Månad: augusti 2023

För någon vecka gick jag förbi konstgräsplanen hemmavid. Jag stannade till eftersom jag la märke till en mycket fokuserad och entusiastisk pappa som hade placerat ut en massa koner i olika färger på innerplan. Hans tanke och mål var att hans grabb skulle springa i någon typ av träningsmönster mellan dessa koner. Han var som sagt väldigt exalterad (alltså pappan), och grabben intog nu sin startposition inför detta ändamål. Sonen var med all säkerhet inte mer än 8 – 9 år gammal, men nu jäklar skulle grabben få sig en rejäl träningsdos. Pappan följde noggrant sonens vimmelkantiga steg mellan konerna när han väl kommit igång. Han var givetvis lite smått irriterad, för sonen var ju inte lika fokuserad som han själv var. Efter en stund lämnade jag eländet, för jag hade helt enkelt fått nog.   

Räknas detta som stöttning eller renodlad press?

Det skulle kunnat vara en stöttning, men i det här fallet var det pappans vilja som var nummer ett. Det var ren och skär press. Grabben var som sagt inte mer än 8 – 9 år gammal, och det märktes tydligt vem som ville mest. Att föräldrar hjälper sina barn med träningstips och annat, den är väl helt okej. Det är papporna (oftast, som jag brukar säga) som är den drivande i denna träningsprocess. Barnen har väldigt lite att säga till om, utan det är papporna (oftast) som är författarna över dessa träningssituationer. Jag har upplevt vid några tillfällen under årens lopp där pappor talat om för mig vad deras söner har gjort i träningsväg, exempelvis under en helg. När pappan noggrant formulerat och förklarat varenda meter, träningssteg, vikt på skivstång etc., så brukar jag ställa en snabb motfråga. ”Var det din son som ville detta, eller var det du?” Många gånger (de flesta gångerna) så är det föräldrarna som velat mest.

Som sagt, stöttning, hjälp, inspiration är en fantastisk möjlighet att ge våra unga utövare, men snälla, gör inte hela jobbet åt dem. Barnen/ungdomarna måste själva ha viljan och intresset av att vilja bli bättre i sin idrott. Vi som utomstående (tränare/föräldrar), vi ska vara det lilla verktyget, och inte hela det stora maskineriet. Beröm, ge dem framtidshopp, stötta i med/motgång, skapa positiva känslor, tro på dem. Det finns en uppsjö av saker och ting som vi kan dela med oss utav till våra yngre adepter, men till syvende och sist, så måste de själva ha kraften, drivet och viljan av att vilja nå sina drömmars mål. Föräldrarna ska/kan ju inte göra läxorna åt sina barn om de i framtiden vill bli läkare eller ingenjörer. Skrivningar, läxor, tentor och allt annat måste de göra själva för att kunna nå sitt yrkesmål, och likadant gäller det för idrottaren som vill bli världsmästare. Drivet, hungern måste komma från individen själv, och inte genom föräldern.  

Så nästa gång ni ser en pappa som placerat ut en massa koner åt sin son/dotter, kolla in vem som är den drivande i detta projekt? Är det föräldern eller sonen/dottern? Jag själv blir som sagt aldrig imponerad över dessa ”föräldrar-projekt”, utan mest bara irriterad. Däremot när jag ser en ung människa (barn som ungdom) som själv är ute och springer exempelvis intervall eller något annat (med eller utan koner), då blir jag imponerad på riktigt. För idrott bygger som sagt på EGEN vilja och kraft, och inte av en förälders osunda driv.   

Barnen/ungdomarna måste själva göra ”läxan”, om de nu antingen vill bli läkare, eller världsmästare i brottning.   

Jag har varit involverad inom sportens värld ganska länge nu. När jag säger involverad, så menar jag verkligen INVOLVERAD. Jag har levt med idrott 24/7 sedan begynnelsen, och jag kan med gott samvete säga att jag har hyfsad god inblick när det kommer till träning och tävling, och framförallt då i min egen sport brottning.

Att tvinga barn att gå till sin vardagliga träning är hur enkel som helst. Det är bara att som förälder/vuxen peka med hela handen, och säga ”iväg och träna och därmed basta”. Denna metodik är givetvis inte bra i det långa loppet, för det kommer ju en dag när barn inte längre är barn, utan det kommer en tid när barn blir upphöjda till kategori ungdom vilket då leder till att de inte alltid gör såsom man vill som förälder. I och med denna naturliga åldersförändring, så per automatik räcker det inte längre med att peka med hela handen, utan då sker en motreaktion från den begynnande ungdomen. Pappans (ofta är det pappor när det kommer till idrott) peka med ”hela-handen-metodik” har nu helt plötsligt tappat sin effekt, vilket är helt förståeligt. Ungdomen har nu fått en egen vilja, och den kan ingen förälder påverka på något sätt, utan den möjligheten är nu förbrukad.

