Månad: juli 2024

Det största man kan vinna är ett OS. Men, det är faktiskt stort att bara ta sig till en olympisk start. Visst, i slutändan handlar det ju inte bara om att delta, utan om man väl är med på ett OS så vill man ju också prestera på topp. Min egen OS-start för ganska exakt 32 år sedan blev allt annat än en topprestation. Fast jag visste hur hela kalaset skulle sluta innan det ens hann börja, för vi idrottare är absolut inga ”dumhuven”. Vi vet oftast hur allt ska spegla sig långt innan allt hinner börja, för vi vet hur viktig den psykiska styrkan är i dessa sammanhang. Därför gäller det att långt i förväg träna upp sin mentala styrka, om man nu har som ambition att vilja prestera på topp. Det flesta som åker till ett OS misslyckas, det vill säga det vinner ingen olympisk medalj. För vissa är till och med en medalj som inte innehar valören guld ett stort misslyckande. Tänk om Armand Duplantis ”bara” vinner en bronspeng, skulle han eller hans omgivning bli nöjda?

Vissa har som sagt mer press på sig än andra, där bara guld räknas som en fullträff, eller rättare sagt en träff. Det finns ingen fullträff, utan det är bara träffar som finns i deras (och andras) värld. Simmerskan Sara Sjöström kan väl också räknas in i denna unika skara. Men det är ju i för sig inte konstigt, för vinner man så pass mycket som dessa stjärnor har gjort, då vill man inte nöja sig med ”enbart” en bronspeng, utan då är det första platsen som gäller och inget annat. Inte nog med att de själva tävlar under denna enorma press, utan deras omgivningen kräver också guld. Detta är liksom själva tjusningen med sport att man själv kan försätta sig i denna enorma press, och därefter göra allt i sin makt för att gång på gång lyckas med dessa bravader. Vissa klarar det (inte många), men vi har ett fåtal i Sverige som lyckats prestera på topp under lång tid. 

Att bygga upp denna gigantiska mentala styrka kräver sitt arbete. Ingen vet rent specifikt hur man gör för att bygga upp denna trygghet, utan det är väldigt individuellt. Ingen idrottare kan på direkten sätta fingret på hur man gör, tänker, agerar i dessa situationer, utan det är som sagt väldigt individuellt. Men styrka mentalt behövs på alla plan, men den kan som sagt se olika ut. Ta Frank Andersson som ett exempel. Han vann under sin karriär tre VM-guld, samt fyra EM-guld vilket är otroligt stort. Men vid hans tre olympiska starter blev det slutligen ”bara” en bronsmedalj. Så även om Frank var en oerhört stark person mentalt sätt när han tävlade i EM och VM, så räckte den tyvärr inte hela vägen fram när det väl kom till ett OS. Det finns fler toppnamn som har tappat sin inre kraft när det väl kommit till att prestera under ett olympiskt spel.

Det är som sagt den som är starkast mentalt som vinner en internationell medalj, och framförallt en OS-medalj. Man kan som sagt inte att bara åka iväg och tro att det är vilken tävling som helst, och att allt löser, utan det krävs en hel del extra för att lyckas under just dessa OS-veckor. Och jag vet att man kan. Även om jag själv aldrig vann en olympisk medalj, så vet jag idag hur jag skulle ha tänkt, gjort och agerat om jag hade fått spola tillbaka till år 1992 igen. Jag hade varit en urstark medaljkandidat i mina egna tankar, och jag hade med all säkerhet också vunnit en OS-medalj. Kanske inte ett guld, men i alla fall ett silver eller brons. Det handlar oftast bara om små justeringar, och inga yviga större rörelser. Det handlar enbart om tankar, inre styrka, och inte om att träna annorlunda eller bättre rent fysiskt.

För alla som deltar på ett OS vet hur man tränar hårt fysiskt, men bara ett fåtal vet hur man tänker rätt just där och då. 

På SVT play kan man nu ta del av dokumentären som heter – Barnen som pressas att bli elitidrottare. Innehållet i dokumentären styrker verkligen den tes som jag under många år har skrivit och diskuterat om, det vill säga att elitidrott för barn är skadligt och ohälsosamt såväl fysiskt som psykiskt.

I dokumentären uttalar sig flertalet idrottsutövare (kända som okända), forskare och ledare. Dokumentären är från Frankrike, och den tar upp precis den problematik som jag påpekat och skrivit om under ganska många år, det vill säga att barn INTE ska träna elitinriktat för många dagar i veckan i en och samma idrott. Trots denna forskning så fortsätter idrotten hej vilt att skapa b.la. idrottsskolor som byggs i kommun efter kommun. Man fortsätter även globalt med att arbeta efter tesen ”ju tidigare desto bättre”, och man lär sig aldrig av forskarnas material om att för tidig elitsatsning är skadlig såväl fysiskt som psykiskt. Jag själv diskuterar denna fråga säsong efter säsong med både föräldrar, förbund eller andra ledare om denna osunda idrottskultur som blivit allt mer vanlig. För tidig elitsatsning handlar alltså om barn från tidig ålder (4 – 5 år) som börjar satsa elitiskt med träning flera dagar i veckan i en och samma idrott.

Sverige har givetvis samma problematik där barn uppmanas att träna mer och mer allt längre ner i åldrarna. Man kan väl lugnt säga att det saknas en viss självrannsakan och förståelse från många håll och kanter inom idrottsrörelsen, där man med lätthet kan utvärdera och se att många sporter/föreningar i vårt land arbetar efter exakt samma negativa mönster som denna SVT-dokumentär uppvisar. Återkommande träningsläger, sommarlov som i stort sett har varit ett två månader långt träningsläger, tidiga morgonträningar innan skola, förslitningsskador där barn har fått uppsöka exempelvis naprapat/sjukgymnast etc. Det finns fler horribla exempel, och detta är bara några få.

