Månad: juni 2023

Vissa idrottsmän upplever man som att de tävlar helt utan nerver, och helt utan rädsla för att förlora. Dessa unikum hade/har alltid ett flow i sin respektive idrott. Skulle de mot förmodan förlora, så repareras ”misslyckandet” ganska snabbt, och vips är de tillbaka på tronen igen. Om vi exempelvis tar Björn Borg, Frank Andersson, Ingemar Stenmark, vad är det dessa stjärnor hade som vi vanliga dödliga inte nådde upp till? Varför var Frank, Ingemar och Björn så överlägsna, och varför såg de så oberörda ut fastän de levde under ständig press under deras långa framgångsrika karriärer? Jag själv var en idrottsman som ibland blixtrade till, vilket resulterade i tre internationella medaljer (två som senior och en som junior), men jag kunde även falla ganska rejält. Visst, att vinna tre internationella mästerskapsmedaljer är inte många som mäktat med, men jag blir ändå så himla nyfiken på idrottstjärnorna som vann gång på gång helt obehindrat, dvs dem riktigt stora. Hur kunde/kan dem hålla gnistan uppe, och vad är det som gör att de gång på gång kunde ladda om och visa var skåpet skulle stå?

Dessa exceptionella stjärnor tränade inte mer, eller på något sätt mer effektivt. Jag tror inte heller att deras matintag var mer effektivt, eller att de hade andra trix för sig i deras karriär. Nä, det måste finnas något annat som utmärkte deras överlägsenhet, och deras förmåga att kunna vara överlägsna så länge? Borg var visserligen färdig med sin tenniskarriär redan vid 26 års ålder, men icke att förglömma att han var i toppskiktet redan som 14–15-åring.

Jag vill inte säga att jag vet, men efter alla dessa år som jag varit involverad inom idrottens tjänst, så kan jag nästintill på rak arm säga vad som gjorde dessa tre idrottsmän så stora. Det handlar som sagt inte om att ytterligare spetsa till sin fysiska träning, utan allt handlar om deras mentala överlägsenhet. Om man ska nästla sig ännu mer in i deras mentala värld, så kan man säga att deras väg aldrig stoppades på grund av någon tvekan. TVEKAN är alltså ordet jag syftar på. Deras totala avsaknad av att någon gång tveka på sin förmåga. Jag tror att det är just där som dessa tre skiljer sig från övriga idrottare. Tvekan är idrottarens största och värsta motståndare. När detta ord får fäste i ens tankar, så kommer vi aldrig ut som någon vinnare. Om vi tvekar i vår mentala övertygelse, och om vi på något sätt höjer våra motståndare till nivåer där vi inte når dem, då är förlusten ett faktum. Våra tre 56: or trodde alltid på sig själva till ett hundra procent. Aldrig någonsin att det sådde ett frö till någon av sina motståndare om att de kunde besegras. De var alltid vinnare i sina tankar.

Innan, under och efter en match, så måste idrottaren alltid utstråla en karisma av att vara totalt oangripbar. Du måste visa med rörelse, attityd, vilja, säkerhet, pondus om att det är du, och bara du. Det får aldrig komma in ett uns av tvekan som att ” fasiken han känns rätt stark, vet inte om jag känner mig riktigt på hugget idag, är jag så bra som många säger, tränar jag tillräckligt etc.” Det finns en uppsjö med scenarion där vi kan förlora mot ordet tvekan, och där ordet nöter ner en bit för bit. Frank, Ingemar och Björn, lät aldrig tvekan få ett ordentligt fäste i deras karriärer. Det visste om deras egen kapacitet, och alla deras motståndare kunde aldrig snärja sig in i deras tankar och på något vis göra dem osäkra.

Om ni frågar mig så är tvekan idrottarens värsta tänkbara motståndare. De flesta (nästintill alla), lever med att ordet tvekan ibland kommer och hälsar på. Vissa får väldigt ofta besök, medan andra någon gång ibland. För en viss grupp atleter får tvekan i stort sett aldrig en chans att besöka deras inre kraft. Visst, någon gång knackar den på även hos dessa stjärnor, men besöket blir som sagt väldigt kortvarigt, och tvekan får lämna ganska omgående. Bjud aldrig in tvekans negativa kraft, utan håll den i schack. Om du mäktar med detta, då har du ökat dina möjligheter/chanser att ansluta dig till en väldigt speciell grupp av storheter som exempelvis Frank, Ingemar och Björn. För kan dem, så kan givetvis även du.

