskapsmedaljer. Jag lyckades, och jag visade framförallt för mig själv att jag kunde. Min karriär genererade inte mycket pengar, men jag fick uppleva så mycket annat. Trots brist på miljonintäkter skulle jag inte vilja byta ut min brottningskarriär mot något annat i världen, även om det så hade inbringat miljonbelopp. Rikedom för mig är något helt annat än pengar och prylar.        

Vi är några stycken som har blivit EM, VM eller OS-mästare i (från) Malmö. Kanske inte så många som en del tror, men det handlar ganska exakt om 15 brottare. Men låt mig få bena ut hur det egentligen ligger till, och delge vem/vilka det är som har vunnit. Kan/får man jämföra tidsepokerna med/mot varandra, eller ska var och en tid ha sitt? Jag kommer jämföra oavsett vad folk säger, för visst är det en skillnad då och nu.

Brottning var en riktigt arbetarsport en gång i tiden. Stora mästerskapsframgångar från sekelskiftets början, dvs i början av 1900-talet, och det fortgick hela vägen fram till andra världskrigets slut. Sverige var en ledande nation under denna era, och landet vann medaljer på löpande band. Men helt ärligt så var det inte våldsamt många nationer som deltog under 10, 20, 30 ja till och med 40-talen (av förklarliga skäl), då Sverige/Malmö kammade hem den största medaljskörden. Om man ska vara än mer tydlig så var mästerskapen i början även inofficiella, det vill säga mästerskap som gick under radarn, och som inte var godkända. Tio av Malmös femton mästerskapsguld hemfördes fram till och med 30-talets mitt. Efter andra världskriget (från 1948) har Malmö endast fått fram fem mästare. Det säger en hel del om svårighetsgraden att bli mästare sedan slutet 40-talet/50-talets början. Malmös fem senaste brottningsmästare heter: Karl-Erik Nilsson (OS-guld 1948), Viking Palm (OS-guld 1952), Gustav Freij (OS-guld 1948 samt VM-guld 1953), Lars-Erik Skiöld (EM-guld 1976) och därefter jag (EM-guld 1993), vilket innebär att jag är Malmös senaste.  

Varför är det så?

Från och med olympiaden 1952 i Helsingfors när Sovjet gjorde sitt intåg i sporten, så ökade också konkurrensen inom sporten. Fler nationer tillkom, och konkurrensen hårdnade betydligt. Vi ser samma mönster i dambrottningen. Första VM:et för damer introducerades i slutet av 80-talet. Första tio mästerskapsåren höll givetvis inte samma klass, som det sedan gjorde när dambrottningen kom med i det olympiska programmet i Aten 2004. Fler nationer har tillkommit, och konkurrensen inom dambrottningen stärks för varje år som går. Texten/blogginlägget som jag skriver vill inte på något sätt förringa dåtidens brottning, utan det är bara ett faktum. För ibland måste man se bakom allting, och fördjupa sig lite mer och se och ta del av idrottens utveckling.

Sen är det ju också så att vinna ett guld faktiskt är ”snäppet” vassare än att få ett silver eller få en bronspeng. Varför skriver jag få en silver/bronsmedalj, och vinna en guldmedalj? Som Frank Andersson en gång sa: en guldmedalj vinner man, ett silver och brons det får man. Det kan väl ligga lite sanning i det. För det är svårare att hålla hela vägen genom ett mästerskap, och slutligen vinna det där guldet. Det krävs lite mer. En medalj av valören silver och brons, ja då har du förlorat en eller två matcher på vägen, och oftast får du silvret för att du förlorade guldmatchen. Och bronspengen har du en möjlighet att nå (som regeln är i brottning), om din överman går till final, vilket ger dig en chans mot bronsmedaljen. Du kan liksom inte själv styra din väg, utan du blir beroende av din överman. Därför vill även jag vidhålla Franks mening om att vinna en guldmedalj kräver något mer, och den kommer alltid räknas som något större enligt idrottens alla beräkningar.

Jag har nedan skrivit en lista på de Malmöbrottare som vunnit ett EM, VM eller OS sen begynnelsen. Har även skrivit ner några kommentarer kring respektive brottares mästerskap.

