Månad: mars 2024

Meningen kom från min tränare Leif Freij, när han tyckte att någon person hade utryckt sig på ett dumt sätt, och där personen ifråga dessutom hade noll kunskap inom området. Området är då givetvis brottning. Nu vill jag inte på något sätt påstå att han sa denna mening rakt ut till vederbörande person för att såra eller förminska, för det gjorde han inte, utan det var mer till mig och andra i sin omgivning som han ventilerade denna mening om vad han kunde tycka om tredje person och dennes märkliga påstående.

För visst är det så, att man ibland undrar hur vissa vågar delge expertanalyser om saker och ting de absolut inte har ett hum om. Oftast har dessa människor noll självinsikt, och då kan man faktiskt tänka meningen för sig själv: ”roligt och höra lus hosta”.  Eftersom jag varit verksam inom min sport brottning i snart femtio år, så har man ingjutit en viss sakkunskap i områdena träning, tävling och allt annat som innefattar sporten brottning. Jag säger absolut inte att jag vet och kan allt (för det kan jag inte), men jag är ganska påläst inom sporten. Vissa saker nördar jag mer ner mig i, och annat något mindre. Jag har alltid varit förtjust i att följa andra brottare/idrottsmän, och då framförallt när jag var yngre. Jag lusläste tidningen brottning, och jag införskaffade mig då mycket kunskap om Sveriges och världens dåtida brottare, vilket också blev mina idoler som ung satsande brottare.

Leif Freij kunde alltså säga vissa meningar på ett himla roligt sätt. Han var väldigt direkt. För ganska exakt fyrtio år sedan var jag, Leif och hans son Magnus på plats när EM i brottning arrangerades i den gamla Rosenlundshallen i Jönköping. Det var en speciell händelse att som 15-åring få uppleva ett EM på riktigt, och framförallt på plats. Alla stjärnor som jag hade skrivit om på min elektriska skrivmaskin fick jag nu se in action. Jag hade såklart mitt autografblock med mig, och med den haffade jag olika brottare som jag hade läst om i mina brottningstidningar. Det var b.la. tjecker, turkar, ryssar, bulgarer och givetvis våra svenska brottare. Jag minns när vi satt där på läktaren, och precis nedanför oss kom först en turkisk brottare vid namn Salih Bora. En liten 48 kilos brottare som jag visste hade ett par EM/VM-medaljer. Därefter kom en tjeck som hette Josef Krysta gående, och även han var EM/VM-medaljör. Jag sprang ner på direkten från läktaren, och fick då bådas autograf, och jag var supernöjd. Leif hade absolut ingen aning vem dessa två brottare var, vilket gjorde att han återigen utryckte sig på sitt speciella sätt när jag kom tillbaka med namnteckningarna i mitt block. På direkten sa han på sin breda malmöitiska: ” Va fan va de för nåra sopor”, och så log han med hela ansiktet och skrattade till. Han sa det ju med glimten i ögat, och han menade ju såklart inte vad han sa, utan det var mer, ”vem va dom”?

”Roligt och höra lus hosta-meningen” den glömmer jag aldrig. Jag kan skratta inombords när jag tänker på den. Jag kan också höra hans röst, och hans efterföljande skratt, även om det nu är 25 år sedan han gick bort.

Leifs kommentarer och ord kan jag som sagt skratta glatt åt idag, för visst finns det tillfällen där jag själv har lust att säga den berömda meningen:  ”roligt och höra lus hosta”. Men jag väljer såklart att hålla meningen inom mig själv och inte delge den till någon, och inte ens till min träningsadept.       

Jag vet exakt hur det känns, för jag har varit där några gånger. Att åka hem från ett SM utan någon medalj. Ett SM som man så villigt ville vinna, eller bara rentav hamna på en medaljplats. Smärtan gör ont ända in i märgen när man inte levererat det man hade tänkt sig, trots otaliga träningstimmar bakom sig. Besvikelsen har inga gränser, utan det känns som man vill krypa ur sitt eget skinn. För visst minns även jag. SM 1990 i Örebro. Jag är 21 år gammal, och jag hade någon månad tidigare slagit igenom med buller och brak. Tidningar skrev att jag bland annat var brottningens nya Frank Andersson. Tvåa i World-Cup, samt tvåa i Cup Haparanda vilket var stort. Jag hade under hösten även besegrat årets (1989-års) svenske mästare vid ett par tillfällen (ganska enkelt). Nu i Örebro skulle jag äntligen leverera en SM-medalj, och till och med guld var det tänkt MEN, det blev ju inte alls som jag hade föreställt mig. Förlust i poolen mot både Johan Carlsson, och sedan mot mästaren själv, Christer Gulldén, båda från Göteborgsklubben ÖIS.

