Månad: februari 2024

När jag var grabb så tävlade jag väldigt mycket. Det fanns massvis av tävlingar från mitten/slutet av 70-talet när jag en gång började, och dessa tävlingar blev bara fler och fler ju längre tiden gick. Innan 1970-talet var pojk/ungdomsbrottningstävlingar väldigt få, eftersom de flesta på den tiden började sin idrottsbana runt 14–15 års ålder när brottningen en gång startade för hundra år sedan (bokstavligen) fram till och med 1960-talet. Det fanns inga barn/ungdomstävlingar på den tiden, utan detta fenomen kom i början av 1970-talet. I just denna era började jag min brottningskarriär, vilket gjorde att tävlingsutbudet var gigantiskt under min tid.

Det är nästintill likadant idag, fastän klubbantalet har minskat, och givetvis antalet tävlingar. Nästan varje helg/lördag, kan man finna en barn/ungdomstävling någonstans i Sverige. Skillnaden idag är att många klubbar skickar sina unga adepter kors och tvärs genom hela Sverige (och ibland även utomlands), för att ledarna/tränarna (föräldrarna) vill hitta den ”bästa” tävlingen för sina adepter. Den värsta klyschan som jag kan höra är den ”bara de får många matcher så är det bra”. Dessa föräldrar har själv aldrig tävlat, vilket man kan läsa av efter ett sådant märkligt uttalande. Tävling är väldigt tufft rent mentalt. Att vinna matcher är inga svårigheter alls, men att förlora, där har vi det svåra. På min tid var det två förluster som gällde och då var man ute ur turneringen. Det är ganska likt även idag, fast något annorlunda. De riktigt små brottarna som hette knatte-kategorin när jag var barn, är idag uppdelad i två grupper: 9-årsgruppen, samt 11-årsgruppen. För att göra en lätt förklaring, så är det så att en knattebrottare (9 och 11 års kategori) idag kan förlora 3 matcher på en och samma tävling (ibland fyra), vilket i min värld inte är helt optimalt. Efter två förluster som barn (eller vuxen) blir man ganska mätt på tävling, och framförallt i att förlora. I allt detta kan då (vissa) föräldrar göra dessa klumpiga uttalanden som lyder, ”ja, men det e bra att de får många matcher, det blir liksom en extra träning”. Att förlora tar oerhört mycket kraft (om man nu brinner för sin idrott, och om man vill framåt), och framförallt under en och samma tävling. Att förlora ”bara för att” ger ingen extra kraft alls eller någon styrka, utan det är endast förknippat med stark ångest. Däremot vill jag påstå att en förlust kan ge mer styrka i längden än en enkel vinst, vilket kan rendera i en stark omvändning till det bättre. Men här talar vi då om lite äldre barn 12–15 år, då man börjar få lite koll på det här med brottningsstil, tänka mentalt rätt osv.

Jag började min brottningsbana 1976 i IK Sparta i Malmö. I denna klubb var jag aktiv hela min barndom från när jag startade som 7 åring (fyllde 8 senare på året), fram till 1985 när jag lämnade för Limhamns BK som 16-åring. Jag kom sedan tillbaka till IK Sparta som vuxen och som etablerad förde detta landslagsman med ett flertal medaljer i bagaget, för att där och då avsluta min karriär. Det blev från år 2000 fram till 2003/2004 då jag var med och gick några matcher i både Skåneserien, samt Fyrstadsmatcher. MEN, det roliga och mest intressanta i detta är att jag i dagarna fick till mig att jag ligger på en fjärdeplats i IK Spartas interna historiklista på vem som har gått flest matcher sedan klubbens bildande år 1904, dvs för 120 år sedan. MEN, och åter ett men, att troligtvis ligger jag på pallplats, eftersom klubben glömt att räkna med åren 1977 och 1978 (åren jag började tävla) eftersom IK Spartas statistikletare trodde att jag började min bana 1979 i Spartas trikå. I listan som nu ligger är legendaren Gustav Freij på en första plats, Robert Rosengren på en andra och Tobias Kvarnmark på en tredje plats, och jag på en fjärde. Det mest anmärkningsvärda är att det tre översta tävlade för IK Sparta under hela sin karriär, medan jag endast var där i först 9 år, och därefter i 3 – 4 år, alltså totalt 12–13 år. Rosengren började visserligen i GAK Enighet en gång i tiden, men han lämnade ganska snabbt för IK Sparta redan när han var liten knattebrottare. Räknar man då med mina år 1977 och 1978 då jag började mitt tävlande som 9 – 10 åring, då tror jag med all sannolikhet att jag minst kommer upp på en tredjeplats i denna interna historik.  

