Månad: oktober 2022

Förra helgen arrangerade vi i Limhamns brottarklubb den årliga Fyrstadsbrottningen. Den anrika lagtävlingen som snart funnits i nära hundra år. Den startades 1928 av Stockholmstidningen, och tanken var då att den endast skulle bli till ett tre-stads möte, men slutligen blev det fyra, och fick då namnet Fyrstads istället. I början var det mest stadslag från olika delar i Sverige som mötes upp, men efterhand gick det mer över till rena klubblag. Fyrstads som även kan namnges som ett svenskt lagmästerskap. 1947 infördes även själva Fyrstadsmedaljen. En medalj där en före detta brottare skulle avbildas och presenteras varje år. En mästare av rang skulle varje år pryda den årliga medaljen, och där vederbörande brottare fick sin nuna avbildad i profil. Det var stort att bli avbildad, och det var som sagt bara före detta mästare. Men efter ett tag började mästarna sina, vilket då gjorde att även silver och bronsmedaljörerna från EM, VM eller OS också fick en plats bland de stora. Ivar Johansson blev den första mästaren som avbildades. Denne gigant som kunde stoltsera med tre OS-guld och nio EM-guld. Ivar var som sagt en riktig mästarbrottare, och en värdig förstagångsprofil.

 Om vi då övergår till själva tävlingen så blev Fyrstads en riktig succé. Tidningarna skrev spaltmeter efter spaltmeter, och peaken nåddes år 1958 då 184 brottarlag deltog, uppdelat i 46 ”fyr-grupper”. Jag själv började Fyrstads brottas som 13-åring, när jag blev uttagen i IK Spartas seniorlag i viktklass 48 kg år 1981. Om jag minns rätt, så tror jag att jag till och med blev klassegrare. Jag är inte helt säker, utan bara nästan.

Men om vi nu ska jämföra lite då och nu, och om vi då tar år 1982 som ett exempel, och idag 2022, dvs exakt fyrtio år emellan, så är Fyrstads något förändrat. 1982 deltog 147 brottarlag uppdelade i 37 grupper, och i år är det sju lag allt som allt som deltagit. Fyra lag i A-Fyrstads (den högsta gruppen), och sedan tre övriga lag. Det var allt som brottarsverige kunde få ihop i dags dato. Själv minns jag när man slog upp tidningen dagen efter Fyrstadsbrottningarna på 80-talet. Resultatbörsen i varje morgontidning hade ett mittuppslag, där varje grupp redovisades, och där varje match presenterades med namn på brottare, viktklass, tid och nästintill vilket grepp som användes. Varje Fyrstadsgrupp visades upp grundligt. Det var mumma för en brottningsnörd som mig, att få bevittna vem som vann, och vem som förlorade i respektive grupp/lag.

Men man ska inte jämföra tidsepoker med varandra, men jag kan inte låta bli. Att vi ska få tillbaka 150 klubblag igen det kommer aldrig hända. Världen har förändrats, och så även brottningen. På 80-talet när jag började Fyrstadsbrottas, då fanns det i stort sett bara brottning och boxning i kampsportsväg. Idag finns det så ofantligt mycket mer att välja mellan. Kampsporterna har eskalerat med en massa olika kombinationskamsporter, men även andra sporter har tagit vid som inte fanns för fyrtio år sedan. Det är som sagt många sporter som konkurrerar om våra ungdomar. Men sen får vi inte glömma att just brottning är oerhört tufft. Inte många mäktar med att underhålla en hel karriär, utan många väljer att sluta innan de ens har hunnit börja. Många väljer att inte fortsätta med sin brottning från 15 år och uppåt, just för att det gör så ”ont” att satsa och träna vidare. Men sporten har fortfarande en del som vill och orkar, och som vill bli riktigt bra.  

