Månad: april 2024

Just den meningen brukar jag ofta säga när jag ska förklara hur det går till ute på en idrottstävling, och då menar jag inte i positiv anda. Utan det handlar om negativa beteende som uppvisas av både ledare och föräldrar allt för ofta. Jag är helt säker på att just brottningsporten inte är unik i detta avseende, utan detta är ett lika stort problem inom många andra idrotter. Jag vet att fotboll och ishockeyn har det till och med ännu värre.

Två dagars brottning med runt 600 brottare en helg i Göteborg. En helt vanlig tävling där barn/ungdomar ska lära sig att tävla, förbereda sig, skapa rutin, hantera sin nervositet och mycket annat. Det är som sagt en liten del i den långa idrottsutbildning som krävs för att ungdomarna ska kunna nå sina framtida mål. Ett steg på vägen mot en eventuell fortsättning inom den ädla sporten brottning. Eventuell? Jag måste tyvärr lägga till just det ordet, för det flesta av dessa 600 startande brottare avslutar sin pågående karriär i allt för tidig ålder. Det blir liksom ingen fortsättning som junior, eller därefter som senior, utan det tar slut redan vid 14 – 17 års ålder. Man kan då ställa sig frågan, VARFÖR!

Det finns många olika anledningar varför det aldrig blir en karriär av allt idrottande. Som jag skrev inledningsvis så är en tävling en del i den långa idrottsutbildning som alla måste ta sig igenom. Tyvärr har det istället blivit så att varje tävling handlar om liv och död, och detta på grund av (vissa) ledare/föräldrars fruktansvärt tråkiga och negativa beteende.

Några axplock:

• En pappa står en meter bakom en poängdomare och skriker och vrålar till mattans domarkår ”så j#vla dåligt, fy f#n va dåliga ni e!” Pojken som tävlade, och som förlorade var endast 13 år gammal, dvs ett barn.
• En ledare skriker under hela matchen att hans adepts motståndare är passiv med orden PASSIV, PASSIV, PASSIV, istället för att heja, ge instruktioner till sin egen adept, så riktar han istället allt fokus på motståndarens stil i hopp om att kunna påverka domarnas beslut på ett felaktigt och negativt sätt.
• Många ledare står upp stora delar av matchen i sin coach-hörna, allt för att visa deras makt i form av att kunna skrika så högt som de bara kan med ett aggressivt, och nästintill hotfullt tonläge.

Detta är bara en lite del som jag tar upp. Jag skulle som sagt kunna få ihop till en hel föreläsning om hur man som förälder/ledare INTE ska uppträda när ens son/dotter/adept ska tävla. Soft Touch Open i Göteborg är inget SM, EM, VM eller OS, utan det är en barn/ungdomsturnering, en förberedelse inför framtiden. Varför lär vi oss aldrig, och varför tillåter vi detta beteende från vissa ledare/föräldrar? Att barn/ungdomar blir arga, ledsna, besvikna, och inte alltid gör rätt i förlustens smärta, den köper jag alla dar i veckan. Men att ledare/tränare och föräldrar tar på sig en aggressiv, hotfull och nonchalant stil, är en stark bidragande orsak till att våra unga brottare inte orkar gå vidare i sin respektive karriär. Pressen/hetsen blir allt för påtaglig, vilket medför att den inre lågan av ett fortsatt idrottande släcks i alldeles för ung ålder.   

Nja, lite oklart faktiskt! Men, det är ju inte jättecharmigt med skroderande människor? Folk som konstant berömmer sig själv, och som hela tiden vill sätta sig själv i främsta rummet är ju inte speciellt kul? Men, det är ju i för sig inget skryt att tala om vad man har gjort, åstadkommit i sitt liv, utan det är ju bara ren fakta?

