Månad: mars 2023

Den 29 mars skulle min tränare Leif Freij fyllt 80 år. Nu blev han tyvärr aldrig så gammal, eftersom han dog redan år 1998 vid 55-års ålder. Jag minns honom fortfarande helt klockrent. Både hans röst, och hans sätt att vara. Leif kunde nog uppfattas av många som väldigt svår, och framförallt då ute i brottarsverige. Han hade stark integritet, och han var väl medveten om sina brottningskunskaper. Hans kunskaper innefattade inte enbart teknik, utan han kunde väldigt mycket om många andra svenska världsbrottare under sin era. Jag själv tyckte också att han var väldigt intressant att lyssna på.

Jag gillade Leif, även om han av många kunde uppfattas som lite märklig. Jag hade en väldig respekt för honom, vilket inte får förväxlas med någon typ av rädsla. Han visste vad han talade om när det gällde brottning, och han själv hade en meriterad brottarbakgrund, vilket räckte för mig. Jag kände också att han tidigt trodde på mig som ung brottare, fastän han bokstavligt aldrig sa det till mig. Det känns länge sen nu när man väl tänker på honom, och det är nästintill som att man får upp svart/vita foto/bilder av honom när han dyker upp i ens tankar.

Jag minns fortfarande hans träningar som väldigt enformiga och ensidiga. Men aldrig att han var likgiltig under något av sina träningspass, utan han var alltid där. Fick aldrig känslan av att han var mätt och uttråkad, utan han var engagerad till hundra procent i varje moment. Som idrottsman kan man känna av om tränaren inte vill vara där, men den känslan fick jag som sagt aldrig. Samtidigt gillade jag hans enformiga, och upprepande träningar, för jag upplevde efter varje pass att jag bara blev bättre och bättre. Hans monotona röst som ekade i brottarhallen, en röst som fick en att verkligen vilja göra sitt bästa. När hans röst någon gång fick till sig en annan klang, då var man på tårna, och då kände man på direkten om han tyckte det var bra, eller mindre bra.

Hur har då Leif påverkat min egen ledare/tränarkarriär?

Såklart så har Leifs träningar präglat en. Men jag har ändå skapat en egen stil som är min egen när det gäller min träning. Jag har inte kopierat honom rakt av, vilket jag inte tycker att man ska göra med någonting, utan jag har tagit hans bästa delar. Sen om jag har lyckats, det får givetvis andra bedöma. Jag själv kan nog också uppfattas som en person med väldigt stark integritet, precis såsom Leif uppfattades. Även hans syn på hur brottning ska presenteras och utföras, där har vi också en samsyn som är till hundra procent. Själva tränings/utlärningsdelen, där är vi kanske inte lika samstämmiga. Inte för att jag på något sätt har en revolutionerande annorlunda träningsutlärning, men just där är vi inte lika. Men som jag skrev tidigare, man ska inte kopiera någon rakt av, utan man ska hitta sin egen stil. Även när det gäller den mentala delen så har vi där också olika tänk. Mentalträning har alltid funnits, så även under Leifs brottningsepok. Men skillnaden då var att man inte talade om den på samma sätt som man gör idag. På den tiden var det nästintill tabubelagt att tala om vad/hur man kände. Mottot då var allt som oftast ”knyt näven, borra ner huvudet, och kör vidare”. Det låter enkelt och bekvämt, men idag kan man formulera sig på annat sätt för att hjälpa adepterna till att försöka ”tänka rätt”. Att vara stark i knoppen, är minst lika viktig som kroppen, vilket kan till och med betyda mer än det fysiska.

Jag är tacksam för att Leif blev min brottningsmentor när jag en gång under 80-talets början fick honom som tränare. Jag var 12-år gammal när jag blev uppflyttad till hans träningsgrupp på Sallerupsvägen i Malmö. Jag vill med denna text hedra min tränare och vän, EM och VM-tvåan Leif Freij när han den 29 mars skulle fyllt 80 år. Brottaren Leif som av många kunde uppfattas lite märklig (som jag skrev i början av denna text). Men vem är egentligen inte lite märklig? Man själv går väl under samma epitet. För är det inte så, att om man vill nå den absoluta världstoppen oavsett sport, då måste man nog anses vara lite märklig.

