Månad: januari 2023

Nästa helg är det så dags för ett nytt svenskt seniormästerskap i brottning. För min egen del har det blivit några stycken genom åren, både som aktiv och sedermera som tränare. Under min aktiva karriär deltog jag tretton gånger. Slutfacit blev fyra guld, tre silver och ett brons, dvs åtta medaljer. Första gången jag deltog var 1988, samma år som jag skulle fylla tjugo år. Sedan rullade det på varje år fram till och med år 2001, förutom år 1993 då jag var skadad.

Slutsummeringen fyra guld ska egentligen vara fem guld. År 1993, samma år som jag blev europamästare, så kunde jag inte medverka i de årets SM. Jag fick min armbåge urled i februarimånad (en månad tidigare i den stora Mälarcupen i Västerås), och efter den skadan fick jag ”rehaba” fram till EM:ets start i majmånad, vilket då innebar att SM i Göteborg fick stås över. Han som blev mästare de året mötte jag vid ett par tillfällen under min karriär, och vid dessa två tillfällen vann jag med teknisk överlägsenhet. Så fem SM-tecken skulle min egentliga SM-CV ha uppvisat, om det nu inte hade funnits ett OM i livet. Men som jag skrev i förra blogg-inlägget, att idrottsvägen inte alltid är en rak linje, utan man stöter på patrull ibland. Det gäller bara att komma tillbaka, vilket jag gjorde med besked.    

Mitt första SM-deltagande avgjordes uppe i Haparanda. Jag hade precis fyllt 19 år och jag var nybliven svensk juniormästare. Jag vägde in i 82 kilos klassen, och jag var väl inte direkt någon medalj-kandidat bland övriga siare, men med lite tur och skicklighet så hade jag kunnat gå fram till en bronsmatch. Vinnaren i klassen blev Magnus Fredriksson (som jag besegrade ett par år senare), och han hade jag inte rått på vid detta SM, då jag var alldeles för ung och grön. Men övriga deltagare hade jag kunnat besegra, om jag hade fått lite flyt i brottningen och givetvis med lottningen.

Men jag älskade att vara där. Jag minns finalmatcherna när vi satt på läktaren. Jag kände där och då att min egen framtida SM-medalj var nära. Jag kunde se den någonstans i mitt huvud, och drömmen blev bara starkare och starkare. Jag längtade så fruktansvärt mycket. Jag såg inspirerande finalmatcher. Framförallt matchen där Roger Tallroth besegrade Torbjörn Kornbakk i en rafflande final, och där ”Tallis” rutin var övermäktig. Min tränare Leif Freij hade frågat Tallroth strax innan finalen hur/vad han skulle göra för att vinna över Kornbakk. Torbjörn som verkligen var i ropet just då, och som var nästa man att ta över tronen efter Tallroth i den tuffa welterviktsklassen.  Och utgången av matchen blev precis såsom ”Tallis” hade förklarat för Leif. Leif var lyrisk efter matchen, för han gillade brottare som tänkte, och som var finurliga. Jag minns även den spännande drabbningen mellan Torbjörns storebror, Marthin, när han mötte ungdom och juniorstjärnan Lars Lagerborg i 68-kilos finalen. Det blev en knapp vinst för Marthin, men jag minns att det var en stenhård kamp.

Mitt första SM var en stor inspirationsfest för mig, och när jag lämnade Haparanda för fortsatt träning och satsande, så visste jag där och då att jag också skulle bli svensk mästare en vacker dag. Jag kunde inte säga exakt när, men jag visste att jag ville dit, och inget/ingen skulle få stoppa mig. Det skulle dröja tre år, men det var det värt att vänta på. År 1991 fick jag då äntligen min första SM-medalj som senior, och det var inte bara en medalj, utan ett guld. Guldet var en sådan oerhörd glädje, lättnad, eufori, det går liksom inte att förklara med ord de känslor som drabbar en när domaren blåser av matchen och deklarerar att man blivit svensk mästare.

