Månad: juli 2022

Får man lov att säga att man älskar sitt arbete? I ganska exakt åtta år har jag nu fått arbeta med min hobby, min sport, min livsstil, min passion, ja där finns givetvis fler anledningar som jag kan lägga fram som en kärleksförklaring till mitt arbete. Sedan 2014 har jag fått äran att få arbeta som föreningskonsulent i Limhamns Brottarklubb. Att få arbeta med sin passion dagligen är en ynnest som jag är så oerhört tacksam över. Att jag nu snart ska återgå efter några veckors semester är inget som jag grubblar, eller tycker är jobbigt, utan jag tänker mer att jag ska tillbaka till min hobby.

Ibland kan jag själv fundera över varför jag är så passionerad av sporten, och varför mitt arbete känns så lustfyllt. Men jag tror en bidragande sak är att jag får arbeta så brett i föreningen. Det är allt ifrån organisera kansliet och dess sysslor till att träna unga utövare som har som mål att bli världsmästare i denna historiska sport. Eftersom jag själv var så otroligt hängiven min sport som ung brottare, så kan jag idag sätta mig in i många idrottares tänk, genom min långa erfarenhet. Jag är även en person som har en stark självdisciplin, vilket jag även hade som idrottsman. Jag vet vad som behöver göras, och jag behöver inte någon som ger mig en ”spark i baken”. Mitt eget driv har alltid varit min största styrka.

Men det betyder inte att jag klarar allt själv. Jag har givetvis inspirerande människor i min omgivning som ger mig stöttning och energi, vilket gör att det hela blir betydligt roligare och lättare. Samma sak var det när jag idrottade. Även om jag själv la upp min egen träning, det vill säga min alternativa träning som löpning, kondition och styrka etc. så behövde jag ändå någon typ av support från människor i min omgivning som visade sitt stöd på olika sätt. Att bli sedd för det man gör så att man känner sig än mer motiverad att jobba vidare. Det behöver inte vara några storslagna grejor, utan det räcker med en blick, en mening som säger ”jag tror på dig och dina idéer”.    

Att arbeta med människor (unga som gamla) är både motiverande, roligt, och ibland även väldigt svårt. Man tycker olika om saker och ting, och så ska det givetvis vara. Men jag känner jag mig aldrig orolig eller osäker i mitt arbete, eftersom jag innehar en gedigen erfarenhet och kunskap om idrott på alla nivåer. Även mina år inom skolans värld (12 år) är också en stor tillgång för mig, där jag under dessa år arbetade med både motiverade som omotiverade barn/ungdomar i årskurserna 1 – 9. Alla skulle med, och det fanns inget bättre när man äntligen kunde omvandla negativ energi till positiv energi, när elever till slut knäckte den berömda koden och slutligen insåg hur mycket de själva kunde påverka sin medverkan både när det gällde idrott (som jag undervisade i), eller i övriga ämnen. Genom samtal, tillrättavisningar, beröm, bekräftelse, krav, stöttning och andra motiverande signaler, så var glädjen stor när man kunde omvända ett negativt beteende till driv, lust och förståelse.

Jag möter än idag gamla elever från min skolperiod. Elever som kommer fram och tackar för att man sa ifrån när de var ”busiga” och omotiverade under sin skoltid. Tacksamma för att man tog kampen. Likadant är det idag med mitt arbete inom föreningslivet. Att få barn/ungdomar att inse att de har chansen att nå sina mål. Att få barnen (och även föräldrar) att inse att ingenting är för sent. Att använda sig av meningen ”skynda långsamt”. Allt behöver inte hända över en natt, utan allt får ha sin tid. Låt barn vara barn, och ungdomar vara ungdomar. Det kommer en tid när vuxenheten tar över.

För att summera min kärlek till mitt arbete, så handlar glädjen mestadels om att skapa en närvaro, en miljö som ser till att barnen/ungdomarna mår bra, och att de får utveckla sitt idrottande i deras egen takt. Få barnen/ungdomarna att växa, och bygga upp en förståelse för vad idrott är, och vad den kan åstadkomma, oavsett om du satsar på att bli världsmästare i framtiden, eller om du väljer ett livslångt liv inom föreningslivet som antingen tränare, ledare eller någon annan viktig roll. Jag älskar mitt arbete helt enkelt för att jag tycker det är roligt att hjälpa (barn som vuxna), lära ut, inspirera och att organisera. Och det är väl skäl nog varför min cykel tar mig så lätt till Grönalundsgatan 6 i Limhamn. För där finns kontoret, mattan och givetvis alla medlemmarna.

