Månad: maj 2022

Jag har nu varit med på mitt 23:e svenska mästerskap för seniorer om jag räknar med helgens mästerskap i Varberg. Tretton gånger var jag med som aktiv vilket resulterade i 4 guld, 3 silver och ett brons. Därefter har jag varit med som tränare i tio senior-SM med start från 2010. Det är lite speciellt med ett stort SM. Det är alltid lite nervkittlande, och man kan som tränare känna spänningen i luften. När man själv var aktiv så var det en känsla av både skräck och glädje. Glädjen bestod inte i att man sprang runt med ett stort leende, utan mer att man kände glädje över att vara där, och en glädje över att man ville göra bra ifrån sig. Skräcken var ju själva rädslan att förlora, och då få vänta ännu ett år till nästa SM. Fyra tillfällen som senior fick man uppleva den där obeskrivliga glädjen över att vara bäst i i sitt land. För det är en speciell känsla med att titulera sig bäst i Sverige. Under mina tretton starter har jag också upplevt förlustens svarta hål. Ett hål som ibland var svår att kravla sig ur. Men, man lyckades och någonstans så hittade man alltid ny kraft att satsa vidare. Man omdirigera sina tankar vilket är ett måste om man vill hålla sig kvar i toppen.   

Första gången jag bevittnade ett stort SM som åskådare var i Malmö 1979. Jag var bara tio år gammal, och jag sprang fram och tillbaka på tävlingsmattorna som ”lappapåg”. Det vill säga, jag överlämnade domarsedlarna till tävlingens domarteam mellan varje match. Jag minns också att jag sprang runt med mitt autografblock för att inhämta namnunderskrifter av dåtidens stjärnor, som jag sedan skulle spara som ett minne. Idag vet inte barn/ungdomar vad ett autografblock är, och jag tror faktiskt inte många utav dagens brottare har skrivit några autografer alls. Idag är det selfies med mobilkameror som har övertagit autografblockets charm. Men tyvärr så var det inte många barn som sprang runt vid helgens mästerskap för att inhämta några bilder av dagens brottare. Man kan undra varför?

På min tid fanns två Tv-kanaler. Vid varje senior-SM så var alltid sportspegelns team på plats för att göra ett reportage om någon aktuell brottare. Oftast någon som man trodde lite mer på, eller någon som hade tidigare meriter i sitt bagage. På den tiden så kollade alla sportintresserade (och även icke sportintresserade) på söndagens sportspegel. Det var miljonpublik som såg detta, vilket gjorde att brottarna fick en bred publik. Idag är det sociala kanaler som styr, och som marknadsför olika saker. Brottarna har blivit sina egna marknadsförare med då olika antal följare på sina respektive kanaler, vilket gör att dagens brottare inte når ut till den breda allmänheten på samma sätt som tidigare. Utan istället håller man sig inom en snäv grupp av följare. Det är inte alla som går in och följer våra aktuella mästerskapsbrottare, utan det blir en krets inom brottningen som följer varandra, vilket medför att sporten hålls inom sitt snäva forum.

Detta är inte bara ett ”brottningsproblem”, utan varje sport som inte har lika mycket tv-tid som exempelvis fotboll och hockey hamnar i detta fack. Frank Andersson, Benni Ljungbäck, Torbjörn Kornbakk och Micke Ljungberg var några tidigare gamla mästarbrottare. Många visste om dessa personligheter. Kanske inte deras bokstavliga meriter, men folk visste om deras existens. Idag är det inte många som känner till våra bästa brottare tyvärr, då den breda allmänheten inte följer våra aktuella brottares olika kanaler. Den linjära TVn har i stort sett helt slutat att visa brottning, utan nu är det mest streamade tjänster som brottningen får sin tv-tid. Men då måste man veta om att det arrangeras exempelvis ett EM i Budapest, eller VM i Zagreb? Om man inte har någon brottningsrelation alls, då kommer dessa mästerskap flyga ovetandes förbi. Folk har ingen aning, eftersom vi även idag ej heller har några direkta tidningar som folk läser längre. Om folk läser en tidning (papper eller på webben), så skrivs det om allt annat än just brottning.

