Månad: december 2022

Varje dag gör vi människor fel. Vi säger fel saker, vi utrycker oss på ett sätt som lätt kan missuppfattas, vår ansiktsmimik kan tydas på olika sätt, vi skriver/skickar text/sms som kan läsas/tolkas på olika vis osv. Det är små vardagliga fel som alla gör, och något som vi måste lära oss att leva med. Det finns ingen människa som är felfri, utan vi alla måste förhålla oss till våra felaktigheter oavsett vad vi säger, menar, tycker, visar, skriver etc.

Om vi varje dag skulle utgå från att nu ska jag inte göra några fel, då hade vi inte vågat säga/göra någonting, utan vi hade varit fånge i vår egen lilla värld. För livet handlar om att våga. Och när jag säger våga så handlar det inte om att klättra i berg eller köra bil i 200km/h, utan vågligheten handlar om att våga konversera med folk, utrycka sig i text, konfrontera människor, tycka, gilla, säga emot osv. I allt detta så blir det ju såklart ibland fel. Men vad kan hända? Jo ibland så kanske man måste förklara en sak lite extra, och ibland så behöver man själv få saker och ting förklarat på ett annat sätt, och mer än så brukar det inte vara. Ord, meningar misstolkas, vilket är normalt och mänskligt. Små felaktigheter tillhör vardagen.  

Inom idrotten så gör vi även där en massa fel. En skridskoåkare gör ibland ett felskär, boxaren är inte tillräckligt vaksam med garden, fotbollsspelaren blir fintad och skidåkaren använder fel valla. Alla gör fel, och då menar jag även världsmästarna inom våra olika idrotter. Där finns ingen idrottare som är någon maskin, eller ett monster som inte kan besegras, utan även denna kategori av människor/idrottare gör också fel. Som exempelvis för oss brottare så handlar det om att vara vaksam när motståndaren gör ett fel. Att vara vaksam när tillfälligheter ges, och då blixtsnabbt ta kontroll och få igenom sin egenskrivna plan. Att lära sig att allt inte behöver vara rätt eller hundraprocentigt för egen del, utan luckor/möjligheter skapas när man vågar och är vaksam.

Idrottsmän/kvinnor som lyckas med sin idrott har vågat göra fel. De har alltid gått emot strömmen och följt sina inre bilder och drömmar. Givetvis så har det på vägen blivit en massa fel och missbedömningar, men slutligen så blir felen till ett enda stort rätt. Många gånger när unga idrottare slutar med sin idrott i tidig ålder, så beror detta oftast på att de är så rädda för att göra fel. Då tar barnen/ungdomen det säkra före det osäkra och lägger ”skorna på hyllan”, för att rädslan av att göra fel har blivit för stort. Barnen /ungdomarna tror att allt behöver vara så himla rätt, så vägen blir för lång, och drömmen släcks i alldeles för tidig ålder. Tänk på att livet inte blir felfritt för att man slutar med sin idrott. Utan felaktigheter och rädsla över att göra fel kommer leva kvar oavsett vad vi väljer för väg i livet.  

Året är 1989, och det är i dags dato nästintill 35 år sedan. Men jag minns fortfarande året mycket väl. Framförallt kommer jag ihåg den enorma känslan av både välbehag och en väldig njutbar anspänning. Jag skulle denna höst få göra landskampsdebut mot Finland. Jag visste redan i förväg att jag skulle bli uttagen till denna landskamp. Det lustiga var att jag då inte hade någon medalj från stora-SM, så egentligen var jag ingen kandidat som någon hade räknat med. Men själv visste jag att min tid var kommen.

Men varför blev jag då uttagen?

En helg i oktobermånad var det dags för den årliga svenska elittävlingen Cup Tusen i Lidköping. Just vid denna tidpunkt så låg jag i det militära i Ystad, så att jag fick snällt och vänligt ansöka om permis för att få delta. Efter mycket om och men gällande ledigheten, så bar det äntligen iväg till Lidköping med min tränare Leif Freij. Så fort jag fick klartecken från bataljonschefen om godkänd ledighet, så visste jag att jag skulle vinna och då stå överst på prispallen. Vann jag hela turnering så blev man per automatik uttagen till efterföljande landskamp i Finland veckan därpå vilket jag var fullt medveten om. Hela min kropp, och alla mina sinnen visste att denna tävling skulle jag ta hem. Inte nog med att jag var en rookie i seniorsammanhang, jag hade till och med gått upp en viktklass, från 82 till 90 kg. Trots denna viktändring så visste jag utgången. Det är en enorm känsla att veta vad som ska hända, och jag kan än idag komma ihåg den fantastiska känsla som jag där och då upplevde. Jag visste att detta skulle bli mitt stora genombrott som senior.