Jag fick som sagt äran att vinna fyra gånger (1991, 92, 94 95). Jag var i stort sett ganska överlägsen vid samtliga fyra tillfällen. Jag var aldrig illa ute i någon match i dessa fyra mästerskap, utan jag vann ganska enkelt. Det är inget skryt, utan bara ren fakta. Mina övriga SM-medaljer (tre silver och ett brons), dessa vann jag när jag hade lagt min landslagskarriär på hyllan. Jag tävlade då utan någon press om att bli uttagen till landslaget, utan jag brottades bara för att det var kul. Mina medaljer 1997 (silver), 98 (brons) och 99 (silver) då mötte jag Michael Ljungberg. Ljungberg var som mest i ropet under denna tidpunkt, men jag vet att han trots min icke vilja av att brottas i landslaget, att han inte tyckte det var kul att möta mig. Inte för att jag på något sätt kunde besegra honom vid dessa tiillfällen, men jag gav honom en match, och skapade lite nervositet för honom. Varför jag vet detta, och varför jag är så säker, är för att efter SM-finalen år 1999 i Malmö, så sa han efter matchen ”när ska du sluta brottas Jörgen på riktigt, för jag blir så jäkla nervös varje gång jag ska möta dig”. En ärlig och fin fråga, och en fråga man bara kan ställa och säga när man nått en viss position i sitt idrottsliv, vilket vi båda hade gjort där och då. Vi hade på något vis hjälpt varandra genom alla år att nå den absoluta toppen i form av otalig sparringträning på landslagsläger, och med en sund konkurrens mellan oss som hade pågått under 15 års tid. Nu vid denna tidpunkt, en vårdag för snart tjugofem år sedan, så kunde vi båda med glimten i ögat bjuda lite på oss själva. Vi visste vad vi kunde, och ingen kunde ta ifrån det som vi hade åstadkommit under våra respektive karriärer. Min landslagskarriär var över, men han hade ett mästerskap kvar innan han också skulle säga stopp till sin. Han skulle bara först vinna ett mästerskapsguld till, vilket han gjorde i Sydney året efter.

Min nästa och sista kombattant i en SM-final var mot den fem år yngre Martin Lidberg. Vid SM i Kiruna, samma år som jag skulle fylla 32 år, mötte jag Lidberg i finalen. Jag hade på vägen dit gått riktigt bra, där jag b.la. kastade den norske stjärnan Fritz Annes på ett enarmskryss i semifinalen. Finalen blev någorlunda jämn, men jag fick ge mig, och siffrorna slutade med knappa 2 – 0 till Lidbergs fördel.  

Året efter 2001 blev mitt sista SM som aktiv. Mästerskapet gick i Lidköping, och jag var vid denna tidpunkt två-barns pappa, och mitt liv handlade inte enbart om brottning längre. Jag kände redan på vägen upp (åkte med legendaren Lars-Erik Skiöld) att detta var det riktiga slutet av min aktiva karriär. Det roliga hade förvunnit, och min medaljlängtan hade avstannat. Redan i första matchen mötte jag Lidberg igen. Redan efter någon minut kände jag att detta inte var något för mig. Minns inte om jag avbröt matchen, eller om det blev poäng, men förlust blev det. Efter den matchen bröt jag turneringen, och mina SM-resor som aktiv hade nu nått en slutpunkt.  Jag var nöjd och tacksam över att jag hade fått uppleva så många SM under min aktiva brottartid. SM-starten i Haparanda avslutades tretton år senare i brottarorten Lidköping.

FOTO/BILDBYRÅN: Min första SM-seger år 1991 i Hässleholm.

Jag brukar ofta säga att en idrottskarriär inte är en rak linje. Den är som livet i stort, dvs den svänger ibland, och den tar oss med i olika riktningar, och olika vägar. Ibland väljer man en riktigt bra väg, men ibland blir det rent av fel, och vägen blir lång, krånglig och även ibland når vi en återvändsgränd som ibland kan vara svår att ta sig ur. Men det är så livet ser ut, och så även en idrottskarriär. Det finns ingen lätt väg, eller en väg som innehar några quick fix, utan vägarna vi väljer, oavsett rätt val eller fel val, så kommer vi alltid lära oss något utav våra vägval.

Den enda talangen som finns (tycker jag), det är talangen att aldrig ge upp. Den talangen är inte alltid lika självklar och säker, och den kan givetvis bero på flera olika saker. Man kan som barn/ungdom omge sig med människor som hela tiden vill ha saker och ting levererat på deras vis, och då som den vuxne ”förebild” de tror att de är, så omger de barnen med negativ kraft som ser till att barnen/ungdomarna inte tycker det är lönt att följa sina tidigare val i livet. Glädjen försvinner och avtar bit för bit. Barnen blir stressade och tappar motivation, och istället för att bli inspirerade blir de utmattade av negativa krafter i form av skäll, tråkig attityd och en nedvärderande syn. Barnens egentliga tålamod får sig en törn, vilket gör att barnen inte vill/orkar ta sig vidare. Deras målbilder blir uppslukade av de vuxnas hets och stress.

