Månad: maj 2023

Under min landslagperioden när jag var aktiv i svenska brottarlandslaget, framförallt när jag deltog i EM, VM eller OS-sammanhang, då hade alla mästerskapsbrottarna den stora förmånen att tävla tillsammans med brottningens gigant genom alla tider, nämligen den ryske jätten Alexander Karelin. På den tiden tänkte man inte så mycket på det, men nu när man blivit äldre förstår man vilken superstjärna Karelin var. Det är ju inte helt självklart att en person som inte har någon brottaranknytning alls, att då kunna nämna någon känd internationell brottarstjärna vid namn. Men alla visste vem Karelin var. I Sverige vet fortfarande var och varannan människa vem Alexander Karelin är, och detta långt utanför brottarkretsar.

Jag (och många andra) upplevde Karelin som ödmjukheten själv. Med tanke på dagens alla bortskämda idrottsstjärnor som vi dagligen ser och läser om, så var Karelin deras raka motsats. Trots sina 12 EM-guld, 9 VM-guld och 3 OS-guld, så fick vi nog alla känslan av att han trots denna digra meritlista hade båda fötterna på jorden. Jag minns hur han hälsade på en när man träffade honom vid varje mästerskap. Jag minns när han tog min hand med båda sina händer, och hälsade med sitt karakteristiska leende. Trots att man själv har ganska stora händer, så var det ingenting i jämförelse med Karelins karda. Mina händer liksom försvann i hans jättelika nävar.    

Karelin var en väldigt stor stjärna på sin tid, både meritmässigt och som människa. Åskådare kom många gånger just för att enbart titta och följa Karelins matcher. Man kan väl säga att han syntes när han rörde sig i idrottsarenan. På den tiden fanns inga mobiltelefoner, vilket Karelin nog ska vara glad över. Han hade nog inte fått en lugn stund om mobilen fått sitt fäste redan under 90-talets epok, då selfie-fotograferingen antagligen hade gått varm under mästerskapens gång.

Ett stort minne som jag fortfarande bär med mig är när jag ser Karelin komma gående tillsammans med sin landslagskollega på en flygplats någonstans i Europa. De båda går ett trettiotal meter framför mig sida vid sida. Det komiska är att hans brottarkollega, världs och europamästaren Alexander Ignatenko var hälften av Karelins kroppsbyggnad. Ignatenko tävlade antingen i 52 eller 57 kilos-klassen, och han var lika bred som han var lång. Hade jag haft en kamera med mig på den tiden, och plåtat de båda, då hade bilden varit väldigt unik. Ignatenko 52kg och 1,50 lång, sida vid sida med Karelin 130kg och 1,95 lång.   

 Karelin upplevdes som en vänlig människa, i jämförelse med många av dagens superdivor (oavsett sport). Idag tar stjärnstatusen över helt, och alla är väl medvetna om sitt värde (i pengar). Bortskämdhet, divalater, noll respekt för fans och åskådare och där ”jag-effekten” är deras enda gemensamma kännetecken. Givetvis finns det undantag, men tyvärr är dem väldigt få.

Inför min EM-finalmatch i Istanbul för exakt trettio år sedan, fick jag ett stort och brett leende av Karelin när vi som finalister springer runt på uppvärmningsmattan strax innan våra respektive finalmatcher. Jag fick hans leende som jag då tolka som att ”nu har du chansen att vinna ditt guld”. Jag vann mitt EM-guld, och Karelin var givetvis framme därefter och gratulera mig för min insats. Just då tänkte jag såklart inte så mycket på det, för han var en av många andra gratulanter. Men nu i efterhand är det hur stort som helst. Via Göteborgsposten gjorde Karelin även detta uttalande: ”Jörgen Olsson var verkligen bra, men Sverige hade ett par till som var riktigt nära en framgång”.

Jag och många andra som tävlade under denna era kan nog skriva under på att Alexander Karelin var en stor mästare både på och utanför mattan. Han var helt enkelt – En mästarnas mästare.

Häromdagen var jag ute och handlade i vår lilla matbutik i området där jag och min familj bor. Precis när jag är på väg att betala min vara, så utbrister en man bakom mig i kön: ”Du och Frank Andersson är för mig svensk brottnings främste!” Jag blev något paff, eftersom det inte är varje dag som jag blir igenkänd, i alla fall inte nu tjugofem – trettio efter min karriär. Jag blev naturligtvis glad, och väldigt smickrad över att han jämställde mig med legenden Frank, vilket jag vidhåller som väldigt högt.