Att i förväg veta hur utgången ska bli, har jag nu på äldre dar förstått innebörden av. För lika mycket som du kan nervärdera och göra dig till en förlorare, så kan du även uppgradera dig och bestämma ett positivt slutresultat i ditt inre. Våra drömmar, våra framtida mål kan vi själva styra mer än vi tror med hjälp av tankens kraft. Mycket riktigt så blev turneringen nästintill en promenadseger för mig. I första matchen klippte jag till direkt med att besegra den regerande svenske mästaren Benny Stridh från just arrangörsklubben Lidköping. En komfortabel seger med siffrorna 5–0.Därefter flöt det på med ytterligare tre segrar innan jag var klar för final. I finalen mötte jag Micke Ljungberg från Örgryte. En ung man som också han var på väg upp i sin karriär, men som jag denna söndagseftermiddag besegrade med siffrorna 3–2.

På stående fot blev jag sedan strax efter finalmatch uttagen till landskamp en vecka senare i just Finland. I finska Kankaanpää skulle jag nu få göra min absoluta debut. Inför fullsatt läktare fick jag nu äntligen defilera in i Sveriges landslagsdress. Jag var stolt, glad och oerhört tacksam över att få representera vårt svenska landslag. Jag tror nog (jag vet) att jag fick möta finnarnas då bästa brottare, och den mest meriterade. Harri Koskela var regerande OS-silvermedaljör, och han hade även ett par EM och VM-medaljer på sitt CV. Han var stor, och han var stark. Jag själv var givetvis tagen av stundens allvar, men jag skulle verkligen bjuda upp till dans mot denne meriterade herre. Jag kände inledningsvis att han ville avgöra så fort han kunde. Jag kunde känna att han var stark, men inte obehagligt stark. Men nu var jag ju själv väldigt stark som brottare, så av förklarliga skäl så kunde jag stå upp bra mot denne stjärna. Matchen slutade med vinst för Koskela (dock ej övertygande) med siffrorna 3 – 0. Jag var nöjd trots förlusten, för jag kände att nu räckte jag även till mot internationella medaljörer. En lärdom som jag hade stor nytta av i min fortsatta karriär. Ett nytt mål var nått, och nu skulle jag bara vidare. Jag var långtifrån nöjd. Matchen mot Koskela var en bra och nyttig vägvisare.

Bild: Segergesten efter finalvinsten mot Micke Ljungberg i Lidköping.  

I stort sett allt kräver ett stabilt fundament för att det ska hålla under lång tid. Ett hus måste byggas med en stabil grund, där varje millimeter är exakt uträknad, och där varje vinkel måste stämma efter noggranna beräkningar. Ingenting få missas, och ingenting får negligeras. Om man struntar i noggrannheten, så förvandlas huset ganska snabbt till ett sårbart korthus. Ett hus som inte håller någon kvalité, ett hus som faller samman en kort tid efter byggstart.

Ett husbygge är ganska snarlik en idrottskarriär. Om vi ska lära ut idrott till våra yngre förmågor, då måste vi vara noggranna med att bygga deras framtida karriärer med ett stabilt fundament. Många tror då att en stabil idrottsbakgrund ska byggas med att på ett elitiskt vis pressa barn och yngre ungdomar med träning och åter träning. Att bygga en stabil idrottsgrund handlar inte om hur många dagar i veckan ett barn tränar, eller hur många timmar som ska avverkas vecka efter vecka. För just den typen av grundbygge, där barn ska börja träna så mycket som möjligt, och där timmar och antal dagar blir det enda fokuset, det bygget blir oftast ohållbart i längden.

Vi (föräldrar, tränare, ledare och föreningar) glömmer ofta bort att den viktigaste grunden, grunden som vi kallar för glädje. Glädjen försvinner ganska snabbt, om allvaret får ett för stort utrymme i barnens begynnande idrottskarriär. Risken finns att glädjen glöms bort, och det enda fokuset i barnens träning blir slutligen att varje vecka göra en avräkning på hur många timmar som de lagt ner på sin veckoträning. Barnen (och även föräldrarna) glömmer bort känslan för idrotten, och själva huvudsyftet med att träna. Allt fokus blir istället prestation och resultatinriktat, vilket i slutändan gör så att barnen slutligen säger ”stopp, jag orkar inte längre!”