Kontentan av det hela är att jag som barn/ungdom tävlade väldigt mycket. Hur jag tävlade, det kommer jag nämna och skriva om i nästa inlägg om en vecka. För det är lätt att tro att jag åkte Sverige runt och tävlade som lite grabb (vilket jag inte gjorde), eller att ledare/föräldrar pekade med hela handen och tvingade mig att tävla? Eller för den delen bara gick en massa matcher just bara ”för att få mycket matcher”? Skåne var min tävlingsmetropol (oftast) och inget annat. Visserligen någon enstaka tävling i Danmark, men det var faktiskt allt. En fortsättning blir det alltså i nästa veckas inlägg, gällande hur mitt tävlande såg ut som barn/ungdomsbrottare  

Jag såg dokumentären om Gunde Svan och hans fantastiska skidkarriär. Gunde, denne legend som jag såg upp till som ung idrottsman. Jag blev förtrollad över hans noggrannhet, men framförallt för att han alltid gick sin väg. Han tänkte själv, och han gjorde det som han tyckte var rätt, och allt detta tilltalade mig själv i min jakt på att nå framtida medaljer. Jag skrev brev till honom som ung spoling, där bekräftelsen var gigantisk när en returnerad namnteckning (autograf) damp ner i brevlådan i mitt barndomshem någon gång under 80-talets mitt.

Gunde och hans meriterade landslagskollega Thomas Wassberg säger i SVT-dokumentären det bevingade orden som jag själv påtalat genom alla mina ledarår, om att det krävs ett stort egenansvar om man vill lyckas med sin individuella idrottskarriär. Som Gundes tränare sa på skidgymnasiet i Torsby ” På pappret står det att vi är Era tränare, men det är ni som ska bli detta till Er själva”. Det är precis detta som jag själv sagt genom alla år, att idrottaren själv måste styra och ta ansvar över sin karriär, om det nu ska bli något i framtiden. En tränare kan inte bestämma allt, utan som Thomas Wassberg också sa: ”idrottaren själv måste lära känna sin kropp”.

Gunde säger också, ”att idag är det alldeles för styrt, det vill säga att följa någon annan som säger allt vad du skall göra”. Wassberg inflikar med att säga ”jag gillar inte situationen idag, där tränaren styr allt”. Jag kan inte mer än att hålla med till hundra procent.  

Precis så har det även blivit i min sport brottning. Tränarens roll har blivit för stor, och brottarna har slutat tänka själva. Allt är styrt av en tränare, ledare, klubb eller förbund. Det egna tänket hur man själv vill ha det, får inte något utrymme längre i brottarens respektive karriär. Facit ser vi med tanke på att herrbrottarna inte längre levererar några mästerskapsmedaljer (EM/VM). Även Sveriges så framgångsrika damer börjar tappa mark. Idag är det bara Jonna Malmgren som är med där uppe och vinner medaljer, medan herrbrottarna nästintill helt tappat medaljkänning på mästerskap.

Svensk brottning och tränarkår måste verkligen se över sin organisation, och vara ärlig i vad det är som brister. Vad har hänt? Varför når vi inga medaljer? Sveriges brottarlandslag är sedan ett tag tillbaka ett väldigt anonymt landslag. Inte många utanför brottarkretsar vet, känner till något om våra landslagsbrottare. Det är inte konstigt i sig, med tanke på att stommen av landslaget allt som oftast är iväg utomlands, och där agerar sparring till ledande brottarnationer. Vi ger inte våra unga hungriga lovande juniorer (eller övriga seniorer) någon chans till att konkurrera och utmana stommen som år efter år åker på både EM och VM.

