Månad: september 2022

Vikten av att träna – när man väl är där!

Jag tränar tre mornar i veckan. 05.30 ringer väckarklockan, och klockan 06.00 är jag sedan på gymmet för att träna. Från det jag kommer så kör (tränar) jag ganska intensivt, dvs det är inte mycket vila. När klockan sedan slår 07.00 är jag klar. Då sätter jag mig på min cykel hem, och känner av årstidernas förändring eftersom jag är där varje vecka årets alla månader. Detta är för mig en livsstil. En livsstil som jag haft sedan 1976 då jag började träna brottning.

Min reflektion idag är att jag blir lite smått konfundersam på vissa människor som är där, men som inte tränar med någon reda. Varför är man där klockan 06.00 och gör allt annat än att inte träna med någon reda? Ett moment är att många av besökarna har sin telefon med sig. Istället för att köra set efter set, så sitter dom med sin telefon i näven och bläddrar, och det går både fem och tio minuter innan deras fysiska aktivitet drar igång igen. Varför kan man inte undvara telefonen den timmen som man tränar? Vad är det som är så intressant att kolla på under denna tidiga morgonstund?

Jag har givetvis inte ställt frågan till dessa personer, för jag är ingen självutnämnd ”gympolis” utan folk får ju såklart göra som de vill. Men jag kan ändå tycka att det är lite märkligt. Likaså gäller det vuxna människor som går dit, men som gör en massa andra saker, istället för att just träna. Man drar ut på tiden med att tex sprita bänkar, stänger och hantlar i all oändlighet, istället för att nyttja tiden till att just träna sin kropp. Är det verkligen så enkelt, att dessa människor på riktigt, tror att bara för att dom har varit där fysiskt, så tror dom att de har träna? Att de kan liksom göra en ”check på den” för deras närvaro.? De gör liksom aldrig en utvärdering och tänker, vad har jag och min kropp fått ut av denna morgonträning? Finns där något värde i att befinna sig på gymmet denna tidpunkt, eller på gymmet överhuvudtaget, om min tid i stort går ut på att kolla i telefonen eller göra andra icke träningsrelaterade saker?

Jag tror faktiskt på riktigt att dessa personer känner ett gott samvete över att de varit på gymmet denna tidpunkt, fastän deras aktiva rörelse nästan varit obefintlig. Folk har en förmåga att ljuga för sig själv (och även andra) om att de minsann har varit duktiga nog och ”tränat”. De förmedlar ju inte till sina vänner, arbetskamrater eller vem som, att den mesta tiden av besöket så var de uppkopplade med sin telefon till hundra procent. Om man skulle räknat ut deras aktiva rörelse under denna ”träningstimme”, så hade den rörelsen inte nått upp till telefonens hundraprocentiga närvaro, utan den hade varit väldigt obefintlig.  

När jag lär ut träning till barn, så är en av det viktigaste delarna att förmedla att inte fuska. Fuskar man, så fuskar man bara för sig själv. Man kan lura andra, men man kan aldrig lura sin egen kropp. Att få in som ett mantra att träning ger nytta, och att kroppen känner tacksamhet över att den är igång och blir pressad. Nä, jag blir minst sagt förvånad över att vuxna människor väljer att lura sig själv på detta vis. Att barn tar en chans att komma undan, beror ju på att dom inte vet (tills dom har lärt sig). Därför så finns vi tränare där för att förmedla träningens budskap, och delge tips och råd för ett aktivt och hållbart träningsliv.

Men idag handlar mycket om att uppvisa en yta. En yta som inte alltid stämmer överens med budskapet som många människor vill signalera. Man skriver på sina sociala kanaler om att vederbörande tränar, men som i själva verket bara är på ett besök på ett gym där man gör allt annat än att träna. Det viktigaste är inte vad du gör, utan vad du förmedlar utåt. Men kroppen kan du inte lura (som tur är). Kroppen lyssnar inte på vad ni visar i Era sociala kanaler, utan den är på riktig.

Så lägg telefonen hemma när du tränar. Koncentrera dig på din träning den timmen som du är där, och var istället totalt hängiven till dina rörelser. Det blir både roligare, och i slutändan betydligt mer effektfullt.          