Man kan undra varför det är så, med tanke på att brottning är en anrik OS-sport, och dessutom en sport som är oerhört stor i övriga välden? Många frågor, men tyvärr inga självklara svar.

FOTO: Bildbyrån. SM-prispallen från 1992 i Eskilstuna. Vinner mitt andra SM-guld. Silver Thony Johansson Varberg, brons Håkan Karlsten Varberg

”Leif, kan du nämna en tävling, där du tyckte att jag var riktigt bra?” Frågan ställde jag till min tränare strax efter min landslagskarriär. Jag trodde han skulle nämna någon SM-match, eller någon annan större final, men ack nej. ”Bjuvsträffen”, sa han blixtsnabbt utan att tänka. Bjuvsträffen var en seniortävling som arrangerades varje år, och som ibland kunde samla stora delar av den svenska eliten, vilket gjorde att den stundtals kunde hålla hyfsat hög nivå, typ som ett SM. Jag tyckte vid första anblicken att han bara hävde ur sig en tävling, bara för att han skulle svara någonting. Men Leif var en tänkande herre som inte bara reflektera på teknik och kunskap, utan han tittade mycket på rörelsemönster och självförtroende. Jag själv kunde genom åren se tillbaka på denna tävling och medge att han hade helt rätt i sin analys. Det var visserligen ett snabbt svar från hans sida, men svaret var faktiskt väl genomtänkt.  

Jag kan minnas att jag som 20 – 22-åring vann viktklassen, men klassegern var inte det mest primära för Leif, utan hans reflektion var på vilket sätt som jag vann tävlingen. Och när jag själv reflekterar och tänker tillbaka, även om det nu är trettio år sedan, så kan jag starkt minnas att jag med stort självförtroende vann samtliga matcher i grandios stil. Det var bra motståndare jag mötte, men varje ”gubbe” var totalt chanslös. Att jag vann var ju sin sak, men jag själv kan minnas att jag genomförde dessa matcher med enormt självförtroende och pondus. Den där känslan när man är helt oantastlig. Man vet att man ska vinna, och man vet att man inte kan förlora. Finns inga tveksamheter, utan vinsten är det enda som finns närvarande. När man har den ”superkänslan” då vågar man också brottas ut, och göra de där tekniska detaljerna, som man kanske håller inom sig när självförtroendet inte alltid är på topp.

Brottning handlar mycket om att hitta just den rätta känslan. Jag tror inte vår sport är mer unik än andra, utan jag tror detta gäller samtliga sporter. Att hitta den ultimata känslan, och då förhoppningsvis parera in den vid speciella tillfällen, typ EM, VM eller ett OS. Vissa av oss kan behålla och förvara känslan under en längre period, medan andra så blir den mer kortvarig och hackig. Det gäller som sagt att pricka in känslan när man själv önskar, vilket inte är helt lätt.

Idrott är inte mekanisk. Idrott är inte bara tekniska detaljer som ska slipas i all oändlighet, utan tekniken måste infiltreras med en go känsla och mående. Att idrotta på hög nivå är oerhört läskigt. Kraven är stora både från en själv, och så även från folk vid sidan av. Därför gäller det att skapa en brottningsstil som man är bekväm med, och där ens känsla får bra utrymme att utvecklas. Kroppen och knoppen måste samarbeta, och vi kan inte bara mata teknik efter teknik, och sedan tror att den berömda koden är löst. Vi måste hitta ett sätt att förhålla oss till den där läskiga känslan, och istället för att tycka att det just är läskigt, så ska man istället gör sig ett med känslan och älska den.

Att gå in i en stor turnering/mästerskap, och bara tänka ”jag måste, jag ska, jag bör” ja då blir man inte långvarig, och resultaten uteblir. Om man istället tänker i färger, melodier, med känslan av en upprymdhet, spänd förväntan och med en längtan, ja då har man försatt sig i ett helt annat läge där man i stort sett kan åstadkomma vad som helst. Att man inte går in i en turnering med endast resultat som det mest primära, utan att man istället söker efter en känsla, känslan av att man är oövervinnlig. Att man inte tänker ”det va gott det va slut!”, utan att man istället går in med tanken att det inte är tiden som är den viktigaste. Eftersträva en känsla av att man med lätthet rör sig på mattan, och hur självförtroende och pondus ser till att alla rörelser sitter som en smäck.

