Månad: juli 2023

Det har varit semestertidertider. Semester för mig handlar inte bara om att resa iväg och komma ifrån, utan för mig handlar ledigheten om att landa i en vardag där små sysslor görs med liten extra touch, och då utan någon stress. Man förbereder exempelvis middag/lunch på ett annat sätt, och som dessutom inmundigas utomhus (oftast), små grejor som ska fixas, man rensar/sorterar olika saker, samt att jag läser böcker väldigt mycket.

Just under sommaren läser jag en hel del, och mestadels läser jag om andra människors liv. Alla människor har något i sitt liv som är intressant för oss andra att ta del av. Jag brukar oftast säga att alla människor någon gång skulle skrivit en bok om just sitt liv. Då tror jag att vi hade fått lite mer förståelse för varandra, och vi hade nog även tagit lite mer hänsyn om vi fått en inblick i våra respektive liv och bakgrund. Jag är kanske naiv i mina tankar genom att tro att en lanserad självbiografi hade uppgraderat människors lyhördhet och förståelse, men jag tillåter mig själv att ha denna godtrogna tanke.

Vem har jag då läst om nu i sommar? Det har b.la. blivit en biografi om artisten Björn Skifs. Hans liv på scen och filmduk under flera decennier. Journalisten Janne Josefssons tankar kring sin tid som granskande reporter i b.la. det uppmärksammade programmen uppdrag granskning. Hans reflektioner över personligheter han mött, och hans tankar kring dessa möten. Min senaste bok denna sommar har handlat om konstnären, kompositören och författaren Robert Broberg. Denne fantastiske man som kunde roa och trollbinda en massa människor med sina enkelt skrivna låtar om livet. Han fyllde exempelvis Globenarena några gånger vilket är helt enastående. Boken handlar dock inte bara om framgång, utan det visa sig att den spattige underhållaren även hade ett mörker inom sig vilket framgick i författaren Klas Gustafssons bok. Robban Broberg avled 2015 och han blev 75 år gammal.

Jag själv har skrivit och gett ut två böcker – Gossen Ruda, brottaren som försvann, och Limhamns Brottarklubbs jubileumsbok (Limhamns Brottarklubbs första femtio år). Frågan är om det kommer bli fler? Tanken finns, och jag har faktiskt ett par böcker i gång som jag skriver och klurar på. Jag tycker som sagt att det är kul att utrycka mig i text och skrift, och min förhoppning är att jag givetvis ska få släppa fler böcker i framtiden. Skrivandet av första boken var otroligt kul att driva och genomföra. Det var en anspänning som kan jämföras med vilken tävling som helst. En härlig känsla, men samtidigt något obehaglig. Helt plötsligt skulle utomstående få en inblick i min hjärna. Anekdoter från min barndom, och tankar kring min träning och mitt tävlande. Tankar man under många år höll inom sig själv, men som man helt plötsligt skulle måla upp och förklara på ett vettigt sätt. Har jag någonsin ångrat att jag delat med mig av mitt liv? Nä, faktiskt aldrig. Däremot är jag fruktansvärt stolt över att jag gjorde det, och att jag vågade. Extra stolt för att jag skrev boken själv, och att jag inte anlitade en spökskrivare. Jag vet att det inte är så många idrottsmän som skrivit sin självbiografi helt på egen hand, så just den ”lilla detaljen” är jag faktiskt lite extra stolt över.

Gossen Ruda – Brottaren som försvann: utgivning januari 2019

En bok om Limhamns Brottarklubbs första femtio år: utgivning januari 2021

Vinster, medaljer och mästerskap kan räknas och värderas i all oändlighet. Vad/vem som är störst och bäst, och vem som vunnit mest, kan ju alltid diskuteras. Mina största vinster i livet är givetvis inte mina brottningsframgångar i form av medaljer, eller vilka motståndare jag besegrat, utan mina största vinster är naturligtvis mina tre döttrar. Dessa tre personer har format mig till den jag är idag, vilket jag är så tacksam och ödmjuk inför. Jag kan värdera medaljer, vinster och allt annat inom min sport, men just mina barn är självfallet ovärderliga (vilket jag hoppas det är för alla föräldrar).