Vad är det då som blivit fel på vägen?

Jag är som sagt ingen psykolog eller någon beteendevetare, utan jag är en helt vanlig man som levt med idrott sedan barnsben (plus att jag är en tre-barns pappa), och därifrån införskaffat mig en hel del kunskap och fakta kring ämnet. I min värld är tvång aldrig ett bra sätt att inspirera våra barn på. När det kommer till just idrott, så måste föräldrar, ledare eller tränare tala om vad som är glädje med idrott, vad det innebär i längden, och vad, och hur det känns, ska kännas. Glädjen i att exempelvis tävla, men också de otäcka känslorna som tävlingsmomentet bär med sig. För idrott är väldigt svart eller vit (vinst eller förlust), och någonstans i allt detta måste vi lära våra barn/ungdomar om att införskaffa sig sin egen drivkraft och vilja, och inte enbart drivas av föräldrar, eller för den delen tränarnas önskemål. Det är bättre att inspirera än att tvinga (kan jag tycka). När barnen kommer till sin träning med ett leende, då har tränaren betydligt bättre förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag, än om ett barn är där av ett ”måste”. Vi vuxna ska stötta, inte pressa.  

Inspirera, lär ut träning och tävling med glädje, skippa resultat-fixeringen, låt barnen få växa med sin träning, va engagerad, visa att du bryr dig, visa tålamod, lär ut tålamod etc. Det finns som sagt hur mycket som helst där vi vuxna kan påverka våra barn till att ”fastna” i idrottens värld. Och allt detta görs bäst med hjälp av inspirationens kraft, och aldrig med de trubbiga verktygen som heter tvång eller press.          

Efter damernas vinst mot USA i åttondelsfinalen i VM i fotboll, så fick jag känslan av att det svenska laget var nöjda, det vill säga FÖR nöjda. Man ska givetvis bli glad, lättad och uppspelt vid en vinst, men eftersom turneringen långt ifrån är slut, så måste man snabbt rätta in sig i ledet, och steppa upp och fokusera på nästa match. Man kan som sagt inte bli för nöjd, om man nu vill vinna hela baletten. Jag har sett det vid flera tillfällen, och då framförallt i min egen idrott, brottare som exempelvis vunnit sin semifinal, och där glädjen efter den vunna matchen blivit allt för mäktig. Det handlar i för sig inte om hur glad man blir, utan mer att kroppen ställer in sig på att: ”ja, nu var det klart!” Energin går ur, och där finns inte mer kraft att inhämta till följande matcher.

Det kan vara att man besegrat en motståndare som man haft oerhört svårt mot, och där man nu äntligen fick den vinst man önskat sig. En ”äntligen-känsla” infinner sig, vilket gör att man inte orkar gå vidare till nästa match, utan det blir istället ett tvärstopp. Därför gäller det att behålla fokus genom hela turneringen. När jag själv hjälper fram brottare som tar sig genom stora tävlingar, exempelvis under ett SM, då är jag snabb med att säga grattis till vinsten, men där jag snabbt replikerar och säger: ”men du, var nu inte för nöjd, utan du har fler matcher kvar” Att bli glad måste man få bli, men trots denna eufori måste man kunna återgå till att ladda om, och sätta in sig i den bubbla som man behöver infinna sig i under turneringens gång. Nu handlar det främst om lite större tävlingar, typ mästerskap som SM, EM, VM eller OS, men även större cuper som man årligen ställer upp i. Att lära sig att ladda om helt enkelt, och inte ta ut segern i förväg är en viktig pusselbit i en idrottares liv som också behövs tränas på.  