Men om vi återgår till Fyrstads igen, så är jag helt övertygad om att man bara måste omarbeta Fyrstadskonceptet något, för att få tävlingen att lyfta sig igen. Ta bort alla klubblag, och byt ut konstellationerna till stadslag (igen), och landskapslag. Stadslag i form av Malmö, Göteborg och Stockholm (med omnejd). Lägg därtill landskapslag som exempelvis att man slår ihop Blekinge, Halland och Småland. Sverige ska kunna få ihop i alla fall minst åtta lag (2 grupper) där sedan de två bästa lagen möts i en finalomgång, dvs själva A-Fyrstadsfinalen. Då kommer det bli uttagningar, och helt plötsligt blir det konkurrens om de olika landskaps/stadsplatserna i respektive lag. Man får alltid de bästa brottarna som ställer upp, och vi slipper den tråkiga och negativa utvecklingen med att fylla sina lag med lånebrottare.

Det är inte antalet anmälda lag som är det viktiga, utan det är kvalitén. Det var inte bättre förr (rent brottningsmässigt), men det fanns givetvis fler lag. Svensk brottning ska inrikta sig på kvalité, vilket det kommer bli om vi ändrar vårt tänk, och slutar tänka att ”det var bättre förr”. Meningen ”bättre förr” hörde jag själv alltid som ung brottare av dåtidens äldre generation. Men det var inte alltid ”bättre förr”, utan bara mer annorlunda mot vad det är idag. Fyrstads kan leva kvar. Men då krävs det en vilja av att göra just en förändring. Gör svensk brottning en förändring, då kan svensk Fyrstadsbrottning finnas i ytterligare hundra år.

Bild: Lidköpings AS, Fyrstadsmästare år 1982            

I början av 80-talet var jag med i den berömda lagtävlingen i brottning, Fyrstads för första gången. En lagtävling som funnits sedan slutat av 20-talet, och som samlat ihop alla Sveriges brottarlag genom åren för att utkämpa kampen om att titulera sig Sveriges bästa lag. Jag var 14–15 år när jag för första gången fick gå upp på en Fyrstadsmatta någonstans i Sverige. Det var häftigt. Den största nervositeten handlade nog mest om vilka lag ens förening hade blivit lottat mot. Lottat och lottat, utan allting var ju noga uträknat. Vann man E-gruppen året innan, då var det D-gruppen året efter. Blev man tvåa i exempelvis C-gruppen, då brottades man C även året efter osv. Ett lottningssystem som var begripligt, och som alla kunde följa. Drömmen var att som lag komma upp till A-gruppens kvartett. För då handlade om att vinnaren där kunde titulera sig Sveriges bästa brottarlag. Du var alltså svensk mästare som lag vilket var stort.

Ett annat häftigt inslag (tyckte jag) var alla ”gamla” brottare, ledare etc. som prydde den Fyrstadsmedalj som varje år delades ut till varje brottare som deltog. Det var stort, och det var väldigt ärofyllt för den utvalde. Den utvalde ”gamle” brottaren fick då själv sitta med som hedersgäst när A-finalens matcher skulle avgöras. Att få sin nuna avbildad, och sedan en text på tre ord som skulle sammanfatta brottarens karriär, den var stor. Inte helt enkelt, men oftast var texten mitt i prick faktiskt för den utvalda brottaren.

Jag själv blev avbildad för nio år sedan, år 2013. Jag och min fru blev bjudna till Göteborg för att bevittna A-matchen mellan Örgryte, IK Sparta, Varberg och jag kommer faktiskt inte ihåg lag nummer fyra. Men det spelar ingen roll. Örgryte som var arrangör hade själva glömt ganska mycket denna ärofyllda lördag. Bjuden och bjuden, jag fick själv gå fram till ÖIS ledning för att fråga om jag och min fru kunde få en kopp kaffe och en smörgås i pausen mellan en av lag-matcherna. I inbjudan står det att arrangörsklubben ska stå för kostnaden som mat, logi och reseersättning, men det var nog bara text som såg fint ut på pappret. Smörgåsen fick vi (till slut), och resan dit (bensinkostnaden) stod vi själva för. Det blev upp dit på förmiddagen, och hem lite senare på eftermiddagen när allt var över. Vi blev aldrig erbjuden någon hotell-övernattning. Vi bevittnade de sex lagmatcherna, och sedan var det då dags för den obligatoriska prisutdelningen. Efter att laget fått sina medaljer, då skulle jag som Fyrstadsprofil få min jubileumsmedalj, förgylld i ”guld”. Därefter det sedvanliga talet, då jag som Fyrstadsprofil skulle få till mig några väl valda ord, där min karriär skulle summeras och flätas ihop i ett trevligt litet tal av någon delegat från det svenska brottningsförbundet. Summering och summering, Jag fick väl en tio – femton sekunders presentation, och sedan inte mer. Jag blev helt paff, om jag ska vara helt ärlig. Femton sekunder, var jag inte mer värd, tänkte jag på direkten. När det började närma sig slutet av prisutdelning så bad jag om att få mikrofonen i min hand. Alla i hallen tittade förvånat när jag greppade tag om mikrofonen, för det hade nog aldrig hänt tidigare att en Fyrstadsprofil skulle säga något till åskådarna på plats.

