Månad: november 2022

För någon månad sedan såg jag de första bilderna på Börje Salming efter att nyheten spridit sig att Börje Salming hade insjuknat i ALS. Ganska snabbt sa jag till min familj – ”han lever inte fram till jul”. Jag är ingen siare eller spåman på något sätt, men jag visste. Det gjorde så ont i mig att se dessa bilder. Mina ögon blev blanka av tårar när jag såg honom på isen i Kanada när han blev hyllad, eller på den stora hockeygalan i Sverige för någon vecka sedan. Det såg plågsamt ut, och jag led med honom och hela hans familj. Bara när jag skriver detta så väcks det upp så många känslor inom mig, och jag kan inte hejda mina tårar. Jag varken känner, eller har träffat Börje, men däremot har jag träffat på hans sjukdom.

År 1998/99 upplevde jag sjukdomen på nära håll, och den är tyvärr alltid förknippad med min älskade storasyster Annette. Jag känner igen rörelserna, ansiktsmimiken och paniken i blicken. Alltid när jag läser de tre bokstäverna: ALS så hugger det till i mig med obehag eftersom sjukdomen tog min syster i alldeles för tidig ålder. En månad innan hon skulle fylla 34 år så orkade inte hennes kropp längre. Hennes ben, armar ville inte lyda henne längre, och hennes röst var nu det sista som var på väg att ge upp. Hon var fånge i sin egna kropp. Fastän hon ville, så sa kroppen slutligen stopp. Annette dog en marsdag 1999, och jag tänker faktiskt på henne varje dag sedan dess. Hon finns alltid med mig. Även om sorgen är gigantisk, så ger hon mig konstigt nog fortfarande styrka på ett eller annat sätt. Hennes närvaro finns ändå kvar trots att det snart gått 24 år sedan hon gick bort.

När man upplever en sådan tragisk händelse på nära håll, så tror jag att man blir mer ödmjuk inför livet i stort. Man tar inget längre för givet, utan man lever som man lär, och man sätter sig aldrig på några höga hästar och tänker ”det händer aldrig mig”. Pengar, materiell lyx blir bara sekundära ting och inget man förknippar med lycka. Den största lycka för mig är min fungerande kropp. Att jag kan gå, springa, cykla, tänka, skriva, krama, dofta, smaka etc. Jag tänker ofta på kroppen som en stor skatt. Vilken förmån att jag får/kan göra armhävningar. Att jag får/kan cykla till mitt arbete. Och att jag kan krama mina barn. För många är kroppen bara något man tar för givet, som fingrar, ben, nacke, tår, ja alla kroppsdelar. För mig har detta ett enormt värde som inte går att köpas, eller byta sig till. För även om man är rädd om sin kropp, så kan man drabbas av denna brutala och hemska sjukdom.  För den är grym, hemsk och hänsynslös och den kan välja precis vem som helst, när som helst.   

Jag ställer mig i ledet av stående ovationer och hedrar hockeylegenden Börje Salming. Jag lider med hans familj, men jag vet också att de kommer gå starka ur det här. För sjukdomar påverkar oss alla i en familj, och inte bara den drabbade. Men någonstans i detta svåra så hittar man en gnista av ljus, förhoppning och nya krafter. Man samlar sig, och sakta men säkert så bygger man upp sig själv med ny energi. Börje kommer alltid finnas kvar i minnet av oss alla. Vi alla som följt och sett honom kommer ha sin egna minnen kring denne genuina och rejäla idrottslegend.  

En dag som idag tänker jag extra på Börje Salming, och min älskade storasyster Annette.  

Idag (torsdag) är det hockeygala på TV. Århundrades ishockeyspelare ska utses i alla kategorier. Vissa är mer självklara än andra, vilket det brukar vara när det är den här typen av TV-gala. Smaken är som baken, men vissa spelare, idrottsmän eller kvinnor, kan man aldrig rata bort oavsett vad man tycker om dem personligen. En merit är en sak, och en personlighet något helt annat. Sen kan man som åskådare ha sina favoriter oavsett medaljer, spelstil, position eller klubblag, men återigen, vissa saker kan man inte bortse ifrån.

Århundrades målvakt ska koras. En av de största är inte nominerad, nämligen Tommy Salo. Hur tänkte hockeyjuryn här, eller tänkte dem överhuvudtaget? Jag är ingen hockeyfantast, men jag är en stor fantast över dem som gjort avtryck i sina sporter, och det kan man säga att Salo har gjort. Av alla dom som är nominerade så har Salo flest medaljer. Han har 8 medaljer totalt, Pekka Lindmark 6, Henke Lundqvist 5, Pelle Lindbergh 4, Honken Holmqvist 7 och sist Klimpen Häggroth 3.

Inte nog med att han har flest medaljer, där finns även ett VM guld, och ett OS-guld bland dessa 8 medaljer. Hos övriga nominerade har: Pekka 2 VM-guld, Henke Lundqvist 1 VM-guld samt ett OS-guld. Klimpen 1 VM-guld. Pelle och Honken 0 guld.

Och det är inte slut än. I dessa guld som Salo har erövrat, så har han också gjort detta med stor stil och beundran. För vem minns inte OS-finalen 1994 där han räddar Sverige med en straffräddning mot Kanada, vilket ledde till Sveriges första OS-guld. Är inte detta skäl nog för att bli nominerad när hans sport ska utse den bästa målvakten ever?

