Månad: september 2023

Jörgen har du några tips på vad jag ska göra för att jag ska förbättra mig?

Vad ska min son göra för att bli starkare/bättre och nå ännu längre fram?

Frågorna kan presenteras på en massa olika sätt som jag får från både adepter och föräldrar. Men oftast är det kontinuitet som saknas i deras idrottandet, och det är just därför som idrottaren står och stampar på en och samma plats. Man vill liksom inte göra det stora jobbet med att alltid vara på plats, och alltid göra det som måste göras. Hitta genvägar kan man göra i idrottens värld, men då leder det som sagt aldrig till någon/några större framgångar.

Du kan alltid lura dig själv, men facit får du alltid när du sen ska upp på tävlingsmattan. Då går det inte att gömma sig bakom en egengjord dålig träningsplanering, där du oftast inte fullföljt en hel träningsmånad.

Ja, men jag har ju varit sjuk, eller det har varit detta och detta, så det är därför jag inte kunnat träna?

Det spelar ingen roll vad du råkat ut för, du har i alla fall inte varit på någon träning, och du har absolut inte tränat med någon kontinuitet. För det är som sagt där det brister för många. Man är inte beredd att göra jobbet med att hela tiden komma till sin förenings träningsdagar, utan man hittar ”ursäkter” för att inte dyka upp. Jag kan faktiskt inte förstå varför man vill lura sig själv och andra med att säga att man tränar mycket, när man nu inte gör det.

Men jag har varit sjuk, och man ska väl inte träna om man är sjuk?

Helt rätt, man ska absolut inte träna om man är sjuk. Finns inget farligare än att träna när man har feber eller om man mår allmänt dåligt med typ infektion i kroppen.

Träningens följder ger alltid slutgiltiga konsekvenser. Antingen i form av framgång, eller nederlag. Framgångarna kommer när du under lång tid tränar med kontinuitet, och där du inte ”känner efter” för mycket, utan du satsar på riktigt och du viker inte ner dig. När du väl följer en kontinuitet, då kommer du också möta framgång i sinom tid. Sen var framgången slutar, det vet man såklart aldrig. Men jag tror väldigt mycket på tankens kraft. Om du är inställd med att lyckas med din brottning rent mentalt, då kommer du troligtvis lyckas med dina högt ställda mål. Är du beredd att lägga ner den tid som behövs, och du är medveten om att kontinuitet är en viktig del i din satsning, både fysiskt och mentalt, då kommer du lyckas.  

Men om du hela tiden hittar ursäkter, undanflykter, försöker kringgå, söka ”lättare” vägar, då får du också vara beredd på konsekvensen av att framgången kommer lysa med sin frånvaro. Du når då bara en viss position om du nu inte vill hänge dig helt, utan du kommer då alltid vara fast i en viss position. Det är som ett eget val, och inget man kan påtvinga. Man kan som tränare, ledare bara informera och inspirera om förutsättningarna, och sen är det upp till mottagaren själv att förvalta detta budskap.  

Mitt svar till alla som frågar är: KONTINUITET. Det finns ingen annan förklaring. I denna kontinuitet gäller självfallet också att man tränar med full kraft och intensitet, och inte bara genomföra ett träningspass för syns skull. För en träning ska inte bara genomföras för genomförandets skull, utan träningspasset ska givetvis vara med kvalité. Vad/hur jag menar i den frågan, kommer jag ta upp i ett helt annat inlägg.

OBS! för att vara än mer tydlig med mitt budskap, så riktar sig denna text till satsande ungdomar runt 14 – 15-års ålder (och äldre). Inga små barn som endast ska rikta in sig på glädje i ett första skede, och inte lägga kraft på ett flertal träningspass i en och samma idrott. Elit för barn är absolut inget jag står bakom.    