Leif såg att jag denna lördag för snart trettio år sedan gjorde alla tänkbara rätt, och då inte bara de tekniska detaljerna. Hela jag utstrålade pondus, självsäkerhet, oövervinnlighet. Mitt rörelsemönster hade alla ingredienser som snabbhet, hårdhet, balans, finurlighet osv. Han kunde se detta. Han strunta i att tävlingen ”bara” hette Bjuvsträffen. Han var inte låst vid att tävlingen tvunget skulle hålla en viss status, utan han var ärlig med sin analys, och hans snabba svar blev då denna enkla tävling som arrangerades strax öster om Helsingborg, i en liten ort som heter Bjuv. Att vinna med känsla, och inte bara för att, vilket egentligen är en gigantiskt skillnad.

FOTO: Bildbyrån       

Att bli världsmästare på riktigt är inte helt enkelt. Det är inte många svenskar som blivit det oavsett sport, men där finns en del. Jag själv blev nästan VM-mästare då jag för lite mer än trettio år sedan blev vicevärldsmästare. Men trots att jag var så nära, så får jag aldrig titulera mig som VM-mästare. Jag blir nästan irriterad när någon i min närhet presenterar mig som världsmästare i brottning.

Men utan att vara världsmästare, så finns där en hel del människor i vår vardag som agerar, och även vill uppfattas som världsmästare. Jag brukar kalla dessa människor för staketvärldsmästare. Ett antal besserwissers som vet och kan allt, trots utan egna referensramar. I min sport brottning, där finns det massor av just den sorten. Personer som vet, och som tror sig veta allt. När man sedan går tillbaka och studerar deras CV, så visar det sig att vederbörande knappt har gått en pojkmatch i sin ungdom. Min fråga är då, hur kan man, och hur vågar man vara så säker på sin sak, när man helt saknar bakgrund? Jag blir förvisso något imponerad (eller rädd) av dessa personligheter, med tanke på deras brist på erfarenhet och kunskap, men som ändå vågar uppvisa sådant enormt självförtroende.  

Jag själv vet hur det känns att möta en rysk brottare i tävlingssammanhang. Jag har varit med på ett flertal internationella mästerskap. Jag har varit i två stora mästerskapsfinaler. Jag har förlorat mot bulgarer, ryssar, vitryssar och rumäner, men jag har även besegrat dem. Jag har i stort sett ”pluggat” brottning sedan jag var tio år gammal, och jag kan även skryta med att jag var en av få som tränade otroligt hårt under min aktiva tid. Som tränare har jag varit delaktig i ett trettiotal SM-medaljer (ungdom, junior och senior). Jag har även fått fram brottare som tävlat i internationella mästerskapssammanhang, och så även vunnit medaljer.  Jag har levt brottning under många år, och jag lever den fortfarande. Jag kan tycka att jag har ganska mycket på fötterna när det gäller just brottning, eller?

Jag själv kan tycka att det är lite roligt att laga mat. Bara tanken att jag skulle gå in och ifrågasätta en kock typ Leif Mannerström eller någon annan höjdare, med att tala om hur man på bästa sätt ska tillreda en maträtt vilken som. Bara tanken är helt absurd. Tyvärr så finns där en hel del människor i vår värld som är helt utan skrupler. Jag säger inte att man ska krypa ihop i sitt skal, bara för att man inte tävlat i landslaget, eller deltagit i något mästerskap, absolut inte. Men för guds skull, utge Er inte som att ni vet och kan allt, när det inte finns någon egen direkt historik att luta sig mot. Jag själv kan inte allt när det gäller brottning, trots min digra CV inom brottningssporten, men givetvis innehar jag en bred kunskap.  

Så passa Er för dessa staketvärldsmästare, för där finns en hel del i alla möjliga sammanhang. Gå och titta på fotboll, handboll, brottning eller andra sporter, för då kommer ni uppleva en massa ”mästare” på läktaren som har det självklara receptet för framgång. Men du, glöm inte bort att kolla upp deras referenser innan du tar till dig deras ”enorma” kunskapsbank. För man vet aldrig vad som döljer sig bakom deras ”mästarbälte”.