Månad: maj 2024

Mina medaljer börjar blekna något rent färgmässigt efter alla dessa år, fast minnet av framgångarna är mestadels nästintill helt intakta. Medaljen från europamästerskapen för juniorer i polska staden Walbrzych för snart 36 år sedan, där medaljbandet nu så smått har börjat tappa sin färg efter alla dessa år. 36 år är lång tid, fast minnet av medaljen är inte lika bleknande. Även om jag tappat vissa delar av mästerskapet i mitt minne, så finns delar av segern i bronsmatchen kvar i mitt huvud. Hela matchen kan jag tyvärr inte spela upp i mitt inre, men sista delen när jag tog ledningen mot serben Ivosevic, och när domaren slutligen blåste av matchen, och segern var ett faktum för en blott 20 årig yngling. Den glädjen som jag kände där och då när jag vann min EM-medalj, den går egentligen inte att beskriva helt. Det lyckorus som jag tror/vet alla känner som vinner stora medaljer i sin idrott, den känslan är svår att återberätta i detalj. För 36 år sedan fick jag uppleva den starka känslan för första gången, vilket är få förunnat i sportens värld. Många som tävlar vinner aldrig en mästerskapsmedalj i sin sport, oavsett om det är brottning, fotboll, judo, ishockey eller vad som. Många som har tävlat vet dock hur det känns att vinna medaljer i mindre cuper/tävlingar runt om i landet, och kanske till och med kan de beskriva en känsla av att vinna en och annan SM-medalj i allt från ungdom upp till senior. Men känslan av att vinna internationella mästerskapsmedaljer, den är få förunnad.

Men jag tror (vet) att om man vill vinna framtida mästerskapsmedaljer, det vill säga om man är riktigt beslutsam i sina tankar och sitt agerande, då gör man det. Jag har skrivit om det otaliga gånger, och jag kommer skriva det flera gånger till, att om man bestämmer sig för saker och ting, då kommer målet/målen slutligen slå igenom med full kraft, som exempelvis att vinna internationella mästerskapsmedaljer. Viljan måste givetvis finnas där hela tiden, och inte bara ibland. Du får som sagt aldrig tveka i din målsättning. För många finns viljan där bara ibland, och då blir det inga medaljer. Men om viljan, drivet och framförallt tålamodet finns där hela tiden, då kommer slutligen dina mål att uppfyllas.

September 1988. Prisceremoni och medaljutdelning. Vilken känsla att stå på pallplats tre och motta en bronsmedalj som ett bevis att man är trea i Europa för 20-åringar. Att se sin flagga hissas mot skyn, samtidigt som vinnarens nationalsång spelas med full kraft, den känslan är som sagt svår att beskriva i ord. I just den stunden spelade det ingen roll att det var Tjeckoslovakiens flagga som hissades, utan för mig var min medalj viktigast av allt. Tjecken Pavel Frinta blev mästare i klassen, och sovjeten Alexander Morozow silvermedaljör. Idag med mina 55-åriga ögon, ser jag en envis, träningsvillig, stark, målmedveten och en oerhört ambitiös 19-årig (fyllde 20 tre månader senare) bronsmedaljör, som där och då hade slagit igenom med full kraft under detta mästerskap, och som absolut ville beträda en sådan pall igen längre fram i sitt brottarliv.

Måhända att medaljbandet idag har bleknat något. Fast oavsett bandets nuvarande glans, så lever minnet kvar som ett bevis på att allt var/är möjligt i min idrottsliga värld.  

FOTO: Jan Nyberg (Sveriges förbundskapten)

Jag vil inte påstå att jag minns det som igår, men jag kommer fortfarande ihåg den fantastiska känslan av att känna mig totalt komplett som brottare. Även om det nu är trettio år sedan (ganska exakt) som jag var med i mitt sista europamästerskap (mitt femte), så minns jag den fantastiska känslan. Jag är 25 år gammal (ung), inne på mitt 26:e år. EM går av stapeln i Grekland, Aten, och jag är i mitt livs form. Året innan hade jag vunnit just EM, och nu var det dags att åka dit och försvara min titel. Hela min kropp, hela jag var i sådan superform, både fysiskt och mentalt. Träningen dagen innan hade jag många blickar på mig av de andra nationernas brottare/ledare, just för att jag var i sådan form, och för att jag var regerande mästare. Jag sparrade mot någon serb, eller kroat vid detta träningstillfälle, och det var spel mot ett mål kan man säga.