Jag har haft titlarna svensk och nordisk mästare samt europamästare och vice världsmästare under min brottarkarriär. Men min största titel finns utanför min brottningssfär, och det är den att jag är pappa. Titeln pappa försöker jag alltid förvalta på bästa sätt och absolut inte ta för given. Man har sina barn till låns, och det finaste man kan göra som förälder är att vara en god förebild. Att ge dem kraft till att möta framtiden med både vilja, mod och kärlek. Jag tror nog att både jag och min fru har lyckats ganska bra med att vi båda förmedlat en sund och stabil grund inför deras vuxna liv. Deras personligheter uppvisar både eget driv, respekt för sin omgivning och ett tyvärr alldeles för underskattat ord, nämligen – snällhet. Att vara snäll betyder inte att man är mesig, dum, blyg eller rädd, utan snäll betyder något helt annat. Att våga stå upp för sina åsikter, och att våga hjälpa andra är två viktiga faktorer som b.la. ingår i ordet snäll.

Innan jag avslutar denna text, detta blogginlägg så vill jag skriva om ytterligare en titel som jag kan tillskriva mig sedan den 22 juni. Jag är nu inte ”bara” pappa, utan jag kan även titulera mig som morfar. Familjens lilla Iris föddes för ganska exakt en månad sedan, och redan från första stund kunde jag känna av hur mycket denna lilla varelse betyder för mig. Medaljer, mästerskap, vinster är såklart inte på samma nivå, utan detta är något helt annat.

Nu har jag ännu ett litet barn att skydda och ge kärlek till, och jag och min fru är så tacksamma över att vi fått lilla Iris till oss. Känner även en oerhörd stolthet över min dotter Linn, och hennes sambo Simon som redan nu visar vilka fina föräldrar de är (vilket jag inte betvivlat en sekund på), och där jag får uppleva deras kärlek och omsorg vilket kommer ge Iris den bästa starten i hennes begynnande liv. Att jag nu som morfar får vara med på ett hörn ser jag som en ren och skär ynnest och lycka, och inget man kan värdera i medaljens olika valörer.   

Bild: Från den 23 juni (midsommarafton) när Iris är lite mer än 24 timmar gammal

Varje år firas kronprinsessan Victorias födelsedag på Öland. En födelsedag som dessutom tv-sänds på SVT. Datumet är den 14 juli, och i år fyllde kronprinsessan 46 år. Tiden går fort, och varför jag nämner detta är just för att jag under mina landslagsår tillsammans med mina brottningskamrater besökte Victoriadagen under nittiotalets mitt. Platsen då var Borgholms idrottsplats, och Victoria var vid dessa tillfällen inte ens tjugo år fyllda. Anledningen till att brottarlandslaget var just där var för att vi var inbjudna av en man som hette Kay Wiestål. Kay var en f.d. fotbollsspelare som efter sin fotbollskarriär blev en väldigt känd entreprenör, och som även arbetade och hjälpte svensk brottning under en period. Han var dessutom upphovsman till hela Victoriadagen. Under denna högtidsdag var svenska brottarlandslaget på plats vid några tillfällen, och jag fick äran att vara med vid ett par tillfällen. Dock ej som pristagare, utan endast som åskådare. Pristagare? Jo, varje år sedan 1979 har man delat ut ett pris som heter Victoria-priset. Ett fåtal kända svenska idrottare har fått motta detta ärofyllda pris, och då b.la. mina landslagskamrater Micke Ljungberg och Thomas Johansson. Först ut var Thomas Johansson som fick priset för sitt VM-guld 1986, och därefter Mikael Ljungberg för OS-guldet år 2000. Därefter har det varit väldigt sparsamt med just brottare

Varför jag vill skriva en text om just detta pris handlar egentligen inte om själva priset, eller att jag var på plats med brottarlandslaget för trettio år sedan, utan det handlar mer om en befriande kommentar som fälldes vid årets utdelning. Jag själv är idag ganska novis när det talas om kända svenska ishockeyspelare. Både när det kommer till spelare i den inhemska SHL-ligan, eller spelare som befinner sig ute i proffslivet. Jag har i stort sett noll koll på vem/vilka spelare som finns där ute. Årets pristagare var i alla fall en 33-årig ishockeyspelare vid namn Erik Karlsson. Jag vet inte mycket om honom, men efter gårdagens utdelning fick jag till mig att han var hockeyproffs i NHL och att han hade plockat ovanligt mycket poäng i ligan under årets gång.