Nu handlade det inte om att jag på ett narcissistiskt sätt skulle hylla mig själv, utan jag hyllade istället Fyrstadstävlingen. Vad den hade betytt för mig som brottare osv. Det blev ett tal på i alla fall mer än 15 sekunder, och jag tror nog att en och annan blev något förvånad över mitt anförande. Speciellt den utvalda förbundsdelegaten som i rasande fart hade utmålat min trettio-åriga brottarkarriär på bara några få sekunder.

Jag och min fru tog sedan bilen hem igen. Vi hämtade bilen på parkeringsplatsen på Heden. Löste P-biljetten (som vi även den fick bekosta själv), och drog hem de trettio milen till Malmö igen. Jag var trots detta nöjd, och min fru var stolt och glad över att hennes man hade blivit avporträtterad på en liten peng som innehar diametern 4 cm. Vi stannade sedan till vid Hallandsåsen för att inköpa oss en stadig måltid, för mackan som vi fått tidigare under dagen, den hade sedan länge avtagit i mättnad.

Men vi brottare är inte bortskämda som jag oftast brukar säga. Reflektionen har faktiskt kommit långt senare om jag ska vara helt ärlig. Respekt för andras kunskaper, framgångar, värde är kanske inte vår sports största signum. Vi har lätt för att glömma bort. Men en sak som stämde mycket väl, och som verkligen summerade min karriär, och det var inskriften på min Fyrstadsmedalj. Den texten lyckads förbundet/juryn med. – Stark atletisk Europamästare -. Den texten stämmer till hundra procent. För jag var stark, jag var atletiskt, och jag var europamästare i en sport som det är otroligt svårt att bli europamästare i. Slutligen blev det något rätt, och det får man vara glad och tacksam över trots allt.

Nästa vecka: Reflektion om dagens Fyrstadsarrangemang

Idag har föreningsidrotten hamnat i en helt annan skala mot vad den var för femtio – sextio år sedan. Men det är ju inte så konstigt. Världen förändras, och så även idrotten.

Min tidigare arbetskamrat från skolans värld, Kent, var född i början av 50-talet. En dag på jobbet berättade han en himla kul grej från sin barndom. Han skulle bege till sin fotbollsträning när han var i 12 – 13 års ålder. Detta är då som sagt i början av 60-talet, och Kents mor stod vid spisen i vanlig ordning, vilket i stort sett alla mödrar gjorde under denna tidsepok. En dag säger Kent till sin mor i förbifarten ”nu sticker jag till träningen morsan!” Varpå hon säger förvånat ”Kent, va gör du egentligen, vart ska du?” Det roliga i denna anekdot är då att Kent hade tränat i en fotbollsförening i ett flertal terminer. Hans mor hade alltså ingen hum om att hennes son tränade fotboll i veckorna. Jag tycker berättelsen är så himla kul, med tanke på att föräldrar idag har intagit en helt annan föräldraroll.  Även om vi idag kan skratta åt Kents mammas kommentar, så är det ju även lite sorgligt. Fast under 50 – 60-talen så var detta mer vanligt än ovanligt, och Kents mamma var inte olik någon annan förälder under denna epok. Barn på den tiden fick helt enkelt sköta sig själva.

