Månad: januari 2024

Jag är oerhört svag för personer som aldrig ger upp sina drömmar. Framförallt de som har det ”lite” knackigt i början, och där i stort sett bara huvudpersonen själv vet om att han/hon en dag kommer möta sin dröm. Eftersom jag varit involverad i brottningssporten under ganska många år, så har jag stött på några stycken genom åren, där vissa varit under ”mina vingar”, medan andra har jag sett från håll. Det har varit några stycken, och jag blir lika glad varje gång det sker.

Därför vill jag berätta om Elias. I tio års tid var jag tränare i en förening nere i Ystad-trakten, i en klubb som heter Marsvinsholms IF. Jag hade förmånen att instruera och vägleda detta unga gäng mellan åren 2004 – 2014. Jag fastnade direkt för klubben, och jag kände meddetsamma för dessa träningsflitiga grabbar. Det var unga individer som nu skulle utbildas till förhoppningsvis juniora/seniora brottare, och jag ville på alla sätt och vis inspirera med min erfarenhet och kunskap. En av grabbarna som började hos mig, och som kom upp från den ”lilla-gruppen” var Elias. Han var nog i tio-års ålder när han började i min träningsgrupp, och redan från allra första stund förstod man att där fanns ett stort intresse från honom över att vilja bli en duktig brottare. Han kämpade och slet, och han missade aldrig en träning. Fusk fanns inte heller på hans karta, utan varje övning utfördes med största möjliga noggrannhet. Han var ambitiös och totalt hängiven. Det fanns nu bara ett ”problem”, han vann sällan några matcher.  

Just i tävlingssammanhang, där var det betydligt mer knivigt för honom. Elias åkte på tävling efter tävling. Förlustmatcherna staplades på varandra, och många (de flesta) tävlingshelger fick han åka hem utan någon medalj i sin näve. Man han kämpade på trots detta, och även om han blev ”medalj-lös”, så var han alltid först på klubbens träningar dagen efter match/cup. Han gav aldrig upp. Med stora ögon, och med öron på skaft så intog han all information, och all kunskap han bara kunde och sparade detta inför framtiden. För Elias själv visste att han en dag skulle möta sina högt ställda mål. Många som rörde sig i periferin runt om honom, eller betraktade honom på avstånd, trodde aldrig att denna grabb en gång skulle titulera sig svensk mästare. Men jag visste, och Elias visste, och det räckte mer än väl.

Han tränade på år efter år, och sakta men säkert började han vinna medaljer i lokala tävlingar. Han började även gå jämnare matcher mot motståndare som hade kastat honom i backen några år tidigare, och många började nu känna av Elias flås i nacken. Efter tio år i klubben lämnade jag Marsvinsholms IF för att istället börja arbeta heltid i Limhamns Brottarklubb. Elias var då 16 år gammal, och på väg uppåt i sin brottarkarriär.

Jag lämnade klubben, men Elias fortsatte sin resa. När han var 19 år gammal tog han sig hela vägen fram till final i svenska juniormästerskapet. Jag kommer ihåg att jag satt på läktaren med tårar i ögonen. Tänk så många gånger han hade åkt hem utan medalj, och nu var han minst tvåa i Sverige i junior-kategorin, han var i final. Inte många hade trott på honom, men nu stod han som sagt i sin första SM-final. Denna gång blev det förlust, men hans JSM-silver var ett gigantiskt guld i mina ögon. Året efter var han återigen i JSM-final, och denna gång fick han då äntligen bli svensk juniormästare. Det fanns ingen annan som var så värd detta guld. Elias brottningsresa kommer alltid finnas med mig under alla mina år, och han kommer alltid ha min djupaste respekt och beundran. 

Precis så lät det häromdagen när Marcus Wendt, Sveriges astronaut åkte upp i rymden i en Falcon 9 raket från Cape Canaveral i Florida. Det måste vara många tankar som rört sig i huvudet hos den 43-årige astronauten inför detta gigantiska ögonblick. Som tredje svensk genom alla tider, så for han då upp i rymden tillsammans med sina kolleger. Ett av hans största mål var nu på väg att besannas. Det har varit mycket planering på vägen med åratals träning bakom sig. Ingenting har bestämts på en vecka, utan han har en gedigen utbildning bakom sig med träning och åter träning i alla dess märkliga konstellationer och kombinationer. Två svenskar har tidigare varit uppe i rymden före Wendt, och det är Christer Fuglesang och svensk/amerikanskan Jessica Meir. Han är alltså tredje svensk som får ta del av detta prestigefyllda uppdrag att åka till rymdstationen ISS, MEN, det ligger som sagt mycket arbete bakom innan han satte sig för att höra och ta del av den omtalade nedräkningen innan farkosten for upp i rymden. Det är lätt att glömma bort just den ”lilla detaljen”, eller?