En text som jag skrev förra sommaren, men som jag av någon anledning inte publicerar förrän nu. För känsliga läsare så är texten skriven med humor blandat med en stor portion ironi.

Förra sommaren åkte jag med familjen för att campa på Öland. Vi färdades först upp mot Kalmar, där ett trettiotal mil skulle ”tuggas igenom”. Vår slutdestination var – Böda camping på Öland. Böda camping, denna mytomspunna plats som gjort sig känt i alla möjliga sammanhang. Men nu är det inte Böda, eller camping som jag skulle vilja reflektera över, utan mer om den nya trendiga sekten som sprider sig som en löpeld i vårt avlånga land.

På färden upp genom Blekinge och Smålands stora landskap kunde vi redan där uppleva och se sektens ”nästen” poppa upp längs vägen som vidunderliga byggnader i alla dess färger. Byggnadsverken kunde man se i både små som stora byar som vi passerade när vi kom körande på Europaväg 22. När vi kom över bron, och väl befann oss på Öland, så fortsatte sektens nästen att exponera sig. Deras budskap hade till och med spridit sig till denna lilla sommar-Ö. Jag var i chock över sektens snabba utbredning.

Väl på campingen ville min ena svärson att jag skulle testa på att utöva sektens signum. Med viss tveksamhet lät jag mig övertalas. Jag kände och visste på direkten att jag aldrig att skulle bli ”biten” eller påverkad på något sätt, utan jag såg det hela som en liten utbildning för att försöka lära mig att förstå det heta budskapet. Ett av det mest anmärkningsvärda ögonblicket i denna seans var när själva spelarbytet skulle ske, det vill säga när vi var klara med vårt ”möte”. Utanför den stålklädda buren stod ett gäng unga aspiranter och inväntade sin tur. Iklädda i nästintill likvärdiga trendiga munderingar, med femtioelva slagredskap i alla dess färger stod de nu redo att möta varandra i en intensiv sammankomst i en timme framöver.

Den svenska ”kändiseliten” är också en grupp som börjat ansluta sig, och tillbringar där all sin lediga tid med att nöta sektens glada tillrop med sina färgsprakande tillhyggen, och i sina små korta shorts och kjolar. Giftet har spridit sig, och deras värld är nu fullständigt besatt av att umgås i denna konstgjorda miljö. Bild efter bild läggs ut på deras sociala medier för att där uppvisa deras träningsvilja, och givetvis deras coola outfits. Men vad händer när nyhetens behag har lagt sig? Vem kommer då nyttja alla dessa stålburar som då kommer finns över hela vårt land?

I framtiden kommer Sveriges landskap att prydas av en massa outnyttjade ”spök-byggnader”, med olika företagsnamn och loggor som hänger på sniskan när man susar igenom landets många byar och städer. Sekten kommer då vara splittrad och glömd, och en ny våg av märkliga grupperingar kommer då med all säkerhet ersätta denna tidens underliga fenomen. För vem trodde på allvar att minitennis med mjukboll skulle bli så himla hajpat, om man bara inkluderade fyra väggar, och ersatte namnet till ett ord som påminner om något helt annat än just en racketsport? Ja, livet är rätt bra märkligt.

Att förmedla sina träningsmeriter har blivit ett enormt mode det senaste tio-femton åren. Ju mer träningsdagar/timmar man kan uppvisa, desto bättre är det. Det räknas timmar i detalj gällande hur länge varje pass ska vara, hur många timmar i veckan man tränar, hur många pass om dagen, vilka övningar man ska göra osv. Listan kan göras hur lång som helst. Detta är inte bara ett fenomen bland brottare, utan det har spridit sig även bland övriga sporter. För jag vill påstå att denna träningshysteri i siffror har blivit till en ren och skär yta, där mängden helt plötsligt blivit viktigare än själva innehållet. Däremot att förmedla intensiteten vid varje pass är inte lika hajpad att marknadsföra. Bara man har timmarna nedprintat så räcker det mer än väl. Kvalitén på passet spelar mindre roll, utan kvantiteten är desto viktigare.  

