Månad: oktober 2023

Vem skriver jag egentligen till, och varför?

Jag har fram till dags dato skrivit ganska exakt 160 blogginlägg sedan starten den 28 mars 2021 på denna sida. Om man skulle omvandla all den text till bokformat, så är det en bok på nästan 500 sidor. Men frågan är då vem jag skriver till, och varför? Jag skriver ju främst för min egen skull. Jag har ett behov av att skriva av mig, men även såklart för att dela med mig av mina tankar och erfarenheter inom idrottens värld.

Men hur många läser mina inlägg?

Jag kan ju såklart inte se vem/vilka som läser mina inlägg, men jag kan däremot se hur många dagliga klick jag får till min sida. Det började med en 20 – 30 klick om dagen, till att jag idag kan ha ett par tre hundra klick på en dag. Jag får mycket sällan någon respons för mina inlägg. Men det gör mig inte så mycket, för jag skriver inte för att jaga kommentarer, likes eller andra typer av ”gillningar” (vilket jag skrev om för ett tag sedan). Sen är det såklart kul att andra läser, men jag behöver som sagt ingen respons för mina inlägg. Jag vill även att folk i allmänhet själv ska söka sig till min sida för att de själva vill, och inte för att den syns i ett flöde som man måste skrolla förbi.  

Idrott följer inga vetenskapliga bevis, utan idrottsframgångar bygger på erfarenhet. Jag vill med mina rader få ungdomar till att vilja satsa på sin idrott. Om det sedan är brottning eller vilken idrott som helst, det spelar ingen roll. Jag hoppas även att ledare, tränare eller andra aktiva personer som rör sig inom idrottens rum, att de läser mina tankar kring vad idrott egentligen är. Det är ju även så, att de som var rätt för mig en gång i tiden, behöver inte vara rätt för någon annan. Det finns alltid en mängd olika vägar man kan välja för att nå sina mål, och min väg var en av många.

Om där nu skulle finnas några som helst vetenskapliga belägg på hur man blir en mästare i idrott, då är det i så fall att man måste träna hårt oavsett. Den hårda träningen kan man aldrig frångå, utan just den delen kan man väl säga är ”vetenskapligt” bekräftad. Sedan hur man utför sin hårda träning, just den delen kan man givetvis ha olika åsikter om. För idrott handlar som sagt mycket om åsikter. Vilken grundidé har man, och vilken väg vill man välja för att nå sina mål. Jag tror en viktig faktor är att aldrig vika sig från sin egna grundtanke. Man måste hålla styvt på sin linje, men givetvis också vara lyhörd för vad andra säger och tycker. Men till syvende och sist är det du som bestämmer vilken väg som ska följas.

Många människor är väldigt ”tyckande”, och jag är givetvis en av många. Jag tycker mycket om brottning, idrott, ungdomar, föräldraskap, områden som jag brinner för, och som jag tycker är väldigt intressanta. Som sagt, idrott är ingen vetenskap där man kan säga att gör du så här eller så här så är du garanterad en medalj på ett EM, VM eller OS. Det finns som sagt inga garanterade vägar. Men teorierna kan komma från olika röster, det vill säga röster som varit där, och som upplevt vad det handlar om. Och just de rösterna är väl det närmsta en garanti man kan få som satsande ungdom. Att lyssna på någon som varit där.

Jag kommer fortsätta skriva så länge jag har drivet och lusten kvar. Jag vill fortsätta förmedla, och ”lägga mig i”, och framförallt fortsätta vara ärlig i mina tankar och åsikter.       

Visst kommer jag ihåg varenda rörelse man själv gjorde när man var aktiv på tävlingsmattan. Ingång till olika grepp, kast som drogs iväg, eller när man befann sig i olika försvarssituationer. Känslan finns fortfarande kvar, trots att jag sedan två decennier tillbaka numera sitter vid sidan av, nämligen på den berömda coachstolen.

När ”mina” brottare är uppe på tävlingsmattan kan jag känna varenda rörelse de tar sig an. Varje litet ryck eller knyck sitter som ett minne långt in i ryggmärgen. Inte bara rörelser och grepp, utan jag vet också exakt hur de känner om det så är seriematch, cuper eller landslagssammanhang. Jag kommer ihåg känslan när det exempelvis var seriematch och när man som 14/15-åring skulle möta en betydligt äldre motståndare. Eller den enorma känslan när man var etablerad landslagsbrottare, och där man i perioder nästintill kände sig oantastlig.