Om jag ska vara helt ärlig så visste jag faktiskt att SM:et skulle gå åt skogen. Det hade liksom blivit lite för mycket uppmärksamhet hösten innan (och våren), där både tidningar och folk inom brottningsvärlden haussade upp mig något enormt. Visserligen med all rätt eftersom jag hade vunnit mycket och levererat fina resultat, men man glömmer ibland bort att när man är runt 20-snåret, då är man inte så gammal, i alla fall inte rent mentalt. Det är svårt att konstant hålla isär alla tankar och intryck, och därmed också svårt att hålla en jämn nivå. Att bli ”jagad” redan som 20 – 21-åring är ingen lätt ekvation. Mitt SM-nederlag var oerhört tungt. Att få stryk mot en ”gammal” stjärna som Gulldén (han var då 30 år gammal) var egentligen inte så konstigt i säg. Jag hade ju följt honom vid sidan av när jag var yngre, och jag hade sett honom tampas mot Frank Andersson några år tidigare. Så min respekt för Gulldén var lite väl stor för att jag skulle kunna besegra honom där och då i Örebro. Hade vi mötts något år senare, då hade jag med all säkerhet vunnit. Det är visserligen bara en hypotes, men året efter hade jag växt in i min roll som brottarstjärna på ett helt annat sätt.  

Det händer någonting efter 20 års ålder. Ett par extra år betyder oerhört mycket, och jag minns känslan mycket väl. Från en smått osäker 20-åring, till en världsvan brottare med medaljer på mästerskap. Förändringen är gigantiskt, men i det stora hela är den egentligen ganska liten, för det handlar alltså bara om ett par års tillväxt. Från SM i Örebro 1990, till att jag året efter kände mig mycket säkrare i min roll. Våren 91 slog jag igenom brutalt. Framförallt var jag med i Scania-turnén där vi mötte Tyskland i ett par landskamper. Två gånger under en veckas tid besegrade jag EM-medaljören och den internationellt sätt starka Andreas Steinbach klart vid båda dessa möten. Nu var jag verkligen redo för ett SM-guld.

Mycket riktigt blev det också så. Äntligen fick jag kliva upp på översta pallplatsen när SM avgjordes i Hässleholm året efter Örebro-äventyret. Min nervositet var helt annan, betydligt mer positiv. Jag kände mig mer bekväm och mer redo för att bli just en mästare. Jag var där och då 22 år gammal (inne på mitt 23:e). Det tar alltså sin tid att växa in i saker och ting. Från oerfaren junior till erfaren senior, en senior som kan stå emot press från sig själv, och trycket utifrån. Jag hade hittat ett system som fungerade för mig, och jag trivdes bra i min nya roll. Jag hade vuxit, fast ibland hamnade även jag på ruta ett igen (ibland också riktigt rejält). Men målsättningen var alltid på topp. Jag trodde på det jag gjorde, och det jag ville nå. Tror man på något tillräckligt mycket, ja då når man till slut många av sina mål, vilket alltid har varit min filosofi.

Jag nådde mina flesta mål under min nästintill trettioåriga brottarkarriär. Men när jag gräver i min minnesbank, då minns jag även många stopp på vägen som var väldigt tunga att gå igenom. Förluster som sved något enormt, och som gjorde så ont. Men kärleken till vinst och medalj var så oslagbar i mitt tänk, att det aldrig fanns ett alternativ att ge upp. Jag kom alltid igen oavsett hur tungrodda mina förluster var. En journalist frågade mig efter mitt boksläpp för ganska exakt fem år sedan – ”Jörgen, vad är du mest nöjd med under din brottningskarriär. Mitt svar kom på direkten utan att blinka: ” att jag aldrig gav upp”.    