Från blogginlägg till artikel i SDS

Mitt blogginlägg kring behandlingen av badmintonspelaren Johanna Magnusson spred sig till en artikel i sydsvenskan (27/9) https://www.sydsvenskan.se/2022-09-27/brottarikonen-ryter-ifran-kan-inte-bedriva-svensk-idrott-pa-det-har-sattet

Varför bryr jag mig egentligen? Det finns givetvis många skäl varför jag opponerar mig och tycker en massa saker. Jag bryr mig framförallt om idrotten, oavsett sport. Hur behandlar vi våra unga idrottsmän/kvinnor. Det finns alldeles för många personer inom idrottens värld, som sitter i höga positioner utan någon som helst vetskap om hur det är att tillhöra den yppersta eliten. De sitter och gissar sig till utan någon egen erfarenhet hur det är att idrotta på toppnivå.  

För att återkomma till ”fallet Johanna” så vill jag tydliggöra en sak i artikeln. När jag säger att det fungerar att centralisera idrotten i större länder, så menar jag trots detta att jag inte står bakom ett sådant system. Dessa länder som centraliserar idrotten har så många idrottsmän/kvinnor i sitt land, att de inte bryr sig om den enskilde individen som gallras ut i deras system. Det viktigaste för dom är medaljer, och helst den ädlaste. Att medaljer plockas hem med hjälp av tvång eller andra tråkiga former spelar absolut ingen roll för dessa gigantiska idrottsländer.

Vi i ”lilla” Sverige ska inte förhålla oss till detta system. Idrott, medaljer, framgång ska inte nås av tvång, utan av fri vilja. Hela min idrottsliga gärning som ledare/tränare går ut på att förmedla träning som en förmån till unga människor. Att få unga idrottsutövare att hitta glädjen i att träna hårt, se mål, se drömmar, och allt av egen fri vilja. Med tvång kan vi inte lära barnen/ungdomarna någonting, utan det blir bara en kortvarig sejour som inte leder någonstans mer än ut i tomma intet.

”Men Jörgen, hur kan du fortfarande veta, det är ju trettio år sedan du själv var i ropet?”

Såklart så finns där många som säger just den raden. Men oavsett om det är trettio år sedan, så var jag inte aktiv under stenåldern. Jag är fortfarande i kontakt med de känslor som jag hade/kände under de år som jag var aktiv. Jag har inte stängt den dörren (än), utan jag kan fortfarande känna av den känslan. Jag vet hur det känns att vara i en internationell mästerskapsfinal. Jag gissar mig inte till, utan jag har varit där.  

”Men tänk om du själv hade tillhört en centralisering under din brottarperiod, då kanske du hade tagit hem fler medaljer?”

Det kan jag säga med en gång med ett stort rungande NEJ. Jag hade tyvärr inte tagit en enda internationell medalj, för jag hade aldrig accepterat att flytta av tvångsmässiga skäl. Jag hade max blivit svensk mästare, sen hade min karriär stannat vid dessa SM-guld. Så återigen, låt våra unga talanger som vill träna av egen fri vilja att satsa på sitt sätt. Fortsätt samla till gemensamma förbundsträningsläger/träffar som man alltid har gjort. Åk tillsammans på internationella träningsläger/tävlingar, och där visa upp vår svenska modell. En modell som vi tror på, och som inte innehåller tvång i någon form.

Så min förhoppning är nu att svensk badminton drar detta ärende ett varv till, och då kommer fram till att det inte går att förhålla sig till en icke svensk modell som kallas för centralisering. Jag säger ofta att idrott inte är mekanisk. Idrott är ingen fabrik, utan toppidrott är oerhört känslostyrt. Varje idrottsman/kvinna är unik. Fålla inte in alla i samma mönster, utan låt varje stjärna få blomma utifrån sin roll, och sina förutsättningar.      

Ett förbund som väljer att släcka sin egen stjärna – Varför?