Ett litet ryck eller knyck på sin motståndare kan öppna så många dörrar. Folk som inte är inne i branschen, eller som själv inte har tävlat i sporten, kan ju inte riktigt förstå den egentliga brottningskänslan. Många tror att det bara är till att borra ner huvudet och springa på i full kraft, vilket givetvis är långt ifrån verkligheten. Teknik och taktik är heller inte hela sanningen, utan mycket handlar om att skapa sig en känsla. Vad vill jag som brottare, och vad behöver jag själv göra för att åstadkomma det jag vill med min brottning. Att skapa sig egna mål, och därefter se till att sina inre mål blir till en verklighet.

När jag ser och känner att en brottare lyckats träna in den rätta känslan, då är det en fröjd att sitta vid mattkanten och beskåda dessa matcher från coachstolen. Att se och följa adeptens rörelsemönster från start till domarens slutsignal är ren och skär ynnest. Man känner som sagt varje tanke, varje strategi, och man är på något vis delaktig i vartenda beslut som adepten bestämmer sig för, fastän man själv inte säger eller påtalar något från kanten. En inre coachning som inte kräver en massa ord, utan den är i stort sett telepatisk.

Den telepatiska coachningen kommer av alla de timmar av träning och samtal som hela tiden är en pågående process i en idrottsmans karriär. En process som inte på långa vägar är statiskt, utan det är en rörlig energi som alltid kräver ett ständigt underhåll.

Man kan inte ”slå” in kunskap i folk, utan kraften och viljan måste komma inifrån en själv. Hjälpen, inspirationen ska komma från sidan, exempelvis från en coachstol som befinner sig antingen vid röd eller blå ringhörna. Kraften behöver oftast inte bestå av ett skrikande eller gormande, utan bara av en förståelse som grundar sig i av att personen i fråga vet hur det känns att själv vara på en tävlingsmatta. En person som en gång i tiden själv varit där, och som vet hur viktig en liten rörelse kan vara i en tät brottningsmatch, och den känslan räcker mer än väl.  

.

Vi var 7 brottare som vann 25 EM, VM och OS-medaljer räknat från 1990 fram till och med 1999 (herrar). Det var viktklasserna 68 kilo upp till 130 kilo som lyckades ro hem dessa medaljer, men framförallt var det Micke Ljungberg och Torbjörn Kornbakk som utmärkte sig mest, med sina 7 respektive 6 medaljer vilket var väldigt imponerande.    

68kg Marthin Kornbakk 2 medaljer

74kg Torbjörn Kornbakk 6 medaljer

82kg Magnus Fredriksson 1 medalj

82kg Martin Lidberg 3 medaljer

100/90kg Jörgen Olsson 2 medaljer

90/100kg Mikael Ljungberg 7 medaljer

130kg Tomas Johansson 4 medaljer

Det finns som sagt en rad olika förklaringar varför detta 90-tals gäng var så framgångsrika. En av många förklaringar tror jag är den, att när det exempelvis var träningsläger någonstans i Sverige (eller var som), så var vi alla med i vartenda pass. Vi deltog inte bara, utan vi gav järnet i vartenda moment, i vartenda pass. Det fanns ingen som tog någon ”chans” att tex ligga på en massagebrits under träningens gång, stanna kvar på hotellrummet eller att någon spenderade träningspasset cyklandes på en motionscykel. Utan det var fullt blås vid varje pass. Vi visste att vi var tvungna att ligga på topp under varje träning, och vi hittade aldrig någon ursäkt för att dra ner på tempot.

Vi levde med känslan att där fanns brottare underifrån som jagade oss (vilket det givetvis fanns), och just därför ville vi hela tiden vara på tårna för att visa vem som var bäst. Vi hade väldigt höga målsättningar var och en utav oss, och vi ville framåt i våra respektive karriärer. Jag minns speciellt ett träningsläger i Finland. Jag och Micke Ljungberg som ofta sparrades ihop, vi hade fått till oss av den finske tränaren, tillika den före detta världs och olympiske mästaren Perrti Ukkola, om att vi skulle slå kryss på varandra. Det blev greppväxlingar på mycket hög nivå. Explosiva kryss avfärdades från oss båda i rasande tempo. Efter en stund började vi undra vart Mr. Ukkola hade tagit vägen, eftersom kraften från oss båda började sina efter ett tag. För även vi blev ju trötta av den höga intensiteten. När vi tittade bort mot Ukkola så såg vi båda att han stod lugnt och snackade och skojade med någon tränarkollega. Han hade i sin iver glömt bort att han hade delat ut denna uppgift till oss, en uppgift som både jag och Micke givetvis hade tagit på fullaste allvar. Men han kände väl att det var okej att snicke snacka lite med sin kollega under tiden. Med detta sagt, vill jag bara påtala den seriositet som jag och Micke och övriga landslagskollegor stod för, och det bevisade att ingen av oss ville vika ner sig, utan vi gav järnet trots Ukkolas nonchalanta beteende.