Att vinna medaljer (EM, VM eller OS-medalj) är också själva toppen av ett isberg i det stora hela. Det ligger så oändligt mycket träning bakom den slutgiltiga medaljen, den medalj som alla andra ser och tar del av. Världen tar del av Marcus Wendts rymdäventyr just nu, men vi har inte sett alla de timmar som han har lagt ner på att förbereda sig inför denna resa (medaljmatch). När idrottaren står i en mästerskapsfinal, då är det år av förberedelser som ska upp till ytan, och som ska nyttjas för att nå sin klimax. Ingenting får gå fel, utan det gäller att hela tiden vara på helspänn och leverera alla dess detaljer som man tränat och förberett sig för under flera år.

Att tävla på högsta internationella nivå, oavsett idrott, kan med lätthet jämföras med Marcus Wendts rymdresa. Vi som står vid sidan av, ser bara Marcus Wendts medaljmatch (resa), och inte hans oerhörda förberedelser. Likaså är det med våra yppersta idrottsstjärnor. Vi ser bara medaljen som utövaren får runt halsen, och deras titel: europamästare, världsmästare eller olympisk mästare, men arbetet bakom får gemene man mycket sällan tillgång till. Många vet inte vad som krävs för att nå stora mål, utan mycket blir som sagt bara till en gissning.

3, 2, 1, 0 domarens visselpipa ljuder högt för att markera att matchen är slut. Signalen signalerar att du har blivit mästare. Tänk Er den känslan. Alla träningstimmar som man har bakom sig, all svett, alla tårar, all tidigare frustration över matcher som man varit missnöjd med, känslan av att jag nu är bäst, jag kunde trots alla brokigheter på vägen, jag gav aldrig upp. Allt det jag trodde på blev till verklighet, och ”lilla” jag levererade något som egentligen bara jag själv var helt övertygad om att kunna göra.

Marcus Wendt kommer tänka exakt samma när han landar på jordens yta om någon vecka. Han kunde, och han gjorde det. Hans träning gav resultat, och han kan nu titulera sig som tredje svensk som varit i rymden. Marcus Wendt är helt enkelt en mästare.

Det gick många rykten om legendaren Frank Andersson under hans livstid, som även till viss del var till en sanning. Denne stora mästare vann i alla fall 3 VM-guld och 4 EM-guld under sin epok. Vi som är i sporten vet hur imponerande denna meritlista är, och hur svårt det är att bara vinna en medalj i denna historiska sport. Det är lite mer än 20 år sedan som någon herrbrottare vunnit ett mästerskapsguld (Martin Lidberg VM-guld 2003), så statistiken säger det mesta om svårighetsgraden.

Fick till mig en intervju på you tube för ett tag sedan. Det är från ett underhållningsprogram från mitten av 90-talet, ett program som hette Centralen och som leddes av programledaren Pernilla Månsson. Frank är vid detta tillfälle runt 40 år, och han är i sina glans dagar. Han hade givetvis avslutat sin brottarkarriär, men han var trots detta i sitt esse. Intervjun handlade mestadels om att det var ordtjafs inom svenska brottningsförbundet (vilket inte var/är ovanligt), och just vid denna tidpunkt var det schism mellan dåtidens förbundskapten Leo Mylläri och förbundsbasen Pelle Svensson. Bråket kallades för det stora skobråket. För att göra en lång historia kort, så var det Micke Ljungberg som var huvudpersonen i detta bråk, och där det handlade om att Micke ville tävla i ett skomärke, medan förbundet hade avtal med ett annat. Man kan tycka vad man vill om den delen, och det är inte av den anledningen som jag skriver detta inlägg, utan min reflektion handlar om något helt annat.

Programledare Månsson nämner att Frank under detta tjafs (skobråk) nämnts som efterträdare till att ta över förbundskaptensjobbet för sporten, vilket han ifrågasättes för, och speciellt då av programledaren. Med all rätt kan man tycka, eftersom det hände en hel del under hans karriär (både på gott och ont), och så även efter. Men det vi icke får förglömma var Franks ovärderliga kunskap om hur man vinner medaljer, och vad man skall göra för att nå dit. Frank ville på direkten förklara att han inte vill bli förbundskapten på något sätt, utan han ville istället hjälpa till från ett annat håll. Programledaren ville såklart inte lyssna på det argumentet, utan istället skulle det nystas upp hur svår Frank var som person, där han i stort sett gjorde som han ville under sin brottarkarriär. Frank ville föra en saklig och seriös diskussion om vad han kunde bistå landslaget med i form av att han har varit där (vunnit medaljer),och att han då visste hur man skulle tänka/agera i dessa komplexa situationer som det blir när man vill försöka sig på att vinna brottningsmedaljer, och just den hjälpen ville han bidra med. Återigen togs inte hans ord på allvar, utan han fick istället frågan om han själv tyckte sig vara en lämplig förebild för detta ändamål, med tanke på hans dåliga rykte. Hans sidoaktiviteter fick alltid första prioritet, medan hans brottningskunskaper negligerades och kom i andra hand.

