Månad: april 2023

Man hör ganska ofta: Det finns ingen som tränar så hårt som en brottare! Om man vill ha en stark kropp, då ska man börja med brottning! Finns ingen som är så smidig som en brottare! Brottarna är nog de mest allsidiga idrottsmän som finns! Ja, listan kan göras hur lång som helst, på en rad olika argument om oss brottare, och min sport brottning. Vi får liksom alltid goda vitsord från folk utanför vår sport. Det finns även argumentet om hur svårt det är att vinna en internationell mästerskapsmedalj (EM, VM eller OS), och vilken konkurrens det är i respektive viktklass. Men trots alla dessa fina ord, så är vi en sport som alltid får stå i skuggan gentemot andra sporter. Vi får liksom ingen cred, utan vi ska bara vara nöjda med alla fina ord. Varför är det så, och varför har det blivit så?

Om man går tillbaka till 40–50-talen då brottningen var riktigt stor hos gemene man, då var argumenten densamma, fast skillnaden då kontra nu, var att sporten fick så oerhört mycket mer uppmärksamhet. Den digitala världen fanns ju såklart inte, och till och med Tvn hade inte fått sitt genombrott. Men tidningar och radio, där fick sporten hur mycket utrymme som helst. Varje sportbilaga ville presentera brottning, och danspalatsen var sprängfyllda av människor/åskådare som ville titta och följa de svenska brottarhjältarna. Brottarna i varje by var stolta profiler som många ville ha någon typ av relation till. Folk ville liksom ”känna” en brottare. Betraktarna kunde brottning, och deras kunskap om regler och annat var noga uppdaterat. I just den biten har där givetvis skett en förändring. Samhället har utvecklats, och det har tillkommit mer och fler idrotter. Vi kan ju inte tvinga folk att gå och titta på brottning, eller hur? Men det jag reagerar på, och som jag tycker är oroväckande är att vi som sport idag får så lite utrymme i våra medier (både i pappersformat och det digitala).

För trettio år sedan (ganska exakt) blev jag europamästare i Istanbul. Det var stort. Med tanke på att jag fortfarande är Skånes senast manlige internationella mästare, så måste jag nog, utan att vara alltför skrytig säga att det är väldigt svårt att vinna ett EM, VM eller OS i brottning. Skillnaden då jämfört mot idag är att jag i alla fall fick uppmärksamhet i landets tidningar. Allt från stora artiklar till löpsedlar. Vi hade på den tiden med oss lokala journalister, och även journalister från de stora ”tidningsjättarna” Aftonbladet, Kvällsposten och Expressen när det väl var mästerskap. Även en TV-kommentator från SVT var med oss brottare i stort sett vid vartenda mästerskap, samt den välkända radioprofilen Dag ”Dagge” Malmqvist (som sänder sportradio än idag). Om någon svensk brottare gick till final, då direktsändes matchen i radio-etern, vilket var väldigt uppskattat.  

Idag är det inte många som vet om att det pågår ett EM i brottning i den Kroatiska huvudstaden Zagreb. Vi inom brottningskretsar vet givetvis om detta, och den enda kanalen som vi kan se och följa resultat är i den internationella brottarförbundets egen hemsida, United World Wrestling. Där finns resultat, och även en streamad tjänst där man kan följa alla matcher om man så vill. Eftersom det bara visas och uppdateras resultat från denna kanal, så blir lanseringen väldigt snäv. Folk i allmänt utanför brottningskretsar får aldrig en hint om att ett EM i brottning pågår, där tex Jonna Malmgren blev europamästare i fredags (hennes andra raka guld). Det är faktiskt inte många som vet vem Jonna är, i alla fall inte utanför brottningskretsar vilket är bekymmersamt för vår sports stjärnor.

I lördagens Sydsvenska-tidning fick hon en liten (mycket liten) spalt, en spalt som kan jämföras med när två Malmö/Skåneklubbar möttes i den klassiska seriebrottningen under 80-talet. En allsvensk fotbollsspelare från MFF fick nästintill en halvsida samma morgon som Jonnas guld publicerades med sin lilla spalt. Och då kan det tilläggas att den artikeln handlade om allt annat än fotboll och prestation, utan istället om att han hade blivit stoppad/tagen av polisen för rattfylla.