Där fanns liksom ingen pausknapp, eller hålla-igen-knapp från någon utav oss, utan det var alltid hundra procent. Jag tror att detta var en orsak till att landslaget kunde knipa så pass många medaljer under denna period. Vi trodde på det vi gjorde, och vi gjorde det fullt ut. Vi hade gnistan, motivationen, och vi visste vad som behövdes göras.

Herrbrottningens EM, VM och OS-medaljörer från 90-talets era bestod av en skåning, en stockholmare, tre göteborgare, en västgöte och en tungviktare från Norrland.   

FOTO BILDBYRÅN: Lagbilden är från VM-turneringen i Tammerfors 1994.     

Som liten grabb använde jag mitt autografblock väldigt flitigt. Det fanns inga selfies eller andra sociala plattformar på den tiden, utan det var skriftens budskap i form av en namnteckning som man jagade som lite parvel när man ville komma nära sina idoler. För min del var brottarnas autografer det mest värdefulla i mina ögon, och jag tog varje tillfälle till akt för att uppnå mina önskemål. Framförallt minns jag när min moderklubb IK Sparta arrangerade svenska mästerskapen i Baltiska hallen år 1979. Jag var inte mer än 11 år gammal, och jag sprang runt i hallen med mitt orangea nyinköpta autografblock för att få dåtidens stjärnor att plottra ner sin otydliga, och ibland nästintill oläsliga namnteckning.

Den store stjärnan på den tiden var såklart Frank Andersson. Men trots Franks enorma stjärnstatus, så visste jag väldigt mycket om de andra deltagande brottarna. Jag såg upp till många, och jag hade som sagt väldig koll på sportens dåtida mattkämpar. Det var allt från lovande brottare, juniorstjärnor till etablerade mästerskapsmedaljörer. En autograf minns jag väldigt väl, och det var Bjuvbrottaren Olle Nilssons. Olle var en mycket lovande juniorstjärna på den tiden, och jag minns tydligt när jag fick hans autograf efter en av hans sista matcher under detta SM. Han slutade därefter som fjärdeman i den svåra 82-kilos klassen, vilket på den tiden var stort för en juniorbrottare. Christer Gulldén, Sören Claesson, Lennart ”Prosten” Lundel, Lars-Erik Skiöld, Janne Karlsson är några av de stora namnen från detta svenska mästerskap, som jag fick en autograf av. Några var mer kända, och andra något mindre. Men jag hade koll på dem, oavsett deras tidigare resultat.  

Frank Andersson var ju som sagt ett kapitel för sig. Spartas konsulent Bo Jönsson var en orädd herre, och som gjorde allt för att jag skulle få en autograf av Mr. Andersson. Frank var ett jagat villebråd, och inte helt lätt att få tag i. Men nere i Baltiskans omklädningsrum fick jag då äntligen möta brottningens store stjärna. Jag minns när Bosse säger ”nu får du minsann skriva din autograf till pågen”. Utan något större motstånd från Franks sida så fick jag hans signering, samt en bild/foto av honom när Bosse knäppte en bild med sin Instamatic-kamera.

Som ung grabb var detta SM väldigt lärorikt. Jag fick titta på högklassiga matcher, och mitt väldiga intresse för sporten växte bara mer och mer. Jag visste redan då att jag själv ville bli en brottningsmästare i framtiden. Tyvärr har barn/ungdomar idag inte samma relation till sina brottarstjärnor likt den jag hade som liten grabb, utan samtiden ser något annorlunda ut. Autografblock är inte minne blott, utan nu handlar det mer om selfies. Just den förändringen är väl helt naturlig, men när jag närvarar på nutidens SM-arrangemang som tränare, då märker jag inte av att den yngre generationen efterfrågar några selfies av brottningens nuvarande stjärnor. Givetvis tråkigt, för att jag tror att förebilder är oerhört viktigt för våra yngre. Att ha någon att se upp till. Det handlar inte om att kopiera någon rakt av, utan mer om att bli inspirerad inför framtiden.

Det kan ju ha varit så att det var jag som var lite smått märklig, när jag runt 70-talets slut sprang runt där med mitt orangea block ”bara” för att få en namnteckning av dåtidens kämpar? Eller, det kanske är precis det som behövs idag, nämligen ett brandgult litet autografblock där våra barn/ungdomar får känna tillhörighet, och bli inspirerad av att träna, tävla och att skapa stora mål inför deras egna framtida karriär? En enkel namnteckning kan betyda hur mycket som helst, i alla fall om du frågar mig.  