Bodybuildern, skådespelaren och sedermera politikern Arnold Schwarzenegger sa för många år sedan något så bra som: ”om du vill nå dina mål, håll dig till din plan A. Ha aldrig en plan B. För om du har en plan B, då är det oftast där du hamnar”. Meningen för mig är klockren. Jag brukar själv även lägga till att när du väl nått din plan A, då skaffar du dig därefter en ny plan A som du ska följa. Det är ofta jag hör människor som säger att de ska satsa på ”sin grej”. Jag ska bli de eller detta, och jag ska satsa allt jag kan. MEN, jag ska samtidigt vid sidan om min plan A även utbilda mig till ditten eller datten. Med all säkerhet så kommer denna person slutligen bli sin plan B och inte huvudmålet som först var tänkt, dvs sin plan A. För om man ska vara helt ärlig så är det mycket lättare att möta sin plan B när livet inte alltid leker såsom man vill att den ska göra i sin plan A. När ens insats krymper, och planen A kommer längre och längre ifrån en. ”Visst ja, jag har ju min plan B!” Tryggt och bra så fortskrider man sin plan, men istället för A-planen, blir det B-planen som blir ens slutstation. Jag vill inte på något sätt säga att det är fel och att det inte går, men jag vet ett flertal människor som har fina yrken (både välbetalda och trygga), men där det ibland finns en viss smärta över att deras plan A grusades, för att B-planen blev den slutlige segrare.

Allt kräver en insats. En insats av hårt arbete, tålamod och väntan. Om man tror på ”sin grej” på riktigt, då kommer man slutligen nå sina mål (tror jag). Vill man bli läkare, då blir man läkare, och vill man bli världsmästare i brottning, då blir man även detta. Men, man kan ju inte plugga sig till en VM-titel? Helt rätt, men om du tränar hårt och bestämt både fysiskt och mentalt, då kommer dina mål att nås, även om det inte är en ”pluggutbildning”. För vill man, då kan man. Fast hur mycket är du beredd att satsa när det gäller tid, pengar, vänner och mycket annat som är viktigt i livet? En del säger offra, men jag säger välja bort. Hur mycket är man beredd att betala i kraft för att nå exempelvis en internationell medalj i brottning? Du kan inte både äta kakan och ha den kvar, utan ibland måste du göra vissa val. I min värld ska du kunna leva så mycket som ”vanligt” trots att du satsar på exempelvis en idrott. Men du måste alltid göra vissa avvägningar, och val. Exempelvis får du aldrig tumma på din träningsintensitet, din träningsvilja. Du måste alltid vara på din träningsplats både mentalt och fysiskt. Arbetet måste göras, och du kan aldrig välja bort din träning.

Bli bara inte för extrem, utan hitta en någorlunda bra balans i livet. En balans där det ”vanliga” livet möter ditt extrema idrottsliv. Att våga vara ”vanlig”, trots att du ska vara ”ovanlig”. Hur går den meningen ihop, och vad menar jag? Allting är hårfint. Jag har skrivit många gånger att skillnaden mellan kärlek och hat är hårfin. Likaså är det mellan ett ”vanligt” idrottande, mot själva elitidrottandet. Du måste själv hitta en gräns som känns naturlig för dig när det gäller din idrott, kontra ditt ”vanliga” liv. Det är bara du själv som kan finna den, och som vet vad som blir rätt i slutändan. Det är du som ska mäkta med din träning, och det är bara du som kan finna den balansen. Kroppen ska liera med den viktiga knoppen, dvs din mentala kraft. Att känna sig stark både fysiskt och mentalt, men framförallt ska du göra detta när idrottslivet inte alltid leker såsom du vill. Där och då ska du orka, vilja och ta dig an dina inre mål, och du får aldrig tveka. Ingen ska få dig att tveka, utan du själv måste vara så stark i din personlighet där du vet vilken väg som ska följas och som är den rätta. Tvekan är idrottsmannens största motståndare. När du väl besegrar ordet tvekan, då kan du bli precis vad du vill och vad du önskar, som exempelvis världsmästare i brottning.      

