Månad: augusti 2022

Under några år i slutet av 70-talet och en bit in på 80-talet så stannade de sovjetiske landslaget till i IK Spartas träningslokal för att gästträna. Cup Klippan hade precis avslutats som på den tiden gick under namnet lilla-VM, eftersom startfältet var av världsklass i varje viktklass. På sin väg hem så stannade dessa mästarbrottare till hos oss nere i våra lokaler till min stora förtjusning. Tänk att få se dessa världsbrottare på så nära håll. Dessa brottare som jag hade skrivit ner, och följt genom tidningar och andra kanaler som fanns på den tiden. Jag minns framförallt ett tillfälle när sovjetbrottarna kom. Det måste varit runt 1981–82, och jag är 13–14 år gammal. Jag hade precis börjat träna i Leifs grupp, den stora senior-gruppen. Det var en stor ära att få träna med seniorbrottarna, och jag gjorde aldrig någon besviken. Utan det var full fart på träningarna, och hundra procents närvaro från min sida. Men just denna måndag, när sovjetbrottarna skulle anlända och träna med oss, så av någon anledning så fick jag inte delta. Jag minns inte om jag hade någon infektion av något slag, vilket gjorde att min mor var helt bestämd med att jag inte fick träna denna måndagskväll. Jag var givetvis helt förtvivlad, men jag åkte såklart ändå ner till lokalen, för jag ville ju bevittna träningen med alla dessa mästare.

Det var framförallt en brottare som jag ville träffa och se, och det var Frank Anderssons antagonist, Igor Kanygin. Kanygin var en tuff och hård brottare som satte många käppar i hjulet för Frank ett flertal gånger. Han var absolut ingen kastmaskin, utan mer en väldigt snål brottare. Men jag gillade honom. Kan vara för att han kändes så orädd i sin brottning, och för att han såg så fruktansvärt stark ut. Om jag minns rätt, så vann Frank endast en gång mot denna Kanygin, och det var i VM-finalen 1982. Vid tre andra mästerskapsfinaler så förlorade Frank mot honom. En VM-final, och två EM-finaler fick Frank ge sig mot ryssen. Kanygin var framplockad som den enda av de sovjetiske brottarna i mellanvikts-klassen som kunde besegra Frank. Han var inte ens bäst i sitt eget hemland, men trots detta fick han alltid flest chanser att representera sitt land, just pga. hans förmåga att besegra vår svenske världsstjärna. Kanygin vann under sin karriär 2 VM-titlar, 4 EM-titlar.

Denne ryss skulle nu komma ner till IK Sparta, och jag skulle få se honom livslevande. Jag packade ner min kodak instamatic kamera, för nu skulle det tas bilder. Jag fotograferade friskt under träningspassets gång, och jag var väldigt ivrig när jag sedan dagen efter skulle framkalla bilderna på den stora snabbframkallningskedjan Fotoquick uppe i stan. Man lämnade in filmen, och efter en timme kunde man sedan hämta ut sina kort i pappersform. Jag minns att jag var uppe i stan med min mormor i detta ärende, och timmen vi skulle vänta kändes väldigt lång. När väl timmen var slagen, så fick jag då äntligen mina kort i näven. Jag började bläddra frenetiskt, och snart hade jag gått igenom samtliga 24 bilder utan att hitta bilden som jag helst ville ha, det vill säga bilden på Kanygin. Jag var helt förtvivlad. ”Du, det saknas en bild!” sa jag till expediten. Nä, sa hon, vi plockade bort några kort som inte blev riktigt bra. ”Får jag se dem!”, sa jag på direkten. Mycket riktigt, bland ”spillkorten” fanns bilden som jag allra helst ville ha, bilden på Kanygin. Jag var helt överlycklig. Bilden var lite solblekt i kanterna, men annars var den helt perfekt.  