Svensk brottning tappar mark mer och mer i den internationella världen. Dock inte med att få unga brottare till att tävla i olika svenska tävlingar runt om i landet, utan svensk brottning har det tufft med att vinna mästerskapsmedaljer (EM, VM och OS-medaljer) på seniornivå, och framförallt på herrsidan. Även damsidan börjar tappa mark gentemot övriga nationer, men det kommer jag ta upp i ett annat inlägg.  

Men vad är det som händer, och varför tar (vinner) vi inga medaljer längre?

På herrsidan har vi det senaste tio åren vunnit 9 EM/VM-medaljer (inget guld), fördelat på 7 brottare. Av dessa 9 medaljer har 3 av dessa varit i icke OS-viktklasser. Det finns givetvis en rad olika förklaringar varför svensk brottning har svårt för att etablera sig i världstoppen. Sedan 90-talets början vann Sverige en till två medaljer per mästerskap. Det var ytterst sällan det var någon medaljmiss, utan det fanns alltid någon/några som steppade upp. Från 90-talets början splittrades även en del europeiska länder som forna Sovjetunionen, Jugoslavien, samt Tjeckoslovakien. Efter upplösningen av exempelvis sovjetunionen kunde det helt plötsligt vara fem till sju ”sovjeter”i varje viktklass som nu tävlade för sitt egna land istället. Denna upplösning såg till att konkurrensen ökade markant, i alla fall till en början. Men trots detta fortsatte Sverige att vinna medaljer under denna epok. Så argumentet att det blivit tuffare och hårdare nu stämmer inte, utan konkurrensen var lika hård då, som den var under 90-talets begynnelse.  

Problemet med svensk brottning idag som jag ser det, är att våra toppbrottare inte är lika ”jagade” längre. Vad jag menar är att våra toppnamn inte blir jagade av brottarna som kommer underifrån, dvs av våra 18 – 22 åringar på samma sätt som tidigare. För att kunna leverera medaljer så får en idrottare aldrig bli bekväm med sin landslagsplats. En idrottsman/kvinna får aldrig luta sig tillbaka och känna – det e lugnt, ingen är efter mig. Att jaga är en stark morot för våra unga satsande brottare, och att bli jagad är stressigt och väldigt frustrerande för våra landslagsbrottare. Men samtidigt är det väldigt nyttigt för den som är jagad, för då måste toppbrottaren alltid hålla en hög prestationsnivå. Som det är nu så tränar Sveriges lilla ”landslagsklick” för det mesta tillsammans (tillhör till och med samma klubb), vilket gör att det aldrig kommer in en ”katt bland hermelinerna”. Ordspråket passar väldigt bra in i denna beskrivning, för det behövs verkligen ”katter” bland våra etablerade landslagsbrottare.

Det behövs fler gemensamma träningsläger, med fler svenska brottare som är delaktiga. Fler brottare som deltar i dessa landslagssamlingar hade gynnat konkurrensen på sikt. Som det är nu är svensk brottning sparringbrottare till andra länder. Vi bygger inte vår egen stomme, utan vi ”säljer” oss istället som sparring till övriga europeiska brottarnationer. Jag säger inte att det är fel att träna med andra länder, men Sverige behöver först och främst bygga upp något eget. Vi behöver stärka vår klubbar ute i landet med att se till att inte alla samlas i en och samma förening. Konkurrens mellan klubbar behövs. Vi bygger inte upp några världsstjärnor om vårt främsta syfte är att skapa en kompisrelation mellan våra aktiva. Varje brottare är, och ska vara unik. Vårt mål ska inte vara att sammanföra dessa individer till något ”grupprojekt”, utan vi måste se varje individ var och en för sig, och där bygga något efter den individuella brottarens egna behov. Att sammanföra alla i samma kluster, som tex att sätta alla brottarstjärnor i en och samma klubb, eller skapa ett ”östatscenter” där alla ska bo, leva och träna i, kommer bli svensk brottnings största nederlag. Vi måste vara rädda om de klubbar vi har kvar, men vi måste också vara rädda om de brottare som vill satsa.

Vi måste som sagt bredda konkurrensen med att se till att ingen ska känna sig säker på sin landslagsplats. Vi måste få till en ”jaga-situation”, och se till att våra svenska brottare inte åker ut och ”gömmer” sig i olika europeiska länder. Vi behöver bygga upp ett ”sparkonto” inför framtiden med brottare som vill, och som känner att de får sin chans. Behåll och vårda det svenska föreningslivet, men se också till att våra bästa får en möjlighet att träffas och träna betydligt mer än vad som sker idag. För vad är det för fel med vanliga traditionella träningsläger där alla samlas och sparras?