Idag har idrottsföräldrar och barn ett helt annat förhållningssätt. Många idrottsföräldrar vet idag allt om sina barn. Barnens egen vilja och mål har helt lagts i händerna på föräldrarnas. Problemet idag är att det också finns en grupp föräldrar som inte vet ett smack om sina barn, där barn springer vind för våg, och barnen får då förebilder som inte alltid är av den rätta karaktären. Stöttningen hemifrån är minimal, vilket gör att barnen/ungdomarna istället söker bekräftelse inom olika sammanhang, och som inte alltid är så sunt i ett längre perspektiv. Sedan har vi då idrottsföräldern. Idrottsföräldern som har koll från minsta armhävning till vilket lag de ska spela i när de väl blir proffs i framtiden. Framtidsplaneringen är redan planlagd för deras son/dotter, men ändå blir de lika förvånade när planen sätts ur spår när barnen slutligen når ungdomsålder och då känner att de själva vill skapa sin egen planering, och inte följa sina föräldrars. Men sen har vi de föräldrar som har en sund inställning, och som vet exakt hur mycket/lite de ska lägga sig i. De vill få barnen att växa själv, och inte genom dem. De är inte många, men dom finns.

Idrotten har idag blivit betydligt mer allvarlig. Föräldrar har fått en större inblick, och deras ord har blivit barnens ord i deras begynnande ”idrottskarriär”. Idrotten idag är inte lika lättsam, utan det har poppat upp idrottsskolor och mycket annat elitinspirerat som gör att satsningen börjar i väldigt tidig ålder. På 40, 50 och 60-talen så fanns ingen barn/ungdomsidrott. Barn lekte idrott tills det hade nått en ålder av c:a 14-15 år, och först då vid den angivna åldern började man träna/tävla inom föreningslivets väggar. Det fanns inga barn och ungdomstävlingar på den tiden, i alla fall inga organiserade.

Idag ställer vi oss frågan varför våra barn slutar med sin idrott i för tidig ålder? Det är ju inte så konstigt egentligen om man tänker efter, med tanke på att barnens satsning börjar i väldigt låg ålder. Om man ska vara helt ärlig, så skulle barn egentligen inte fått lov att börja tävla förrän kanske vid 13 – 14 års ålder. För först då är barnen någorlunda mogna för att kunna bemöta medgång, som motgång. Som det är idag, där hysterin hetsas fram av både föräldrar, tränare och ledare, och där mer och mer träning propsas på i väldigt tidig ålder, den är inte bra för någon.

Jag tror att vi ibland skulle behöva ta efter, och lyssna lite på Kents mamma från det tidiga 60-talet, och inse att barnidrott skulle må bra av att tagga ner en aning. Det handlar inte om att minska disciplinen på träningarna, absolut inte, utan det handlar mer om den sammanlagda träningsmängden som barn idag utsätts för. Flera dagar i veckan åker barn till sina olika träningar. Är det inte brottning, så är det fotboll, pingis, dans, hockey eller något annat fysiskt, och där föräldrarna hela tiden är steget bakom och knuffar fram sina små adepter. När barnen fått sin veckodos av träning, då lutar sig föräldrarna tillbaka och tänker att deras ”jobb” är gjort. Nu kan de med gott samvete se på när deras barn går in i den digitala/icke fysiska värld, och nu helt frånta sig allt ansvar som förälder. ”Vadå, jag har ju kört dem till olika träningar veckans alla dagar, nu är det väl okej för mig att koppla bort?”

Det är just detta det handlar. Nämligen balans mellan idrott i förening, till det stillasittande dataspelandet? Där har vi dilemmat som gör att dagens föräldrar har fått dille på att veckans sju dagar ska fyllas med aktiviteter. Om föräldrarna sedan får in sina barn på idrottsprofilerade skolor, då har det verkligen gjort allt i sin makt för att barnen ska nå sina (föräldrarnas) slutgiltiga mål, eller?

Där finns idag inte mycket balans mellan Kents mammas kommentar från 60-talets början, till den idag hetsige föräldern som vet ”allt”, och som har planerat allt för sin son/dotters karriär och framtid. En balans vore ju inte fel, eller?