Slutligen blev dagen blev precis så som jag hade önskat. Jag fick bilderna av mästarbrottarna, och framförallt bilden på Kanygin. Jag och min mormor kunde sedan lugnt promenera vidare. Jag var stolt och glad, och så tacksam över mitt solblekta foto. Mer behövdes inte för att göra en tretton-fjorton-årig grabb glad på den tiden. Det var en helt vanlig dag för ganska exakt fyrtio år, en dag som jag fortfarande minns väldigt väl.

I min värld så blir du precis det du vill. Om du nu vill alltså? Vill du bli läkare, blir du läkare. Vill du bli en framgångsrik idrottsman, så blir du även det. Va, räcker det med att man ”bara” vill? Att säga till sig själv tre gånger jag vill, jag vill, jag vill, räcker givetvis inte. Utan du måste ju verkligen vilja ditt mål för att det en dag ska bli till en verklighet. Jag tror att om man bara har intresset, passionen, och även tålamodet, då kommer dina mål att uppnås. För hur vore det annars. Tänk hela världens läkarkår, är det bara tur att vi har så många människor som arbetar som läkare? På ett sätt är det ju tur, dvs att det finns så många människor som verkligen vill, med allt ansvar som det innebär att inneha den yrkesrollen. Men alla de personer som idag arbetar som läkare har på något sätt kunnat se sig själv i läkarrock och tänkt tanken, detta är jag, och detta vill jag.  

Att vilja betyder att man ser sig själv visuellt i sitt tänkta mönster. Om den bilden sitter kvar dag efter dag i ens hjärna, då kommer man slutligen nå sin slutdestination. Viljan och bilden måste sitta i hela tiden. Det går liksom inte att spara en vilja och tänka att man ska portionera ut viljan och tankarna så där emellanåt. Nä, bilden måste vara konstant. Visst, ibland har vi sämre dagar, men i det stora hela så får du aldrig vika dig från ditt mål.

Som min tränare sa till mig när jag var på väg upp i brottarkarriären. ”Jörgen, vill man ta en medalj, så tar man en”. Och han hade rätt. För även om det inte finns någon garanti gällande hur man ska vinna idrottsmedaljer, så är det viljan som sätter dina riktlinjer. Många har givetvis tänkt tanken att dom vill, och dom har inledningsvis tränat som en galning för att nå dit. Men tyvärr så har bilden i huvudet sakta suddats ut, och viljan har inte varit lika konstant som den var inledningsvis. Målet har då rört sig längre och längre bort. Det tar tid att nå sina mål. Inte alla har det tålamodet att invänta sin tid och bara träna på oavsett om det är brottning eller andra mål. Utan många ger upp, och skyller istället på andra faktorer.

Om idrotten hade varit mekanisk, det vill säga helt utan känslor, då hade man bara kunnat luta sig mot den fysiska träningen, och sagt: ”tränar du varje dag, då blir du världsmästare”. Du behöver inte tänka, utan du ska bara träna”. Den fysiska träningen är egentligen bara det lilla i den stora satsningen. Den stora delen är att du ska kunna övertyga dig själv om att det är du som ska vinna, samt få dina motståndare till att känna sig besegrade. Ditt självförtroende måste lysa, och vara på riktigt. Inget fejkat där man bara blåser upp sig och tror att man är bäst. Att bara gå runt och tro, då blir du ingen mästare. Du måste som sagt veta i ditt huvud att du ska lyckas. Inget du behöver tala om till andra, utan det räcker att du innehar känslan.

Så har ni mål, tankar, bilder i huvudet med saker som ni vill. Då ska ni känna Er trygga i Er satsning oavsett vad ni gör. Om det så är att bli läkare, mästare i brottning, bygga ett hus, arbeta med olika yrken (vad som helst), så släpp aldrig tanken, släpp aldrig bilden. Att vilja tillräckligt mycket, är att man aldrig släpper sin inre bild. Finns den bilden kvar, då kommer du slutligen att lyckas. Träna, upprepa, plugga, kämpa, måste du givetvis göra. Men glöm inte bort dina tankar. Det är tanken/drivkraften som formar dig. Det är filmen i ditt huvud som slutligen ser till att du en dag når dina mål. En film som till slut omvandlas till en verklighet.