En ung badmintonstjärna i Sverige blir utesluten av sitt eget förbund, för att hon vill satsa på sitt sätt i sin egen hemstad. Det finns lagidrotter, och det finns individuella idrotter. Betyder inte begreppet – individuell, att man på något sätt vill sköta sig själv, forma sin egen karriär, välja de vägar som man själv anser är rätt i en satsning? Nä, tydligen inte. Istället måste denna meriterade tjej, Johanna Magnusson, rätta sig till ett led som någon/några har bestämt. Hon måste lämna familj, trygghet sin hemstad för att istället tillhöra ett elitcenter i Uppsala, om hon nu vill satsa på sin sport badminton. Till en början gjorde hon som förbundet sa, men kände till slut att detta inte var hennes grej. Hon valde helt enkelt att flytta hem igen. Förbundets svar på hennes handling är då att stänga ner hennes elitstöd. I mitt tycke, frysa ut henne.

Är det inte befängt, att i en individuell sport, ska man tvingas flytta till en annan stad, för att få göra det man tycker mest om? Var finns logiken i det hela? Badmintförbundet svarar med att säga ”vi har minsann valt denna form, och då gäller för de aktiva att rätta sig i ledet och följa detta koncept”. Istället för att ”rätta sig i ledet”, så väljer Johanna Magnusson att sluta med sina landslagsuppdrag. Jag förstår Johanna Magnusson till ett hundra procent. Jag kan inte för någon peng i världen förstå syftet med att samla ett gäng individualister i en och samma stad, och där de sedan ska leva som en familj under hela deras karriär.  

Varför är det så viktigt för en sport som inte är vrålstor i Sverige, men stor i övriga världen, att sätta dessa strikta ramar? Vad tjänar man på att stöpa alla satsande idrottsmän/kvinnor i en och samma form? Mitt svar blir på direkten: INGENTING! Det finns en anledning varför visa personer väljer en individuell sport, framför en lagidrott. Man vill liksom klara sig själv. Man vill hitta sin egen väg, och utifrån den satsa helhjärtat på det som man själv (och med sitt team) tror är facit. Men där finns inget självklart facit när det gäller idrott. Facit är absolut inte att samla alla de bästa under ett och samma tak, och där tro att dessa individualister ska höja varandra. Konceptet funkar i vissa länder, men absolut inte i Sverige. Sverige är ett alldeles för lite land för denna typ av centralisering.

Jag kan bara gå till mig själv. Tänk om brottningssporten under min tid hade bestämt att alla satsande brottare skulle flytta till exempelvis Stockholm. Jag hade ju aldrig flyttat till Stockholm. Jag som person var väldigt beroende av min hemmiljö, min familj. Detta var min energi för att kunna orka träna och leva med den press som det innebär att satsa fullt ut i en individuell sport. Du måste hitta ditt eget syre, din egen andhämtning. Idrott handlar inte bara om hårdare träning, mer sparring, mer träningsläger osv. Det är mycket mer än så. Att bara lägga på mer och mer träning är inte svårt. Alla kan träna hårt. Det svåra är att orka träna vidare när idrottslivet inte alltid känns på topp. Därför så är en individuell idrottsman/kvinna väldigt beroende av ett fåtal personer i sin omgivning. Tas dessa ifrån en, då blir det svårt att orka satsa vidare.

Sporter som till exempel brottning och badminton är ganska snarlika. ”Små” sporter i vårt eget land, men oerhört stora i övriga världen. Det krävs något speciellt av en för att hitta drivkraften att satsa helhjärtat. Många pusselbitar som ska falla på plats. Man behöver ett socialt skyddsnät som kallas nära och kära, och som inte kan ersättas av extra sparring och fräcka träningsmöjligheter.

Jag hoppas det svenska badmintonförbundet tänker om, och inser vilken förlust det är för sporten om det fortsätter vända rygg för Johanna Magnusson. Mitt förslag till svenska badmintförbundet är att man ska göra om, och istället se till att fortsättningsvis göra rätt. Sverige behöver individualister inom idrottens värld. Det är just där som vi får fram det riktigt stora stjärnorna. Johanna Magnusson är på väg att bli en stor badmintonstjärna, men hennes egna förbund har valt att släcka hennes drömmar pga. okunskap och en stor portion envishet. Sorgligt, men tyvärr sant.              