Leif Freij vann fyra svenska mästerskap som junior, och även lika många som senior. Redan som 17-åring deltog han i Rom-olympiaden 1960. Han vann två internationella mästerskapsmedaljer när han tog silver både i europamästerskapen i Essen, och därefter i världsmästerskapen i Toledo år 1966. Han var en naturbegåvning på mattan, vilket inte var så konstigt i sig. För hans far Lorentz var också han en framgångsrik brottare med SM-guld, och en bronsmedalj från EM 1947. Leifs farbror var den meste meriterade, nämligen Gustav Freij. Samtliga valörer (guld, silver och brons) i både OS och VM från 40-talets slut, fram till 60-talets begynnelse.

BILD: När jag kom hem från VM i Varna år 1991.

Varje år arrangeras två internationella brottningsmästerskap, EM och VM. Så har det varit under många år, förutom under krigsåren 1940 – 1946, då inga europamästerskap arrangerades av förklarliga skäl. Så även mellan åren 1950 – 65. VM arrangerades inte heller mellan åren 1923 – 1949. Men från 1966 har det som sagt varit ett EM och ett VM varje år. Fast när det är ett olympiskt år, då uteblir världsmästerskapen.  

Vi svenskar är vana vid att längskidåkare eller skidskyttar vinner guld på löpande band under ett och samma VM. Det är medaljer till höger och vänster, guld, silver och brons. Vi är inte lika bortskämda med mästarguld när det gäller brottning. Brottning som är en av de äldsta sporter som finns, och där det bevisligen är väldigt svårt att slå sig fram och vinna internationella medaljer (EM, VM eller OS), och då framförallt att bli en mästare.

Sverige har på herrsidan inte vunnit ett mästerskap sedan 2004, då Martin Lidberg blev europamästare i Haparanda. Något som också varit väldigt ovanligt det senaste sextio åren för svensk brottnings del, är att vinna två mästerskaps guld under ett och samma år, och då från två olika brottare. Sedan sextio år tillbaka i tiden så har detta hänt fyra gånger.

1976 blev både Lars-Erik Skiöld och Frank Andersson europamästare i Leningrad (numera Sankt Petersburg). Skiöld vann i den tuffa lättviktsklassen (68kg), och Frank i den berömda mellanvikten (90kg).

Nästa dubblett skulle ske sjutton år senare, och då var jag själv involverad i detta historiska ögonblick. Det är exakt trettio år sedan när jag vann EM på vårkanten i Istanbul, och sedan i septembermånad blev Micke Ljungberg VM-mästare i Stockholm.

Sedan kom det berömda OS-året 2000 när först Martin Lidberg blev europamästare för första gången i Moskva, och därefter det berömda OS-guldet när Micke Ljungberg besegrade Ukrainaren Saldadze i den rafflande, och nästintill svårbegriplige OS-finalen.

Den senaste svenska dubbletten ägde rum för tjugoett år sedan när både Ara Abrahamian och Jimmy Samuelsson blev VM-mästare i Moskva. Jimmy i 66kg, och Ara i 84kg.   

Fyra gånger (sedan början av 60-talet) har det alltså hänt, där två olika svenskar vunnit ett mästerskapsguld under ett och samma år.

När jag och Micke Ljungberg vann våra guld i början av 90-talet blev vi båda inbjudna till Limhamns sporthall, där vi hade uppvisningsbrottning för skolans elever. Hallen var fullsatt till bristningsgräns, och jag och Micke visade upp vår bästa sida, där kast och grepp avlöste varandra. Eleverna uppskatta givetvis vår närvaro, och vi hyllades som stora hjältar genom att vi b.la. fick skriva autografer så att vi båda slutligen fick kramp i fingrarna. Det var en speciell dag, och jag minns den mycket väl.

