Månad: juni 2022

I veckan kollade jag på dokumentären om VM-laget i fotboll 1994. Fyra avsnitt om det berömda VM-bronset den minnesvärda sommaren för snart trettio år sedan. Jag kan villigt erkänna att jag ibland kan bli lite irriterad på den enorma uppmärksamhet som detta lag fått genom alla år, och får så än idag. Men, jag måste också erkänna att den senaste dokumentären om denna historiska händelse som visades på TV4 var riktigt bra. Man fick följa spelarna Martin Dahlin, Kenneth Andersson, Thomas Ravelli, samt Tomas Brolin. Alla fick varsitt avsnitt, där dom då fick lite av en huvudroll. Serien, dokumentären skildrade inte bara fotbollsanalyser och taktik, utan det var även reflektion över vad som hände i världen under denna epok, deras personligheter, tankar inför och efter match, jag måste säga att den var väldigt rogivande att titta på.

Sen är det också kul att höra sina jämnåriga, vilket många utav dessa spelare är idag, hur deras egen idrottstid var med press, ångest och alla andra möjliga funderingar. Vi förändras med åren, vilket även man själv gjort. Jag är ju inte samma person idag, som när jag tävlade i VM, EM och OS under 90-talet, utan jag har ju med åren blivit något mer ödmjuk inför många saker, samt så har den egoistiska ådran man hade på den tiden (vilket var ett måste) i stort sett försvunnit ju äldre man blivit. Men detta är ju signifikativt för alla som tävlat på hög nivå, att man ändras ju äldre man blir. Inte för att man var en dålig människa under sin idrottsliga karriär, utan mer för att man var så fokuserad på det man skulle göra och ville göra, att ingenting fick komma i emellan. Ens fokus var så starkt och påtagligt, vilket inte alla vid sidan av hade någon större förståelse för.    

Martin Dahlin var en stor stjärna under 90-talet. En kille med stor pondus, och med en fantastisk stjärnstatus. Tänk egentligen vad han fick utstå då rasismen svepte över Sveriges land som ett åskmoln, och framförallt varje gång Dahlin beträdde en fotbollsplan. Att han dessutom var framgångsrik och duktigt, kunde inte alla dessa människor ta in. I dokumentären talade han väldigt klokt om sin fantastiska framgångssaga som slutade med ett VM-brons. En stor stjärna som hade ett mycket starkt driv. En mycket imponerande idrottsman.   

Eller den långe killen, Kenneth Andersson. En blyg och försynt kille som gjorde succé med sina enormt fina mål, och som sedermera även han blev en stjärna, vilket kanske inte alla förutspådde i begynnelsen av hans fotbollskarriär. Men han ville något annat, och han tog vara på den chans som han fick. Andersson var ödmjukheten själv, även i unga år. En kille som egentligen inte var den typiske proffsspelaren. Men han visade att även ”snälla” pojkar kan vinna, vilket är oerhört viktigt att förmedla till våra yngre förmågor. Man behöver inte var kaxig för att lyckas.

Sedan hade vi fotbollsmålvakten Thomas Ravelli som i stort sett ingen ville ha med till USA-VM, förutom landslagsstaben med Tommy Svensson och gänget. Ravelli tog också han sin chans, och han förvalta den väl genom b.la. sin straffmålsräddning mot Rumänien i kvartsfinalen. Ravelli, denne målvakt som kunde reta upp både med, och motspelare, samt alla vid sidan av, med sitt ibland lite gapiga förhållningssätt. Men det är inte alltid det vi ser som är verkligheten själv, utan ibland döljer sig något annat bakom fasaden. Det visade sig att Ravelli var väldigt osäker, med ett ibland väldigt dåligt självförtroende. Negativa tankar kunde poppa upp mitt under en match, men allt som oftast tog han mod till sig, och omdirigerade sina negativa tankar. Även Ravelli visade stor ödmjukhet nu på ålderns höst, vilket var väldigt kul att se och höra.