Här följer samtliga Malmö-brottare som vunnit ett EM, VM eller OS:

Gustaf Malmström IK Sparta (född 1884 – död 1970)

Viktklass: 67,5kg och 75kg

EM-guld 1907 och 1909. (Inofficiella). Båda i grekisk/romersk stil

Kommentar: Deltagande nationer 1907: Sverige, Danmark och Tyskland. 1909 tillkom även Finland, dvs fyra nationer sammanlagt som deltog.  

Frithiof Mårtensson GAK Enighet och IK Sparta (född 1884 – död 1956)

Viktklasser: 73 kg

OS-guld 1908. EM-guld 1909 (inofficiellt). Båda grek/romersk stil

Kommentar: 21 tävlande i viktklassen under OS:et. Dock inte 21 olika nationer utan det fanns b.la. 4 svenskar, 4 från Nederländerna, 4 britter etc. i en och samma viktklass.  

Axel Frank IK Sparta (född 1882 – död 1966)

Viktklass: 70kg   

VM-guld 1911 (inofficiellt). Grekisk/romersk stil

Kommentar: 9 deltagare i klassen, samtliga från Tyskland och Danmark.  

Anders Ahlgren GAK Enighet (född 1880 – död 1976)

Viktklass: 82kg och +82,5kg

VM-guld samt EM-guld 1913 (båda inofficiella). Grek/romersk stil

Kommentar: EM 1913, 4 deltagare i klassen. VM 1913, 7 deltagare i klassen.

Ernst Nilsson IK Sparta (född 1894 – död 1971)

Viktklass: 82,5kg

VM-guld 1913 (inofficiellt), VM-guld 1922. Båda grek/romersk stil.

Kommentar: VM 1913 var det 7 deltagare i klassen. VM 1921 var det också 7 deltagare i klassen där dessutom Anders Ahlgren blev två i samma viktklass.

Carl Westergren IK Sparta (född 1895 – död 1958)

Viktklass: 75kg, 82,5kg samt +87kg

OS-guld 1920, 1924 samt 1932. VM-guld 1922. EM-guld 1925, 1930 samt 1931. Grekisk romersk stil

Kommentar: OS 1920, 23 deltagare där två finnar hamnar på silver, respektive bronsplats. OS 1924, 22 deltagare där en annan svensk blir silverman, Rudolf Svensson. OS 1932, 5 deltagare. Westergren förlorar där en match, och vinner två. VM 1922, 9 deltagare. EM 1925, 8 deltagare. EM 1930, 6 deltagare. EM 1931, 7 deltagare.

Sigfrid Hansson BK Kärnan (född 1901 – död 1972)

Viktklass: 58kg

EM-guld 1926. Grek/romersk stil.

Kommentar: 6 deltagare i klassen.

 Johan Richthoff BK Kärnan (född 1898 – 1983)

Viktklass: +87kg

OS-guld 1928 samt 1932 (fristil). EM-guld 1929 (fristil), samt 1932 (båda stilarna)

Kommentar: OS 1928, 7 deltagare. OS 1932, 3 deltagare. EM 1929, 5 deltagare. EM 1930 (grek), 5 deltagare. EM 1930 (fristil), 2 deltagare.

Thure Sjöstedt BK Kärnan (född 1903 – död 1956)

Viktklass: 87kg samt +87kg 

OS-guld 1928 samt EM-guld 1934. Fristil.

Kommentar: OS 1928, 7 deltagare. EM 1934, 4 deltagare.

Gunnar Glans IK Sparta (född 1908 – död 2008)

Viktklass: 72kg

EM-guld 1934

Kommentar: 15 deltagare. Glans gick fem matcher. Deltagande östeuropeiska länder på den tiden var: Ungern, Tjeckoslovakien, Rumänien.

Karl-Erik Nilsson GAK Enighet (född 1922 – död 2017)

Viktklass: 87kg

OS-guld 1948. Grek/romersk stil.

Kommentar: Viktklassen hade 14 deltagare. Finland tvåa, och Egypten trea.

Viking Palm GAK Enighet (född 1923 – död 2009)

Viktklass: 87kg

OS-guld 1952. Fristil.

Kommentar: Brottarnationen Sovjet gör sitt intåg. 13 deltagare i viktklassen. Viking tävlade för Malmöklubben GAK Enighet bara mellan åren 1951 – 1952. Annars tillhörde han Västervik, Brandkåren (Stockholm), Eslöv och sedermera BK Viking, Broby, en klubb som tog klubbnamnet efter just Viking Palm.

Gustav Freij IK Sparta (född 1922 – död 1973)

Viktklass: 67kg

OS-guld 1948, samt VM-guld 1953. Grek/romersk stil.