Jag minns mycket väl när jag fick mitt första medlemskort. Ett medlemsbevis som visade att man tillhörde en förening. Jag kommer ihåg när jag fick den där lilla pappersbiten i min hand, såsom man fick på den tiden. Det var stort, och det var en speciell känsla. En känsla av en mycket speciell tillhörighet.

Det är nu 46 år sedan. 1976 började jag mina första brottarår i idrottsklubben Sparta. Jag är glad och framförallt otroligt tacksam över att jag fick ta mina första ”brottarsteg” i denna anrika förening. Det är egentligen inte föreningen i sig som jag är tacksam över, utan mer tacksam över de personer som var runt omkring mig på den tiden, och som såg till att man fick en fin inskolning i idrottens värld. För vad vore jag utan ledarna/föräldrarna som Bo Jönsson, Kaj Ekholst, Bo Ekelund, Siwe Pettersson, Seved Brandt, Kent Berglund, Gert Jönsson, familjen Kolnby, Nydahl, och så givetvis min egen mor.  Ja, jag skulle kunna rabbla många till som förgyllde mina barndoms år i Sparta.

Dessa människor såg till att vi unga grabbar (det var bara grabbar på den tiden som brottades) fick åka ut på tävlingar, åka på helgläger, tävlingar i Danmark och utflykter till Tyskland. Framförallt såg dom till att vi mådde bra, och att det var en fin stämning mellan oss barn som tränade och tävlade. Jag kan även rabbla mina fina klubbkamrater som Benny Kolnby, Patrik Lirås, Anders Palmqvist, Stefan Ringström, Anders Flink, Ronny Nydahl m.fl. Det var aldrig någon pennalism, mobbing eller ett hårt tonläge, utan alla fick vara som de ville.

Att börja sin idrottskarriär med trygghet, förtroende och respekt är ingen självklarhet. Föräldrarna i föreningen (inklusive min mor) tog ett stort ansvar på den tiden, och vi var många barn/ungdomar som fick uppleva en trygg klubbkänsla under denna era. Det var rättvisa, kärlek till sporten, intresse, passion och ett stort hjärta som skapade denna enorma trygghet.

Detta förhållningssätt har jag haft stor nytta av när man sedan blev äldre, och när satsningen sedan blev större och starkare. ”Spartatiden” har alltid funnits där på ena axeln som en ingrodd trygghetskänsla, och jag kan fortfarande förknippa vissa ställen/platser med just Spartatiden. Danska Skandeborg, Videdals sporthall, Höörs Nygård, Hansaland, holländska Dordrecht m.m

Idrottslivet gick vidare, och när jag var 15 – 16 år lämnade jag IK Sparta för att gå vidare till Limhamns BK. Det var givetvis en stor sorg att lämna IK Sparta, men klubbens signum hade redan då börjat ändra på sig. Vi grabbar hade ju såklart blivit äldre, och några hade tyvärr slutat (både föräldrar och barn). Så det var helt enkelt en ny fas i ens idrottsliv som man nu skulle gå tillmötes. Det gick liksom inte att stoppa tiden.

Men tänk på att en förening inte byggs upp av sig själv. Ett klubbnamn är bara ett namn och inget som sköter sig själv. En idrottsförenings goda sidor byggs upp av människor som finns involverade som föräldrar, styrelse, ledare, tränare och andra entusiaster. Ett namn är bara ett namn. Dessa fina människor som fanns runt omkring mig under min barndomstid, så hade föreningens namn kunnat lystra till precis vilket namn som helst.

Sakta men säkert öppnas nu Sverige snart upp igen. Efter några månader av vila och efterlängtad paus, så är vi snart redo att möta en ny spännande hösttermin. Föreningslivet öppnar även dom upp sina dörrar, och barn och ungdomar kan återigen få besöka sina respektive idrotter. För det är ju så att även våra barn/ungdomar behöver lite vila ibland, och då inte bara från skolans värld. Även barnens fritidsaktiviteter behöver både barn och förälder vara ifrån ibland, just för att kunna skapa/bygga ny energi och lust till att fortsätta. Det finns ju en anledning till att sommarlovet sträcker sig från mitten av juni, fram till mitten av augusti. Barn behöver återhämtning för att orka gå i skolan från förskoleklass upp till gymnasietiden, och likaså gäller det för övriga aktiviteter.