Slutligen så var det bollvirtuosen Tomas Brolin som prydde det sista avsnittet. Brolin var verkligen en stor superstjärna under detta decennium. Han gick sin egen väg i det mesta, och han hade det inte alltid så lätt med olika ledargestalter. Visst, det finns alltid två sidor av ett mynt, men jag tror faktiskt att en del klubbledare hade svårt att förhålla sig till denna lille/stora stjärna. Tommy Svensson och Tord Grip visste precis hur han skulle tas, och de kunde få ut det bästa av honom. Efter VM hade han oturen att träffa på olika ledare som inte kunde hantera honom på ett bra sätt, vilket gjorde att han avsluta sin karriär i allt för ung ålder. Men Brolin var som sagt en stor Stjärna, som dessutom blev ende svensk att bli uttagen till världslaget under detta VM.  

Sammanfattningsvis så hade VM-laget 1994 två helt underbara ledare, Tommy Svensson och Tord Grip. De utstrålade ärlighet och genuin och varm mänsklighet. De visste precis hur lagets stjärnor skulle hanteras. Med bestämdhet och en stor portion lyhördhet, så fick dessa två ledare ut max av varje spelare. Till och med de som satt på bänken kände sig inkluderade i laget. Alla ställde upp för varandra i detta historiska lag. För det är väl ändå detta som lagidrott handlar, det vill säga att kämpa för/med varandra, och att vinna/förlora tillsammans. Det är skillnad mellan en individuell idrott och lagidrott, vilket så ska vara. Men ledarskapet ska ändå alltid vara att hitta/plocka ut det bästa i varje individ. Hur det sedan sker i praktiken, finns där egentligen aldrig ett riktigt facit på. Men mycket handlar om att man som ledare visar passion, glädje och engagemang, och framförallt tillit till sina adepter, först då kommer resultaten att visa sig, både för en lagidrottare, eller för den individuella idrottaren.

VM-laget 1994 hade alla dessa ingredienser, vilket var himla kul att få se och lyssna på, så här 28 år efter denna enorma succé.  

När jag var ung, och i början av min karriär, så drömde jag om en bil med mitt namn skrivet på sidan. Under 80–90-talet så var detta ett måste för alla ”kända” idrottsmän/kvinnor på den tiden, och jag ville ju givetvis även vara där. Jag var inte särskilt bilintresserad, men ändå så var bilen ett viktigt inslag. Visst, jag hade ju stor nytta av bil på så sätt, att jag från körkortsålder tog mig mellan olika klubbar för att hitta rätt sparring. Jag körde ner till Trelleborg, besökte övriga Malmöklubbar som BK Björnvid, Enighet och Sparta. Jag var i Eslöv, Broby och till och med uppe i Osby ett flertal gånger. Jag var en frekvent besökare i en rad olika klubbar, så därför blev bilen ett viktigt redskap i min satsning. 

Men att få namnet uppklistrat på sidorna på en bil, var inte helt enkelt. Jag vet att jag frågade vår dåvarande ordförande på den tiden, om klubben på något vis kunde hjälpa mig med att införskaffa en bil, med namn såklart, efter mitt första senior-SM-guld. Svaret jag fick var inte så där jättetrevligt, utan mer bara en fnysning.

Istället för att låsa fast mig vid tanken, så körde jag på och tränade i vanlig ordning, och knöt näven i fickan och tänkte istället ”jag ska fasiken visa att även jag kan”. Inte för att själva bildrömmen var min drivkraft, men det var ändå en liten tändning i min satsning. Efter mitt första SM-guld (1991), blev det både EM, och VM deltagande för min del. På EM:et i tyska Aschaffenburg, gick det sisådär. Jag besegrade b.la. den tidigare EM-mästaren, samt OS-trean Josef Tertei från Jugoslavien på fall, och slutligen blev det en match om femte-sjätteplats mot bulgaren Ilja Vasiljev. Efter en något strulig match blev jag diskad efter 4 minuters brottning (ställningen 0 – 0 i siffror). Eftersom jag redan hade en diskning från en av mina tidigare matcher, så var regelverket på den tiden att jag då blev utan någon placering, vilket kan tyckas helt tokigt. Så istället för en sjätteplats, blev jag då oplacerad. Men eftersom det inte var någon medaljmatch, så var förlusten inte så jättebetungande från min sida.

