Månad: juni 2024

Idag sitter han äntligen på flygplanet mot sitt första stora mål. Ett mål som han med all säkerhet under lång tid haft i sina tankar, oavsett vad han gjort i sin vardag. Tanken har alltid funnits där. För hans liv handlar just nu om idrott till ett hundra procent. Han vill mycket, och han vill framförallt visa för sig själv att han kan. 17 år gammal reser han till ett helt annat land, ett land som ligger ett par hundra mil från sitt hemland. Nu vill han som sagt leverera på topp. Han vill åt den där medaljen, en medalj som antingen ger honom titeln bronsmedaljör eller silver, eller i bästa fall BÄST I EUROPA.

Alla vet att han kan, och så även han själv. Allting ska nu ”bara” klaffa på en och samma dag, och allt han har tränat inför ska nu sitta som ett smäck när han bestiger tävlingsmattan i arrangörslandets näst största stad. Han kommer vara ensam på mattan. Styrkan och självförtroendet finns där, och redan efter landning börjar den psykologiska uppladdningen. Han trivs i den rollen, det vill säga rollen som förhandsfavorit, och medaljkandidat. Hela hans upplägg med träning och tävlingsförberedelser är något han gärna befinner sig i. Han vill, och han kan. Han känner inga måsten, för han vet att ordet måste bara signalerar oro och onödig ångest. Det finns inga måsten i hans väg mot medaljer, utan bara en enorm glädje och lust inför hans stora internationella uppgift.

En match i taget kommer han fokusera på, och han kommer njuta varje sekund som han befinner sig på brottarmattan, och även utanför. Han vet att han är både större, starkare och även smartare än sina motståndare. Han har alltid vetat vad som krävs för att nå sina drömmar, och just den vetskapen stärker honom när han väl tar sin motståndare i handen inför sina mästerskapsmatcher. Varje motståndare ska avverkas en efter en, men de ska som sagt mötas en i taget, och därför är det viktigt att fokusera på just en match i taget.

Medaljdrömmar är något fint, och alldeles speciellt. Att få sin dröm uppfylld med att åka hem med en medalj runt sin hals från landet som inte heter Sverige, gör känslan ännu mer fantastisk. Den flygresan vill man aldrig ersätta med/mot något annat, utan den vill man uppleva. Men först gäller inkvartering, lite mat, och därefter träning och invägning. Redan vid invägningen möter man sina kommande motståndare. Blicken, sättet att röra sig bland sina kombattanter är superviktig. Det psykologiska skådespelet börjar redan där (till och med lite tidigare), och det gäller att inte vika ner sig på något sätt.

Men jag som tränare vet att han är redo. Jag vet att hans driv är enormt, och jag vet att han har all kapacitet att leverera på topp. Hans skicklighet ska nu blandas med den gnutta tur som man som idrottsman behöver vid dessa evenemang. Men turen har han också varit med och påverkat eftersom han är extremt bra tränad.  Han vågar bli trött, han vet sina styrkor, och han vet vad som krävs. Och även jag med många vet att Axel Baff är redo för sitt första EM-äventyr.   

Så brukar det heta när man ska förklara hur en idrottsman/kvinna koncentrerar sig inför sina uppgifter. Men hur är det egentligen, och vad innebär det att befinna sig i en idrottsbubbla?

Det finns givetvis en massa olika skillnader, teorier och tillstånd, där aktiva inte alls känner likadant. Men trots detta så är vikten av själva idrottsbubblan ändå väldigt viktig, oavsett hur vi lever, eller hur vi förvaltar den. Jag själv kunde stundtals vara lite för mycket i min idrottsbubbla. Jag kunde glömma bort att njuta fullt ut, kliva ur och leva ”normalt”, vilket gjorde att det många gånger infann sig en viss negativ stress, både när resultaten var på topp, och även när jag mötte det omvända. Idrottsbubblan ska vara ditt forum, din värld. Ingen ska nå dig med tråkig och nedvärderande attityd. Du ska vara stark i din bubbla, och hela tiden hålla den i någorlunda jämn balans. Det är nästan som att man ska kunna se och känna bubblan runt omkring sig. När jag klev in på mattan, träning som tävling, då skulle jag vara helt säker på mig, och mina kunskaper. Min kropp blev själva instrumentet som följde varje ton jag spela. Den härliga känslan av att vara helt oangripbar. Man känner varje höftrörelse, ryck i nacken, armdrag, eller indyk mot motståndarens kropp. Det blir som en dans, en underbar dans där rytmen hela tiden bär en framåt. Du blir aldrig trött, för din kropp, ditt sinne vill bara ha mer och mer. 