Att just Erik Karlsson får priset vill jag inte lägga mig i eller utvärdera, utan jag vill i stort bara säga grattis till ett väldigt fint och exklusivt pris. Men det fina i årets utdelning är då inte huvudrollsinnehavaren själv Erik Karlsson, utan det är hans pappa som sitter ute bland publiken. SVT:s programledare Yvette går fram lite försiktigt till pappan (som heter Jonas Karlsson) för att gratulera honom för sonens insatser. Det är med all rätt en mycket stolt och rörd pappa, och som där och då ger programledaren ett rakt svar som är väldigt befriande att få höra från en förälder. Jag hoppas att pappa Karlssons fantastiska svar får många idrottsföräldrar att tänka om både en eller två gånger eftersom hans svar levererades med sådan precision och ärlighet. Frågan löd: ” Varför är Erik en av världens bästa backar?” Pappans svar: ” Jag tror att han fick leka idrott väldigt länge innan det blev allvar, och när man väl får göra detta, då blir det också väldigt bra”. Hans direkta svar är så befriande med tanke på den hets som pågår just nu i vårt avlånga land. För tänk så många BARN som just denna sommar åkt på träningsläger efter träningsläger i deras respektive idrotter. Hårda slitiga träningar har avverkats, och den läkande sommarvilan har uteblivit, eller helt tagits bort från barnen. Det har som sagt varit mer allvar än lek för många barn.   

Pappa Karlsson vet vad han talar om, för hans 33-årige son ska någon minut senare gå upp på scen för att motta ett av Sveriges mest ärofyllda pris. Jag hoppas hans svar får fäste i idrottssverige, och att allt fler tar till sig hans sunda inställning till elitidrott. Ett svar där han säger att barnen ska leka idrott så länge det går, för allvaret kommer ändå alltid sedan ikapp. För att vi ska kunna behålla våra barn/ungdomar i våra olika sporter under en längre tid, då måste leken vara själva fundamentet i all träning oavsett sport.

Jag hoppas innerligt att många föräldrar såg fredagens sändning. En TV-sändning där en förälder till en av världens bästa idrottare gav ett svar som verkligen etsade sig fast.

”Han fick leka idrott väldigt länge innan det blev allvar, och det är just därför han är så bra idag”

Tack Jonas Karlsson!          

Jag har nu på äldre dar insett och förstått att man som enskild idrottsman behöver hjälp under sin idrottskarriär. Det handlar inte alltid om hjälp från tränare/ledare som ska lära ut teknik och styrka, utan mer en vägledning som rör saker som ekonomi, sponsring och andra olika samarbeten och projekt. Ibland får jag frågan: ”kan man tjäna pengar som brottare?” Mitt svar är alltid exakt densamma. ”Det beror på vem du har som rådgivare.” Visserligen behöver du vinna ex antal brottarmedaljer för att kunna inhämta någon typ av ekonomisk ersättning, men allt handlar mest om vem du har som rådgivare/vän under din karriär.

Jag själv hade inga direkta rådgivare under min aktiva karriär, utan jag var nog ganska ensam med min sport (förutom mitt fina stöd från min familj). Nu med facit i hand har jag insett att man med lätthet hade behövt någon som kunde fronta en, någon som kunde sälja in en på ett bra sätt när brottarkarriären stod i blom. Visst fanns där någon som försökte, men den ”hjälpen” handlade nog mer om att sko sig själv. Vill först bara göra ett förtydligande innan jag går vidare med mitt skrivande om att den här texten INTE är skriven med någon bitterhet, utan det är bara ett rätt och slätt konstaterande. Jag är som sagt inte bitter (som Robert Gustafsson säger när han imiterar Tony Rickardsson), utan jag vill bara lyfta fram hur viktigt det är att omge sig med rätt folk när ens idrottskarriär smäller till. Jag hade tyvärr inte den turen att komma i kontakt med ”rätt” folk, och det är som sagt inget jag grämer mig åt idag, utan bara något som jag nu i efterhand kan reflektera över. Jag vill inte heller lägga all skuld på utomstående krafter, utan jag kan med en transparant självinsikt även säga att jag som person under denna tidpunkt inte själv alltid var så öppen med att bjuda upp till dans. Jag var inte en person som gärna socialisera mig i olika sammanhang såsom man borde ha gjort, utan jag var faktiskt ganska usel på att nätverka och knyta nya kontakter. Jag hade under min idrottsperiod behövt någon jag kunnat bonda med, knyta mig an, någon som trodde på mig som person och idrottsman, en person som kunde föra fram ens fördelar. Ett bra ”bollplank” helt enkelt där man kunnat dela idéer och framtidsvisioner med. Det gäller som sagt att träffa rätt. Hitta någon man får hundra procent tillit för, någon som verkligen vill hjälpa en på riktigt.

Mitt tips och mitt råd är att du som idrottare omger dig med rätt folk när din karriär sätter fart. Hitta vänner/rådgivare som vill just dig väl. Det handlar inte om att man måste nå ett mål där man ska bli ekonomiskt oberoende, utan det handlar mer om att hitta olika förutsättningar som funkar under karriären, och kanske till och med efter idrottarens aktiva karriär. En hjälp med att vidga idrottarens vy. Hitta projekt som är gångbara och sunda. Plocka fram idrottarens bästa egenskaper, och därefter marknadsföra dem på ett bra sätt. Målet ska inte bara handla om att ”kränga” så mycket det bara går under idrottarens relativt korta karriär, utan det ska vara ett långsiktigt projekt. 