Dagens journalistkår har tyvärr tappat all respekt för vår sport, och framförallt för våra satsande brottare. Vi får givetvis fortfarande goda vitsord av folk i vår omgivning, och klubben där jag arbetar som konsulent, vi får varje dag förfrågningar av föräldrar som vill att deras barn ska börja med vår historiska sport. I vissa grupper har vi nästintill fått säga tvärstopp av ny medlemmar, eftersom några grupper är fulltaliga. Vi har inte tillräckligt med ledare som kan ta hand om alla våra nytillkomna, vilket gör att vi befinner oss i en sårbar situation. Vi har ambitionen och viljan, men tyvärr svårt med ledarrekryteringen. Vi klarar det, men det är svårt, och inte alltid så lätt.

Vi brottare är ett kämpande folk. Vi nöjer oss med väldigt lite, och våra krav är inte allt för stora. Pengar, status och överdriven exponering är vi inte bortskämda med. Men trots denna brist, så vet vi vad vi kan, och vad vår sport innebär för uppoffringar. När väl en del brottare når EM, VM och OS-medalj, då vet vi att det inte är många som slår oss på fingrarna. Men trots att vi är ganska obrydda om just uppmärksamhet, pengar och exponering, så är det inte fel om både TV, tidningar någon gång hade kunnat marknadsföra brottningen på ett bättre sätt än vad som sker i dags dato. Vi kräver som sagt inte mycket, men lite mer respekt och värdighet är vi väl värda, och inte bara fina ord om hur fantastiska vi är som idrottare? Nu gick ju årets EM i Zagreb sisådär för Sveriges brottare (förutom Jonnas guld). Men där kommer fler brottare i sinom tid som vill vinna medaljer, och som vill sätta Sverige på den stora brottningskartan. Det hade varit kul om uppmärksamheten hade kunnat stegrats en aning, och hjälpt Sveriges nya brottarstjärnor att känna sig mer välkomna, och mer uppskattade. För även om en brottare är ganska trygg i sig själv, trots den ringa uppmärksamhet som sporten får idag, så är det ju aldrig fel med lite mer publicitet i olika medier, och inte bara kommentarer om hur starka och vältränade vi är.  

Rubriken är kanske märkligt formulerad, men jag ska försöka vara så tydlig som jag bara kan. Vi tar ”min” sport brottning som ett exempel eftersom det känns enklast, och givetvis mest trovärdigt. Jag har varit involverad i sporten i snart femtio år. Första stegen jag tog in på en brottarmatta var en vårdag i mitten av 70-talet. Sedan dess har jag levt och andats brottning i stort sett 24/7. Först som aktiv, därefter som tränare och ledare. Jag har lite på fötterna kan man säga, och jag har upplevt många potentiella stjärnor genom alla år. Brottare som både jag och många andra trodde skulle bli hur stora som helst, men som tyvärr slocknade alldeles för tidigt. Men varför tar det slut innan det ens hunnit börja? När barnen når ungdomskategorin (15 – 17år) så innebär detta sportens första svenska mästerskap, dvs ungdoms-SM. Mästerskapet är i för sig inofficiellt, men sporten kallar dock denna tävling för ett SM, och det får vi (väl) acceptera. Lite mer än 200 brottare står då på startlinjen för att mäta sina krafter under detta ungdomsmästerskap.  När brottarna därefter når upp till junior-kategorin (18 – 20 år) så har deltagarantalet halverats till hundra brottare. Hundra unga brottare har efter ett svenskt ungdomsmästerskap sagt tack och adjö till sporten.

Där finns givetvis en massa anledningar varför barn slutar för tidigt, och jag ska försöka få fram mina argument varför jag tror att trenden är som den är. Vi lever i en värld där allt ska visas upp. Allt från träning till tävlingsresultat. Så ser välden ut, och någonstans så måste vi förhålla oss till den. Men allt har ett pris. Priset för denna samtid är att barnen inte orkar när det väl kommer till att satsa på riktigt. Då är barnen redan dränerade på massvis av energi eftersom det varit flera dagars klubbträning i veckan (från tidig ålder), träningsläger runt om i Sverige (i värsta fall även utomlands), och tuffa ungdomstävlingar som avlöst varandra månad efter månad. Detta tränings/tävlingsprogram har då implementerats från 9 – 10 års ålder av både ledare/tränare i samspråk med barnens föräldrar. Det ska börjas i tid har varit hela deras idé och koncept. Dessa ledare/tränare och även föräldrar har absolut ingen aning om hur det känns, och vad det innebär att satsa på en idrott. Eftersom dessa barn börjat praktisera elitsatsning i tidig ålder, så orkar dem inte satsa vidare när det väl sen ska göra det på riktigt. Barnens glädje, lust och energi har fråntagits av okunskap och dåligt ledarskap.