1993 var som sagt ett historiskt år för svensk brottning, och jag och Micke fick vara en del i detta framgångsrika brottarår.        

Min senaste text handlade om mitt första och enda JSM-guld som jag vann år 1988 i Ystad. Detta guld var även Limhamns BKs första JSM-guld, vilket också blev det andra eftersom min klubbkamrat Per-Olle Lindahl också blev mästare samma år, fast två viktklasser över. Sedan dess har det varit stiltje med JSM-guld i föreningen. Visserligen vann Johan Otterström ett JSM-guld år 2010 i den fria stilen, men den grek/romerska stilen har alltid legat lite extra varmt om hjärtat för svensk brottning, vilket inte är så konstigt. Den grek/romerska stilen har sedan seklets början varit störst inom svensk brottning, och är så fortfarande.

Fast nu äntligen så är trettiofem års väntan över. Jag och Per-Olle är inte längre klubbens senaste ”grek-mästare”, utan stafettpinnen har nu lämnats över. Jag är så oerhört tacksam och glad över att jag personligen fick vara med om att bryta den väntan, och samtidigt få vara delaktig i att Hugo Baff nu äntligen fick vinna sitt första JSM-guld, och klubbens fjärde. Hugo är ”den” brottaren som visste att han skulle vinna (läs blogginlägget tidigare). Under ett års tid har han förberett sig minutiöst för att bli svensk juniormästare. Detta var hans mästerskap. Brottningsmatcher har spelats upp i hans huvud ett flertal gånger under årets väntan, och i stort sett varje gång så har han blivit svensk mästare i sina tankar. Några få gånger har han med all säkerhet tvekat, men då har han fått bearbeta sina negativa tankar med att göra om, och sedan göra rätt. Att träna psyket är en viktig del i en idrottsprocess. Att skapa sig ett mönster, en livsstil som gör att man orkar hela vägen. Det är inte bara en tävling man ska orka, utan det är tävlingar under flera års tid.

Varför orkar vissa hela vägen, medan andra orkar bara till en viss del?

Finns där något svar egentligen? Det finns många anledningar varför svensk brottning tappar sina ungdomsstjärnor. En anledning är att pressen blir för tuff i alldeles för ung ålder. Uppförsbacken blir för brant, och man orkar inte hela vägen upp. Dagar, månader och år smälter samman till en enda stor deg, och glädjen tappas bort i sin strävan. De unga brottarna ser ingen direkt anledning till att satsa fullt ut, utan ungdomarna hittar enklare och säkrare framtidsplaner än att satsa på en oerhört krävande sport. Ungdomarna ser inte det långsiktiga målen, utan allt ska ske på direkten. Ordet delmål är inget man vill förhålla sig till, utan huvudmålet ska mötas på direkten.

Hugo vet vad han vill, och han visste att han en marsdag 2023 skulle bli svensk juniormästare. Och just den tanken räcker mer än väl. Nu väntar nästa delmål, och han är beredd att satsa vidare. Hugo vet vad som krävs, och han söker aldrig några enkla lösningar.

Det är nu ganska exakt trettiofem år sedan. Året är 1988 och jag är nyss fyllda nitton år (dec 87). Jag ska snart delta i mitt sista junior-SM. Ett helt år innan hade jag förberett mig in i minsta detalj (som Sickan i Jönssonligan brukar säga). Min hjärna hade under lång tid varit programmerad för detta JSM. Ingenting skulle gå fel, utan jag var så förberedd som man bara kunde bli. Det skulle inte kännas som en press eller ett ok, utan mitt mål var hela tiden att känna glädje, men givetvis med ett litet uns av ångest. Alla som tävlar vet vad jag menar. Tävling är ångestfyllt. De som säger något annat ljuger. Det hör liksom till, att ångest ska finnas med som en liten djävul på ens axel. Den finns där som en måttstock och ett signum, och som påminner en om: ”att nu måste du vara på tårna”. Det ska givetvis vara en sund ångest (låter lite märkligt, men så är det).