Det är alltid kul att få lite komplimanger då och då, vilket inte alltid är en självklarhet. Speciellt att få komplimang för något man varit involverad med i snart femtio år (började 1976). Jag har liksom aldrig släppt greppet om sporten, och nu de senaste tio åren har jag dessutom arbetat heltid med sporten, vilket jag är oerhört tacksam över. Men hur var jag själv egentligen som brottare, rent tekniskt? Som sagt, det är inte jätteofta som någon kommenterar min brottningsstil, utan om jag mot förmodan får någon kommentar om min karriär, då handlar det mer om vad som hände utanför mattan. Varför jag till exempel kastade min brottartrikå i en papperskorg, eller varför jag lämnade tävlingar i förtid etc. Mycket sällan handlar det om min brottningsteknik, mitt brottningskunnande.  

Om jag ska bedöma mig själv som brottare så var jag en väldigt fysisk stark brottare. Jag har aldrig under hela min karriär förlorat en match pga. att jag känt att någon motståndare varit starkare än mig. I alla fall inte som junior/senior brottare. Men jag var givetvis inte bara stark, utan jag var en brottare som levde mycket på mina bakåtkast. Enarms-lindéna sa en del, men själv vill jag namnge greppet till ett enarmskryss. Det var inte många motståndare varken i Sverige eller internationellt som ville gå in och skifta kryss med mig (som man säger på brottningsspråk), just för att mitt bakåtkast var i världsklass. I parterrbrottningen vill jag nog påstå att jag även var en bra ”rullare”. Jag hade ett bra tryck i mina rullningar, vilket betyder två friska poäng. Dessa två ”grejor” var nog mina bästa kännetecken, kombinerat med just styrka och uthållighet. Men som idrottsman/brottare hade jag också svagheter. Min största svaghet var mitt humör. Jag var väldigt ojämn som brottare rent turneringsmässigt. Mitt humör kunde som sagt spela mig ett spratt, vilket det tyvärr gjorde några gånger. Antingen gick jag riktigt bra i en turnering, eller så tog äventyret slut alldeles för tidigt. Man kan väl säga att jag var en ”varannanturnerings-brottare”. Min mentala del var inte alltid på topp, vilket innebar att min karriär (framförallt den internationella), blev väldigt ojämn. Ibland var jag världsmästare i mina tankar, medan andra gånger var mitt värde inte lika högt. Därför kan jag idag med lätthet relatera till dessa känslor, vilket många andra inte kan. Jag brukar ofta säga att jag varit i den absoluta världstoppen, men också den riktiga botten. Jag vet hur det känns att vara bäst i världen, men jag vet också hur det känns när höga förväntningar inte blir till det man önskar. Jag vet hur det känns att ”klappa igenom” totalt. Det är inte många som kan relatera till detta, utan många kan bara gissa sig till dessa tillstånd. Jag vet hur det känns att stå i en mästerskapsfinal med allt vad det innebär med press och förväntningar. Jag har till och med gjort det två gånger, och dessutom levererat båda gångerna (trots att ena finalen ”bara” blev ett silver”). Men jag vet också hur det känns att sitta på läktaren efter att ha blivit utslagen efter två raka förluster i ett mästerskap som man tränat till under lång tid. Jag vet hur det känns att komma hem med en medalj runt halsen, men även som besviken och nedbruten förlorare.

Men trots detta så har jag ändå haft en viss typ av mental styrka, eftersom jag rest mig igen vid flera tillfällen. Den erfarenheten har jag burit med mig sedan min aktiva karriär, och den förvaltar jag på bästa sätt genom att jag alltid har en närhet till mina känslor från både ”dåtiden”, och den tid jag lever i nu. Jag kan känna in i hur en idrottare mår, och jag kan se och känna vad som behövs för att nå hela den långa vägen. Så länge jag kan vara nära till dessa känslor, så länge kommer jag fortsätta att instruera och inspirera våra ungdomar som satsar. Jag kommer aldrig ljuga eller gissa, utan allt det jag säger är ärligt och kommer direkt från mitt hjärta och min erfarenhet. Jag vill heller inte påstå att allt det jag säger är rätt, utan jag bara förmedlar hur jag en gång gjorde, och vad jag ibland borde ha gjort.