En idrottsman ska som sagt gå igenom förluster av olika slag. I allt från ungdomsmatcher, medaljmatcher på SM och hela vägen upp till internationella medaljmatcher på mästerskap, så kommer vi aldrig ifrån att vi ibland misslyckas. Skillnaden sen är att de som vågar misslyckas, de som ”knyter nävan i fickan” och tänker ”jag ska visa dem”, de kommer slutligen stå som en vinnare. Men vi måste bara våga/tillåta oss själva, och våra barn/ungdomar, att det ibland får infinna sig något som heter misslyckanden. Misslyckanden är inte jämförbart med döden, vilket många tror. Jag själv som ung idrottsman levde stora delar av mitt idrottsliv med känslan av att en förlust var oerhört betungande. Men även om jag gick ner i svarta hål, så hade jag också en förmåga att kunna resa mig, och komma tillbaka. Jag hade talangen att kunna ta mig vidare och se framåt. Att komma tillbaka efter en förlust, och sedan bli en vinnare igen. Både som ung brottare i tidiga ungdomsåren, och under min elitkarriär så var en förlust väldigt tungt. Men på något konstigt vis, kunde jag alltid ta mig tillbaka. Jag kan fortfarande komma ihåg vissa förlustkänslor som jag gick igenom många gånger under min över tjugoåriga aktiva karriär, men där jag på någon märklig vänster ändå kunde se ljusets skimmer. Viktigt att poängtera är att på den tiden då jag var ung och satsande idrottskille, så fanns inte ordet mental styrka, mental träning, att tänka rätt. Fanns ingen som hade kunskap om den delen, utan allt handlade endast om att träna fysiskt (vilket jag gjorde, och mer därtill).

Mental kraft, mental positiv inställning är något man ska börja med tidigt. Att se sig själv som vinnare, och att kunna se sig själv i olika positiva situationer. Det är inget som försvinner med åldern, utan de målet/målen är något som förhoppningsvis fortskrider, fast målen förändras under livets gång. När jag var ung idrottsman så hade jag en sådan längtan av att lyckas med sporten. Jag hade bilder i mitt huvud konstant om att jag ville nå framgång. Dessa inre bilder hjälpte mig på vägen, och framförallt när min väg inte alltid gick så rak. Mina inre målbilder blev min trygghet. Jag vek aldrig en tum någon gång under min långa brottarkarriär, utan jag visste att det någon gång skulle lossna. Problemet för många som också har inre målbilder, är att det kommer in något som heter tvivel. Man börjar tvivla på sig själv och man börjar tänka ”fasiken, man är nog inte så bra, och vem är jag att tro att jag ska bli något stort och bra”. Dessa tankar är förrädiska, och rent av ”livsfarliga”. För när väl tvivlet börjar gro, då kommer den känslan att ta över, och man väljer istället en annan väg, där ens tidigare målbilder inte längre får något fäste. Man ger upp, och man tappar den viktigaste pusselbiten i en satsande karriär.

Livet sätter oss på prov många gånger, och varje gång måste vi ta matchen. Att förlora exempelvis en brottningsmatch är sin sak, och något man måste lära att förhålla sig till. Men, man ska aldrig förlora sina inre rika bilder som heter framtidsbilder. Trots att den fysiska förlustmatchen svider något så ofantligt, så får man aldrig ge upp sina målbilder. Målbilderna får aldrig utsättas för en tvekan, utan de ska alltid ligga där i ett säkert förvar som man inte själv kan förstöra, eller få andra till att påverka på ett negativt sätt. Gå din väg framåt, men var beredd på att den ibland svänger lite och tar dig med på saker som du inte hade planerat. Men fortsätt framåt trots detta, och lär dig en sak –  Tveka aldrig i dina målsättningar, utan din tid kommer.     

Hösten 1989 skulle jag tillsammans med övriga brottare i svenska landslaget åka till lagtävlingen World-cup i Norge, Fredriksstad. VM-för lag. Sverige, Sovjet (Ryssland), USA, Japan, Kuba och värdlandet Norge. Norge var väl ingen toppnation på den tiden, men som arrangör fick det givetvis sin plats i detta starka fält.