I helgen befann jag mig i Skövde för årets ungdoms-SM (eller U17-SM som det numera heter). Att delta i ett SM är alltid lite speciellt, eller till och med mycket speciellt. Man vill ju givetvis alltid prestera på topp, för man vill ju så gärna titulera sig svensk mästare, eller SM-medaljör. Det är få förunnat att få känna den känslan, för de flesta av oss i livet kommer aldrig vinna någon SM-medalj. Därför kan bara de som deltagit, och som dessutom vunnit en medalj, uttala sig på riktigt och tala om vilken härlig känsla det är.

Jag själv har varit på många SM genom alla min brottarår. Mitt första SM bevittnade jag som 11-åring när senior-SM arrangerades i Baltiska Hallen i Malmö år 1979 (ett SM som jag skrivit om i tidigare inlägg), och som aktiv deltog jag i 5 ungdoms-SM, 3 junior-SM och 13 stora SM. Som ledare har jag i stort varit på de flesta SM sedan 20 år tillbaka. Det har blivit en del genom alla år, och jag har haft förmånen att själv få vinna ett flertal SM-medaljer i både guld, silver och brons. Som ledare har jag också fått vara med på ett hörn, när klubbens adepter vunnit sina medaljer. Det är som sagt stort, både för mig som aktiv, och även som ledare, och jag gläds något enormt när jag får uppleva när andra vinner.

Det är en speciell nerv när det handlar om just ett SM. Man har genom åren sett förhandstippade medaljörer klappat igenom totalt, nykomlingar som tagit plats, ”gamlingar” som gjort comeback, stjärnor som levererat och så vidare. Just SM, där upplever man en annorlunda nervositet, vilket jag kallar för SM-nerven. Det är så mycket som står på spel just den dagen. Allt ska klaffa, och du ska plocka fram det bästa utav dig själv. Du har inte råd att misslyckas, utan du måste vara på tårna. Genom åren skapar man sig visserligen en viss SM-säkerhet, men trots detta, så finns ändå SM-nerven kvar.

Jag har väldigt många SM-minnen, både som aktiv och som ledare/tränare. Jag har som sagt själv skrapat ihop 9 SM-medaljer (1 som junior och 8 som senior). Som ledare/tränare fick jag vara med om att vinna 19 SM-medaljer för Marsvinholms IF, och nu som tränare i Limhamn blev det den 18:e i helgen. Det betyder att jag som ledare har fått vara delaktig i 37 medaljer sedan 20 år tillbaka då jag började min tränarkarriär år 2004.

Två medaljer blev det nu i helgen, ett brons och ett guld när U17-SM avgjordes i Skövde. Glädjen från min sida är fortfarande lika stor idag, som när jag var med för första gången som ledare/tränare när Alexander Jersgren vann sitt första USM-guld i Broby för 18 år sedan. Jag blir inte bara glad för själva medaljen, utan jag gläds med adepterna eftersom jag vet vilket stort arbete det lägger ner på sin idrott. Axel Baff svensk ungdomsmästare för andra gången, och Vilmer Nygren vinner sin första SM-medalj. Det är stort, för jag vet hur mycket kraft och tid dessa två grabbar lägger ner på sin idrott. Jag vet också att de båda ger allt när det är träning. Varje träning är unik för dem, och de tummar aldrig på sin träningsintensitet.

Så givetvis blev jag lika glad nu som tidigare, även om det nu var min 37:e SM-medalj som ledare/tränare. SM-veckorna är inte slut än, utan vi har två kvar. Stora SM, och därefter juniorernas SM. Kanske får jag vara delaktig i en 40:e redan i år, vem vet.       

Den skrämmande meningen fick jag höra när jag som 14/15-åring sommarjobbade på ett trälager under 80-talets början. Den ”äldre” mannen som förmedlade detta märkliga uttalande var runt 30-sträcket. Jag minns att jag hoppade till av förskräckelse när jag fick höra meningen. ”Mannen” var visserligen ordentligt trött den aktuella morgonen, och man kan väl även lugnt påstå (utan att överdriva) att han hatade sitt arbete. Hela hans arbetsdag gick ut på att göra så lite som möjligt, och om det väl gjordes något, då var det bara ett evigt klagande på hur tråkigt allting var. Denne man skulle alltså vara min mentor när jag som ung pojkspoling skulle sommarjobba för första gången i mitt liv. Personen ifråga var absolut ingen ond människa, utan han vara bara så innerligt trött på sitt arbete vilket gjorde att han påverkade mig negativt som ung sommarjobbare.