Kommentar: OS 1948, 17 deltagare. Det var ett ”krigs-OS” därav inga östeuropeiska länder deltog. VM 1953, 18 deltagare. Gustav gick 6 matcher, varav 1 förlust och 5 vinster. Sovjet är med.

Lars-Erik Skiöld BK Envig, Lomma (född 1952 – död 2017)

Viktklass: 68kg

EM-guld 1976. Grek/romersk stil.

Kommentar: Lars-Erik var en Malmö-son, men han representerade Lommaklubben Envig när han vann sitt EM-guld. Han tillhörde även Kulladals BK, IF Altona, Kävlinge, Dalby BK samt GAK Enighet under sin karriär. EM 1976 hade samlat 17 deltagare. Skiöld gick 7 matcher. Vann 6 matcher och förlorade 1.

Jörgen Olsson Limhamns BK (född 1968)

Viktklass: 90kg

EM-guld 1993. Grek/romersk stil.

Kommentar: Klassen hade samlat 19 deltagare. Första mästerskapet efter Sovjets splittring där samtliga länder som hade ingått i tidigare Sovjetunionen nu deltog som eget land. Sammantaget var det 33 nationer som deltog under detta mästerskap. Jörgen vann 4 matcher.   

FOTO: Bildbyrån

Låter dramatiskt, men det är givetvis ”bara” mitt namn som ska föräras i en ingjuten stenplatta på Stadiontorget i Malmö. En samling där ett flertal andra kända idrottare (levande som döda) har fått sina namn ingraverade. För min del känns det stort. En acceptans, en förståelse och givetvis en respekt för oss idrottare som vunnit stora mästerskapsmedaljer.

Jag känner mig väldigt stolt och hedrad över att få ingå i samma sällskap som ett flertal andra kända Malmöprofiler/brottare. Jag blir den sjunde brottaren som får denna utmärkelse. Föregångarna har varit döda sedan många år tillbaka, förutom Store-Kalle som gick bort år 2017 95 år gammal. Johan Richthoff var aktiv på 20–30-talet, Calle Westergren och Thure Sjöstedt under samma era. Frithiof Mårtensson var aktiv till och med före detta gäng, dvs tidigt 1900-tal. Gustav Freij och Store-Kalle (Karl-Erik Nilsson) tävlade under 40–50-talen, och till och med fram till början av 60-talet. Karl-Erik Nilsson är den enda som var i livet när dessa plattor invigdes år 2009.

Varför får jag denna utmärkelse?

Först och främst för mina idrottsliga meriter. Jag är Malmös/Skånes senaste internationella mästare på herrsidan. Det är i dags dato 31 år sedan. Ingen annan svensk manlig brottare har varit i närheten av att vinna ett mästerskap. Det betyder att det är svårt att vinna ett EM eller VM, men absolut ingen omöjlighet. För brottning/idrott är ingen raketforskning på något sätt, utan idrott handlar om att inneha en stor tålmodighet med att träna och åter träna och att aldrig ge upp sina mål och drömmar. Jag visade för mig själv, och för många andra att jag aldrig gav upp mina drömmar om att lyckas bli en mästare i min idrott. Jag fick frågan av en journalist i samband med utgivningen av min bok Gossen Ruda – Brottaren som försvann vad jag var mest stolt över gällande min brottningskarriär. Jag behövde inte fundera många sekunder, utan jag svarade tvärsnabbt: att jag aldrig gav upp mina drömmar. När man tycker någonting är roligt, givande, intressant, då ger man aldrig upp, utan då ser man alltid målet framför sig och man slutar inte förrän man nått dit.

Jag har min aktiva idrottskarriär, men jag tror även att mitt engagemang för svensk brottning, och för brottningens föreningsliv också har påverkat juryns val om en plats bland de stora. Jag diskuterar/debatterar gärna idrott. Jag har åsikter, synpunkter på allt vad som rör barn/ungdomar, träning, tävling och allt vad som innefattar idrottsrörelsen. Jag skriver artiklar och blogginlägg, och jag vill hela tiden framhålla idrottsrörelsens viktiga budskap. Jag vill barnen/ungdomarna det bästa, och jag vill ge dem möjligheten att få uppleva samma känsla som jag en gång upplevde som både barn, ungdom och vuxen. Det är kul att träna, tävla och vinna, men under resans gång kommer det bli farthinder i form av stopp-skyltar och annat jobbigt. För en idrottskarriär är långtifrån en rak väg.