För att lyckas i en sport som brottning (eller någon annan individuell idrott) så måste man ha ett eget driv, och en egen inre målsättning. Man kan inte förlita sig på att en tränare ska vara med dig 24/7. Man måste själv ta ansvar, och styra och veta vad ens kropp behöver. Tränaren ska vara ett stöd, men det ska alltid vara idrottaren själv som tar det slutgiltiga beslutet. Det är du som måste ta dig upp för backen när du exempelvis springer just backe, och det är du själv som måste plocka fram skivstången för att bli starkare. Det är hela tiden du. Vi tränare finns vid sidan av och ser till att lyfta dig, och även i viss mån plocka ner dig (på ett positivt sätt menat), det vill säga med att ibland påtala att din kropp kanske behöver lite vila och återhämtning.

Du måste vara regissör i din egen karriär, och det är först då du kommer lyckas. Vi tränare/ledare är ett komplement i din vardag, och vi ger dig dina extra krafter i din satsning. Både i klubblag, och i landslag, måste vi tidigt förmedla om att det är du själv som måste skapa din karriär, och inte vara helt förblindad med att du måste ha en person (tränare/ledare) vid din sida hela tiden som säger om du ska springa till höger eller till vänster. Det är din väg som gäller, och den vägen måste du själv välja och följa. 

Wassberg och Svan med ett flertal OS och VM-medaljer bakom sig kan inte ha helt fel för sig, och så heller inte en brottare med ett VM-silver och ett EM-guld på sitt CV.

Artikel i SDS i torsdags (8/2) angående att nya spelare i MFF-truppen tvingats träna endast iförda kalsonger och sport-BH. Bakgrunden till detta är just ett ritualsystem som spelarna i föreningen MFF har implementerat sedan lång tid tillbaka, och som av oklar anledning fortfarande ”hör till” när nya spelare ska skolas in i laget. Vi som sitter vid sidan av och ser/läser detta kallar händelsen för inkilning, och detta fenomen är absolut inget positivt, varken för idrotten eller för de utsatta.

Ledare, äldre spelare är ytterst ansvariga för att dessa inkilningar alltjämt finns till. En äldre spelare i laget säger följande ”det var mycket värre på min tid när jag en gång började. Då var det än mer brutalt”. Jag vet exakt vad han syftar på för jag själv har varit aktiv inom sportens värld i snart femtio år. Helvetet kan alltid graderas i skalor. Men oavsett skalans mått, så måste vi ledare och äldre lagkamrater se till att inkilningssystemet aldrig får sitt fäste. Därför ser jag det som ytterst anmärkningsvärt att en tränare som Henrik Rydström ser förbi detta elände, och nästan rycker på axlarna med att säga: ”Alla grupper har ju sina ritualer, och du ska på något sätt göra dig förtjänt av att bli antagen. Sedan finns det alltid en risk att någon spelare kan känna att det känns olustigt. Men här skulle jag säga att ingen gjorde det”. Hur kan han veta exakt hur alla känner? Är alla spelare så ärliga att de berättar sina innersta känslor för sin tränare?

Problemet med att vissa tränare/ledare ser lätt på sådana händelser som just den i Spanien där MFF tränade, gör att man normaliserar ett beteende som inte är okej någonstans. Han gör det med all säkerhet inte av ondo, men hans uttalande klingar väldigt illa.

All typ av mobbing och trakasserier ska/får inte förekomma någonstans. Arbetsplatsen, skolan, hemmet och framförallt inom föreningslivet ska vara frejdade zoner. Alla barn/ungdomar, och för den delen vuxna proffs, ska få känna sig fri med att inte behöva göra saker som man inte känner sig tillfreds med. Ritualer har funnits i årtionde (tyvärr). Det har varit allt från grova saker som att få sitt underliv rakat, till att hålla ett tal inför en stor folkmassa.

Att spela i underkläder är väl ingen stor grej i sig, men oavsett graden av denna inkilning, så sprider denna kultur sig vidare ner i åldrar, divisioner, andra sporter, just för att MFF är en stor idol för många unga utövare. MFF gör inkilningssystemet legitimt, eftersom man rycker på axlarna och inte tar frågan på något större allvar.