Jag var Sveriges representant i viktklass 90 kilo. Det var min tredje turnering i landslagstrikån för seniorer. Tidigare under året hade jag deltagit i en stor tävling i Sovjet samma år, samt tävlingen Finlandia open som hade gått några veckor tidigare. Just tävlingen i Finland var katastrofal för min del. Förlorade både mot Micke Ljungberg, och en Sovjet-brottare (en vitryss) vid namn Sergej Demiasjevits. Mitt självförtroende var inte på topp, men trots detta så minns jag att jag på något sätt kunde infinna ny kraft till Norge-äventyret. Jag var inte så ängslig som jag annars kunde vara om jag hade förlorat, utan jag gick mer in med känslan ”det får bära eller brista”, vilket var lite ovant mig.

Första dagen ställdes vi som lag mot Sovjet i första matchen. Världens bästa brottarnation utan tvekan. Vid ett EM eller VM så vann de minst hälften av alla viktklasserna. Jag själv skulle nu möta en brottare vid namn, Pavel Potapov som sedermera blev EM-mästare både år 1990 och 91. Han var riktigt bra, och jag hade väl lite för stor respekt för honom som tjugoårig yngling (skulle fylla 21 månaden senare). Förlorade på fall efter nästan fem minuters brottning. I detta läge var jag ganska långt borta från ett internationellt genombrott. Samtliga i det svenska laget förlorade sina matcher, så 10 – 0 till Sovjet blev det. En riktig kalldusch för oss alla.

Lagmatch nummer två var det Kuba som väntade. Kuba, även detta en stark brottarnation. Jag skulle nu möta junior-världsmästaren från 1987, Reynaldo Pena. På något sätt så fick jag ny kraft. Jag kunde släppa matchen mot Potapov Sovjet, och nu var jag helt fokuserad på Kubanen. Med avslappnad stil vann jag matchen på fall efter två minuter, och detta på ett nacksving. Det var inte ofta som ”nacket” var mitt segervapen, men mot juniormästaren så överraskade jag. Något hände där och då, och jag kände att alla kan besegras oavsett meriter. Lagmatchen förlorade Sverige med siffrorna 7 – 3, men det spelade mig ingen roll, för jag vann ju, och det var prio ett för mig. Alla tänkte så, så jag var inte unik på något sätt.

 Jag ”åkte på pumpen” i tredje matchen då Sverige mötte värdlandet Norge. Jag tog mig an VM-trean från 1985, Klaus Mysen. Hade jag inte vetat om att Mysen vunnit VM-brons några år innan, så hade jag besegrat honom, det är jag helt säker på. Nu blev det istället förlust med 0 – 2, just för att jag inte vågade brottas ut ordentligt, såsom jag exempelvis gjorde mot kubanen. Ibland är det inte bra att kunna/veta för mycket om brottning och om sina motståndare, utan man ska egentligen vara helt nollställd inför varje match/motståndare. Motståndaren ska vara som ett blankt blad, utan några som helst EM eller VM-medaljer.

Revansch dagen efter vilket innebar mitt stora genombrott. Första dagen på söndagen skulle jag ta mig an den regerande silvermedaljören från VM, Mike Foy från USA. Denne brottare hade skrällt med sin eleganta brottningsstil när VM gick av stapeln två månader innan World-Cup. Amerikanens brottarstil passade mig perfekt. Han var lång, men dock inte så stark, så när han skulle ge sig på ett höftsving, så satte jag honom med en parad i matchens första period. Skrällen var ett faktum, och jag hade nu besegrat en regerande VM-silvermedaljör på fall. Lagmatchen vann USA med hela 7 – 2.

I bara farten vann jag nu även min sista match när vi som lag mötte Japan. Min kombattant Moryiama var en stjärna i sitt land, där han b.la vunnit Asiatiska mästerskapet. Han var även en brottare som var uppe och nosade på medaljmatcher på VM. Han hade b.la. månaden innan besegrat den svenske stjärnan, Christer Gulldén vid VM i Martigny. Jag gick in i matchen precis som mot Foy, med fullt självförtroende. Matchavgörandet blev snarlikt USA-matchen. Parad på ett höft, i första perioden. Lagmatchen slutade 7 – 3 till Japan, men återigen, jag vann, vilket var viktigast.  