Nu blev det ju såklart inte så. Franks kunskaper nyttjades aldrig för att föra svensk brottning framåt, utan han glömdes/valdes helt enkelt bara bort. Nu ska man såklart inte använda ordet OM, men jag kan ändå inte låta bli. För tänk OM svensk brottning hade tagit tillvara på Franks enorma kunskap, och hans känsla för hur man når EM, VM och OS-medaljer. Det hade aldrig varit en gissning, utan svensk brottning hade haft ett facit. Frank hade fått många unga lovande brottare att växa, tänka rätt, och han hade fått dem att våga satsa. Det hade med all sannolikhet varit skavanker på vägen, men Frank behövde också någon som trodde på honom. Men det skulle som sagt alltid raljeras om vad han hade gjort och inte gjort, istället för att fokusera på vad han kunnat bidra med för att stärka brottningens tillväxt.

FOTO: Bild tagen från en uppvisningsturnering i Limhamns sporthall under mitten av 80-talet. Bilden är tagen av LBK-medlemmen Per-Olof Bengtsson (tror jag). Frank var givetvis det stora affischnamnet. Frank dog år 2018, endast 62 år gammal.

Läste i dagens tidning (7/1) om att Malmöpriset fortfarande delas ut genom Nöjesguidens försorg. Det är allt från bästa krog, konst/form, teater/scen, mode och media. Denna utdelning har pågått sedan debuten 1992, alltså med start för 32 år sedan.

Jag minns det (nästan) som igår när jag fick hem en folder i brevlådan om att jag var nominerad för 1993: års prestation. Det var jag, MFF:s damlag samt Limhamns Griffins (spelar amerikansk fotboll). På den tiden fanns nämligen även kategori sport med. Prisutdelning var den 5 januari 1994 för ganska exakt trettio år sedan, på det välkända Malmöstället Slagthuset. Jag gick givetvis dit för jag visste att jag skulle vinna priset. Om inte, då hade jag nog tappat allt hopp om hur man resonerar kring idrott, det vill säga vad väger mest/tyngst, ett EM-guld i brottning eller att bli svensk mästare i fotboll/amerikansk fotboll? Det hade varit grovt tjänstefel om inte jag hade fått beträda den stora scenen inför en fullsatt publik, så jag var ganska säker på att min nominering skulle omvandlas till ett pris.   

Vid min sida denna galakväll hade jag min storasyster Annette, vilket jag idag är himla glad för. Det kändes fint att hon var med, för jag visste hur stolt hon var över sin lillebror. Det var fullt med folk, och jag minns att vi satt ganska långt fram mot scenen. Pristagare efter pristagare äntrade den stora scenen, och jag minns ju såklart inte vem/vilka som var där, förutom en. Malmös stolthet på den tiden (så även idag) var Malmöbandet Wilmer X. Wilmer X var ett av banden som var nominerade i kategorin – årets musikartist. Det jag minns klart är när konferenciern ställer frågan till bandets sångare, den välkände Nisse Hellberg, med typ frågan ”hur känns det”? Nisse Hellberg utstrålade ett väldigt lugn, där han tackade Nöjesguiden för priset, samt för att det är en prisvärd tidning (Nöjesguiden är en gratistidning). Den meningen minns jag så väl.

Fast mitt allra största minne är givetvis att jag själv fick gå upp på den stora scenen inför en jublande publik, och motta priset som Malmös glädjespridare inom kategorin sport. Jag minns inte vad jag sa, men säkert något vettigt. Det finaste idag, när jag tänker tillbaka, är att min syster Annette var med mig.

Efter prisutdelning var det lite fotografering och bilder som skulle tas, och därefter en liten intervju med någon av ”guidens” journalister. Kvällen därefter blev inte så lång, utan jag tror att vi gick hem ganska så tidigt eftersom jag inte är/var så ”minglig” av mig. Men jag/sporten blev i alla fall positivt uppmärksammad en kväll som denna, vilket inte alltid är en självklarhet. Speciellt inte efter den höst som hade utspelat sig i huvudstaden fyra månader tidigare för min del. Men Malmöfolket var med mig, och stod bakom vilket kändes väldigt fint faktiskt. Jag fick det fina diplomet, som jag dessutom har kvar. Diplomet sitter fint på väggen på mitt kontor, som en liten hint om att jag en gång var Malmös glädjespridare som ung målmedveten idrottsman , och inte bara en ”skandalbrottare”.