Att marknadsföra sig själv, och stå med ”mössan i hand” kan vara lite knivigt. Det kommer alltid finns människor i din närhet som vill dig väl, men tyvärr också det omvända. Det gäller bara att hitta dem som vill på riktigt och som kan, personer som har det rätta kontakterna, personer som brinner för att hjälpa just DIG. En vän som är pålitlig, och som inte vill lura dig, eller få dig att göra saker du inte känner dig trygg med. Du måste lita på din intuition när du träffar personer som säger sig vilja hjälpa dig. Men ibland går man tyvärr på en nit, och då gäller att skaka bort dessa och fortsätta arbeta vidare.

Ensam måste alltid vara stark på en brottarmatta, men vid sidan av behöver du omge dig med förnuftiga och snälla människor som vill dig väl. Utanför tävlingsmattan är man inte alltid den starkaste, utan där behöver även en stor och stark brottare lite hjälp och vägledning.    

Ibland tycker jag mig uppleva att många inom idrottsrörelsen jämställer idrott med kärnfysik. Atomkärnor, molekyler neutroner, nukleoner och protoner och andra beståndsdelar och ämnen. Idrott handlar till stor del om att lära sig att tänka smart, fräckt, och allt detta inlindat med omättlig passion för sin gren. Jag säger ofta: ”idrott är ingen kärnfysik”. Visserligen skriver jag också väldigt ofta att det är svårt att vinna EM/VM-medaljer. Med det sagt så menar jag inte att det räcker med att säga att man vill bli fotbollsproffs när man är tio år gammal, eller för den delen OS-mästare i brottning, utan det krävs ”lite” mer.  

För att bli en mästare i framtiden behöver du inte alltid inneha den vassaste tekniken, eller den mest framgångsrika barn/ungdomskarriären bakom dig. Utan det som krävs är en vilja av stål och en stor portion tålamod. Du kan läsa/studera dig till allt (nästan). Läkare, pilot, skådespelare, rörläggare, snickare, revisor, ja precis allting. Men, du kan aldrig studera till att bli världsmästare i någon idrott. Det du kan träna är ditt ”pannben”, din mentala styrka till att bli en idrottare som kan vinna mot det yppersta toppskiktet. Men då måste du lära dig att tro på dig själv och din förmåga. Som jag skrev i förra inlägget: att aldrig tveka på sig själv och sina kunskaper.

Junior-EM i brottning avgjordes i spanska Santiago de Compostela nu i dagarna. Sverige fick en europamästare vilket vi inte haft i herrkategorin sedan 1999 då Eddy Bengtsson vann guld. Den senaste juniormästaren heter nu Alexander Johansson. Jag blev väldigt imponerad av unge herr Johanssons finalmatch, där han redan på väg upp till tävlingspodiet visade att han verkligen ville vinna. Man kunde se på hela hans rörelsemönster och attityd att Johansson inte var minsta ”rädd” för sin turkiske motståndare, utan han var klart bestämd med att han skulle ta hem Sveriges JEM-guld efter 24 år. Att lära sig tänka offensivt, se sig själv som vinnare, och just detta gjorde EM-mästaren Johansson.

Det svåra med idrott är inte alltid att lära sig taktik och teknik, utan det svåra är att se sig som vinnare i varje moment, och vid varje tävling. Framförallt när tävlingens status och omfång blir större, starkare och tuffare. Testet visar sig när du står mitt emot en motståndare som kanske vunnit VM en tre/fyra gånger, och trots detta mäktiga motstånd måste du få den flerfaldige mästaren att bli skakig, osäker och dessutom tvivla på sin förmåga. Detta mönster gäller som sagt all idrott. Som längdhoppare måste du utmana plankan för att få till den plankträff du vill och önskar, och som fotbollsspelare måste du ta plats på plan och våga utmana din motståndare, där du med rörelse och kraft få bollen/motståndare dit du vill. En alpin skidåkare måste utmana varje slalomstolpe i sin färd nerför backen, för att kunna kapa så många hundradelar de bara kan.

Jag kommer fortsätta hävda att idrott inte är någon kärnfysik. För många gånger är det svåra det enkla, och det enkla det allra svåraste. Och det är just detta som är det allra svåraste med idrott, nämligen att göra det enkla enkelt.