Många av klubbarnas hemsidor och sociala kanaler fylls varje vecka med inlägg om ”extra” träning, ”extra” träningsläger, ja ”extra” allt. Allt ska vara ”extra” och ingen ställer någonsin frågan ”kommer barnen orka allt det här ”extra”?” Allt handlar om att visa upp att barnen inte varit på latsidan, utan det har varit läger på läger, och även en liten tävling (gärna då så långt bort som möjligt). När detta uppvisas, då är lyckan fullgjord.

Det är faktiskt inte konstigt (om du frågar mig) varför ungdomskategorin halveras när juniorkategorin ska gå till mötes. Barnen har ju börjat med sin satsning i alldeles för tidig ålder, och det är ledarna/föräldrarna som bär en stor skuld inför detta faktum. En satsning måste komma från individen själv. Barn måste få vara barn, och inte några elitidrottsmän. Glädjen, upplägget, och viljan måste komma från idrottaren själv, och inte från någon novis mamma, pappa eller ledare som själv aldrig tränat eller tävlat på någon högre nivå.

När barn övergår till ungdom, då ska det finnas så mycket kraft kvar, att ungdomarna på egen hand ska vilja göra en satsning mot den absoluta toppen. Den egna glädjen ska finnas där, och deras egna målsättningar ska vara nummer ett. Viljan måste komma inombords, och inte genom/från ledare eller förälder. Det är vägen mot de långsiktiga målen som är det mest intressanta (egentligen), och inte de korta delmålen som många av dagens ”brottarbarn” lever efter. Att vi som står vid sidan av får uppleva tålamod, vilja och en evinnerlig glädje för sin idrott när barnen nått ungdomsålder, det är ren och skär glädje. Att vi fortfarande ser en brinnande låga i ungdomarnas ögon, och inte en trötthet som har förstörts av för tidig press och hets från oaktsamma ledare och föräldrar.

Något av det farligaste som finns (tror jag), är att gå runt och vara ständigt rädd. Det kan vara allt från att vara rädd för djur, människor, situationer, andra kulturer, allt som är annorlunda. Listan kan göras hur lång som helst på saker och ting som vi har all anledning att vara rädda för, men är det en bra känsla att förhålla sig till, konstant? Visst kan man ibland tappa hoppet om mänskligheten när man läser om våld som florerar i alla dess former. Föräldrar som vanvårdar sina barn. Män som våldför och mördar sina flickvänner/fruar. Skjutningar som pågår i vårt avlånga land, där unga människor får sätta livet till för att de valt fel väg i sitt liv. Och inte minst den osäkra värld vi lever i, där krig och annat elände ständigt pågår. Visst kan man bli rädd när man läser om allt detta, men är det bra att vi blir/är rädda?   

Det tar på krafterna att vara rädd. Därför är det inget bra tillstånd att gå runt och befinna sig i, utan någonstans på vägen måste man släppa bördan av rädsla. Vi ska ha respekt för saker och ting, och givetvis vara försiktiga i våra omdömen, men respekt och rädsla är två vitt skilda tillstånd, som tyvärr många människor blandar ihop.

Vi läser och ser nyheter varje dag, men om vi ska ta in allt som skrivs och sägs, så vågar vi snart inte gå utanför dörren. Men vi kan ju inte ständigt vara hemma, och sitta och vänta på att taket ska ramla ner, utan vi måste någonstans bemöta det ”farliga”. Vi måste ut och konfrontera folk och situationer, och allt annat som ibland benämns som farligt. ”Det är farligt att leva, man kan dö”. Meningen är klockren, och den såg jag klottrad på väggen när jag arbetade nere i sjukhusets kulvertsystem som patienttransportör i mitten av 80-talet. Texten/meningen säger ganska mycket.  