Personen skulle alltså vägleda mig, och inspirera mig i mitt allra första jobb. Givetvis blev jag såklart negativt påverkad, där hela sommarjobbsmånaden blev en enda lång börda. Den enda glädjen var främst de 15 minuterna som vi höll frukost, samt halvtimmen något senare när vi hade lunch. Moroten blev också att räkna ut hur mycket pengar jag tjänat dag för dag, och det var inga astronomiska summor precis, utan jag hade 15 kronor i timmen. Varje moment gjordes av tvång och noll kärlek till jobbet. Vi sorterade trälister av en massa olika träslag, paketerade ihop stora paket som skulle skickas iväg med lastbilar, vi bar lister/träplankor och lade allting rätt på olika hyllor etc.  

Efter högstadieperioden, när jag var sexton år gammal, började jag jobba på detta trälager på heltid. Den ”äldre” mannen slutade strax efter min ankomst, och efter ett tag började en ännu äldre man som var runt femtio-snåret. Han blev min nya mentor/arbetsledare, och han hette Istvan. I stället för en negativ, avig och arbetsskygg person, fick jag en mentor med ivrigt humör (både på gott och ont), fast med en arbetsvilja som heter duga. Han omvandlade hela vårt arbete till något helt fantastiskt. Han fick varenda liten trälist att bli något väldigt värdefullt, och han lärde mig uppskatta ordning och reda. Han fick mig intresserad av olika träslag, lister och givetvis uppskatta glädjen av att lagret skulle vara i toppskick. Slutligen hade jag byggt upp en stor kunskap om detta lager, där jag i stort hade kännedom om varenda meter trälist som fanns i lager. Jag lärde mig väldigt mycket, där slutligen cheferna förlitade sig helt hållet på min kompetens när det gällde status av lagrets produkter. Trälagret byggde vi båda upp med ett stort gemensamt ordningssinne, där varje meter trälist fick både omsorg och kärlek. Varje trälist befann sig numera i rätt staplad bunt, och med rätt omslutning av antingen en tejpremsa eller rätt knutet band. Den negativitet som jag i början fick till mig under mitt sommarjobb, hade nu Istvan omvandlat till glädje och drivkraft. Lagerarbetet hade omändrats från en djup dysterhet till det helt motsatta, och den påverkan var till stor del Istvans förtjänst. Han blev en väldigt nyttig mentor för mig, även om vi ibland kunde ryka ihop (på ett sunt sätt), när vi exempelvis diskuterade brottning. Fastän jag var så ung, så visade jag tidigt en väldig stor envishet och bestämdhet, framförallt när det handlade om just brottning.   

Tanken med denna text är att visa vad ledare/tränare kan åstadkomma i att förmedla och påverka andra i sin omgivning med både glädje, ansvar, kunskap och ett starkt driv. MEN, ledare/tränare kan tyvärr även förmedla det motsatta.    

När jag var liten, och när tävlingar presenterades för mig som ung brottare, då blev jag fast ganska snabbt. Tävlingsglädjen blev allteftersom en känsla av skräckblandad förtjusning, där förtjusningen alltid drog det längsta strået. Förlusterna upplevdes alltid som ett mörker, medan vinsterna blev ett ljus som jag inte kunde vara utan. När jag började min tävlingskarriär fanns det tävlingar nästintill i varje ”håla” runt om i Skåne. Tävlingar som tyvärr inte längre finns kvar, var under min tid som barn något helt självklart. Barn/ungdomstävlingar som fanns då, och som inte längre finns kvar är: Dalby-cupen, Kulladalaren Cup, NST-Cupen i Kävlinge, Malmömästerskapet, ungdomsserien varje vecka mot andra Malmö-lag, Malmömästerskapet för lag, Elmberg Cup i Malmö, Gärds-Cupen i Tollarp, Argos-Cup i Landskrona, Kul i fem-brottning i Lomma, Herman Tuvesson Cup i Bjärnum och säkert fler som jag tyvärr har glömt. Men oavsett så finns det fortfarande kvar en massa barn/ungdomstävlingar i vårt Skåne-distrikt.