En tanke om min sport – brottning

Jag har varit på ganska många brottningstävlingar genom åren, med tanke på att jag varit igång oavbrutet sedan 1976 i sporten. Första trettio åren (nästan) som aktiv, och därefter som tränare. Ju mer jag tänker på det, desto mer upplever jag sporten från mattkanten som svår och tuff. Sporten är så otroligt krävande, att jag idag förstår varför Sverige har så få brottare som tar sig vidare från barn/ungdoms-kategorin hela vägen upp till junior/senior. Redan som barn är tävlingsmomentet fruktansvärt krävande och påfrestande. Att genomgå en förlust i brottning kan knäcka den bäste. Jag hyser stor respekt för dom barn/ungdomar som orkar gå vidare inom sporten där allt annat än status och rosa skimmer finns serverat.

Men varför är det så annorlunda idag? Idag lever vi i en modern värld där datorer och andra digitala hjälpmedel finns tillhands överallt. Vi behöver inte längre gå, eller cykla, utan alla hjälpmedel finns strax utanför dörren i form av något elektriskt fordon. Vi behöver inte ens ta oss till affären, utan allt kan man beställa hem utan någon direkt uppoffring. Barn leker inte längre på ett traditionsenligt sätt, där den fysiska kraften är den mest primära i dagens lekar. Rörelse har blivit någonting jobbigt och ”straffbart”. Barn behöver inte heller förflytta sig någon längre sträcka själv, utan föräldrar sköter hela förflyttningsschemat genom att bila barnen precis överallt, och vart dom vill.

Ådran att hand om sig helt själv, och skapa den vilja som behövs för att kunna vinna och förkovra sig i vår sport brottning är svår att uppnå i dagens samhällsstruktur. Inget får göra ”ont”. Om något skulle göra ”ont”, då är vi föräldrar där och ”räddar” dom på våra vita hästar. För våra barn/ungdomar ska väl inte behöva få ”ont”?  

Men träning gör ont. Brottningsträning gör fruktansvärt ont. Att förlora i idrott gör ont, att förlora i brottning gör ännu mer ont. Ont menar jag inte fysisk smärta i form av ett ont knä, eller att man blir slagen, absolut inte, utan ordet ont handlar om att utsätta sig för en träning som är oerhörd hård både mentalt och fysiskt. Att lära sig tävla i brottning tar oändligt lång tid. Det tar tid att etablera en tävlingsinstinkt, och att sedan kunna bibehålla den. Att trots förluster kunna hitta någon form av glädje att träna vidare och fokusera vidare, den är tuff, svår men väldigt imponerande för dom som orkar. Det gör som sagt ont, och det är svårt. Men det går även i dags dato. För trots att vi idag lever i en komfortabel värld med alla dess bekvämligheter så finns där dom barn/ungdomar som aldrig ger upp sina brottardrömmar.

Jag hyser som sagt stor respekt för dom som fortfarande satsar på vår ädla idrott med tanke på det samhälle som vi idag lever i. Min respekt går till alla dom som orkar satsa vidare mot sina ”brottarmål”. Jag själv kommer stötta, hjälpa sporten och dom som vill så länge jag bara kan och orkar. För alla är inte bekväma, långt ifrån Det finns dom barn/ungdomar som ser nyttan av rörelse och hederlig träning. Vi måste bara lära barnen att switcha om. Se det fina med att träna och tävla i en sport som mäter kraften både fysiskt och mentalt. Att lära sig att allt handlar inte bara om pengar. En stark kropp, ett starkt psyke, en kroppskännedom som heter duga och mycket annat kan inte köpas för alla pengar i världen. Vi måste bara inse att rörlighet är en förmån, och inte något man ska ta för givet. Att kunna gå, cykla, springa och tex kunna träna brottning är en lyx som är ovärderlig. Stort tack till alla Er som satsar och orkar. Ni är fantastiska. Jag vill även poängtera än en gång, att när du når dina mål i form av EM, VM eller OS-medalj, då kommer allt kännas lätt och härligt, och du kommer aldrig ångra ditt val. Jag rekommenderar känslan av att vinna stora medaljer. Jag hade förmånen att själv få kliva upp på en internationell mästerskapspall vid två tillfällen. Och jag rekommenderar verkligen den känslan. Ingen kan ta den ifrån dig, och den kan aldrig köpas för pengar.