Det viktigaste är att man inte går in i en turnering och tänker ”jag måste vinna”. Om ordet ”måste” tar över, då blir det oftast ett rejält magplask. Känslan ska istället vara ett lugn, och en behärskning. Ångesten och glädjen ska flätas samman, och slutligen så får du den rätta känslan som du eftersöker.

Denna februaridag för trettiofem år sedan var jag hundra procent förberedd. Jag visste vad jag kunde, och allt jag gjorde var rätt (tyckte jag själv). Ingen fick komma inom min sfär och påverka mig negativt, utan allt jag gjorde var klockrena beslut. Det fanns vissa tävlingar under min karriär som jag visste jag skulle vinna. EM i Istanbul var en, och så även mitt sista junior-SM i Ystad. Jag visste att detta SM var mitt. Min tanke var inte ”jag måste”, utan mer ”nu jäklar”. Resan ner till Ystad minns jag mycket väl. Tävlingen var fredag, lördag och söndag. Min tränare Leif Freij kom och hämta mig i sin ljusblåa Daihatsu. Med ett lugn körde vi ner de 6 milen till Österportshallen i Ystad. Vi sa nog inte så mycket till varandra, utan vi båda var väldigt spända och förväntansfulla. Leif kände väl också på sig att detta kunde bli något riktigt bra, men vi vågade inte ta ut något i förväg. Vi satt tysta i bilen medan Leif tände cigarett efter cigarett i sin lilla bil. Märkligt scenario egentligen nu när man tänker efter, att rökare till och med rökte i sina bilar, och att det var accepterat. Men så var det på den tiden, och inget som man tyckte var konstigt då.

Jag hade som sagt förberett mig mentalt under ett års tid innan, och nu stod jag där. Nu skulle mina mentala förberedelser börja leverera. Men återigen, jag visste jag skulle vinna, men kanske inte riktigt hur. Ett par veckor tidigare hade jag förlorat DM finalen för juniorer mot Sösdala-grabben Joakim Andersson. Men på något sätt så störde inte den förlustmatchen mig så väldans mycket, utan den var nästintill bortglömd i mina tankar (vilket inte alltid var en självklarhet) under pågående JSM. Jag var verkligen här och nu vid detta SM. Första delen vann jag på studs, den med att jag fick en bra lottning. Finalisten från DM, min antagonist Joakim kom i andra poolen. Efter fyra matcher och fyra vinster så var jag äntligen i en SM-final.

Det blev finalmatch mot just Joakim. Matchen var också min från början till slut (fastän den var sifferjämn). Efter sex minuters brottning kunde jag sträcka armarna i luften som ett bevis på att jag var Sveriges bästa junior i viktklass 82 kilo. Min mentala styrka hade övervunnit och besegrat en ångest som denna gång inte fick något utrymme att utveckla sig, utan jag höll den i schack. Istället för en börda, blev ångesten till en kraft, en kraft som såg till att jag kunde vinna precis såsom jag tänkt och trott.

Om någon vecka är det snart dags för ett svenskt juniormästerskap igen. En ny generation brottare ska nu övervinna sin ångest och sin press. Vissa klarar det galant, medan andra blir besegrade av den lille djävulen på sin axel, ångesten. Den mentala styrkan är ett måste om man nu vill nå den yppersta toppen. Att tro på sig själv, utan att känna ett ”måste”. Ordet ”måste” är inget bra ord att luta sig emot. Den äter upp en sakta men säkert, och den gör att man slutligen känner sig osäker och kraftlös.

Men jag vet att där kommer finnas brottare som själva vet att de kommer vinna detta JSM i Arboga. Deras brottning känns trygg och säker, och ingen kan gå in och rucka deras oerhörda vilja av att känna sig bäst. Det är en konst att känna så, och något som vederbörande har tränat på länge. Träna på att tro på sig själv. Träna fysiskt är en sak, och mentalt något helt annat. När dessa två komponenter förenas, då är man på god väg att bli en stor framtida mästare.

Visst är idrott väldigt komplext, men också väldigt intressant, eller hur?

Bild: När jag halvåret senare vinner brons på junior-EM i polska Walbrzych.