Månad: februari 2023

Under min aktiva period så var det många sportjournalister som följde mig på mattan. Under min ”brottartid” var det främst tidningarna Arbetet, Sydsvenskan, Kvällsposten och då Skånska dagbladet som följde en från ganska tidig ålder. Skånskan var den tidning som alltid skrev mest om brottning. Seriematcher kunde få helsidor, och när jag själv var som mest i ropet, då var det alltid Skånskan som uppvisade de största reportagen. För det mesta var artiklarna signerade – Gunnar Bengtsson, Skånskans sportchef.

Gunnar var nog den sportjournalist som jag hade mest förtroende för under min aktiva karriär. När jag oftast upplevdes som svår och tvär bland journalistskaran, så hade Gunnar alltid en förmåga att kunna bemöta en på ett väldigt fint sätt. Han var aldrig dömande, utan han hade stor förståelse över hur jag var som idrottsman. Gunnar hade ju följt mig sedan jag var en liten ”pågabrottare”, fram till mina internationella meriter, så han visste hur jag var, och vad jag kunde. Han var den journalist som verkligen kunde brottning på sina fem fingrar, och han visste hur svår sporten var. När resultaten inte alltid blev som man själv ville, och när man framförallt inte kunde ta förlusterna såsom man borde ha gjort, då gjorde han inte så stor sak av det. Han skrev till exempel en gång: ”Jörgen hade aldrig nått dit han kommit om han inte varit en särling. Han har sedan han varit en liten knatte satsat allt vad han förmått på brottningen”.  

Gunnar var alltid vänlig i sitt sätt att ställa frågor, och han var inte bara ute efter själva resultatet, utan hans mål var att förmedla en känsla av förståelse till läsaren, om hur vi brottare tänkte och fungerade. Man såg på honom att han var intresserad av sporten på riktigt. Därför var det alltid så lätt att besvara Gunnars frågor, för han visste vad man menade fastän svaren inte alltid var klockrent formulerade.

Tyvärr så finns inte dessa journalister idag, i alla fall inte när det gäller inom brottningen. Kunskapen och förståelsen för vår idrott har försvunnit med åren. Artiklar/reportage blir allt färre och dagens brottare får inte uppleva den relation som man själv hade med dåtidens journalistkår. Det är annorlunda, och idag är det mer sociala medier som rapporterar om vår sport, vilket både är på gott och ont. Idag blir det endast en snäv krets som blir uppdaterade och inte som tidigare, dvs gemene man. Såklart så är ”tidningstiden” förbi, och vi som är i sporten idag kan bara göra allt vi kan för att fortsätta förmedla och skriva om en sport som verkligen förtjänar det bästa.

Idag finns ingen ny Gunnar Bengtsson som innehar hans kunskap och förståelse för sporten, utan idag lever vi i en annan tid, och den tiden måste vi förhålla oss till och utveckla på ett nytt sätt. Men oavsett, så är jag glad och tacksam över att jag själv fick uppleva den brottningsepok då tidnings-journalisterna skrev spaltmeter om vår sport.

Gunnar Bengtsson var själv en duktig brottare i Hörby BK, och det sägs att han var ytterst nära att bli uttagen till olympiaden i London 1948. Gunnar Bengtsson dog år 2017 och han blev 89 år gammal.

Jag själv kan tycka att det är ganska kul att laga mat. Visserligen så följer jag recept slaviskt, men jag tycker att det är bekvämt, och slutresultatet blir allt som oftast riktigt bra. Det finns hur många recept som helst som man kan kopiera och ta efter, och det har aldrig varit min grej att laga mat på fri hand, dvs att skapa mina egna rätter. Mitt intresse är inte så stort för matlagning att jag vill konstruera eller forma mina egna rätter. Jag hade som sagt aldrig kunnat delta i ett program som mästerkocken, eller andra matlagningsprogram, och där börja diskutera kryddor och smaksättningar eller andra tillbehör. Nä, för mig stannar intresset vid att laga ”andras” mat, dvs efter recept som andra människor tillverkat och format efter deras huvud, och idéer. Att arbeta med mat på heltid är absolut ingen dröm, eller något som jag hade kunnat känna någon större lust att utforska, utan jag tycker det är kul att laga ”receptmat” till min familj, och vår vänkrets.  

Att satsa på en idrott är ganska snarlik en kocks längtan efter att få tillverka god mat. För en riktigt kock följer inga recept, utan han/hon mixtrar själv efter eget huvud. Hen formar och tillverkar, och ser till att olika smaksättningar och kryddor gifter sig med varandra, och där finns inga decilitermått, eller andra mätinstrument när det tillverkar sina förnämliga rätter. Allt sker efter känsla och följsamhet. Likaså är det för den satsande idrottaren. Idrotten är inte mekanisk där man bara kan säga ”träna varje dag så blir du bra”, utan det mesta måste göras med känsla. Det handlar inte heller om tid och antal dagar, utan det handlar mestadels om träningspassets kvalité.