Den som aldrig tränat/tävlat på högsta nivå, kan aldrig på något sätt sätta sig in i känslan, och relatera till dessa känslor och sinnen på ett äkta sätt. Utan allt blir då bara till en ren och skär gissning. Har man aldrig bestigit Mount Everest, då kan man inte heller vara säker på hur det känns när toppen är nådd. Med tanke på den liknelsen så har idrotten tyvärr allt för många ledare/tränare som gissar sig till saker och ting, vilket gör att många unga satsande flickor/pojkar blir vilsna i sin jakt på de stora titlarna.

FOTO: BILDBYRÅN: Vinst mot den regerande OS-mästaren, bulgaren Atanas Komtjev under VM i Varna, Bulgarien år 1991

Folk i allmänhet har en benägenhet att spotta ur sig vad som helst. Det ljugs hej vilt om allting, och jag blir mer och mer eftertänksam över hur folk ljuger och omvandlar sina historier. Ta min sport brottning till exempel, där kan det ljugas om allt möjligt faktiskt. Mestadels handlar det om idrottsliga meriter som lätt spetsas till, och upphöjs till orimliga nivåer. En vinst i en svensk ”random” cup kan lätt omvandlas till att vederbörande har varit/blivit svensk mästare en gång i tiden. Meriter från exempelvis u-landslagssammanhang kan lätt bli till att personen ifråga tillhört världseliten en gång i tiden. Jag är minst sagt lite förvånad över att folk köper dessa lögner, och att man inte är mer källkritisk. Åhörare/mottagare tar snällt emot den påstådda falska informationen, och insuper allt vad lögnerna har att erbjuda.

För någon dag sedan tittade jag på en realityserie (bara ett avsnitt), där en av deltagarna blev presenterad och omnämnd flera gånger under programmets gång som världsmästare i sin sport. Jag kan inte förstå att denne ”VM-mästare” går med på att framställas som just världsmästare, när han i verklighetens namn aldrig vann en internationell mästerskapsmedalj som aktiv. Visst, han är en VM-mästare, men han glömde bort att förtälja tv-produktionen att där skulle vara ett ”litet” ord, ett litet bindestreck före titeln världsmästare. Det ord som missades, eller rentav ”glömdes” bort, gör att titeln får en helt annan status och värde. I hans fall saknades ordet: VETERAN. Att bli världsmästare i brottning (utan något extra ord/bindestreck framför) är väldigt svårt. Sverige har genom alla tider fått fram ett tjugotal VM-mästare (herr/dam) sedan seklets början, vilket bekräftar att det är väldigt svårt att bli just världsmästare i brottning.

Jag vill inte på något sätt förringa veteranbrottarnas prestationer, men det är på en helt annan nivå. Så alla ni som vinner VM-medaljer i veteranklassen, glöm för jisse namn inte bort den lilla detaljen, nämligen att skriva bindestreck och: VETERAN framför mästerskapstiteln, när ni väl ska presentera Ert CV. Det är skillnad, och det ska vara skillnad. Det är inte första gången som jag upplever att en veteran missar den ”lilla” detaljen. I sociala kanaler, i allt ifrån Facebook till instagram, så glöms förtiteln oftast bort när man lägger ut sina bedrifter.

I min värld är det ett hån mot Sveriges VM-mästare, dvs de utan bindestreck. Jag kan även bli lite smått förvånad över att tv-produktionerna inte är mer noggranna än så med sin research. Kan tyckas att man är lite fjantig för att man reagerar på detta, men jag kan tyvärr inte köpa lögnen. En världsmästare är en sak, och veteran-världsmästare något helt annat. Lite mer noggrannhet är aldrig fel, vilket nog de flesta är benägna att hålla med om. Eller?       