Är jag en skånsk hjälte? Tidningen sydsvenskan hörde av sig till mig för någon dag sedan. De ville göra ett reportage om mig, i en serie som de ska kalla för skånska idrottshjältar. Givetvis oerhört smickrande att inneha titeln skånsk idrottshjälte, men vad innebär det egentligen att vara en hjälte? Synonymer av ordet hjälte är många. Kämpe, tapper, förebild, en modig person etc. Jag kan absolut skriva in mig som en kämpe. Jag har sedan barnsben kämpat mig till mina framgångar. Både som aktiv och sedermera som tränare. Jag har aldrig slutat tro på mig själv och min drivkraft. Så den stämmer faktiskt. Jag har säkert också varit en förebild på något sätt. Jag minns när min yngsta dotter började skolan, då en av hennes skolkamraters pappa kom fram till mig och sa: ”jag hade en idolbild av dig på väggen i mitt pojkrum när jag var liten”. Jag blev lite paff, men även väldigt hedrad. Så en förebild har man säkert också varit på något sätt (och kanske även idag), även om alla kanske inte vill skriva under den beskrivningen.

Modig har man ju också varit på ett sätt, dvs att man aldrig slutat tro på sina mål, oavsett hur knaggligt det kunde vara till en början. Att man aldrig gav upp sina drömmar, utan att man fortsatte hålla lågan igång, oavsett vad folk tyckte och trodde, och just den är superviktig att ha med sig. Många människor tycker väldigt mycket, och då främst när någon når framgångar. Och då gäller det att vara modig och säga nej, eller säga ja i det som känns rätt för en själv, och inte för andra. Att hålla sig till sin plan.

Så utan att vara allt för narcissistisk så kan jag nog med lätt ödmjukhet påstå att jag tillhör Skånes ”gamla” idrottshjältar. Sibbarps-stranden fick vara mötesplatsen för det kommande reportaget. Det blev fotografering för bildbyråns fotograf, och därefter en timmes samtal med SDS-journalisten. Det handlade givetvis om framgång, mål, vägen dit, vad hände där, och hur kunde det bli så, och varför, och hur det kändes. Jag blir oerhört snacksalig när det kommer till samtal om idrott. Jag vill alltid visa med min historia att jag inte är unik på något sätt, ”bara” för att jag vann ett EM-guld och ett VM-silver. Kan jag, så kan vem som helst. Ingen människa är någon övermänniska, eller innehar någon form av ett kall, utan alla kan om de bara vill. Viljan och intresset måste finnas där, och ett enormt tålamod. Stora delar av denna intervju handlade om min talang, dvs tålamodet. Talang för mig är inte att kunna trixa med en boll 500 gånger, utan i min värld är det att aldrig ge upp sina drömmar och mål, oavsett hur svår vägen än kan te sig. Vill man, då kan man, det är ett av mina motton. Det finns inga övermänniskor, utan allt handlar om ett hårt gediget arbete oavsett drömmar och mål. Hur kunde jag? Ja, det kan man ju undra. Tänk om man haft sin snart 55-åriga erfarenhet när man jagade medaljer för fullt under nittiotalets epok, då hade ens misstag varit ett minne blott, eller? Men helt ärligt, hade det varit bra? Det är ju av sina misstag och misslyckande som man växer och inser vad livet egentligen handlar om. För tänk nu om jag inte hade kastat den där förbannade trikån i en av Globens alla papperskorgar för ganska exakt trettio år sedan. Och om jag nu inte hade varit en sådan ”dålig” förlorare som alla ville påstå att jag var under denna period. Hur hade jag då kunnat hantera och förstå mina adepter som inte alltid följer den ”rätta” vägen vid exempelvis en förlust? Jag har ju varit där, och jag vet precis hur det känns att så kallat flippa totalt. Som jag sa till journalisten ”Jag vill varken vara utan min kalsongpromenad, eller min hastiga resa hem från OS i Barcelona, utan dessa två ”erfarenheter” har varit guld värda för min utveckling både som tränare och ledare. Jag kan med denna breda erfarenhet lätt påstå att jag både varit i den absoluta världstoppen, samt i den nedersta botten som idrottsman. Allt är självupplevt, och jag gissar mig aldrig till någon känsla.

Samtalet rundas av med att SDS-journalisten och jag tar våra cyklar hem åt varsitt håll. Jag känner mig nöjd över att ha fått berätta min historia, och han (troligtvis) för sitt kommande reportage. Vi skiljs åt, och han ska nu hem och knåpa ihop mina ord, och mina förklaringar till ett förhoppningsvis fullgott reportage om en skånsk idrottshjälte. Och att det är jag som är detta reportages skånska idrottshjälte känner jag givetvis en viss stolthet över. För jag är faktiskt en ”gammal” skånsk idrottshjälte.   