Att känna sig stark både fysiskt och mentalt när man sysslar med elitidrott är inte alltid en självklarhet. Hela ens idrottskarriär handlar om att hitta just detta tillstånd, och sedan därefter förvalta det på bästa sätt. Det är svårt att hålla sig konstant i denna position, men målet är att med all kraft försöka minimera det djupa dalarna. Tyvärr hade jag själv en förmåga att dyka ner i djupa svackor under min karriär, så min lägstanivå var inte helt optimal. Men när jag var bra, då var jag ruggigt bra. EM i april 1994 var jag i riktigt bra form. Jag åker ner till huvudstaden Aten med en fantastisk känsla, en känsla av att jag kommer fixa detta. Känslan var nästan lite för enkel för mig, vilket jag nu i efterhand kan konstatera. Året innan var jag mer på tårna. Fastän jag visste att jag skulle vinna EM:et (vilket jag också gjorde) året innan, så tog jag en match i taget där och då. Varje match var en vinst, och en match närmre mitt guld. Inget togs för givet. I Aten blev jag lite för självsäker. För även om man är självsäker i sin form, så finns där någonting inom idrottens värld som heter domare. Vill absolut inte kritisera, eller förminska dessa domare, och absolut inte skylla ifrån mig, men tyvärr så hjälpte domarkåren till med att sätta lite käppar i hjulet för mig under detta EM. Men som jag alltid säger, ska du vinna, då ska du vara så pass bra, att domarna inte kan avgöra på något sätt. Matchen mot Gelenesi blev med andra ord onödigt jämn.   

Första matchen mot rumänen Sudurecu. En något yngre brottare, som några år senare vann medaljer både på EM och VM. Det var spel mot ett mål, vilket innebar tekniskt fall efter några minuter till min fördel. Det fanns som sagt knappt någon nervositet från min sida. Jag var inte nonchalant, men jag var för säker. Jag behövde nervositetens trygghet för att jag skulle prestera på topp. Den nervositet som även kunde sätta stora käppar i hjulet för mig, blev nu istället till en saknad. Andra matchen då mot ungraren Gelenesi. Han hade ett junior-VM guld på sitt CV, och jag hade en vinst mot honom vid ett tidigare tillfälle. Han skulle inte vålla några större bekymmer för mig MEN, det blev tyvärr så. Ett litet ben från hans sida såg till att min rullning (som jag för övrigt var väldigt bra på) blev stum, och där det utdelades poäng till ungraren. Istället för en tvåa till mig, blev det förlust och därmed en utslagning från mästerskapet.  

Men återigen, man ska aldrig skylla ifrån sig. Man har alltid ett eget ansvar uppe på mattan, även om det i viss mån kan ske felbedömningar i vår sport. Men det gäller att bli så pass bra, att domarna aldrig har en möjlighet att kunna påverka beslutet på ett felaktigt sätt. I mitt huvud denna aprildag för trettio år sedan var jag redan EM-mästare för andra gången innan mästerskapet hann börja. Jag var lite för snabb i mina känslor, och som jag nämnde tidigare i texten var min nervositet inte lika intensiv som tidigare, vilket blev till min nackdel. Jag hade några veckor innan vunnit den tyska grand Prix-tävlingen, Tysklands GP på ett överlägset sätt. Så jag visste att jag var i bra form.

Kontentan av det hela är att nervositet är något väldigt viktigt för en idrottare. Behandla den känslan väl, och förvalta den till en kraft som du behöver. Nervositet är alltså något väldigt bra och nyttigt, och hade jag haft lite mer av den varan en aprildag 1994, då hade jag med all säkerhet haft en mästerskapsmedalj till i mitt prisskåp, och kanske till och med en av den ädlaste.    

FOTO BILDBYRÅN: Matchen mot ungraren Gelenesi under EM 1994 i Aten     

Jag tillsammans med några av klubbens adepter började snacka ”gamla” brottare som var stora under min brottningstid. Jag gick igång och berättade om både finnar, turkar och andra duktiga internationella brottare som var aktiva under min tid, när vi slutligen kom in på bröderna Kornbakk. Dessa två bröder (Marthin och Torbjörn) som faktiskt inte bara var enormt duktiga brottare. Jag såg framför mig hur välkomnande de var mot alla som kom in i landslaget under den eran. Torbjörn är tre år äldre än mig, och Marthin fyra. De båda var/är också väldigt meriterade, men framförallt var de otroligt skickliga brottare. Lillebror Torbjörn är snäppet vassare rent meritmässigt med fler mästerskapsmedaljer på sitt CV, men båda var som sagt väldigt duktiga brottare.

En av deras storheter (förutom det brottningsmässiga) visade de båda när de var expertkommentatorer i sportradion under mina två mästerskapsfinaler för över trettio år sedan. Under VM 1991 nere i bulgariska Varna var det Torbjörn som kommenterade min match i direktsänd radio, tillsammans med radioprofilen Dag Malmqvist. I EM-finalen nere i Istanbul, var det Marthin som höll i trådarna och vägledde Dag Malmqvist rätt under sändning. Med vänlighet och stor kunskap lotsa de fram lyssnarna i dessa två sändningar. Det är som sagt inte helt självklart att en idrottare som tävlat i samma mästerskap, och som dessutom blivit utslagna och utan medalj, att då sätta sig och referera fram sin landslagskamrat till en eventuell guldmedalj. Den är inte helt självklar för alla att förhålla sig till, men bröderna Kornbakk visade där och då sin storhet.