Att cykla i Malmö stad kan vara förenat med direkt livsfara. Men, vi får inte glömma att det är sunt att cykla och staden har gjort alla rätt med att ge cyklisterna egna vägar och stråk som gör att staden lätt kan tas igenom enbart med hjälp av en ”järnhäst”. Som jag skrivit tidigare så är jag cyklist av hela mitt hjärta, och jag gillar cykeln skarpt som transportmedel. Malmö som stad är som sagt också väldigt cykelvänligt med tanke på att staden befinner sig i platta Skåne, vilket gör att backar och kullar lyser med sin frånvaro. Men, man måste alltid vara på sin vakt. Det är många människor som cyklar och rör sig i Malmö, och alla kan tyvärr inte trafikreglerna. Vissa saknar även rent sunt förnuft. Du kan inte visa rädsla som cyklist, utan du måste alltid vara väldigt vaksam. Ögonkontakt med bilister, gående och övriga cyklister. Ha koll på bilar som ska svänga höger, när man själv som cyklist ska köra rakt fram genom en korsning. Bussar som svänger ut mitt framför en. Gående som inte förstår att det finns cykelvägar, utan de bara går där i sin egen lilla värld. Sen får vi inte glömma stadens alla el-sparkcyklar som kör kors och tvärs, och där trafikvett inte hör till vanligheten från dessa förare. Att cykla i Malmö utan en ringklocka är också helt uteslutet, utan det är ett måste. Ens tumme måste vara konstant förberedd med att leverera en ”plingeling” när någon gående person helt obekymrat tar sig över en cykelväg, utan att ens lyfta sin blick. Det krävs alltså hundra procents uppmärksamhet när man cyklar i Malmö, och trots detta kan man aldrig tveka i sin cykling. Folk som inte är vana cyklister glömmer nog bort att njuta av sin cykelresa just pga. alla orosmoment. Är man bara förberedd och uppmärksam, så finns det inget bättre än att sitta på sin cykelsadel, och där få njuta av både luft, dofter och känslan av att ta sig fram av egen muskelkraft. Det är en frihet som jag alltid kommer uppskatta. För även om jag är på min vakt, så hinner jag njuta av allt vad min fina stad har att erbjuda.   

En brottare, en idrottsman som älskar sin sport har också många saker de måste tänka på i sin satsning mot de stora målen. I sin väg måste man förhålla sig till en massa saker. Allt ifrån människor som inte alltid vill än väl av olika anledningar (vet egentligen inte varför), till träning och tävling som inte alltid går som man vill. Då gäller det att åter sätta sig på ”sadeln” för att fortsätta sin resa framåt. Du ska precis som cyklisten ha ögonkontakt med dina motståndare. Din blick får aldrig svaja, utan den måste vara äkta och nära dig själv. Du kan inte skådespela dig fram, utan din vilja och dina känslor måste alltid vara gediget. Liksom cyklisten kan du inte vara rädd när du tar dig an dina motståndare, utan du måste våga utmana. Träning är den bästa förberedelsen, och det är den som ger dig trygghet i att orka fortsätta. Om du når en EM eller VM-final, då måste du vara förberedd på alla ”drag” som din motståndare kan ta sig an. Du måste hela tiden hålla ”tummen på ringklockan”, men samtidigt måste du även våga ta dig framåt och tro på dig själv. Det går inte att tveka och backa och ta sig lugnt framåt, utan du måste uppvisa en viss fräckhet. En fräckhet som visar att du vill, och framförallt att du finns till. Man måste visa upp sig i all sin prakt. När du är förberedd, då blir din idrottsliga resa också väldigt behaglig. Då hinner du njuta på vägen, och ta dig an allt gott. En idrottsresa ska inte upplevas som en transportsträcka som endast tar dig från A till B, utan där finns så mycket däremellan som man inte får glömma bort, och stressa iväg med.  

Visst finns där likheter i allt? En cykelresa genom staden Malmö kan lätt jämföras med en satsning i en sport. Sporten kan till exempel vara min egen, det vill säga brottning.      

Året är 1978. Bilden är väldigt suddig vilket kan bero på dåtidens något sämre kamerateknik, eller att det var en ovan fotograf. Jag är nio år gammal (fyller tio senare de året), och jag tävlade i en cup som finns än idag, Snapphanecupen i Osby. Jag tävlade i knattekategorin (8 – 11år) och viktklass 32 kg. Jag minns inte så mycket kring matcherna i sig, utan det starkaste minnet är att jag för första gången blir placerad i en tävling. Jag vinner en silvermedalj. Eller egentligen inte, utan jag vann en liten kopp och en liten prispall i trä där en rund glasbit var snyggt placerad på den andra avsatsen, dvs silverplatsen. Jag var mäkta stolt när jag klev fram till det stora prisbordet när prisutdelningen förkunnades. Jag gick fram i min svarta IK Sparta träningsjacka. På bilden kan man även se att jag bär ett par svarta gabardinbyxor (typ tygbyxor), samt iklädd i ett par gummistövlar som var tidstypiskt för just 70-talet.