Det fanns aldrig någon som sa till mig att jag skulle tävla som barn, utan vad jag minns så bara fanns tävlingarna där. Min mamma tvingade mig aldrig att jag skulle tävla och ingen ledare heller, utan valet var alltid mitt eget. Mitt hjärta blödde som sagt rejält när jag åkte från en tävling efter två ”flada” (skånskt utryck), det vill säga utslagen efter två förluster. Sorgen var då oerhört smärtsam att leva med (under några timmar), men revanschen att gå vidare var desto större. Den stora glädjen var när jag åkte från en tävling med ett pris i min näve. Det kunde vara en liten glasbit, träbricka eller en liten medalj runt min hals, då var jag hundra procent nöjd. Om jag blev etta, tvåa eller trea, spelade mindre roll när jag var liten, utan det räckte med att jag hamnade på en pallplats. Mitt prisskåp blev snabbt ganska fullt, och efter tidens gång växte det mer och mer, och hyllan/hyllorna fick då bytas ut efterhand.

När man tävlar så infinner sig alltid en viss tävlingsångest. Lite som en hat/kärlek. Att tävla är verkligen svart eller vitt, och det är kanske just detta som jag tyckte/tycker är själva tjusningen i det hela. För att blir riktigt duktig i någon sport, då måste du själv ha drivet av att vilja tävla. Idag kan jag tyvärr se och uppleva att många föräldrar bestämmer tävlingsschemat för sina barn. Föräldrarna/ledarna eller tränarna uppmuntrar inte, utan de bestämmer och pekar med hela handen. Det har också blivit väldigt poppis i dags dato att barn/ungdomar ska vara ute och tävla i hela landet, det vill säga från norr till söder eller vise versa. Jag själv tävlade främst i Skåneregionen som barn, och nästintill aldrig i övriga Sverige. En gång om året var vi med i en tävling i Danmark, men annars var det mest i Skåne upp till 14 års ålder. När man blev ungdomsbrottare, ja då inleddes ungdoms-SM:s eran, vilket jag redan fick vara med om när jag var 13 år (fick man på den tiden). Då var jag med för att se och lära, och det blev exempelvis en resa till Varberg för de årets USM, och hemresa efter just två ”flada”.  

Jag har genom alla mina år sett ett flertal unga utövare tävla ”sönder” sig. Det handlar som sagt inte om antalet tävlingar/matcher, utan mer om den tidiga press som många barn utsätts för från tidig ålder av ledare, tränare och föräldrar. Det räcker inte med att vinna en tävling i exempelvis Höör, utan det måste vara något mer. Och detta ”att vilja ha mer” är inte barnens ord och vilja, utan den meningen kommer då oftast från ledare och föräldrar. Istället för att åka till Eslöv veckan därpå, då ska det istället åkas 50 – 100 mil i nordlig riktning för att där söka ännu tuffare utmaningar för sina 10-åriga barn.

Varför slutar då många av våra brottare innan de ens når upp till ungdoms – juniorkategorin?

Det finns några självklara svar, och jag tror faktiskt inte det handlar om antalet matcher/tävlingar. Jag tror att det är andra faktorer som är avgörande för att barn inte orkar gå vidare, som exempelvis:

• Att barn åker runt i hela vårt land från tidig ålder för att jaga matcher och motstånd
• Tidig press från föräldrar och ledare
• Att barn enbart tränar brottning flera dagar i veckan i tidig ålder
• Återkommande träningsläger som hela tiden följer de unga brottarna
• Att man glömmer bort att det finns annan rörelse än just brottning i barnens liv.
• En allt för tidig tävlingspress, där man ser barn redan från 10–12 års ålder som bevakar sina vinster

Det finns givetvis fler anledningar, och detta är som sagt bara några få. Jag själv tävlade alltid genom min egen vilja, och den tror jag formade mig och min karriär, och givetvis till den ledare/tränare som jag är idag. Träning/tävlingslängtan måste komma från individen själv, och inte av/från någon annan, och just den delen (tror jag) är den mest avgörande faktorn för ett långt idrottsliv.