Jag själv var långt ifrån perfekt. Jag har tyvärr vid några tillfällen tagit ut segrar i förväg. Jag minns framförallt en stor tävling i Finland, där jag i semifinalen tappade mot min kombattant Timo Niemi. Jag hade ett par dagar tidigare besegrat honom i den landskamp som oftast förekom inför större tävlingar i både Sverige och Finland under min brottartid. Jag var regerande EM-mästare och jag skulle nu återigen göra processen kort mot finnarnas dåtida stjärna. Jag ledde matchen helt efter min plan, och när det var c: a 10 sekunder kvar av matchen, blir Niemi varnad för passivitet. Enkelt eller hur, vad kan nu gå fel? Jag leder på poäng, och när passivitetsvarningen kom, så i min iver sätter jag fingret i luften för att visa den finska publiken om att jag var den rättmätige vinnaren. Fast mitt i allt detta markerar jag för domaren att min motståndare ska bli nerdömd i parterr, vilket jag givetvis inte skulle gjort. Istället för att välja fortsatt stående brottning, och då bara glida undan det sista sekunderna, gav jag istället min motståndare en chans att ta poäng, och dessutom vinna matchen. I samma ögonblick som jag beordrade ett parterrläge, i samma sekund ångrade jag mig. Men domaren var bestämd. Sagt är sagt, och det gick inte att ändra. Niemi blev nerdömd, och vad tror ni hände? Jo, han reste sig såklart upp med all kraft och fick sitt poäng, och jag förlorade matchen. Jag fick dessutom ett stort jack under ögat som blödde rejält när Niemi gjorde allt i sin makt för att resa sig upp. Ärret fick jag som ett bevis på hur det kan gå när man tar ut en seger i förväg. Den finske publiken njöt såklart, eftersom jag med kaxig attityd visade att jag var vinnaren tio sekunder tidigare med att sätta fingret i luften.

Ett exempel på hur det kan gå när man i sin iver firar segrar alldeles för tidigt. Fokus måste vara påkopplat hela vägen fram till sista match, till sista sekund. Ärret finns fortfarande kvar under mitt öga som en liten påminnelse från denna fadäs. Vi kan väl hoppas att Sveriges fotbollsdamer håller skärpan hela vägen fram till deras sista match, så att de slipper sina ”ärr” likt det jag fick för ganska exakt trettio år sedan.     

Då fick brottningen äntligen en rubrik i en av Sveriges kvällstidningar, vilket inte händer allt för ofta. Tyvärr handlade artikeln om något helt annat än prestation eller presentation, vilket brottningssporten i sig är ganska van vid. Artikelns innehåll handlade om att svenska brottningsförbundet beslutat sig för att inte sända ett landslag till årets junior-VM i Jordanien på grund av det spända säkerhetsläget som är riktat mot Sverige som land. Med all rätt är artikelns innehåll ytterst relevant för en publicering MEN, säger jag med stort MEN. Varför är det så svårt att skriva om vår sport när det handlar om prestation och medaljer? Varför får vi sällan några rubriker/inslag i tv, eller i våra svenska kvällstidningar när det handlar om sporten i sig, och inte bara när det handlar om en massa andra situationer kring sporten? Sverige fick exempelvis en junioreuropamästare för någon månad sedan, men inte fick vi någon publicitet i pressen efter denna medalj. Utan att vara allt för bitter och bara jämföra sig med andra, men jag kan rabbla upp ett flertal antal andra sporter där juniora medaljer får bra mycket mer publicitet i både tv, radio och i den svenska kvällspressen.

Brottning är en av Sveriges äldsta sporter. Så fort det blir ett OS-år, då snackas det om hur många medaljer Sverige vunnit genom alla år, och där brottarna varit en stor del av denna medaljskörd. Jag kan förstå att sporten behöver leverera nya medaljer och framgångar för att vi ska synas mer kontinuerligt, men vi vinner medaljer även i dags dato, även om skörden numera är mer sparsam än den var under 40–50-talen. Återigen, vi har sporter som får betydligt mer uppmärksamhet, och där medaljframgångarna ligger på samma nivå som brottningens, men av någon anledning får dessa sporter betydligt mer plats i den traditionella pressen.

Om vi ska vara lite självkritiska så är brottningen i sig väldigt dålig på att marknadsföra sig. Höjdhopparen Patrik Sjöberg sa för en tid sedan att hans namn var hans varumärke, och det är genom hans namn som han skapar sig sina uppdrag. Hans sa även den klassiska klyschan: syns man inte, finns man inte”. Det är väl just där brottningssporten brister. Det finns tyvärr inte många som kan föra fram sporten på att bra sätt, och se till att vi syns och hörs, och inte bara när det handlar om bråk, tjafs eller som nu, att Sverige bojkottar ett mästerskap (vilket i för sig är helt förståeligt). Med tanke på att svenska brottningsförbundet har en del anställda personer i sin stab, så borde någon/några där kunna lyfta fram sporten mer och bättre än vad den görs idag. De måste sälja in, och skapa mer kontakt med landets traditionella medier som radio, kvällstidningar och dagspressen för att sporten ska få den uppmärksamhet som den förtjänar. Det behövs en säljare av rang som vet vilka vägar som ska följas och mötas, och som med kraft och energi ser till att brottningen (och sportens aktiva) får den uppmärksamhet som sporten så väl förtjänar. Andra sporter kan, och då ska väl även brottningen kunna förvalta sitt varumärke med samma skärpa, eller?