För mig är detta ett mycket grovt tjänstefel, och jag känner verkligen med Tommy Salo. Att bli bortgjord, och petad på detta sätt är en stor skam. Men varför blandar jag mig nu i detta också, och varför har jag synpunkter när det gäller hockey som inte ens är min sport, och som jag slutade att följa för en tjugo – trettio år sedan? Ja det kan man undra, men jag känner tyvärr igen mig. För mycket i livet handlar om ens personlighet, dvs man blir bedömd efter personlighet, och inte alltid för vad man har presterat. Jag känner som sagt inte Tommy Salo, och framförallt inte hans personlighet, men något måste det vara i Salos personlighet som inte faller i belåtenhet hos juryn inom svensk hockey, eftersom hans namn inte finns med.

För min egen del så var jag en fruktansvärd dålig förlorare i mina glansdagar. Detta har jag fått äta upp ett flertal gånger, och det är något som jag fortfarande blir bedömd efter, fastän det nu är trettio år sedan. Jag har också blivit petad i olika sammanhang för att jag inte följde den raka vägen som ung idrottsman, men mina meriter kan i alla fall ingen ta ifrån mig, och likaså gäller det för Salo.

Salo blir petad från nominering (tror jag) b.la. för den försmädliga förlusten mot Belarus (Vitryssland) under OS i Salt Lake city 2002. Den matchen har nu förföljt honom i tjugo års tid, och han blir som sagt aldrig fri från den. Att han sedan också haft problem med alkohol och sedermera även kört rattfull, då har han med all säkerhet övertrasserat juryns bedömning gällande hur man ska vara som människa enligt deras sätt att se på det.

För om man enbart ska dela ut priser på vilken personlighet som idrottsmännen/kvinnorna uppbär, då tror jag med all säkerhet att det inte skulle delats ut så värst många priser, med tanke på att alla som idrottar (framförallt framgångsrika sådana) är lite udda, konstiga och är inte det mest perfekta människor som finns. Men vem är perfekt, egentligen?

Ännu en tävling har jag haft ynnesten att få uppleva. För det är en ynnest att få hjälpa unga människor att nå sina innersta drömmar och mål. Under resans gång ska våra unga brottare få genomgå sina egna prövningar, både på gott ont. Men som ledare blir jag likväl varje gång smått förvånad över hur min sport brottning fungerar. För vad är det vi vill i vårt ledarskap, och vad är vårt syfte?

Därför skrev jag skrev en text genom brottarklubbens Facebook-sida i förra veckan, just för att jag ville belysa det märkliga fenomen som funnits inom sporten under flera års tid. Vissa klubbar snackar om samarbetets vinst, men vad menas egentligen med samarbete inom brottningsvärlden? Menas inte samarbete att vi ska ha respekt för varandra, våra brottare, och framförallt för sporten?

Facebook-texten:

VARFÖR ÄR DET SÅ HÄR?

I fotboll, hockey, gymnastik, simning och i en massa andra sporter så hejar vi på våra egna. Vi stöttar, hejar, klappar händer och gör allt för att våra egna ska vinna och göra bra ifrån sig.

I brottning gör vi tvärtom?

I brottning SKRIKER man att motståndaren är passiv, man manar på att motståndaren backar, ja i stort sett så går hela ”hejandet” ut på att få fram att motståndarbrottaren gör konstanta fel. Det glöms bort att inspirera och heja på sina egna, utan allt fokus läggs istället på motståndaren. Vad är då syftet med detta negativa förhållningssätt? Jo, för att påverka domarna på mattan. Man vill som åskådare/ledare/tränare skapa fördelar till sin egen brottare, genom att med aggressiv ton, och med en tråkig attityd få den andre brottaren till att framstå som något sämre.

I fotboll, hockey, gymnastik, simning och i en massa andra sporter så vill vi se mål, fina hopp, rafflande och jämna lopp och allt annat som hör till de olika sporterna. Vi vill uppleva kampen, och vi vill att spelarna, simmarna, gymnasterna själva ska göra upp om vem som är bäst. Vi som är vid sidan av, vi vill bara njuta av idrottarnas enorma kunnande och driv.

I brottning gör vi tvärtom?

Barn/ungdomstävlingar i brottning, där manar tränarna på i takt och otakt med fraserna: HÅLL HANDLEDERNA, BROTTAS PÅ UTSIDAN, KORTA ARMAR etc. Dessa negativa uppmaningar gör så att vår sport sakta men säkert tappar mark, och att våra barn/ungdomar slutligen tappar intresset genom att hela tiden uppmanas med att brottas på ett destruktivt sätt. Är det inte bättre att vi lär våra unga grabbar/tjejer att vara aktiva, att bjuda på sig själv och sin brottning, att uppmana till kast och fin brottning, att lära dem att våga? Vi ställer oss aldrig frågan varför barn/ungdomar slutar med vår sport i alldeles för tidig ålder, varför de inte orkar hel vägen upp till junior/senior. Kan det bero på att många barn/ungdomar blir trötta på den negativa och hetsiga stil som hela tiden basuneras ut om att barnen/ungdomarna ska sluta sig, täppa igen, vara konstant defensiv, inte våga slå kast etc.? För hur kul är det egentligen att åka Sverige runt som ung brottare, vecka efter vecka och hela tiden hålla utsidan på motståndarens arm, utan att producera några direkta grepp/kast?

Nä, vi måste nog alla ta oss en riktig funderare. För vad är vårt syfte, och vad vill vi åstadkomma för att förbättra vår fina sport? Vill vi att barn/ungdomar ska sluta med sporten innan de ens fyllt 15 år, eller vill vi få fram junior och seniorbrottare, som sedermera kan gå hela vägen upp till internationella framgångar? Där finns saker att förbättra och förändra, men allt beror på oss. Det vill säga vi som står runt omkring mattan. Ledare, tränare, föräldrar och alla andra som gillar brottning.