Fick frågan till mig för ett par dagar sedan, och jag började tänka efter hur det egentligen låg till med den biten efter trettio års träning och tävling. Tyvärr så hänger ju ofta idrott och skador ihop. Vissa sporter kommer du bli skadad i, andra kanske lite bara sådär. Utan att namnge vilka sporter som mest är förknippad med skador, så vill jag istället tala om min egen sport brottning. Det finns en anledning till att många föräldrar vill att deras barn ska träna brottning. Det är som sagt ingen nyhet att vi brottare är väldigt vältränade. Eftersom brottningsträningen är väldigt allsidig, och sällan starkt riktad mot exempelvis en och samma led/muskel, så kan jag med lätthet säga att brottningen måste vara den sport där skador mest lyser med sin frånvaro. Om det uppstår skador, då sker det oftast av ren och skär oaktsamhet, eller när unga individer växer till sig, och kroppen liksom inte hänger med i utvecklingen. Knä, axlar och rygg värker och gör ont, och oftast är det den unga generationen som får ta den smärtan, men det brukar för det mesta ge sig med tiden.

Jag minns själv som 14–15-åring när knän, ljumskar och benhinnor värkte från dag till dag. Men nu med facit i hand vet man att dessa ”skador” uppkom på grund av att kroppen inte alltid hann med i själva växtprocessen. Men, om jag ska återgå till om jag någonsin blev skadad under min brottarkarriär så kan jag med lätthet nämna den gång när jag fick min armbåge ur led vid den storinternationella brottartävlingen Mälarcupen i Västerås. På den tiden var det en renodlad seniortävling, och det var runt tio – femton nationer som var på plats under den eran. Året är 1993 och jag ska upp i semifinal mot en korean vid namn Jin-Han Ueom. Kände mig lite febrig inför matchen, men eftersom jag hade brottats bra de tidigare matcherna, så skulle inte denna korean bereda några större bekymmer för mig. Men för att göra en lång historia kort, blev det så att jag i ett rullningsförsök (från koreanens sida) inte var tillräckligt på tårna, utan min arm stannade kvar i mattan när koreanen utförde sin rullning. Kan vara svårt att förstå för en utomstående, men kontentan blev i alla fall att min underarm slutligen pekade åt ett helt annat håll efter själva rullningen, vilket innebar att min armbåge hade hoppat urled. Efter snabb hjälp lades armen på plats, och jag fick gipsskena och mitella på sjukhuset i Västerås. Snopet, och fruktansvärt tråkigt. Jag skulle ju mött turken Basar i finalen, en brottare som jag tidigare hade besegrat i en skandalomsusad landskamp i Eslöv några dagar tidigare.  

Armbågsskadan var som sagt den enda skadan jag råkade ut för under min nästan trettioåriga aktiva karriär. Inget direkt slitage på kropp, knän eller leder, utan jag vill påstå att skadan uppkom efter viss oaktsamhet från mig själv, inlindat med en massa otur.

Svaret på frågan blev alltså en gång på trettio år. Jag räknar givetvis inte in stukade fotleder tummar och fingrar, eller ömmande blomkålsöra, infektioner, svinkoppor eller andra tradig bölder som tyvärr ibland fanns med i bilden, men jag kan lätt konstatera att brottningssporten inte allt för ofta för med sig en massa skadeproblematik som så många andra sporter gör. Mycket beror ju såklart på vår fantastiska, och mycket allsidiga träning. Det finns ju en anledning att övriga sporter som exempelvis fotboll, hockey, innebandy och fotboll tränar brottning som extra fys-träning.

För att avsluta detta inlägg vill jag återgå till den skada som jag ådrog mig en februaridag för trettio år sedan. Det blev två veckor med gipsskena och mitella, men därefter kom jag igång ganska snabbt i träning igen. Exakt tre månader efter min armbågsluxation åker jag till Istanbul/Turkiet och blir europamästare, efter bland annat en semifinalvinst mot just turken Basar. Det kan man väl lugnt säga är en revansch, och även lite bragdbetonat, eller hur?