I facktidningen BROTTNING som gavs ut varje år under 70-talets början fram till och med en bit in på 00-talet, där fanns en presentation av kommande brottningsstjärnor. Där stod vilka tävlingsmeriter brottaren hade, hur många matcher de hade gått, hur många vinster/förluster osv. Men sedan fanns där en rad där frågan lydde: Hur mycket tränar du? Jag plockade fram fyra brottarstjärnor från 70–80-talen, för att studera deras träningsintensitet. Ärligheten lyste igenom, och där fanns ingen tillstymmelse att ljuga eller förvränga sin träningsstatus, utan man sa helt enkelt sanningen. Var och en av dessa stjärnor svarade ganska likvärdigt, dvs att man tränade tre – fem träningskvällar i veckan (brottning). Märk väl att detta var stora stjärnor med internationella mästerskapsmedaljörer både som junior och senior. Fanns inget skryt om att förmedla ohållbara träningssiffror.

Om man nu vill bli bra på någonting som måste man givetvis träna, och dessutom mycket. Träna innebär att man gör samma sak om och om igen med en viss kontinuitet, vilket innebär att man slutligen blir riktigt bra på det man nu vill satsa på. Men, och jag säger MEN med stora bokstäver – vi får inte glömma bort varför vi tränar. Vi glömmer bort att huvudet måste hänga med, och att slutligen så är det knoppen som avgör om du ska nå det stora medaljerna. Det är inte enbart din gedigna och fullspäckade träningsdagbok som ser till att du når det stora medaljerna, utan det är till syvende och sist ditt psyke.  

Eftersom dagens brottare (och även andra idrottsmän) har fullt sjå med att upprätthålla sin träningsdagbok med snygga siffror, så glömmer de bort att varje pass är unikt. När man satsar och tränar hårt, då innebär det att man ger sig hän i stort sett vid varje brottarpass. Man måste, som man säger på simspråk – hela vägen in i kaklet. Men jag fattar. Eftersom det blivit ”inflation” i antalet träningsdagar/timmar som ska förmedlas, så förstår jag att dagens satsande idrottsman inte håller/orkar i längden. Man förmår helt enkelt inte att upprätthålla fasaden, vilket gör att elitidrottaren glömmer bort varför man tränar. Idrottaren håller igen, och ser till att alltid ligga på en lagom nivå i sin träningsintensitet, just för att orka med sina 30 – 40 timmar i veckan som det uppgett. Den viktiga glädjen har försvunnit, vilket gör att man inte når det stora framgångarna. Man vågar helt enkelt aldrig pressa sin kropp ordentligt, utan man går och ”småsparar” sig för att orka med.

Så även om ovannämnda stjärnor hade sin primetime för snart fyrtio år sedan, så är/var målen densamma då som nu, dvs att nå medaljer. Upplägget var bara ”något” annorlunda på den tiden. Allt har visserligen sin tid. Saker och ting förändras/förbättras, men målen är dock densamma. Så mitt tips är, samla inte bara på fina ”träningssiffror”, utan se till att flertalet av dina pass är en utmaning. Håll inte igen när du ska köra på utan ge max. När du ger max, då tränar du även ditt ”pannben” vilket gör att du slutligen vågar möta de stora stjärnorna, och du kan även se dig själv som en vinnare i dessa möten.

Icke att förglömma är att bibehålla glädjen till sin idrott. Varför började vi en gång i tiden? Vad är det som driver just dig att satsa? Tränar du för din egen, eller för någon annans skull?

Elitidrott är väldigt speciellt. Det finns egentligen inget facit på vad/hur man ska göra för att nå den absoluta toppen. Men det finns i alla fall ett riktmärke, och det är att man aldrig ska tappa bort glädjen för sin idrott. Ha kul när du tränar hårt, och ha kul på vägen mot dina mål. Ibland är det givetvis tungt, men så är det med mycket man gör i livet. Om bara glädjen finns, då har du alla möjligheter i världen. Sluta fokusera på antalet timmar, utan lägg kraften istället på vad du fyller dina träningstimmar med. Kvalité och äkta vara istället för en massa yta.