Månad: november 2023

Igår lördag arrangerade Limhamns Brottarklubb årets DM (Skånska mästerskap). Ett brottnings-DM som i år nästintill kunde uppvisa fornstora dagar rent antalsmässigt (nästan 200 brottare). Går man tillbaka till 1940 – 50-talen, var titeln skånsk mästare i brottning likvärdigt med att bli svensk mästare. Alla stjärnor (nästan) på den tiden tillhörde/representerade en skånsk förening. Efter ett tag började övriga klubbar i Sverige närma sig Skåne mer och mer, och Skånes dominans började sakteligen avta. Under min tid (1980 – 90-talen) höll DM fortfarande en ganska bra klass. Många i den svenska eliten var på plats, och man fick verkligen kämpa sig till ett DM-guld. Mitt första DM-guld (som senior) vann jag som tjugoåring 1989 i Åstorp. Det var stort, och jag var jublande glad när jag vann 82-kilos finalen över antagonisten Joakim Andersson. Sammanlagt vann jag 7 DM-guld som senior, men det skulle egentligen varit betydligt fler. Vid ett par tre tillfällen var jag ute på landslagsuppdrag, vilket gjorde att jag då fick stå över vissa mästerskap.

Men, det jag vill förmedla i denna text är egentligen inte själva vinsten av ett DM. Utan jag vill berätta om en mycket speciell känsla när jag vann DM för ganska exakt trettio år sedan. De årets DM gick av stapeln i Bjuv, och jag var i ruggigt bra form. Allt som oftast var man alltid lite smått nervös inför matcher, oavsett vem/vilka man skulle möta. Det kunde vara allt ifrån en enkel seriematch, till matcher i EM/VM sammanhang. Nervositeten fanns alltid med på ett hörn. Men just denna tävling, det vill säga DM år 1993 var något helt annat. Jag var så oerhört överlägsen, och jag kände mig så otroligt säker. Jag gick sammanlagt sex matcher i viktklass 90, och dessa sex matcher avverkade jag på en sammanlagd tid av 6 minuter och 31 sekunder. Jag kan fortfarande komma ihåg den mäktiga känsla som jag kände där och då. Allt man gjorde kändes så rätt, och så himla enkelt.

Varför kunde man då inte alltid förhålla sig till denna känsla?

Det är just detta som är det svåra med idrott, och då framförallt när det handlar om elitidrott på hög nivå. Att ha en bra fysik, internationell gångbar teknik, och en drivkraft till att träna är inte allt. Ditt mentala sinnelag måste också tränas kontinuerligt. Du måste i alla lägen tror på dig själv och din kraft, och du får som sagt aldrig tveka, varken på mattan, eller i ditt huvud. Tvekan är idrottarens svåraste och värsta motståndare. Att hålla en hög lägstanivå är något man som idrottare ska försöka träna sig till på alla sätt och vis. Att hålla sig på en viss nivå, utan att dippa totalt. Just den delen är väldigt svår att efterfölja, och det är just där många brister. Jag själv kunde stundtals hålla mig kvar i yttersta toppskiktet under tid, men ibland stötte jag på den ordentliga dippen. Resan tillbaka blev då alltid väldigt lång och jobbig, men jag löste det på mitt sätt. Men om jag i början av min elitkarriär hade fått rätt hjälp med många av mina tankar, då hade jag med all säkerhet vunnit ett par medaljer till (EM/VM-medaljer). Jag var så pass bra rent brottningsmässigt, och min fysik var i sådan toppklass. Jag kan som sagt komma ihåg de gånger jag var totalt oantastlig som idrottsman. Vissa landskamper, turneringsvinster, svenska mästerskap, mitt EM-guld etc. där jag visste utgången av matcherna på direkten. DM 1993 var just en sådan tävling. Jag tror att hela jag utstrålade omåttligt självförtroende, och alla motståndare som jag tog mig an, visste på direkten hur det skulle sluta. Det är just detta som är så häftigt med idrott, att när man tränat/tävlat på en hög nivå, då kan man med lätthet komma ihåg många av idrottens detaljer, och framförallt förstå dem.

Därför är det så viktigt att man inte bara tränar fysisk styrka och teknik, utan att man hela tiden som ung idrottare förvaltar sina inre tankar på ett klokt sätt. Träna ditt mentala inre med olika målbilder, och lär dig få ut max i varje del. Idrott är som sagt inte bara kropp och träning, utan huvudet spelar en stor och viktig roll om du vill nå de stora medaljerna. Därför ska du aldrig negligera mindre tävlingar, cuper eller enstaka matcher, utan dessa är många gånger själva grundfundamentet till ditt fortsatta tävlande. För min del var DM i Bjuv en sådan tävling/mästerskap, och den känslan kan jag fortfarande relatera till och förstå värdet av.                  