Jag är ingen person som går och längtar. Men däremot kan jag se fram emot väldigt många saker. Som barn längtade man till julafton när det var sommar, och när det var julafton kunde man längta till sommarlovet. Idag när man är äldre (och förhoppningsvis något klokare), så vet man att varje gång man längtar, då går livet så mycket fortare, och det är ju ett tillstånd som man på något vis vill bromsa ner. Som aktiv idrottsman längtade man väldigt mycket, och speciellt när det inte gick som man ville. ”Oh, jag längtar tills nästa SM, då ska jag verkligen visa!” Likadant när man vann matcher/tävlingar, då glömde man oftast att leva just där och då, alltså närvarande i just den stunden. Man glömde bort att njuta av segerns sötma, för man var redan på språng, och redan inne i nästa tävling/cup. Inte alltid, men tyvärr alldeles för ofta.

Som 55-årig man (snart) så lever jag väldigt mycket där jag är just nu. Om det så är att skriva en text, vara på mitt arbete, som tränare, vara med mina barn/familj, eller rensa ogräs på vår gemensamma innergård där vi bor. Jag är oftast här och nu, och njuter av den närvarande stunden. Om jag har exempelvis en intensiv helg framför mig, eller något annat, då ser jag givetvis fram emot dessa ögonblick, men framförallt så förbereder jag mig på bästa sätt. Förberedelsen ska inte vara något jobbigt, tråkigt eller obekvämt, utan förberedelsen inför mitt huvudmål ska vara något positivt.  

I år ska jag och min familj återigen åka buss till norra Italien. ”Buss!” Säger många, ”hur orkar ni!” När vi stiger på bussen, då börjar själva semestern. Många vill komma snabbt på plats oavsett resmål, och checka in på hotellet fortast möjligt. Men inte vi. Bussresan för oss är en stor del av själva semestern. Resan ner tar mer än 24 timmar (med en hotellövernattning i södra Tyskland). Bok efter bok slukas, och emellanåt tittar man ut och ser hur landskapet förändras varje mil som bussen förflyttas. När bussen stannar till för en liten paus, kan man vid varje stopp skönja och känna hur luften, och även dofterna förändras när man tar klivet ut från bussen. Väl på bussen igen bestämmer man sig nu för att lyssna på avkopplande musik istället för att läsa. När musiken strömmar genom öronsnäckorna, då kommer olika bilder fram i ens huvud. Bilder från exempelvis barndom, brottartid eller precis vad som. Musiken påverkar givetvis även ens framtidsvisioner, och den ger kraft mot nya spännande utmaningar och idéer.

Texten som frontar min hemsida är: ”Det är inte resultatet som är det mest intressanta, utan det är vägen dit”. Med det sagt så menar jag att man inte ska ha för bråttom, oavsett vad vi sysslar med. Om det så är en satsning på en idrott, eller att rensa i en trädgård, så försök lev här och nu. Vårda det som ni kan påverka för dagen/stunden. Träning är en förberedelse som ska njutas, och inte bara få gjord. Lär dig njuta av din träning, och även planering. När väl själva tävlingen är igång, då är man allt närmre ett slut. Se fram emot dina mål i allt från förberedelse till träning, och till den slutgiltiga tävlingen.

Reflektion gällande mitt inlägg från i söndags.   

Kan kan man, men är det rätt? Jag frågade mina två äldre döttrar som båda är väldigt kloka, humana och med stora varma hjärtan om det är okej att skriva och hylla en rysk idrottsman idag, med tanke på det pågående kriget mellan Ryssland och Ukraina. ”Såklart pappa!” sa de båda i kör, ”men frågan är väldigt svår, och den kommer vara tudelad”.

Eftersom jag postade inlägget, så tycker jag givetvis själv att det är rätt att hylla någon, oavsett vilket land man kommer ifrån. Det sägs ofta att politik och idrott inte ska blandas samman, men ibland kan det faktiskt vara lite hårfint. Kriget i Ukraina är fruktansvärt, både för inblandade länder, och givetvis för hela världen. Alla krig är totalt meningslösa, och det skapar bara död och lidande. Men eftersom kriget är så nära oss, så blir det också mer kännbart för oss alla.

Trots allt tragiskt som händer i världen så väljer jag att fortsätta skriva om människor, och då framförallt om idrottspersonligheter oavsett var de kommer ifrån i världen. Allt kan inte vara politiskt korrekt, utan ibland måste man se bortom det politiska och det tråkiga som pågår. Politik är politik, och idrott måste bara få vara idrott. Idrott förenar i mångt om mycket, och låt oss fortsätta se idrott som ett enande fenomen, där styrka och intelligens mäts mellan olika länder på ett sunt och fredligt sätt, och inte med hat och fiendskap.