Min revansch fick jag sedan halvåret senare när jag då äntligen fick en medaljplacering på VM. Eftersom jag nu hade en internationell medalj, så blev det även andra tongångar vid sidan av mattan. Helt plötsligt var jag aktuell för att ”få” en bil med mitt namn på sidan. Få och få, jag fick givetvis själv bekosta leasingen med hjälp av pengar som jag hade fått från både förbund, SOK och privata sponsorer. Den var alltså inte helt gratis, utan den kostade någon slant i månaden.

Men jag minns känslan när jag hämtade ut bilen på Philipssons bil i Malmö. Den svarta smäckra bilen, med OS-ringarna uppklistrade på skärmen, och givetvis mitt namn på sidan. En sprillans ny Nissan 200SX. Känslan var givetvis enorm för en tjugotvå-årig kille. Vid varje rödljus som jag stoppade vid, så var alltid alla blickar in i min bil. Till en början var det såklart ganska kul, men efter ett tag, var det faktiskt lite drygt. Bilen var i alla fall underbar, och jag hade stor nytta av den när jag tog mig mellan Skånes brottarklubbar under 90-talets begynnelse.

För att skriva så behövs en känsla av inspiration. Förutom själva känslan och drivet av inspiration, så krävs det givetvis även material för att på något sätt få ihop en vettig text. Jag skriver ganska mycket. Jag gillar att skriva, och därför startade jag upp denna blogg för lite mer än ett år sedan. Varje gång som jag kommer på ett ämne värt att skriva om, så lägger jag in detta i min telefon. I dags dato har jag material för c:a ett år framåt. Visserligen inte färdigskrivet, men jag har själva ämnena klara att skriva om.

Men det räcker inte med att inneha själva ämnet, utan man måste sedan ha kraften till att formulera texten till en mjuk rörelse, så att den sedan känns behaglig att läsa, och även intressant såklart. Just nu är det lite stiltje för min del, vilket inte bara gäller själva skrivandet. Det är just nu avslutningstider inom det mesta. Skolor, idrottsklubbar, och en massa andra organisationer pausar just nu sina verksamheter. Att pausa någonting är ett måste om man ska kunna bibehålla en gnista av driv. En gnista som betyder engagemang, mål och drömmar.

I min sport brottning kommer frågan varje gång som vi närmar oss avslutning: – Ska ni inte träna under sommaren? Jag blir lika förvånad varje gång över frågan. Även barn behöver paus för att orka behålla sitt driv, sitt engagemang. Vi gör barnen en björntjänst genom att låta föreningens verksamheter fortlöpa årets alla dagar utan någon som helst paus. För vem stöttar föreningslivet egentligen om vi skulle införa detta hårda schema, dvs verksamhet 12 månader om året? Jo föräldrarna. Problemet är att föräldrarna inte vet hur de ska underhålla barnen när föreningslivet väl går in i semesterdvala. Därför vill de nu ge föreningslivet dåligt samvete för att de stänger ner så ”tidigt”. En del personer tror på riktigt att om vi låter våra barn hålla igång med en och samma sport året runt, då ökar vi möjligheten för en lång och framgångsrik karriär. Mitt svar är på direkten, HELT FEL!

Jag säger inte att barn ska ligga på sofflocket när väl föreningslivet tar sin rättmätige vila, utan där finns så mycket annat man kan göra. Cykla, springa, klättra, bada, ja där finns en uppsjö med alternativ rörelse som är nyttigt för alla barn/ungdomar (även vuxna) att ta sig an. Nu vet jag att många föräldrar är rädda för att barnen ska gå helt in i sin digitala värld, där dataspel och ett evigt ”telefontittande” ska ta stora delar av sommaren i anspråk. Men som förälder så besitter du fortfarande rätten att säga ifrån när barn ägnar sig åt för mycket stillasittande aktiviteter. Man kan inte lägga detta ansvar på idrotten, utan föräldrar måste steppa upp och säga ifrån själva till sina barn, och då sätta riktlinjerna.  