Varför fortsätter då idrotten förespråka att pressa barn med för tidig elitsatsning, när vi har svart på vitt att det är skadligt?

Jo, för att det handlar om okunskap, och framförallt handlar det om pengar. Många som sätter agendan och förespråkar att elitidrott för barn är viktigt, är oftast personer som själv inte haft några större egna idrottsframgångar. Trots deras egna minimala resultat, så vet dessa personligheter (konstigt nog) hur idrott ska presenteras för våra barn/ungdomar.

Det byggs skolor/akademier på flera håll i landet, och det krymper allt längre ner i årskurserna. Idag finns det idrottsskolor från årskurs 7, och det är bara en tidsfråga tills det byggs idrottsskolor som börjar redan i första klass (kanske till och med tidigare). Jag hoppas givetvis att detta inte kommer att ske, utan förhoppningsvis kommer Sverige/idrotten vakna upp innan dess där man istället tar till sig den forskning som visar att elitidrott för barn är skadligt. Men jag har förstått att det handlar inte längre om barnen och deras framtid, utan det är pengarna som styr dessa verksamheter, och just därför får detta fortgå år efter år. Elitidrott för barn kommer tyvärr fortsätta. Okunniga ledare kommer fortsätta att sätta ”sin” träningsagenda, och fler barn kommer bränna ut sig i tidig ålder vilket leder till att de slutar med idrott innan de ens hunnit börja. Fler idrottsskolor kommer byggas, och fler barn kommer exkluderas från idrottsrörelsen.

Men, vi kan väl någonstans hoppas att SVT-dokumentären och dess forskning får någon/några att lyfta på ögonbrynen med att säga: STOPP, nu får det räcka! 

Det har inte blivit så mycket bloggande den senaste tiden, och det finns ju såklart en anledning. Jag brukar kontinuerligt lägga in någon text varje söndag, men nu det senaste söndagarna har det inte blivit så mycket av den varan. Man kan väl säga att livet kom emellan, där nerskrivna texter om idrott, brottning eller andra saker som ligger mig varm om hjärtat helt plötsligt blev sekundärt. Allt detta beroende på att min älskade mor somnade in natten mellan söndag/måndag den 8 juli. Jag har skrivit om min mor ett flertal gånger i dessa blogginlägg, eftersom hon alltid varit en stor del i mitt liv, och så även i min brottningskarriär. Mor har alltid varit min största supporter. Jag minns när jag som ung spoling tränade i IK Spartas lokaler där hon alltid var närvarande, och så även när jag var ute och tävlade. Fastän hon inte såg så mycket av själva matchen, så kunde jag ibland höra hennes stämma (kom igen Jörgen!) när hon sprang in och ut i hallen under matchens gång. Hon var alltid jättenervös. Hon såg nog aldrig en hel brottningsmatch, utan det var alltid bara korta sekvenser. Till och med när jag blev äldre hade hon svårt att följa matcherna på plats. Det blev något bättre med tiden, men hennes nervositet tog alltid överhand. När jag blev europamästare var min mor och syster hemma hos min mormor och morfar för att höra finalmatchen i direktsänd radio. Även där kunde hon inte lyssna klart, utan hon stod mestadels i mormor/morfars klädkammare och gömde sig. Emellanåt stack hon ut huvudet lite nyfiket för att kolla läget.   

Min mor var alltid väldigt stolt över mig. Hon hade det tufft i livet med en uppslitande skilsmässa från min far i mitten av 70-talet, och som dessutom ledde till en vårdnadstvist. Min syster Annettes bortgång i slutet av 90-talet var såklart väldigt smärtsamt. Allt detta tog hon sig igenom, och hon vägrade att vika ner sig. Jag är så tacksam att jag fick ha min mor i mitt liv i nästan 56 år. Jag var nära att förlora henne i början av 90-talet, då hon fick en väldigt aggressiv cancerdiagnos, men som opererades på direkten, med efterföljande strålbehandling. Hon fixade den kampen, och hon beklagade sig aldrig över sin situation. Hon var så otroligt stark, och så tacksam.   

Men ingenting i livet varar för evigt. Hennes kropp började tappa sin styrka det sista åren, och sjukhusbesöken blev tätare och tätare. Hon kämpade in i det sista, och hon vägrade att ge sig. Natten mellan söndag/måndag den 8 juli slutade hennes hjärta att slå. Jag fanns vid hennes sida hennes sista vecka på sjukhuset. Under den veckan hade vi fantastiska samtal om livet, döden, efter döden, begravning, brottning och allt annat som man kan tänka sig. Vi talade om allt, utom om sjukdomar. Hennes man Sven-Åke var också där, och även mina barn och min fina systerdotter Frida. Vi satt och vakade vid hennes sida, och vi gjorde allt vi kunde för att hon skulle få ett så fint avslut som möjligt, både för henne, och även för oss. Hon var inte längre rädd, utan hon var faktiskt redo.  

Så tack än en gång min fina mamma, mor eller mojan som jag sedan en tid tillbaka alltid kallade henne för. Tack för att du var du. Du kommer vara saknad av många, och jag kommer bland annat sakna dina upplyftande sms, som när jag till exempel publicerade blogginlägg eller andra skrifter. Då kunde jag oftast få till mig ett sms ”så bra skrivit Jörgen. Jag fattar inte hur du kan, och var får du allt ifrån!”

Tack min fina moja för all din kärlek och stöttning!

BILD: Fikastund på Hörby marknad för något år sedan. Jag, mor och barnbarnen Ida och Liv.