Jag älskar mitt arbete som föreningskonsulent i Limhamns BK. Jag har arbetat i klubben nu exakt i tio år. Det är lika inspirerande och kul nu som då, och kanske till och med ännu roligare nu. Att hjälpa och inspirera andra människor är det finaste man kan göra. Att få andra att växa och hitta glädje.

Som sagt, jag är djupt tacksam över att Malmös befolkning (även andra) nu ska få gå runt och ”trampa” på mig på Stadiontorget i Malmö. Det är inte många som hade trott att den lille försynte pågen från Höja, att han senare i livet skulle få sitt namn och idrott ingjuten i en platta som ett bevis på att han en gång i tiden tillhört de bästa brottarna /idrottarna i världen.  

Jag var i veckan nere i Spanien, närmre bestämt staden Pontevedra. Jag skulle nu efter många år få bevittna ett brottningsmästerskap igen (junior-VM). Senast var i Bukarest för 13 år sedan (också ett junior-VM), och dessförinnan var det stora VM i danska Herning 2009.

Själv deltog jag i tio mästerskap. Ett junior-Europamästerskap, fem Europamästerskap, tre Världsmästerskap samt ett Olympiskt spel. Det är många år sedan nu. Mitt sista mästerskap gjorde jag 1994 när jag efter två matcher blev utslagen på VM i Tammerfors. Förlust mot amerikanen Foy (som jag tidigare besegrat), och mot världs och olympiamästaren, tysken Maik Bullman.

Men denna text handlar inte om mig, matcher, vinst eller förluster, utan mer om känslan inför/efter ett mästerskap. Min 55 åriga kropp kom tillbaka till en mästerskapskänsla där alla sinnen spelades upp som i en film. Alla tidigare känslor som jag hade som aktiv kunde jag nu åter relatera till fullt ut. När vi kom in i tävlingsarenan dagen innan slungades jag tillbaka några decennier i mitt mentala inre. För visst minns jag när man själv stod där och kollade in hallen, och tänkte för sig själv – ”här vill jag vinna en medalj”. Eller när jag kom in i uppvärmningshallen, där doften av svett och nervositet slog emot mig med en väldans kraft. Jag kunde i stort känna samma känsla nu som då, fastän att det inte var jag som skulle prestera på mattan. Min egen nervositet var givetvis något mildare nu så här vid sidan, men längtan efter en medalj var exakt densamma nu som när jag själv var aktiv.

Invägning och sedan middag därefter bland en massa hungriga brottare från alla världens hörn. Här gällde det att ha vassa armbågar, för annars fick man ingen mat. Det gällde att ta för sig redan där, och inte vika ner sig vid buffébordet. Mästerskapet börjar alltid redan vid invägningen, och fortgick därefter hela vägen fram till sista match. Prisutdelningen är ett kapitel för sig. Den är extremt njutbar, om man nu tar sig hela vägen dit upp. Annars är den bara förknippad med ren ångest.

Att tävla på denna nivå präglar en på ett sätt som man aldrig kan ”plugga” in, eller införskaffa sig på annat sätt. Du måste själv ha varit där för att förstå helheten i ett mästerskap.

LBK:s Hugo Baff gjorde i Spanien sitt tredje junior-mästerskap (EM/VM). Ett EM förra året 2023, och nu i sommar där han först blev femma på EM:et i Serbien, och nu en femteplats (igen) på VM. Ett steg från en bronspeng. Att vara så nära en mästerskapsmedalj är oerhört frustrerande, ledsamt, man vill krypa ur sitt eget skinn-känsla etc. Det finns många ord man kan lägga fram som exempel på denna outhärdliga smärta när man är så nära en medalj. Fast sorgen över en ”missad” medalj, den kommer gå över. För nu kommer han in i den stora seniora brottningen, där medaljer inte har någon siffra eller bokstav framför sig, utan nu handlar det enbart om EM, VM samt OS-medaljer. Som ledare och tränare vet jag att Hugo kommer nå en medalj, och till och med flera. Det handlar bara om tid. Det kommer bli verklighet en dag när han får defilera in på en stor EM/VM arena och motta en tung gedigen medalj. Hans driv kommer inte avta, utan han kommer fortsätta jaga vidare med ännu mer vilja, driv och beslutsamhet.