Bifogar två gamla radioklipp från ”förr” med bröderna Kornbakk, tillsammans med radioprofilen Dag Malmqvists välkända radioröst. 

Vill även lyfta fram min morfar, som på den tiden spelade in/bandade dessa radioinslag hemma i köket på Dalslandsgatan 1 i Malmö på sin lilla kassettbandspelare. Han var givetvis stolt och otroligt glad över mig och mina framgångar, och fastän han inte var helt bekväm med dåtidens teknik, så fick han ändå alltid rätt med alla knapptryckningar som behövdes för att det skulle bli en bra inspelning.

Mycket nöje!

Översta klippet är från VM-finalen 1991, och nedan EM-finalen 1993.

FOTNOT: Torbjörn Kornbakk vann EM 2 gånger (1990 samt 1997). EM-silver (1989), EM-brons (1991, 1994). VM-brons (1994) samt OS-brons (1992).

Marthin Kornbakk vann EM och VM silver 1991

Min morfar Sven-Erik (eller Sven som han alltid kallades för) dog året efter min EM-final. Han var en stor supporter och han följde dåtidens sändningar, och varje textrad som skrevs i tidningarna under min brottarkarriär.   

FOTO: Vill också tacka Bildbyrån för fina bilder

Idag är många människor väldigt högutbildade (formellt sätt). Vissa utbildningar är snäva och nischade, medan andra väldigt luddiga. I mina ungdomsdagar var det inte helt självklart att ungdomar läste vidare efter gymnasiet till högskola/universitet, som det görs i dags dato. Ett fåtal gjorde det, men de flesta valde att arbeta sig vidare i livet med sin grundskola/gymnasieutbildning som sitt bästa CV. Att vi idag har så många högskoleutbildade människor är ju helt fantastiskt, eller?

Vad jag kan märka idag, är att själva utbildningstiteln i säg har blivit viktigare än vad utbildningen egentligen genererar för arbete. Utbildningstiteln har blivit en identitet, men inte det efterföljande yrket. En del ungdomar vill bli titulerade som ingenjör, men vill absolut inte arbete som det. Det finns personer som titulerar sig sjuksköterska, men som inte vill arbeta med patienter. Utbildad skolpersonal/lärare, men som absolut inte vill arbeta med barn/ungdomar. Ja, listan kan göras hur lång som helst.  

Den 3 – 5 åriga högskoleutbildningen är ju såklart helt fantastisk MEN, du är ju långt ifrån en duktig sjuksköterska efter (endast) tre års studier. Du är heller ingen kreativ och duktig rörläggare direkt efter din slutgiltiga yrkesutbildning, utan det krävs ju flera års arbetsvana för att få in den rätta känslan i fingrarna. Du är heller ingen van långtradarchaufför bara för att du nyligen fått bokstaven C i ditt körkort, utan det krävs flera tusen mil för att du med rätta ska få titulera dig skicklig yrkeschaufför. Att utbilda sig till något, och sedan inte arbeta med sin utbildning kan man aldrig använda som argument och säga ”ja, jag kan detta!” Det krävs som sagt mer än en utbildning för att kunna sitt yrke. Arbetet efter utbildning ger dig erfarenhet, känsla för arbetet, vana, kunskap och en massa annat. Likaså handlar det om att visa glädje för det man utbildat sig till, och för sitt framtida arbete. De som är riktigt intresserad av sin utbildning, och som därefter väljer att arbeta med vad de utbildat sig till, blir givetvis riktigt duktiga i sin yrkesroll. De blir läraren som bryr sig på riktigt och som vet hur barn/ungdomar ska bemötas. Polisen som vet hur människor ska tilltalas. En polis som både visar respekt, och som sedan får respekt tillbaka. Snickaren som vet hur en vägg ska byggas upp på bästa sätt, eller läkaren/fysioterapeuten som vet exakt hur en idrottare ska få tillbaka sin styrka i exempelvis ett opererat knä, med hjälp av både operation och efterföljande rehab.  

Likaså gäller det inom idrotten. Bara för att du exempelvis lärt dig alla brottningens grepp som nacksving, mara eller kryss, betyder inte per automatik att du kan sporten på alla dina fem. För att bli en framtida duktig erfaren idrottare/brottare krävs det både långvarig träning och tävlingsvana, och en stor kärlek för de man gör/sysslar med.

Utbildning är en viktig del i hela vårt samhälle och ska så fortsätta vara. Men glöm för all del inte bort att fortsätta arbeta med det som du en gång utbildade dig till? För det är det efterföljande åren (efter din utbildning) som ger dig tryggheten, kunskapen, lärdomen och den viktiga erfarenheten, oavsett om det handlar om idrott, eller vilken annan yrkesroll som helst.  

Du är som sagt inte din utbildning, utan du blir vad du förvaltar den till.