Månad: april 2022

Som ung målmedveten idrottsman, så är det inte alltid lätt att ”bjuda” in den heliga vilan. För ens kropp säger ibland stopp, och då framförallt när man tränar extremt mycket. Som ung kille/tjej med höga idrottsliga drömmar, så vill man någonstans tro att det är farligt att låta kroppen få vila. Men som vuxen så har man förhoppningsvis nått en insikt, om att kroppen ibland behöver ett litet break. Nu talar jag om de idrottsmän/kvinnor som tränar exceptionellt hårt, inte dom som tränar sporadiskt och som tror att man kan bygga upp en idrottskarriär genom att inte träna alls, utan den hårda träningen behövs. Men balansgången är alltid hårfin när det gäller elitidrott.

Jag själv som ung tränade extremt hårt. Jag tränade mycket, och även jag glömde bort att kroppen och knoppen hade ett samband. Kroppen behöver ibland gå ner i varv, och få utvecklas i lugn och ro. Under hela min högstadietid låg min vikt runt 45 – 55 kilo. Jag var ganska liten, både vikt och längdmässigt. Saken gjordes ju inte bättre att man under ett par årstid skulle hålla vikten för att få en plats i IK Spartas serielag. Nu i efterhand när man tittar i backspegeln, så var ju detta ganska kortsiktigt tänk. Men ingen visste något annat på den tiden, och man gjorde ju vad ledarna sa.

När jag väl kom upp i 16 – 18 års ålder så sprang vikten iväg ordentligt. När jag var 19 år gammal, så tävlade jag i 82 kilos-klassen. Fram tills dess så tränade jag hela tiden, och min kropp fick egentligen aldrig någon direkt vila. År 1989 så fick jag då den efterlängtade vilan från själva brottningen. Även om jag vid detta tillfälle inte ville erkänna det där och då, så kom min obligatoriska militärtjänstgöring som ett brev på posten. Jag var 20 år gammal, och på den tiden var man tvungen att minst avhandla 7,5 månaders tjänstgöring i militärens gröna kläder. Jag var ju givetvis stor motståndare till detta, men jag fick två alternativ. Att hoppa på tåget och genomföra utbildningen, eller att sitta i finkan (som man fick göra om man vägrade på den tiden). Mitt val blev då ganska enkelt.  

Jag åkte iväg till Ystad och Lv4 kompaniet med en viss motsträvan. Tanken var att jag skulle åka/köra hem varje dag, och mitt motto var att jag absolut inte skulle sova i luckans (logementet) lokal, utan jag skulle köra hem varje kväll, just för att ta mig till klubbens träningar. Till min stora besvikelse blev det nu inte så. Varannan vecka fick vi till oss att vi skulle bo i tält, vilket omöjliggjorde hemresa under dessa veckor. Så av c: a 200 dagar, så skulle jag nu behöva sova i tält hälften av dessa. Jag var ju något knäckt när jag insåg fakta. Hur skulle jag nu få till min träning?

Men lumpen blev min räddning. För denna tjänst såg till att jag fick en påtvingad vila. En påtvingade vila från själva brottningsträningen gjorde att min kropp kom i balans, och när jag muckade 7,5 månader senare, så vägde jag 92-kilo muskler. Under mina tältveckor så tränade jag mycket alternativ träning. Jag sprang, och körde mycket styrkegymnastik ute i skogen. Varje kväll gjorde jag något fysiskt, fast dock ingen brottning. Brottningen fick en efterlängtad paus. Samma höst som jag muckade, så debuterade jag i svenska seniorlandslaget. Jag slog igenom med buller och bång, och jag blev ett namn inom svensk brottning. Jag till och med kallades för den nye Frank i vissa tidningar.  

Jag kan idag med gott samvete, och med en ärlighet, säga att min militärtjänstgöring hade stor del i att jag slutligen kunde slå igenom på allvar. Den vilan jag fick från själva brottningsträningen, den räddade mig. Jag hade inte själv de rätta verktygen att ta beslut om att min kropp behövde vila från själva brottningen, utan lumpen blev min räddning.