Att tvinga ett barn att träna varje vecka är inte svårt alls. Men ska vi verkligen tvinga? Som förälder när barnen är små, har vi vuxna det största mandatet att säga vad som är bäst, och vad som blir bäst för våra små. Barnen gör som vi säger (oftast), och allt efterhand när barnen blir äldre, så infinner sig sedan en egen vilja, och en egen beslutsamhet på vad de själva tycker är bäst. Därför gäller det att stärka barnens mentala tänk från början, och inte bara pressa och stressa med fysisk träning. Att träna hårt fysiskt är inga svårigheter alls, men att träna det inre, det mentala, den är betydligt svårare. Vi vuxna ska vägleda våra barn till att bli egna tänkare och egna individer, och då inte genom tvång och allt för tidig elitsatsning. Uppmuntra är ett betydligt bättre begrepp, och framförallt mer hållbart.

Det största och de viktigaste fundamenten i ett barns uppväxt heter kärlek och vägledning. Om vi (föräldrar) kan vägleda/inspirera med dessa två egenskaper, då byggs barnens självkänsla och självförtroende upp, vilket leder till egen drivkraft, egen vilja, och egna drömmar. Ett stabilt fundament som kommer stå sig i alla typer av väder, och inte ett bygge som trillar samman när motgångar väl ska bemötas.                 

Ute på brottartävlingar, eller andra idrottstävlingar så skriks det hej vilt från höger till vänster. Vissa ledare skriker, medan andra hejar och ger konstruktivt stöd till sina adepter. En del föräldrar, eller andra åskådare som är helt novis i sammanhangen tror på riktigt att de ledare som skriker högst, är det egentliga experterna. Inte nog med att de skriker högst, de har även så oerhört mycket ”expertis” att lära ut. Jag som varit i brottningssporten i ganska många år (snart femtio år) jag har rätt bra koll på tränarna och ledarnas egna brottarkarriärer. Jag vet vem som kunde träna hårt, och jag vet vem som hade meriterade karriärer, och då inte påhittade. Varför säger jag påhittade? Jo, för en del ledare spetsar till sin karriär så mycket, så att slutligen så tror dem själv på att den sanning som de förmedlar, blir till en hundra procentig sanning som vederbörande föräldrar/övriga åskådare ”köper” till fullo, utan att göra någon typ av referenskoll.

Jag blir smått förvirrad när jag hör ledare/tränare i sporten som vet med hundra procents säkerhet hur man ska träna för att nå de högsta målen, dvs bli en mästerskapsbrottare och därifrån även bli medaljör. När jag gör en återblick på dessa ”experters” karriärer så vet jag att många utav dessa besserwissrar inte själva var några direkta träningsnarkomaner. De vek ner sig så fort träningen höjdes några snäpp, och då ville de inte längre vara med. Deras meritlista som brottare har inte de tunga meriter som de vill referera till, utan deras egna meriter är egentligen väldigt blygsamma.

Förstå mig nu rätt, alla ledare ljuger inte, utan det är en liten skara. Men som jag inledde texten med så är det oftast de ledare som skriker högst, som oftast syns mest. På något underligt sätt så är de skickliga på att marknadsföra sina egna icke merittyngda bakgrund, om det så är den tidigare aktiva karriären som brottare, eller som ledare/tränare. Men någonstans så kommer alltid sanningen fram. Ledarna blir slutligen upptäckta förr eller senare. Siffror, skrift, historik, statistik, det kan aldrig gömmas, utan där speglas den egentliga sanningen.

Man behöver inte ha haft en egen framgångsrik karriär med medaljer på mästerskap, eller en massa SM-guld för att kunna hjälpa andra, absolut inte. Men snälla ljug inte, utan förhåll dig till den karriär som du kan relatera till. Man kan läsa sig till mycket. Man kan ha studerat brottning under många år på nära håll. Ens egna karriär har kanske varit fyllt av skador, nervositet eller annan prestationsångest, därför så blev det aldrig en fortsättning. Det finns mycket en tränare kan referera till. Men den viktigaste delen för att lyckas som tränare/ledare är att vara sanningsenlig. Då kommer man långt. Då har man skapat ett förtroende mellan adept, tränare, och även med föräldern, och då kan det hända grejor.

Så nästa gång ni kommer in i en tävlingsarena, tänk då på följande. De ledare/tränare som skriker högst, gestikulerar på ett tråkigt sätt, använder nedsättande ordval, spelar tuffa och starka, tar mycket plats, att dessa ledare inte per automatik kan mest. De är duktiga på att skrika, men tyvärr så stannar deras kunskap oftast i deras aggressiva tonläge och negativa gester.