Men ibland måste man som sagt också titta ut från bubblan. Möta den ”vanliga” världen. Den mentala styrkan ska du ta med dig även när du kliver ur, och den känslan får aldrig svika dig. Den som kan hålla kvar den positiva känslan bäst, blir också en mästare. Bli inte för snäv i ditt tänk, utan våga ta ut just dina svängar, och våga visa vem du är, och framförallt så måste du ibland våga kliva ur.

Låt aldrig någon ta kraft från dig genom att vara mottaglig för negativ och tråkig feedback. Absolut ska man kunna bemöta konstruktiv kritik, men det ska vara från människor som står dig nära, människor som vill dig väl. Aldrig från klety och plety som bara finns där för att såra, utan håll dig undan från dessa negativa människor. All beröm du får, ska du ta in och konservera i just din idrottsbubbla. Den styrkan ska du sedan portionera fram i lagom doser när du ska ut och prestera.

Idrottsbubblan är rolig, intressant och enormt härlig att befinna sig i. Håll kvar känslan så länge du kan, och låt ingen ta hål på den. Det är bara du själv som sedan kan/ska ta hål på bubblan, men då ska det vara ditt beslut, och efter dina villkor. Man kan vara i en idrottsbubbla under väldigt lång tid i ens karriär. Ett bra exempel är simmerskan Sara Sjöström som gång på gång levererar toppresultat. Hela tiden nya medaljer efter så många år i den internationella toppen. Hon har lärt sig att hantera just sin idrottsbubbla på ett sätt som passar just henne. Nu gäller det bara för dig att hitta just ditt sätt, din idrottsbubbla.

Jag tror nog att varje toppidrottare har sina mönster och ritualer när de tävlar. I allt från att ta på sig exempelvis höger skon först, gå in på banan/planen först/sist, en viss typ av material på sina kläder, äta något speciellt precis innan match, favoritkalsonger osv. Detta ”tvångssyndrom” tror jag nog finns hos alla som tränar och tävlar på hög nivå. Vissa gör det mer tydligt där vi som åskådare kan se och följa detta ”tvångssyndrom” på nära håll. Jag kommer exempelvis ihåg tennisspelaren Ivan Lendl som under 80-talet tillhörde världens bästa, och han var även världsetta med ett flertal Grand-slam vinster i bagaget. En av hans favoritturneringar var öppna franska mästerskapet vilket han också vann vid några tillfällen (3 titlar). Men han vann också både Wimbledon, US-open och australiska som ingår i denna grand-slamserie. Men åter till Lendls tvångssyndrom. När han spelade i franska mästerskapen som är på grus, då blir det en viss ansamling av just grus på tennisspelarnas skor. Precis innan exempelvis sin serve, så brukade Lendl slå till med sitt racket på sulans utsida på tennisskon, just för att få bort grus som fastnat. Han var expert på detta, och han gjorde detta titt som tätt. Men det roliga med detta är att han gjorde detta även när han spelade på andra underlag som gräs och annat hårt underlag där inget kunde fastna. Det blev liksom en fixidé, en ritual för Lendl som följde honom under hans karriär vilket jag kan minnas.

Många idrottare har alla möjliga ritualer. Men det viktiga i allt detta är att ritualerna inte får ta för mycket plats, så att det blir till en börda. Den ska ge kraft och trygghet, och inte framkalla någon stress. Jag har sett både och under mina år som aktiv och ledare i min sport brottning. I allt från att springa in på mattan i maxfart, konstiga ritualer innan domaren blåser igång, märkliga och konstlade och även invecklade segergester. Och en massa annat som jag personligen bara tycker ser jobbigt och ansträngande ut för vederbörande.  

Men, hur var jag själv då?