Om jag tar mig själv som ett exempel så är jag väldigt noga med att inte framhäva mig själv, och mina brottningsmeriter. Jag har absolut inga problem att prata om det, och får jag frågan så är jag inte sen med att säga vad jag vunnit (och inte vunnit). Aldrig att jag skulle lägga till eller dra ifrån något i min historik, utan jag är helt transparant med min brottningsbakgrund. Givetvis så kan det ju upplevas som skryt enligt vissa bedömare, men då handlar det oftast om ren och skär avundsjuka från deras sida. Jag inleder ju såklart aldrig en dialog med att tala om att jag för trettio år sedan bland annat blev europamästare i brottning, utan jag förmedlar det om jag skulle få frågan. ”Har du varit bra i brottning?” ”Ja”, svarar jag utan att blinka. Jag skulle aldrig krypa ihop eller förminska mig själv och mina meriter, utan jag är direkt på och säger som det är.

En rolig incident hände för lite mer än trettio år sedan när jag var ute på landslagsuppdrag någonstans i Europa som aktiv. Jag sitter tillsammans med mina landslagkolleger på någon flygplats och inväntar nästa plan. Där och då uppstod en diskussion mellan två landslagskamrater, varav den ena var welterviktsstjärnan Torbjörn Kornbakk. Det blir en diskussion om vem som hade vunnit vad, och då som pojk/ungdomsbrottare. Den ettrige landslagskollegan (som jag vidhåller som namnlös) var en gång i tiden en mycket duktigt pojk/ungdom/juniorbrottare, därav ville han framhäva sig själv med att förmedla hur många gånger han hade vunnit en stor ungdomsturnering som avgörs i Göteborg varje vår, och som på den tiden hette GT-brottningarna (idag Soft Touch open). Han var väldigt snabb på bollen med att förtälja hur många gånger han själv hade vunnit tävlingen som ungdomsbrottare, då han slutligen frågade Torbjörn hur många GT-vinster han hade. Torbjörn svarade på direkten: noll. ”Va, har du aldrig vunnit GT-brottningarna Torbjörn?”, och la därefter till ett litet sarkastiskt småflin. Torbjörn surnade till (med all rätt), och vände snabbt på frågan och sa: ”hur många EM-guld har du vunnit?” Jag kan säga att den ettrige kollegan fick svar på tal, och han höll sedan tyst resten av resan hem, vilket var väldigt skönt.

Var detta skryt från Torbjörns sida?

Absolut inte, utan det var ren och skär fakta. Den uppstudsige kollegan fick med all rätt svar på tal, med tanke på att han själv aldrig vann några medaljer som senior (inga EM, VM eller OS-medaljer). Skrodören i min värld är givetvis den ettrige kollegan som ville framhäva sig själv, och sina ungdomsvinster, och även förminska Torbjörns pojk/ungdomskarriär, vilket inte fick något större genomslag.  

Torbjörn Kornbakk blev aldrig svensk ungdomsmästare. Han blev svensk juniormästare en gång (1985). Han vann aldrig någon internationell medalj som ungdom eller junior

MEN

Som senior blev han: Dubbel-europamästare (1990 och 1997). Silver på EM (1989). Brons på EM (1991 och 1994). Brons på VM (1994) och brons på OS (1992). En av Sveriges mest meriterade brottare genom alla tider, trots att han aldrig vann GT-brottningarna i sin ungdom. Vilket är störst, vinna EM,VM eller OS-medaljer som senior, eller en massa GT-vinster som ungdomsbrottare?  

Det blev inget inlägg förra helgen, just beroende på att vi i klubben arrangerade årets junior-SM. Det kräver mycket av sin tid att arrangera ett mästerskap. Mycket ska hamna på rätt plats, för man vill ju som arrangör finna en rytm i arrangörskapet så att upplevelsen för både tävlande brottare och besökare blir så bra som den bara kan. Allt blev också väldigt lyckat, och jag med många tycker att vi i klubben fick fram brottningens budskap på ett fantastiskt sätt. Inte nog med att vi presenterade brottning i två dagar, utan jag själv blev faktiskt också uppmärksammad genom att jag fick ett ledarstipenduim av VM-klubben, en organisation som genom åren stöttat svensk brottning på en massa olika sätt.