Så tänk på tränare, ledare och även brottare. Ibland måste man bryta visa rutiner, och i stället göra något annat. Det är lätt att fastna i ett mönster, och där man inte har kraften själv att ta sig vidare. Där måste vi ledare/tränare steppa in, och ge ungdomarna det rätta verktygen för att kunna orka gå vidare. Elitidrott är tufft, och även idrottare behöver lite hjälp på vägen. Allt fixar man inte själv. Nu tror jag inte just en militärtjänstgöring är ett måste, utan vi måste hitta andra pauser som ser till att både knopp och kropp får sin rätta uppbyggnad. För en idrottskarriär är ganska lång, även om den ibland uppfattas som väldigt kort.  

I helgen var det storturnering i Göteborg. Över 600 brottare från hela landet (även från Norge och Danmark) samlades för att tävla och mäta sina krafter. Om man gör en snabb överblick, en snabb analys, så tror jag lugnt man kan påstå att Sverige har världens bästa brottare i åldern 8 år, upp till och med 14. Man kan då ställa sig en snabb fråga: Varför är vi då inte bättre på seniornivå? Varför förlorar vi så många duktiga brottare när det väl är dags att gå vidare till junior och seniornivå, när vi har så duktiga pojk/flickbrottare?

Att barn ska tävla tycker jag inte är mer än rätt. Jag skulle till och med vilja påstå att det är sunt, och väldigt nyttigt inför framtiden att lära barn tävla på rätt sätt. Rätt sätt, kan man tävla på fel sätt?

Där finns ett svar. Ledare, tränare och föräldrar, där har vi de tre ”bovarna” som ser till att stora delar av våra unga tjejer/killar väljer att sluta i allt för tidig ålder. Barnen tappar oftast all lust, allt intresse på grund av ett intensivt tävlande i unga år. Pressen är allt för betungande, där barnet/barnen måste leverera fullgoda resultat redan från knatteåren. Barnen får absolut inte misslyckas, utan det är bara vinst som räknas. Där finns ”brottarbarn” i Sverige, som har gått fler brottningsmatcher än en internationell senior-världsmästare.

Hur ska barnen orka hela vägen fram, när de hela tiden lever under konstant press från ledare, tränare och föräldrar? Det gör dom såklart inte, och det är just därför som Sveriges junior/senior-kategori inte är lika fulltalig som barnens kategorier. Att bevittna en tävling som Soft touch open i Göteborg ger dig material till en hel föreläsning på hur man inte ska bete som tränare, ledare eller förälder. Där finns massvis med situationer där man upplever tävlande barn som oerhört stressade och pressade, och då menar jag såklart inte den obligatoriska och sunda tävlingsnervositeteten.  

Jag ser ledare som med full kraft skriker YES, YES, YES och slår sedan ihop sina händer med aggressiva handklappningar i en vild glädjeyttring, allt för att göra sin adepts motståndare än mer ledsen mot vad han/hon redan är när nu förlusten är ett faktum. Vad är syftet med dessa aggressiva handklappningar och vrål? Visst ska man vara glad när ens adept vinner, men vill jag verkligen trycka ner och förminska min adepts motståndare med alla medel? Det mest horribla är då att brottarna/barnen som är uppe på tävlingsmattan då inte är mer än 10 – 11 år gamla, vilket gör det ännu mer förkastligt.

Vi har föräldrar/ledare som står med ena foten inne på tävlingsmattan, och skriker PASSIV, PASSIV och hetsar domarna, brottarna och alla runt omkring med sitt så kallade ”hejande”. Hela tonen är så aggressiv och hotfull, så om någon person utan anknytning till sporten brottning hade kommit in i denna brottarhall, då tror jag att vederbörande åskådare hade lämnat på studs, och tänkt: är detta sunt?

Pressen och stressen är för hög bland våra unga brottare. Det är just därför som brottarna droppar av, när det väl sen gäller att gå vidare till ungdom, junior och slutligen upp till seniornivå. Barnen har redan levt under stark press så pass länge, att orken, viljan och lusten är helt utbränd och borta när det väl är dags att leverera, och gå vidare på riktigt. Ibland undrar jag om en del av våra unga brottare tränar och tävlar för egen glädje, eller om de gör det för att göra sina föräldrar eller ledare nöjda och glada?