Den frågan får jag faktiskt väldigt ofta av folk i min omgivning. Frågan det handlar om är den om jag hade ställt upp i tv-programmet Mästarnas Mästare, om jag nu någon gång skulle få frågan. Nu har jag som sagt aldrig blivit tillfrågad, men jag kan faktiskt säga på rak arm att jag inte hade ställt upp. Många blir väldigt förvånade när de får mitt direkta svar. Först och främst är jag ingen person som på något sätt jagar tv-tid, eller annan uppmärksamhet, utan jag är mer än nöjd med vart jag just nu befinner mig i livet. Jag är inte behov av några ”five minutes of fame”, vilket är ungefär den tid man får för sin minnesvideo i detta tv-program.  

Jag är idag 55 år gammal (snart). Jag upplever mig inte som gammal på något sätt, utan jag känner mig faktiskt i ganska bra form på alla sätt och vis, både rent kroppsligt och även mentalt. Men en ådra som har försvunnit är den av att vilja tävla i fysiska grenar. Jag känner inte det minsta behov av att tävla i att hoppa högst, längst, hålla andan bäst, springa bäst, snabbast eller vad som. Jag har gjort den delen, och jag är mer än nöjd med att ha varit i dessa situationer. Jag vill inte vara den person längre som har största fokus på mig själv, utan min roll idag är att hjälpa andra att vilja bli stora, starka, snabba och som har höga idrottsliga ambitioner. Jag hade haft väldigt svårt för att gå tillbaka till den roll jag var i som 20 – 30-åring, då jag var en egoistiskt, driven och väldigt målinriktad idrottsman.

Men det är ju bara på lek?

Jag hade tyvärr inte upplevt dessa grenar som lek, utan jag hade velat vinna (än idag) varje gren till vilket pris som helst. Ränderna går som sagt aldrig ur en zebra, utan jag hade med all säkerhet återgått till den Jörgen som han en gång var under nittiotalets era, och den känslan vill jag inte vara i igen som 55-åring. Det hade känts väldigt märkligt att återigen börja ladda, värma upp, förbereda mig inför start, vara på tårna för att exempelvis tävla i en gren som att hålla andan under vatten, eller sitta längst i jägarsits. Jag kan som sagt inte längre förlika mig med den känslan, utan den tiden har varit.  

Men det är ju ett underhållningsprogram, och inget EM eller VM?

Återigen, jag hade inte sett det på det viset. Jag är helt säker på att ingen av det tillresta före detta idrottspersonligheterna känner att ”nu jäklar ska vi bara ha skoj. Vi struntar i hur det går, utan vi ska bara njuta och ha trevligt tillsammans”. Den som säger så ljuger (tror jag), utan alla vill prestera fullt ut, och man glömmer nog ganska snabbt bort att man tävlar mot någon som precis avslutat exempelvis ett skridsko-VM på 10,000 meter, eller en fem-mil på skidor, och där personerna i fråga dessutom är 25 – 30 år yngre än en själv.

Jag medverkade visserligen i något likande format en gång i tiden, i ett tv-program som hette ”mycket mera mästare”. Det var ett underhållningsprogram som sändes för ganska exakt trettio år sedan i en programserie som gick under namnet ”Det kommer mera”. Jag, tillsammans med tre andra kända idrottsutövare var inbjudna att tävla i tre olika idrottsgrenar. Det var simning, ergometerrodd och 100 meter (någonting) häcklöpning. På den tiden var jag ”Nils van der Poel-gammal”, och jag levererade givetvis på topp.

Nä, jag överlåter dagens programformat till andra. Nu kommer jag med all säkerhet aldrig få frågan heller, men jag ville ändå ge min syn på det hela, eftersom jag ganska ofta får frågan av folk som undrar.   

För kännedom: Jag vann två av de tre tv-sända idrottsaktiviteterna när jag deltog sommaren 1993 i Stockholm när programmet spelades in (visades sen på höstkanten samma år). Ergometerrodd och häcklöpningen vann jag ganska enkelt. Simningen hade jag även den vunnit, om jag inte hade svalt halva bassängen när jag hoppade i. Den förlusten sved ju såklart, men jag fick ”glatt” överlämna denna seger till handbollsspelaren Per Carlén.