Att just jag fick denna ledarutmärkelse är jag både stolt och hedrad över, och kanske till och med lite förvånad. Som jag sa när jag mottog priset, att det inte var många som trodde i min ungdom att jag i framtiden både skulle bli VM-silvermedaljör och europamästare i denna historiska sport. Efter karriären var det också nästan otänkbart att jag, ”Gossen Ruda” i svensk brottning skulle få ett framtida ledarpris i min näve. Men så länge man själv vet, så räcker det mer än väl. Jag visste i min ungdom att jag en dag skulle vinna internationella medaljer, och jag visste även efter min karriär att jag var/är en väldigt bra ledare. Att ledarskapet därefter skulle utmynna i ett ledarpris, kunde jag givetvis aldrig förutspå.

Jag kände redan när jag började arbeta i skolans värld i mitten av 90-talet att jag hade lätt för att bemöta både barn och ungdomar. Jag visade alltid respekt för alla, vilket gjorde att jag alltid fick respekt tillbaka. Jag har också alltid varit ärlig i min roll som ledare, och jag har aldrig på något sätt ljugit eller förvrängt min roll till något större än vad jag är. Att vara ärlig och rättvis är en bra början när man jobbar med barn och ungdomar. Bryter man den koden blir man snabbt genomskådad, och förtroendet är bortblåst, vilket blir väldigt svårt att bygga upp igen. Alldeles för många ledare ljuger, spelar roller, är inte lyhörda, håller inte sitt ord etc. Det är som sagt många delar man ska leva upp till i sitt ledarskap. En ledare är aldrig en supermänniska som kan allt. Därför ska man aldrig skryta för barn/ungdomar (inte för vuxna heller). Gör/säg inte saker som du inte kan leva upp till. Säg absolut vad du kan, och absolut också vad du inte kan. Spela inte någon supermannaroll om att du kan/göra allt, utan många gånger räcker det med att du visar värme, förståelse, uppskattning och att du bryr dig.

Jag i min roll som ledare har heller aldrig backat, gått undan för någon elev. Jag arbetade inom skolans värld i nästan 15 år. Jag visade att jag brydde mig genom att jag kunde gå in i vilken konflikt som helst, och jag visade alltid att jag stod upp för rättvisan, och för den som var svagast. Jag godtog aldrig någon mobbing, utan jag gick alltid in och markera när någon försökte sätta sig på andra med hjälp av tråkig och nedlåtande attityd. Jag har genom åren inte fått många priser för mitt ledarskap, men desto mer uppskattning av barn/ungdomar som haft mig som lärare/tränare under årens lopp. Senast igår (lördag) fick jag till mig av en tidigare elev, och som idag är ledare i en annan malmö-brottarklubb och som sa: Jörgen, du är den bästa lärare jag haft. Jag får som sagt ofta dessa meningar till mig när jag möter ”gamla” elever/adepter, och varje gång blir jag både stolt och glad och till och med lite rörd. Deras ord, deras respons är värt mer än alla priser i världen.  

Jag är givetvis väldigt tacksam över att jag blev uppmärksammad för mitt ledarskap under vårt U20-SM i helgen som gick. Jag vill tacka VM-klubbens ordförande Adrian Berg von Linde, en man som själv under 80-talets mitt, både var svenskmästare samt landslagsman. Han vet hur tufft det är att lyckas inom sporten, men han vet också vilka utmaningar en ledare (oavsett idrottstillhörighet) står inför. Ledarskap handlar som sagt i stort om att se andra. Och just denna lördag såg VM-klubben mig, och mitt mångåriga ledarskap, vilket jag är väldigt stolt och tacksam över.