Nu har ju tyvärr inte alla förstått hur viktig en vila är, och vad den kan åstadkomma. Olyckligtvis finns det ett flertal föreningar runt om i Sverige som envisas med att hålla igång sin verksamhet året runt, vilket då medföljer att barnen tränat och varit igång hela sommaren utan någon paus. Tror ni att dessa barn känner sig taggade att starta upp höstens termin?

Att vila från sin egen aktivitet under en viss tid betyder inte att man behöver ligga på sofflocket hela sommaren. Rörelse är viktigt (både för barn och vuxna) men rörelsen kan fungera på så många olika sätt. Börjar ett barn rikta in sig för tidigt med att enbart förhålla sig till en och samma idrott, och då till exempel träna brottning inomhus på matta, eller allt som oftast endast köra brottningsrelaterade övningar under hela sommaren, då ökar ju risken att barnen inte blir långvariga inom tex brottningens värld. Man kan givetvis även ta andra idrotter som ett exempel där inriktningen blir för skarp alldeles för tidigt.

Tre mornar i veckan tränar jag (håller igång min kropp) med styrketräning. Jag besöker ett gym i närheten där jag bor, och i samma anläggning finns där även en ishall. Eftersom jag anländer redan klockan 06.00 på morgonen, så läste jag denna morgon en lapp som satt upptejpad på informationsdisken: ”väsnas inte för mycket eftersom 5 – 6-åriga hockeygrabbar är på träningsläger, och sover i en av hallarna”. Jag blev helt paff, och jag tänkte på direkten, dom måste ha skrivit fel ålder. Men ack så fel jag hade. När jag är på väg därifrån, alltså 07.00 möter jag just 5 – 6-åriga grabbar som kommer gående med hockeytrunkar stora som hus. Det komiska är att trunkarna både är tyngre och större än dessa små grabbar, och min första tanke är: 5–6 åriga grabbar ska inte befinns sig på träningsläger, dom ska vara hemma och leka eller göra andra kuliga sommarsaker. Nu vet jag i för sig inte träningsinnehållet, men med tanke på all den utrustning som jag iakttog, så handlade det mer än att enbart åka skridsko. Jag är helt övertygad om att lägret hade fullt fokus på att träna hårt, med både taktik, kondition och allt annat som innefattar en elitsatsing.

Riksidrottsförbundet (RF) i Sverige ställer alltid frågan till svenskt föreningsliv: Varför slutar barn så tidigt med sina idrottsaktiviteter? Fastän vi vet, både föräldrar, ledare och andra föreningsinvolverade, så fortsätter vi gång på gång att göra samma misstag år efter år. Vi kör slut på våra barn när vi hela tiden måste ”hålla igång barnen” året runt. Vi gör våra barn en björntjänst när vi inte låter barnen få ägna sig åt sitt sommarlov där lek, bad och annan rörelse ska vara första prio, och inte teori, kondition och styrketester. Varför har vi vuxna så bråttom, och vad är det vi inte förstår?

Är det inte meningen att barnen ska längta till att få komma tillbaka till sin förening, där gemenskap, träning, tävling och nya upplevelser väntar? Som sagt, vi lär oss aldrig. Trots att vi vet slutresultatet, dvs att det flesta barn slutar med sin idrott innan de ens fyllt 14 år, så fortsätter vi skapa en träningshets där vi tror att mer och mer träning är den rätta vägen. Föräldrar, ledare har slutat läsa statistik, eller lyssna på dem som kan, utan man skapar istället sina egna sanningar. Sanningar som är osunda och som inte är anpassade för barnens bästa. Och min undran är, varför?