Bild överst: Från tävlingen Gustav Freij cup 1983-84. Jag är runt 14-15 år gammal

En snäll idrottsman?

Jag är väldigt svag för snälla människor. Jag anser mig också själv vara en snäll människa. Men vad innebär egentligen ordet snäll? Jag tror att många har fått ordet snällhet om bakfoten, där betydelsen oftast uppfattas som velig, mesig och som ett svaghetstecken. Hur kan snällhet uppfattas som en svaghet?

Som idrottsman, och speciellt som brottare så får man absolut inte te sig som en snäll person (enligt många). Jag vet att jag ibland själv kan utrycka mig fel till mina adepter att man inte får vara för ”snäll” på brottarmattan. men varje gång jag har sagt ordet, så ångrar jag mig. Klart som fasiken att man ska vara snäll. Att vinna matcher och vara en elak person, är ju helt befängt.

Att vara snäll innebär inte per automatik att man är konflikträdd, måste gå med på allt vad alla säger, vara velig, inte våga säga emot, inte ha en egen vilja, inte veta sitt värde osv. Snällhet är något helt annat. Snäll betyder för mig att man inte alltid sätter sig själv i främsta rummet (och då menar jag inte i träningssammanhang), man värnar om andra människors olikheter, känner empati, våga vara nära till sina känslor och mycket mer därtill.

När man idrottar ska man alltid vara snäll. Man ska bara inte ”luras” in i den andres plan, utan man ska skapa sina egna idéer, och arbetar utefter dessa. Jag säger till mina unga brottaradepter ”ni ska inte vara tuffa, dumma, utan ni ska vara bestämda”. Vara bestämd i sitt rörelsemönster, vara bestämd med sina mål och satsningar. Det sägs att ”inga snälla pojkar/flickor kan vinna stora matcher”, men den tesen är för mig helt befängd. Klart som fasiken att man ska bete sig snällt och korrekt, och att det är en styrka i längden att vara snäll. Jag vet själv när man inte alltid följde ”snällhetstecknet” som ung idrottsman, då man ibland på ett fjantigt sätt sparkade till några ”döa” ting (bänkar, papperskorgar etc) på vägen ut från matchmattan efter en förlustmatch. Helt onödigt och dumt, och något som istället gav mina motståndare mer kraft till nästa gång. Men fastän att jag ibland kunde infoga mig med dessa primitiva rörelser och tråkiga ordval som flög ur min mun, så var jag trots detta alltid en snäll människa.

Jag sårade aldrig andra människor på min väg med dessa simpla handlingar, utan det var alltid jag själv som blev sårad. – ”Hur kan man bete sig på det sättet!” Så tänkte väl många, och så kanske jag själv hade tänkt/Er om jag hade sett/ser en idrottsman som inte kunde/kan ta en förlust på ett mer moget och kontrollerat sätt, eller?

Nä, jag har aldrig blandat ihop snällhet med dåligt uppträdande vid en förlustmatch. Snälla människor kan också bli arga och frustrerade. Snälla pojkar/flickor kan vinna matcher, men inte utan någon plan, utan någon passion för sin idrott, utan några mål, dem kan aldrig vinna i längden. De som spottar, fräser och som ska vara så himla coola i sin attityd och personlighet, har svårt för att bli några långvariga vinnare. Som jag skrivit tidigare så är aldrig en aggressiv inställning något bra i längden, utan det är en inbyggd bestämdhet som är den viktigaste egenskapen.

Så än en gång, blanda inte ihop snällhet med velighet. Man kan vara snäll och ändå bli en vinnare. Snällhet har som sagt inget att göra med vekhet, utan tvärtom. Snällhet är ett ord som är väldigt underskattat. Världen behöver mer snällhet. Om vi börjar med att lära ut att vi ska bli bättre med att förhålla oss till ordet snäll, ja då hade mycket av livets svåra utmaningar varit betydligt enklare att bemöta, och mycket lättare att förstå. Det tror i alla fall jag.