Sverige blev nästsist i lag-tävlingen. Jag själv slutade på en total andra plats (silvermedalj). Hade jag besegrat norrmannen så hade guldet varit mitt. Detta pga. att Sovjetbrottaren, Potapov förlorat mot amerikanen Foy i deras lagmatch. Men det gjorde mig inget, utan ett silver var riktigt bra. Vi var tre svenskar som tog medalj, och det var jag, Marthin Kornbakk (silver) samt Peter Jansson (silver).

Nästa morgon väckte min mor mig med tidningen i högsta hugg ”Jörgen, du är i tidningen!” Jag hade fått en helsida i många tidningar, och där skrev de om mitt stora genombrott. Jag hade ingen aning om att dessa matcher skulle bli ett sådant eko, men det var väldigt stort, och en ”dörr” hade nu verkligen öppnat sig. Några veckor senare fyllde jag 21, och nu ville jag verkligen ut och besegra fler EM och VM-medaljörer. Den sista koden var nu löst, den som betydde att även jag kunde bli en framtida EM eller VM-medaljör. Detta kvitto fick jag i Norge en novemberhelg för snart trettiofyra år sedan.    

När jag var 12 år gammal fick jag en julklapp som jag aldrig glömmer. Julklappen har jag kvar än, även om den inte håller samma skick och status som tidigare, men den finns där. Om man frågar barn i dag, så hade min julklapp inte fått samma status och värde som den fick under min barndomstid. Men i början av 80-talet så var det mer vanligt än ovanligt att en önskan mycket väl bara stanna kvar vid just en önskan för många barn. I mitt fall så kunde jag aldrig ana att min önskan skulle besannas, men ”tomten” ville något helt annat. Så när jag öppnade min julklapp denna julaftonskväll i mitt barndomshem på Gula Höja, så blev glädjen stor, så stor att jag totalt bröt ihop av tårar när paketets innehåll skymtade. Min högsta önskan hade förverkligats med ett par röd/vita Adidas brottarskor. Brottarskornas Formula 1. Jag kunde inte fatta att skorna var mina. ”Va, har jag fått dessa?” Jag minns att skorna var dyra, och jag vet att det var väldigt mycket pengar för min mor. Men jag fick dem, och jag var så himla stolt och glad över att min önskan blev till verklighet. Vid nästa brottningspass kände jag mig som en riktigt mästare. Upplevelsen och den enorma glädje som jag där och då kände, den kommer jag aldrig glömma. Glädjen var gigantisk för en kille som levde och drömde brottning 24/7.

För några veckor sedan var det dags ”igen”. En ”ny julklapp” som hägrade, och jag var helt ovetande om innehållet. Den här gången, 42 år senare, så var klappen i form av ett kuvert med ett istoppat kort, och den kom från min/vår äldsta dotter Linn. Redan ett par veckor före jul fick jag presenten. I godan ro sprätte jag upp kuvertet tillsammans med min fru, döttrar och deras sambos. Utan mina läsglasögon så kisade jag mig fram till kuvertets innehåll.  Ett foto på hennes tidigare gosedjur fanns på ena sidan, och en text på den andra. Min första tanke var, ”va e det här för något?” Jag fatta ingenting. Men efter mycket om och men så läste jag texten på den högra sidan av kortet lite mer noggrant, och det första jag kunde utläsa var att kortet var signerat till morfar. Då brast det fullständigt för mig, för då förstod jag vem det var riktat till. Jag och min fru ska få ett litet barnbarn, vi ska bli mormor och morfar. Glädjetårarna ville aldrig ta slut. Min/vår älskade dotter Linn ska bli mamma, och hennes underbara sambo Simon ska bli pappa.  Jag/vi ska få följa ännu ett litet liv, fast denna gång som mormor och morfar. Lyckan var enorm när vi fick beskedet, och jag var helt tagen. Jag vill absolut inte jämföra eller värdera ett par brottarskor som jag fick för 42 år sedan med ett kommande barnbarn, men båda var väldigt oväntade, fast givetvis på helt olika plan. Då var jag 12 år, och idag är jag 54 år. Men glädje och tårar finns där alltid oavsett ålder.

Jag är så himla stolt och glad över att jag ska bli morfar, och jag ser verkligen fram emot kommande sommarmånad när vår lille kille/tjej kommer till oss. Så jag kan verkligen säga: Vilken ”julklapp” jag fick!