Jodå, jag hade också mina tics. De var speciella strumpor, kalsonger/badbyxor under trikån, ”rätt” väska till tävling, trikå där hängselbanden skulle korsas, spottade i papperskorgen innan match, gjorde ett litet upphopp innan domaren blåste igång matchen, återkommande uppvärmningsritualer etc. Men jag kommer ihåg att jag aldrig var beroende av andra när dessa ritualer skulle ske. Jag hade full kontroll på dem, och det blev min trygghet och faktiskt inte till en börda. Visst, jag fick vara extremt noga med exempelvis min packning, så att jag inte glömde mina favoritstrumpor eller kalsonger. Jag kan bli väldigt bekymrad när jag hör idrottsmän som blir beroende av andra i sina ritualer. Att överlåta ”tvångssyndromet” till andra är ju direkt ”livsfarligt” för en idrottsman, vilket inte alls är bra i det långa loppet.   

Om ni har några ritualer, tänk på att ha koll på dem så att det inte blir till någon börda. Bygg inte på mönstret mer och mer, vilket medför att det istället för kraft, blir till ens svagaste länk. Ritualer kan vara bra och tryggt, om man kan hålla det i schack. Att korsa en trikå kan inte bli fel, så heller inte att fortsätta slå bort grus på sina skor fastän man inte längre spelar på just grus.      

Satt och läste gamla insändare som jag skrivit genom åren, i allt från text till sydsvenskan eller i andra sammanhang. Och fasiken va bra texter jag skrivit genom åren (om jag får säga det själv). Att tycka om det man själv gör, det är väl inget fel, eller? Men, som svensk måste man ju vara lite försiktig med att berömma sig själv, för annars uppfattas man lätt som lite märklig och framförallt något skrytig. Att berömma sig själv är väl egentligen väldigt bra, eftersom beröm av gemene man (generellt) inte tillhör det mest vanliga i vår vardag. Folk tycker en massa saker (både bra och dåliga), men vi säger inget, utan vi håller det oftast för oss själva.

Man måste ju tycka om sig själv innan man kan tycka om andra, det är väl en fras som stämmer väldigt väl? Är du nöjd med dig själv, då har du lättare att bemöta andra med en positiv respons. Jag minns när jag var aktiv under min brottarkarriär. Jag var ung, och jag satsade stenhårt. Många gånger fick jag oftast fler negativa meningar/kommentarer till mig än positiva, konstigt eller hur? Mycket sällan fick man beröm för sina bedrifter och framgångar, och då menar jag utanför min familjekonstellation. Min mor, mormor, syster och alla övriga familjemedlemmar var alltid positiva och berömmande MEN, jag upplevde att gemene man var väldigt sparsam med sina positiva yttranden. Jag kunde i för sig känna att folk kunde vara väldigt imponerad när man ”uppträde” på mattorna, och oftast var det deras blick som sa något positivt, men däremot inte deras röst. Att berömma sina adepter (och även andra för den delen) är som sagt inte fel. Är du ledare, tränare eller annan person som leder barn/ungdomar i något sammanhang, håll inte igen med din röst utan beröm. Man kan aldrig berömma för mycket, och det är ingen som tagit skada av för mycket beröm. Givetvis ska berömmet vara relevant och sanningsenligt, men håll inte igen. Den äldre generationen (ledare från min brottartid) trodde på riktigt att beröm var något farligt och skadligt. Det trodde att barn/ungdomar skulle sväva iväg och bli skrytiga och uppstudsiga av för mycket beröm, därför höll man istället ner på den varan, för att istället ge mer utrymme till negativ ”feedback”, det vill säga kritik. Kritiken fick hur mycket utrymme som helst, för i deras värld kunde aldrig kritik ta skada. Man trodde på riktigt att enbart kritik fick barn/ungdomar att växa.

Givetvis ska det finnas balans i det mesta. Beröm när du ska berömma, och kritisera när du ska kritisera. Men glöm inte bort att när du väl kritiserar, gör det sakligt, och absolut inte för att såra.

Så visst får jag lov att skumma igenom gamla texter som jag författat genom åren och tycka ”fasiken va jag e bra!” För man ska vara stolt över det man gjort, och det man gör. Jag upplever mig själv ha en förhållandevis god självkännedom, och jag är väl medveten om mina styrkor, kontra svagheter. Och just därför får jag lov att klappa mig själv på axeln och säga ”Fasiken va du e bra Jörgen!”