Många människor tror fortfarande att idrott är statisk. Det vill säga man tror att om man bara lär sig de tekniska detaljerna en gång, så kommer allt lösa sig själv. Ta det här med formell utbildning som ett exempel. Du pluggar, läser en utbildning i låt oss säga tre år. Därefter tror man på riktigt att man kan yrket på sina fem fingrar på direkten. Det krävs mer än en tre års utbildning (eller mer) för att bli riktigt bra på någonting. Du måste efter din utbildning träna dagligen för att hitta din känsla i det du nu ska ta dig för som exempelvis arbete som sjuksköterska, långtradarchaufför, läkare, rörläggare etc. Du måste efter utbildning träna upp din känsla för just ditt yrke, skaffa dig värdefull erfarenhet om du nu vill bli riktigt bra på just din grej. Du är absolut inte en fullfjädrad toppläkare efter din formella utbildning, utan det krävs mer än så.

I idrottens värld tror många på riktigt att det räcker med att träna teknik vid några enstaka tillfällen. Verkligheten säger givetvis något helt annat. Dans är en bra jämförelse, och något jag ofta använder som argument när jag ska förklara idrottens budskap. För att bli en bra dansare, så räcker det inte med att du kan stegen perfekt. Dansen måste ju bli rytmisk och smidig (om du vill kalla det för dans), och då måste du träna om och om igen för att hitta känslan. Upprepningens mönster är som sagt ett måste. Dansen får inte vara statisk och stel, utan rytmen måste tränas fram. Just den känslan kan du endast få fram genom hårt upprepande arbete under långt tid.

Om jag då tar brottningen som ett annat exempel, eftersom det är där jag känner mig mest hemma, så tror många att det räcker med att träna teknik en eller två gånger för att därefter kamma hem framgång. Man glömmer bort den nötande och enformiga processen, där samma övning ska upprepas gång efter gång. Man vill liksom frångå det hårda och långrandiga arbete. Brottning (och mycket annat) är ingen raketforskning, utan det är hårt pannben som gäller och stort tålamod som är av högsta prioritet.   

När du kan ”dansa” fram din idrott, då har du kommit långt. Dansen, rytmen är en viktig faktor oavsett idrott. Höjdhopparen ska vara smidig när han svävar upp över höjdhoppsribban, och skridskoåkaren ska bemöta kurvorna med en enorm smidighet och balans som bara kan nås med hjälp av träningens nötande mönster. Slalomåkarens mjuka höftrörelser måste gång på gång upprepas och tränas för att minimera tiondelar, så att det inte blir till sekunder.

Till syvende och sist måste du tycka att det är kul om du vill orka ta dig an upprepningens mönster, det vill säga träningen. Det räcker inte med att nöta, utan du måste hitta förklarliga skäl till att du vill göra samma sak om och om igen, en meningsfullhet i det du gör. När glädjen finns, då finns inga begräsningar till att leva upprepningens mönster till fullo. För då vet du anledningen, och då blir dina framtida mål mycket lättare att ta sig an.              

Det smattrar mot rutorna. Regnet har slagit sig loss, och det är nu dags att ge sig ut i det blöta. Många förbannar sig över eländet, och ser absolut ingen charm över vattenmassorna som ramlar ner från himlavalvet. Regn och åter regn. Vi svenskar lever ju i en del av jordklotet där regnet finns med som ett brev på posten, och något vi absolut inte kan påverka. Det regnar på våren, sommaren ja under alla våra fyra årstider som vi lever med. Vi kommer liksom inte undan. I folkmun snackas det mest om regn under sommarmånaderna, eftersom juni, juli och augusti helst önskas vara regnfria.

Men är regn egentligen så hemskt?

För mig är regn en väldigt befriande känsla. Jag känner mig lugn och fri när regnet ramlar ner, och jag känner ingen begränsning alls att röra mig ute under dessa våta dagar, så länge jag är rätt klädd. Jag känner även ett välbehag när jag är inomhus, och när regnet smattrar mot rutorna när jag exempelvis sitter och skriver. Det är avstressande. Regnets påverkan skapar mig ett lugn, och den begränsar mig absolut inte. Som jag skrivit tidigare så cyklar jag väldigt mycket i staden. Och det är just under dessa resor som jag känner lite extra för regnet. Jag har inga problem alls med att klä mig ordentligt, så att resan inte ska bli till någon plåga. Man vill ju inte komma fram helt dyngsur. Att promenera i regnet är också helt underbart. Framförallt att gå längs med vattnet, eller i skog och mark.  