En brottare kan inte bara förlita sig på att en tränare ska tillhandahålla samtliga träningspass, och där idrottaren bara blir till en följare. En idrottare måste tänka själv, och kunna skapa sina egna träningspass. Det är just i dessa moment som idrottaren utvecklar sig själv när de utövar sin idrott utan något ”decilitermått”. En satsande idrottare/kock måste hitta sin egna känsla. Du kan inte alltid förlita dig på andras kunskaper, utan du måste skapa ditt eget värde. En idrottare som tävlar på enkel nivå, utan några större intentioner på att bli så bra som man bara kan, då kan man följa en tränare till hundra procent. Du behöver inte tänka själv, utan du bara följer och gör som han/hon säger (tränaren). Men om du vill bli en mästare, då kan du inte följa något färdigskrivet ”recept”, utan du måste skapa dina egna ”rätter” med hjälp av dina ”kryddblandningar”. Att skapa sina egna träningspass där du själv försöker hitta din känsla för att lyckas. Hur det skapandet ska gå till, de måste du själv uppfinna. Det gäller att blanda intervallträning, backträning, styrketräning, alternativ träning som cykling och simning, ja listan kan göras hur lång som helst på olika verktyg. Men det viktigaste av allt är att du själv vill göra det, och ingen annan. Du måste ha din egen vilja, och inte din mammas eller pappas, eller för den delen din tränares. Du ska bli inspirerad av andra, men aldrig bli en Copycat eller följare.

Så du satsande idrottare. Antingen blir du en idrottare som följer andras recept, eller så skapar du dina egna. Oavsett vad du väljer för alternativ, så kommer resultatet alltid bli därefter.   

Jag fick till mig ett samtal som hade skett mellan två personer härförleden, där en av personerna i sällskapet hade utryckt sig på följande vis ”Om jag någon gång i framtiden skaffar barn, då skulle jag och min partner planera barnets ankomst oerhört väl, och se till att barnet föds inom spannet: januari, februari eller mars! Varför då, svarade person två. Jo, för att barn som är födda tidigt på året är mycket smartare än exempelvis decemberbarn”. Jag tänkte på direkten när jag fick höra denna märkliga mening, att personen ifråga då tycker att jag både är osmart, och nästintill dum i huvudet!

Jag är alltså född i decembermånad, närmre bestämt den 18: e. Som barn/ungdom reflekterade jag inte direkt över min ”sena” födelsemånad. Eftersom jag aldrig var intresserad av vare sig moppe eller bil, så infann sig ingen direkt irritationen med att jag fick invänta med dessa aktiviteter pga. min sena ankomst. Jag kände heller aldrig någon frustration, eller någon längtan av att kunna handla på Systembolaget, eftersom min första öl inte intogs förrän långt efter godkänd inköpsålder. Nä, decembermånad för mig som barn, det var just att det var ”min” månad. Jag älskade december, och jag tyckte om att fylla år en vecka innan jul. Visst, jag fick alltid mina födelsepresenter i julklappspapper, och allt som oftast kom även meningen ”tänk på att det kommer mer, det är ju en vecka till julafton”, men det gjorde mig absolut ingenting, utan tvärtom. För detta var en tid då barn inte alltid fick vad som stod på deras önskelista, utan vi var en generation som var tacksamma för det mest, så länge bara något var inslagit som ett paket.     

Visst, jag kan på ett vis förstå personen som sa detta märkliga uttalande om januari v.s. decemberbarn, för visst har vi decemberbarn en något längre startsträcka i livet. Vi är ju alltid ett år efter våra ”jämnåriga” kamrater, vilket märks många gånger i tex skola, eller inom idrotten. Jag själv kan inte skryta med några högskolepoäng, men räknas smarthet bara efter skolår och vilka akademiska meriter man innehar? Där fanns faktiskt en grej som jag var irriterad över med att fylla år sent på året, och det var när jag i mina yngre år alltid tappa ett år när man skulle tävla i exempelvis ungdoms, eller junior-SM. Det var nog det enda som kunde störa mig. Jag själv tillhörde aldrig något ungdomslandslag i min sport, vilket i sig inte är unikt för oss som är födda sent på året. För om man tittar noggrant på olika pojk/flick//u-landslag, så är majoriteten av dessa utvalda barn/ungdomar födda tidigt på året, vilket i för sig inte är konstigt. Däremot så är min tes om att vi som är födda sent på året, att vi har ett oerhört stort tålamod med att invänta vår tid. Detta är givetvis bara min hypotes, men någonstans så tror jag faktiskt att den stämmer.