Jag har nu skrivit strax över 100 blogginlägg sedan jag startade denna sida. Jag skriver om allt möjligt, men mestadels blir det om idrott, barn, skola och ungdomar. Jag gillar att tycka saker. Och inte bara för tyckandets skull, utan jag skriver om orättvisor, mina tankar, problem, mål och andra situationer som vi människor hamnar i genom livets gång. Många personer som skriver just bloggar, eller i andra sociala-kanaler har oftast ett fält nedan som heter ”kommentera här.” För min del så har jag valt att plocka bort den möjligheten. Inte för att jag inte vågar vara transparent på något sätt, eller för att jag inte står för det jag skriver, utan det handlar mer om att slippa ägna tid åt att svara en massa människor som inte skyr några medel alls, med att t.ex. bespotta eller inte vara sakliga i sina åsikter. Jag väljer alltså bort dessa ”troll-möjligheter”.

Komikern Daniel Hallberg sa en bra grej när han blev intervjuad i någon skrift för en tid sedan. Det var något i stil med en önskan om att utrota kommentarsfälten i olika sociala kanaler, vilket då hade besparat oss på en massa tråkig ondska. Och det är ju sant. Det finns alldeles för många personer som blir vågliga på ett tråkigt vis, när de sitter bakom ett tangentbord och tycker en massa. Att bemöta oförskämdheter och andra nedlåtande saker vill jag inte på något vis offra någon tid på. Jag deltar gärna i en saklig debatt, men icke i sammanhang där samtalstonen nått en nivå som inte är okej någonstans.

Men, och med ett stor MEN, så finns där ju även en chans att någon vill skriva något gott till en. Och den möjligheten missar man ju eftersom fältet kommentar är bortplockat. Jag brukar säga så här. Jag har en mejladress som alla kan få tag i. Vill man skriva något till mig gällande något som man inte håller med om, då är man givetvis välkommen att skriva till mig. Även om det är något snällt, eller om man vill skriva något annat upplyftande till en, då är man givetvis även då välkommen med att inkomma med ett mejl på samma adress. Att skriva ett argt mejl utan några åskådare är ju inte så himla kul, i alla fall om du frågar ett ”troll”. Det är ju andras reaktioner som nättrollen lever utav, dvs drevet. Och detta drev vill jag hålla mig borta från så mycket jag kan.

Vi alla människor behöver bekräftelse i någon form. Vissa behöver mer, och andra i en något mindre skala. Att bli synliggjord för det man gör är bara en mänsklig drivkraft. Jag blir givetvis glad när jag skrivit något, om det så är i tidningen eller här på bloggen, om någon sedan ger mig en positiv feedback för den aktuella texten. Senast igår (torsdag) blev jag stannad av en dam som bor i fastigheten in till oss, där hon utryckte sin tacksamhet över att jag hade lagt mig i debatten om badmintonstjärnan Johanna Magnussons träningssituation. Varje gång blir jag som sagt lika glad när någon uppmärksammar det jag skriver. Det kan vara ett sms från vem som, där raden kanske lyder: ”Lysande artikel i tidningen Jörgen!” och sedan en tumme. Den raden, det smset är verkligen guld värt.

Vi människor hade tjänat så oerhört mycket på, om vi bara hade vågat bekräfta varandra mer och oftare i det vardagliga livet. Det handlar inte om att det ska bli inflation i beröm och vackra ord (vilket det inte kan bli), utan mer om att vi ska lära varandra om att visa respekt.

Jag själv dras till snälla, kunniga och vänliga människor. Jag vill inte argumentera eller umgås med människor som inte ger mig energi. Jag vill inte umgås eller besvara ”nättroll” på något sätt, utan jag gör ett medvetet val att hålla mig borta från den delen av den digitala världen. Jag blir orkeslös, maktlös och jag tappar fullkomligt det mänskliga hoppet, om jag någon gång tar in en ”tråd” på nätet där oförskämdheterna avlöser varandra rad efter rad.

Så om du/ni vill mig något, så är ni välkomna att mejla mig, oavsett om det gäller en fråga som vi inte tycker likvärdigt om, eller om vi kanske är rörande överens. Om du/ni bara vill skicka några vänliga rader, kommentera en text, eller vad som, så är ni alltid hjärtligt välkommen att höra av dig. Antingen via mejl, telefonsamtal, eller när vi ses ute på stan.