Visst jag håller med, det låter lite knäppt, men då får jag uppfattas som lite märklig. Men jag hade samma relation till träning under min aktiva period som idrottsman/brottare, likt den jag har till regnets mystik. Ju hårdare träning jag utsatte mig för, desto mer tog jag till mig av träningen. När jag var yngre och när träningen spetsades till, det vill säga när den blev hårdare och tuffare, då hängde inte alla med, utan då försökte delar av gruppens aktiva hitta möjligheter att fuska, något som absolut inte fanns i min värld.

Att gilla regn och hård träning kan ju lätt uppfattas som helt olikt, men för mig finns där en viss liknelse.

Som tränare vill jag förmedla ut det viktiga i att kunna pressa sig maximalt som satsande idrottare. Att aldrig vika sig, och att alltid våga. När vi vågar pressa vår kropp i form av så kallad tuff träning, då vågar vi också möta de bästa. Man skapar en inre trygghet genom att visa för sig själv att man kan, vilket gör att tvivlet minskas. Jag skapade mig en trygghet i unga år när träningens intensitet ökades. Jag tog aldrig ett steg tillbaka, utan jag lärde mig att tycka om något som många tyvärr försökte undvika.

Visst, jag vill såklart inte alltid ha regn. Jag ville inte heller att träningen alltid skulle ligga på en hög intensitet, utan ibland ville man ha lite uppehåll. Stillhet, lugnare träning. Många gånger kan detta vara rena medicinen för en satsande idrottare. Tänk då på att ta tillfället i akt, med att ge er ut i regnets befriande mystik. Hitta din inre styrka. Lugnet hittar du som lättast om du exempelvis ger dig ut en regnig promenad.         

När jag var en liten pojke brukade jag ibland cykla ner till Rosengårdscentrum och möta upp min mor när hon skulle avsluta sin arbetsdag. Hon arbetade som kassörska, och hon satt i en av kassorna i matbutiken Prisa (en matvarukedja som fanns på den tiden). Oftast kom jag dit några minuter innan hon skulle avsluta sitt arbetspass, vilket medförde att jag med stora ögon såg på när hon på ett mycket säkert sätt hanterade dåtidens mycket otympliga kassaapparat. Det fanns inga skanningkoder, touchknappar, eller kortläsare på den tiden, utan kassorna under 1970–1980 talen var tryckknappar som nästintill behövde släggkraft för att kunna tryckas ner. Min mor var oerhört skicklig med att slå in varje vara (både med kronor och ören) väldigt kvickt, och efter varje vara skulle allt sammanställas genom att hon tryckte till den stora plusknappen med utsidan av sin hand med en explosiv snärt. Allt gick i rasande fart, och inte nog med att fingrarna fick sig en rejäl styrketräningsomgång, utan allt skulle därefter betalas med kontanter. Det fanns som sagt inga kortläsare som gjorde jobbet, utan det var kontanter som skulle bearbetas, och det var både sedlar, kronor och ören som det skulle hållas reda på. Vid själva transaktionen fanns där heller ingen räknare som talade om för kassörskan hur mycket kunden skulle få tillbaka vid en eventuell växelåterbetalning, utan huvudräkningen kom som ett brev på posten, och den kunskapen var ett måste för kassörskorna under denna tidsera. Min mor gjorde alltså denna dagliga ”träning” under flera års tid, vilket medförde att hon blev väldigt skicklig på sin sak.  

Gör man saker varje dag, upprepar samma moment, då blir man ju också väldigt bra på det man gör, oavsett område/genre. Träning är för mig likställt med att upprepa övningar om och om igen. Du måste göra samma sak väldigt ofta om du vill bli bra på någonting, och just den delen kan man aldrig förhandla bort. Vill du bli en bra skidåkare, måste du åka skidor. Vill du kunna spela gitarr, då måste du spela väldigt ofta. Vill du bli en bra brottare, då måste du träna brottning. Allt för många barn/ungdomar lägger väldigt mycket tid på att följa andra människor i deras vardag. De glömmer bort att fokusera på sina egna mål och färdigheter, utan väljer istället att följa en massa medelmåttor som endast har som mål, att skapa en massa följare oavsett innehåll.

Nästa gång du exempelvis ser en snickare i aktion, eller en målare som målar om ditt hus, lägg märke till deras yrkesskicklighet. Tänk på hur många timmar de har lagt ner på sitt yrke, och hur många gånger de har upprepat samma sak dag efter dag, år efter år. Det behöver inte alltid vara en toppidrottsman som man kan skåda och beundra, utan det kan vara vilken yrkesgrupp som helst. Träning har som sagt inte bara med idrott att göra, utan träningens logik finns i så mycket annat. Träning är ett måste om du slutligen vill bli riktigt bra på det du gör och tar dig för, och just därför är träningens enkla logik egentligen väldigt enkel att följa.