Jag har skrivit om liknande innehåll i tidigare inlägg. Men oavsett antal gånger, så vill jag än en gång belysa orden: Jag vill – på mitt sätt, och med nya ord och formuleringar. Man vill mycket, men allt handlar i slutändan om hur mycket man egentligen vill.

Hur många gånger har jag inte hört någon säga: ”jag satsar på att bli världsmästare i brottning!” Det är en sak att vilja, och det är en annan sak att sedan göra det i praktiken. Det krävs mod, vilja, total hängivenhet och ett enormt tålamod för att ge sig på en sådan satsning. Jag vet detta eftersom jag själv varit där. Därför kan jag många gånger känna av vem som verkligen vill på riktigt, och vem som bara vill ”lite så där”. Jag säger inte att jag kan avläsa alla satsande brottare/idrottare, eller alla känslor som någon sorts spågubbe, men jag kan faktiskt säga att jag haft rätt de flesta gånger i mina aningar. I min roll som ledare, tränare och inspiratör försöker jag alltid vara tydlig med vad det är som gäller i en satsning, och därifrån få idrottaren att själv ta ansvar över sin karriär och sin satsning.  

Du måste verkligen vilja din satsning hela tiden och hela vägen, även när livet blåser i motsatt riktning. Med det sagt så menar jag att oavsett hur en tävling avslutas, vilka typer av förluster du råkar ut för, träningstillfällen som inte känns bra, livet som ibland känns tungt, då ska där trots allt detta finnas en glöd i ens tankar om att ”Jag ska bli världsmästare en dag”. Bilden finns alltid som en liten tv-ruta i ens hjärna, och så länge den bilden får glimra, då lever hoppet alltid kvar om att en dag få klättra upp på en EM, VM eller OS-pall. Den bilden måste alltid finnas där, och den kan aldrig förhandlas bort, eller för den delen tröttas ut. Ni som känner och ser att bilden alltid finns där, ni kommer lyckas med det ni gör, oavsett sport eller annat som ni satsar på.

Det är drömmen som gör att man orkar. I ett idrottsliv måste man alltid göra olika val. Man väljer givetvis aldrig bort nära och kära, eller andra viktiga delar i ens liv, utan det handlar mer om att plocka bort vissa moment på sin väg mot framtida mål. Vad dessa moment betyder eller består av, det är något man själv får avgöra. Ihärdigt kämpar man på, och lågan får aldrig släckas. Alla ni som brottas, ni vet hur svår och tuff denna idrott är att ta sig igenom, och då vinna stora internationella EM och VM-medaljer. Det krävs ett väldigt tjockt pannben, och det är många känslor som du ska ta dig an i ett långt brottarliv. Många fixar inte denna process, utan de flesta ger sig efter ett tag. Det är just därför som jag fortfarande är Skånes senaste mästare från ett EM, VM eller OS för herrbrottare, och det är i skrivande stund exakt trettio år sedan.

Jag vill inte på något sätt säga att jag är mer unik än någon annan (för det är jag verkligen inte), men jag kan skryta med att jag från tidig ålder var väldigt beslutsam med vad jag ville åstadkomma i denna sport. Jag ville nå medaljplats på ett internationellt mästerskap, och det fick kosta vad det ville.

Vill du så kan du, men det tar tid. Men låt det ta sin tid, och ha inte för bråttom. Så länge TV-bilden snurrar och visas gång på gång i dina inre tankar, då är du rätt på det. Jag såg ofta i mina tankar att min arm lyftes av en domare som ett tecken på att jag blev EM eller VM-mästare. Glädjescener spelades konstant upp i mitt huvud, i mina drömmar. Många gånger i min karriär hade jag det tufft av olika anledningar. Men trots detta stängde jag aldrig av min TV-bild. Det är just därför som jag idag kan skriva och säga att jag varit där, och dessutom på riktigt. För min TV-bild, den stängdes aldrig av.