Även ledare, tränare och andra involverade inom föreningslivet måste också få en paus från barn, sport, närvaroregistrering, tävlingar och mycket annat. För även om vi älskar det vi gör, så behöver man ändå pausa och komma ifrån en stund.

Även jag behöver ibland komma ifrån skrivandet en stund. Därför stänger jag ner vissa grejor under någon period, just för att få tillbaka drivet och hungern att åter skriva texter som jag tycker är intressanta att dela med mig av. Så tänk på att allt, även det vi tycker om och älskar, behöver pausas. Barn orkar inte hur mycket som helst, och inte vi vuxna i heller. Semester, paus, vila ser till så att drivet alltid kommer tillbaka, vilket gör att vi sedan kan åstadkomma hur mycket som helst, som att skriva intressanta texter, eller att fortsätta sin träning för att nå sitt stora mål som tex att bli världsmästare i brottning.    

Hur många gånger har jag inte hört meningen – jag vill satsa? Jag har nu varit tränare i drygt 20 år. Under alla dessa år, så är det ett fåtal som kunnat leva upp till den ovannämnda meningen. Brottning är inte tomma ord och floskler, utan brottning är på riktigt. Det krävs ett mycket speciellt pannben för att orka leva upp till devisen – jag vill satsa. Det funkar inte att göra en halvhjärtad satsning, om man nu har som ambition att nå den absoluta toppen i Sverige. Vill man sedan nå den internationella toppen, ja då snackar vi pannben utöver det vanliga.

Idrott är verkligen speciellt. Av egen fri vilja så väljer ett fåtal människor att försöka sig på en satsning mot det stora medaljerna. Där finns inga garantier trots hård intensiv träning, utan allt är bara en ren och skär chansning. Det är inte som en utbildning, vilken som helst, där du vet att efter två – fem år, ja då får du ditt examensbevis. Idrott kan inte ge dig den tryggheten. Det är väl kanske det som vissa människor tycker är själva utmaningen, dvs att satsa utan några som helst garantier.

Att dessutom satsa på en idrott där ekonomi inte är första prioritet, den kan ibland vara svår att förstå. Där finns idrotter som du kan lägga ner lika mycket tid på (till och med mindre), och där den ekonomiska vinningen ser helt annorlunda ut. Varför satsar vissa fortfarande på att bli mästare i tex brottning? Brottning som enbart kräver riv och slit, och där träningen är betydligt hårdare och tuffare jämfört mot många andra idrotter. Vad är det för märklig ådra dessa personer besitter, där all vakna tid läggs på en idrott som är allt annat än mjuk och lätt, och där pengar, status har en mycket liten betydelse?

Många kan tycka att det är ett konstigt val. Det finns fortfarande ungdomar som verkligen lever upp till devisen – jag vill satsa, men det är som sagt bara ett fåtal som vågar och orkar. För det är en sak att säga själva meningen, och en annan sak att leva upp till den. För gör man inte jobbet, då blir det svårt att nå den absoluta toppen.

Jag tror att man måste nå en punkt i sitt huvud där man ser att allt är möjligt. Du måste se bilderna på dig själv i en massa omöjliga situationer, och sedan få fram det till en verklighet. Du måste uppleva dina mål i ditt inre för att du ska orka satsa fullt ut mot din framtida karriär. I din mentala kapsel ska alla dina drömmar spelas upp som en film. För har man inte filmen i sitt huvud, då blir meningen – jag vill satsa – bara till en fras, och inget som är äkta.

Min film började rulla i 14 – 15 års ålder. Ingen fick gå in och ändra om i mitt manus, utan jag visste precis vad jag ville. Även om vägen var lång, så hade jag tålamodet att invänta min tur. Jag levde verkligen upp till devisen – jag vill satsa. Det var aldrig bara en fras, utan jag ville verkligen på riktigt.

Tänk på meningen – jag vill satsa, att den bara rymmer tre ord. Tre ord som är lätt att säga, men svår att leva upp till. Jag hade gjort om exakt samma satsning idag, trots att jag vet att brottning är hårt, tufft och slitigt. Men vem har sagt att det ska vara lätt och enkelt. Det är väl kanske det svåra som är själva utmaningen, och inte att det alltid ska vara lätt och enkelt.