Om vi gör en jämförelse i idrottsvärlden, så kan vi inte heller där gå runt och vara rädda för motståndare, tävlingar eller andra situationer som kan uppfattas som läskiga. Vi ska givetvis visa respekt för motståndare, men inte vara rädda för dem. Jag kommer ihåg när jag var liten ”brottargrabb”, och jag kunde faktiskt under mina första ”brottarår” vara lite rädd för vissa motståndare. Speciellt de som var lite tuffa i sitt sätt, och som även såg lite starka ut. Det var ju bara rent visuellt från min sida, men ganska snabbt insåg jag att dessa så kallade ”coola” killar inte var speciellt ”farliga”. Jag blev snabbt varm i kläderna, och jag förstod i tidig ålder att om man vill lyckas med denna sport och om man nu vill vinna matcher, då kan man inte gå runt och vara rädd för allt och alla, och speciellt inte för sina motståndare.

För oavsett sport/idrott som man satsar på, så gäller noll tolerans för rädsla oavsett om du är kampsportare, kanotist eller exempelvis en gymnast. En gymnast kan inte vara rädd för bygelhästen, och kanotisten kan inte vara rädd för vatten, men däremot så uppvisar dem respekt för sina respektive redskap och omgivning.

Rädsla är ingen bra egenskap om du vill lyckas med din idrott, men däremot är det väldigt bra att uppvisa respekt. Respektera situationer, människor, och inte minst dig själv och ditt kunnande. Förväxla inte rädsla med respekt utan håll isär dessa begrepp. När du väl inser skillnaden då kan det gå riktigt bra, oavsett om det handlar om idrott, eller något helt annat som du tar dig an.   

Meningen/ordspråket finns, och har alltid funnits. Den är ju sann, och så viktig. Den betyder (om man ser ur ett idrottsperspektiv) att du som ledare/tränare innehar ett gigantiskt ansvar när du lär ut, och förmedlar dina kunskaper till unga individer oavsett sport/grupp. Man kan se tidigt om budskapet nått fram, eller om det på något vis brustit på vägen. Ordspråket är en klockren mening som fler borde behöva följa inom olika områden. Föräldraskap, idrottsledare, lärare, you name it, alla människor som har med barn/ungdomar att göra, har ett gyllene tillfälle att påverka positivt och se till att barnen/ungdomarna sedan kan ”skörda” de som ni har ”sått” som vuxna förebilder.  

Att som vuxen tvinga barn till olika saker är inte alls svårt. Det är i stort sett bara att peka med hela handen. En vuxen människa är både större och starkare, mer livserfarenhet, och befinner sig på en annan plattform. Därför är det så fel när vuxna utnyttjar sin ”makt” på ett nedbrytande och ovärdigt sätt, genom tvång. Resultatet blir då att när dessa barn växer upp, utan några som helst positiva bilder från vuxenvärlden, att deras ”verktyg” är för få för att kunna forma ett stabilt liv. Vuxna människor har helt enkelt lurat dessa barn i unga år, med att vara allt annat än en positiv förebild, där allt från tråkningar, svordomar till obehagligt bemötande blivit en vardag för dessa unga personer. Hur ska barn sedan i vuxen ålder kunna ”skörda” när en uppväxt varit allt annat än trygg och kärleksfull?

Vi inom idrottsvärlden stöter ofta på den berömda ”pyramiden”. Barn som börjar med idrott i unga år, där pyramiden tidigt smalnar av till en tunnare och bräckligare spets. Varför kan vi inte hålla kvar våra yngre barn inom idrottens rörelse? Frågan kan diskuteras hur länge som helt, och det finns givetvis en massa olika faktorer. Men meningen ”det man sår, kan man sedan skörda” är ett bevis nog på att den stämmer inom den svenska idrottsrörelsen. Vikten av hur vi bemöter, och hur vi inspirerar och engagerar våra unga människor/utövare istället för att utforma någon form av tvångsverksamhet. Att vi istället ger dem kraft till att orka och vilja av egen maskin, och inte belastar dem med en massa ångest i form av egen besvikelse, hets och onödig börda.

Ordspråket kan göras om en liten aning till. ”Det du sår, ger du möjlighet till att någon annan sedan kan skörda”.