Där och då när jag stegar fram så är jag väldigt stolt. Stolt över att få vinna ett pris, och lycklig över att ha vunnit matcher. Att få en bekräftelse i form av ett litet idrottspris den var så sann, och den känslan var otroligt mäktig. Jag hade alltid en hat/kärlek inför att tävla. Jag älskade att tävla så mycket, att tävlingen ibland kunde bli till min värsta ovän. Det sägs att skillnaden mellan hat och kärlek är hårfin, vilket kan stämma ganska bra när det gällde just mig och min relation till tävlingsmomentet. Där fanns ingen som kunde övertala mig att jag inte skulle tävla, utan min brottning, min träning och framförallt mitt tävlande hade alltid första prio oavsett tidsperiod i mitt idrottsliv.

Men tänk egentligen så fort ett idrottsliv far förbi. På den tiden när man var nio – tio år gammal så var ju ett år väldigt lång tid. Idag som vuxen, till och med ”något” äldre, då tycker man att tio år går desto fortare. Tänk att jag tio år efter den suddiga bilden i Osby, att jag då skulle jag bli svensk juniormästare, samt bli bronsmedaljör på ett europamästerskap för juniorer. Just den dagen visste jag inte vad ett svenskt juniormästerskap var, och ännu mindre värdet av en EM-medalj. De tankarna kom först året efter min första pallplacering, framförallt då jag började läsa tidningen brottning som fanns på den tiden. Faktiskt redan året efter (1979) fick jag till mig vad en medalj i ett juniormästerskap var för något. Jag läste i tidningen brottning att juniorstjärnan Sölve Halling blivit junior världsmästare i Haparanda. Det var nog första gången som jag kunde sätta ett värde i en mästerskapsmedalj. När jag läste texten om Sölves framfart, så väckte hans framgångar någonting i mig. Nu när jag tänker efter så kan det nog vara så att Sölves genombrott blev till ett startskott i min egen begynnande karriär, även om jag 1979 (när junior-VM arrangerades) inte ens fyllt 11 år.

Redan där och då skapade jag en längtan av att vinna medaljer, och min längtan blev så stor att jag själv målade upp en bild av att jag ville vinna stora medaljer i framtiden likt Sölve. Det skrevs om brottning både i facktidningar och i så kallade vanliga tidningar. Vi unga grabbar fick en relation till dåtidens brottarstjärnor, vilket är helt annat än idag. På den tiden handlade livet väldigt lite om pengar. Vi barn som växte upp på 70-talet hade inte pengar som någon drivkraft, utan vi såg alltid bara till prestation och ära. Pengar var sekundärt. Vi likställde alltid alla idrottsmäns prestationer med varandra, dvs de som hade vunnit medalj/titlar. Sen brydde vi barn oss inte så mycket om det var en tennisspelare som vunnit Wimbledon, vilket innebar ett rejält lönelyft för dessa spelare, eller om det var en brottare som i stort sett inte tjänade någonting alls. Värdet var densamma för oss oavsett. Idag har barn/ungdomar en helt annan utgångspunkt i livet, och framförallt en helt annan syn när det gäller pengar och status. På min tid frågade jag/vi idrottsmännen hur det kändes när de fick medaljen om sin hals. Idag är frågan formulerad på ett helt annat sätt, och med en helt annan inriktning. Hur mycket pengar har du tjänat?

Världen förändras, och vi med den. Men även om frågeställningen är annorlunda idag, så är det ändå så att om du vill lyckas med din sport, så kan/ska inte pengar vara din största drivkraft i en begynnande karriär. Utan drivet måste först och främst handla om kärlek till sin idrott. Sen är det ju såklart extra kul om en idrottsman kan leva på sin sport, men det är ju ingen självklarhet för alla sporter, utan bara i så fall en ren bonus.