Jag själv vann ett junior-SM som sista års deltagare, och samma år fick jag även ta på mig landslagsoverallen för första gången när jag blev uttagen till junior-EM i Polen. Jag överraska på studs i detta mästerskap, och knep en bronspeng. Jag var till och med den enda av de svenska deltagarna som vann en medalj, vilket var ganska bra för en decembergrabb (om jag får säga det själv). Efter denna framgång så var mitt födelsedatum inte lika intressant längre, utan nu var jag på samma nivå som alla andra. För när man väl kommit över tjugo-sträcket, då blir inte månaden december lika intressant för omgivningen att kommentera längre. Månadens karaktär blir allt mindre mystisk, och vi decemberbarn kan slutligen klappa oss själva på axeln och säga ”Vi kan också, och vi är faktiskt inte ”dumma i huvudet”.

Ännu ett brottnings-SM är över, men det kommer givetvis fler, vilket man inte alltid trodde att det gjorde när man själv var aktiv. Jag minns själv som aktiv SM-mästerskapen 1989 och 1990. Jag var 20 – 21 år, och jag ville bara vinna en SM-medalj. Mitt liv handlade enbart om brottning, så medaljens värde var givetvis ovärderlig i mina tankar. Båda gångerna gick det åt skogen (enligt min egen utsago). Visserligen blev jag femma – sexa 1990 i Örebro, men det räckte inte för att jag skulle vara nöjd. För vad är en icke pallplats när man satsar fullt ut på sin idrott? Där och då visste jag inte hur jag skulle resa mig och hitta nya krafter, men det gjorde jag såklart för jag var så inne i brottningsbranschen. På måndagen var man på träning igen, och nya mål hade åter skapats. För när man vill något tillräckligt mycket, ja då kommer man också nå sitt/sina mål. Man måste bara uthärda och invänta sin tid, och aldrig ge upp sina tankar.

Efter ännu ett besök på ett senior-SM (som ledare) så vet jag nu på ålderns höst vem det är som vinner, och vem som kommer segra och bli mästare. Det handlar inte enbart om teknik och kunnande, utan det handlar mycket om att uppvisa ett genuint och ärligt självförtroende. Vilken flummig mening, och vad menar jag egentligen? För att bli en segrare så måste du tro på dig själv genom hela tävlingen/mästerskapet. Brottaren får inte tveka en sekund på sitt eget kunnande, utan man måste tro på sig själv fullt ut. Jag kan se med mina tränade ögon vem som har det genuina självförtroendet. Det handlar inte om att uppvisa ett kaxigt ”låtsas-självförtroende”, utan ögonen ska signalera ”det är jag, och ingen kan nå mig”. Att tro på sig själv, och inte bli osäker inför andra. Det är en konst att kunna klä sig i denna roll, men det går, och det är ett måste för att ta sig hela vägen fram. Oftast kommer denna känsla med ålder och rutin, och det finns ingen bestämd ålder när detta sker. Alla når ju inte denna obeskrivliga känsla, utan bara dem som vill det tillräckligt mycket.

Blicken, känslan, säkerheten ska sedan efter detta SM spinna vidare till EM och VM, vilket är en nivå till. Nu ska ditt självförtroende ”levla” upp ytterligare några pinnhål, och den är betydligt svårare. Men det går, och vissa har förmågan att klara det. Nu ska du se dig själv på en ännu högre nivå, och det är som EM eller VM-medaljör, eller rentav som mästare. Din blick, ditt självförtroende ska nu tävla mot tidigare EM, VM-medaljörer, och du måste se dig själv som segrare i dessa matcher. Här kan du inte tveka en sekund, för då blir du ”uppäten” alla dar i veckan. Varenda tveksamhet kommer uppdagas av din motståndare, och den tveksamheten blir till en urkraft för den redan etablerade motståndaren. Du måste som sagt tro på dig själv än mer.

Sverige har förtillfälligt tappat sin storhet internationellt, och vi har svårare och svårare att etablera oss när det gäller EM, VM eller OS (herrar). Jag ser många av våra svenska brottare som nu vunnit sitt tredje, ja till och med sitt fjärde SM-guld, men deras blick, deras självförtroende sträcker sig inte längre mer än till ett SM-guld. De har inte den internationella blicken, utan ”nöjdheten” stannar vid ett SM. Men jag vet att det finns dem som vill (tillräckligt mycket), och jag vet att man kan träna sig till denna säkerhet. Men då måste man göra det på ett ärligt och genuint sätt, och inte tro att det räcker med att implementera en vaggande gångstil, och en kaxig attityd.

Frank Andersson var en brottare som trodde på sig själv i alla lägen. Visserligen kunde även han ta stryk. Men oavsett förluster, så reste han sig alltid och kom tillbaka. Hela hans väsen utstråla kompetens, kunnande och en enorm säkerhet. Han fick både ryssar och polacker att darra i knävecken när han gled in på brottarmattan. Där fanns inte en uns tvekan i hans agerande, utan han visste att han var bäst. Ingen kunde rubba hans sätt att vara, och ingen kunde göra honom mentalt tveksam. Det är en konst att kunna inneha en sådan mental styrka, men återigen, det går, men då måste du vilja det fullt ut.