Vi inom idrottens värld, oavsett vilken nivå som vi befinner oss på, måste fortsättningsvis stoppa dessa kränkningar. Det är inte okej någonstans att varken spela i underkläder (om man nu inte själv vill detta förstås) eller bli tvingad till en massa andra rituella saker. Det är väldigt lätt att en så kallad ”rolig grej” omvandlas till något helt annat, och som istället landar i en förnedring.

Idrotten bär ett gigantiskt ansvar. Vi tillsammans, stora som små, måste alltid värna om barnen, ungdomarna, och även fullblodsproffsen, oavsett om det handlar om fotboll, brottning eller vad precis vad som.       

Brottning har varit en stor del i mitt liv sedan 7 års ålder. Fortfarande vid 55 års ålder har jag kvar ett fortsatt driv för min sport, fast givetvis i en annan form än när jag var aktiv. Under min aktiva era så var det bara jag och ingen annan. Jag ville vinna, jag ville förkovra mig, och jag ville vinna eftertraktade medaljer. Jag var helt enkelt en obotlig egoist, eftersom mycket handlade om ordet JAG. För att nå idrottsliga framgångar, framförallt i en individuell sport som brottning, då måste du på något sätt sätta dig själv i centrum. Det handlar inte om att trampa på folk, eller att bete sig illa, utan det handlar mer om att hitta sin väg, sin drivkraft. Om jag ville gå till höger, då gick jag till höger oavsett vad någon annan sa och tyckte. Rent bokstavligt handlar det om att ingen får styra dig på ett negativt sätt, utan det är din väg som gäller, och inte någon annans. Visst ska man vara lyhörd och lyssna in de som du har respekt och förtroende för, men till syvende och sist, är det alltid du som gör det avgörande valet.

Mitt driv och engagemang för brottning började som sagt redan när jag var mycket ung. Ganska snabbt insåg jag att jag ville nå stora medaljer i min sport. Längtan var så stark att ingenting fick stoppa mig. Jag kan med gott samvete meddela att där har funnits många hinder på min väg. Min idrottsresa har långt ifrån varit spikrak, utan det har varit många knepiga stigar att krångla sig igenom. Ibland har jag själv ställt till det, fast i många fall är det andra människor som har försökt påverka mig på ett negativt sätt. För människan är inte alltid så snäll i hur man bemöter andra människor. Det har varit suckar, gliringar, tråkiga kommentarer, hånleende etc. från olika människor som man stött på under årens gång. Allt detta redan från tidig ålder, och även upp till vuxen ålder. Mycket av det har inte varit av illvilja, utan människan har inte tänkt på vad exempelvis en liten suck, eller en tråkig min kan åstadkomma. Som tur är så har min innersta kärna, det vill säga min närmsta familj alltid varit upplyftande mot mig. Som barn var det min mor, syster och mormor. I denna konstellation fick jag stor kärlek och omsorg. Deras kraft och kärlek gav mig styrka att bemöta mina högt ställda mål, och jag skapade en förmåga att kunna stöta bort allt det negativa som fanns runtomkring mig.   

Idag har jag fortfarande ett driv för sporten, fast min egoism har helt försvunnit. Idag (sedan 20–25 år tillbaka) är mitt driv att hjälpa andra att nå framgång, och att framhålla min sport brottning. Jag vill lyfta fram en sport som har betytt mycket för mig, och som har format mig till den person som jag är idag. Jag har drivet för en sport som inte alltid fått några större rubriker i kvälls/dagspress, men som ändå kämpar på, trots brist även när det gäller det ekonomiska. Brottning är en stor internationell sport som kräver oerhört mycket driv, pondus och vilja. Pengar har aldrig varit en drivkraft, vilket många (de flesta) säkert tycker är en märklig inställning. Hade jag lagt ner samma driv på något helt annat, då hade jag med all säkerhet varit en mycket rik man idag (rent pengamässigt). Men pengar är inte allt, utan mitt driv är istället att få göra saker man känner aktning för. Ett eget djupt intresse som man vårdat ömt genom alla år, får man nu möjlighet att delge till nya generationers idrottare.

Som exempelvis att få skapa matcher inför ett par hundra åskådare i genuin och nostalgisk miljö, och dessutom få sin sport uppmärksammad i ett reportage i lördagens Sydsvenska-dagblad, betyder mycket för en djupt engagerad ledare och tränare.