Press kommer alltid finnas inom idrotten, men jag kan tycka att pressen kan inväntas tills barnet i alla fall nått ungdomskategorin. Då är ungdomen så pass gammal, så pass mogen, att pressen då i stället blir till sina egna målbilder. Det är brottaren själv som ska måla upp sina visioner, och inte föräldrarna eller tränarna. Men tyvärr så har inte den informationen, den vetskapen nått vissa ledare och föräldrar ännu, utan en del tror fortfarande att en tidig press och hets är det rätta alternativet, vilket vi har ett svar på att så inte är fallet.  

När jag var liten så åkte vi ofta stadsbuss för att ta oss till olika ställen i stan. Framför allt när vi skulle ta oss till min mormor som bodde borta vid Dalaplan i närheten av Södervärn. Eller när vi skulle till brottningsträningen på Sallerupsvägen i närheten av Värnhem. Antingen åkte jag och min mor, eller så kunde jag själv ta bussen. Resan till mormor så var det först buss 37b från Höja där vi bodde, och sedan byte till buss 34 vid Nobeltorget i färd längs Nobelvägen mot slutdestination Dalaplan. När jag åkte själv, så ville jag alltid sitta på platsen längst fram till höger, den platsen närmast chauffören. Där kunde jag med stora ögon följa chaufförens mönster och rörelser i allt från betalning (allt var kontanta medel), utrop av hållplatser (var inte någon inspelad röst på den tiden som utropade destinationen), när han öppnade dörrarna (fanns ingen automatik, utan allt gjordes med en handrörelse) etc.  Jag var otroligt fascinerad av chaufförernas alla rörelser och mönster som vid varje hållplats skulle följas till punkt och pricka, vilket det även gjordes. Där fanns så många moment som chaufförerna skulle upprepa vid varje stopp, och allt detta gjordes med precision och med en stor yrkesstolthet. Idag åker jag sällan stadsbuss, men när jag väl gör det så känner jag inte någon lust till att sitta längst fram till höger längre. En betydelse kan vara att jag inte längre är tio år gammal, utan i stället femtiotre, åldern kan ju spela en viss roll. Men chaufförernas arbetsuppgifter är något helt annat mot vad det en gång var. Nu för tiden är allt digitaliserat med appar, automatik, inspelade röster som deklarerar ut hållplatserna, ljusslingor etc. Chaufförerna idag, är i stort sätt bara chaufförer. Fortfarande stannar bussarna givetvis till för att släppa av/på resenärer, men idag finns ingen relation mellan resenär och chaufför längre, då tex ingen kassahantering längre finns, utan idag blippar man sitt kort, eller sin telefon. Chauffören sitter framåtvänd mot vindrutan konstant, och man ser aldrig att chauffören vrider sin stol mot nytillkomna resenärer som man gjorde på 70 – 80-talen, där chaufförerna hälsade alla välkomna med en nick och ett hej. Biljetterna är ett minne blott. Finns ingen lång eller kort pollett att hålla reda på längre, utan allt är app-fixerat. Jag tror inte det finns så många barn idag som följer chaufförernas arbete, såsom jag en gång gjorde under min barndom på 70-talet, och i början av 80-talet.

Men allt förändras, och det är väl tur det. Det jag vill ha sagt med denna lilla berättelse är att vissa saker i livet genomgår en självklar förändringsprocess. Mycket i chaufförernas arbete har förenklats och säkrats upp, och så även för stadens resenärer. Men vissa saker kan vi inte förenkla och göra lättare. Tyvärr så tror en del att allt går att göra lättare idag, som tex en satsning på en idrottskarriär. Vi har inte kommit dit hän ännu, att man kan satsa på sin idrott genom en app, eller med automatiska lösningar. Utan än idag måste vi fortfarande träna hårt av egen maskin. Och det är väl befriande att det fortfarande krävs en egen satsning för att tex lyckas med en brottningskarriär, och där ingen app kan göra jobbet lättare för den aktive. Det krävs fortfarande fysisk smärta, och hårt arbete för att lyckas ta sig hela vägen fram mot de stora medaljerna. Tyvärr så kan jag se tendenser i den nya ” app-generationen” som växer upp, att där finns dem som tror att en karriär kan byggas upp genom ett fräckt instagram-konto med en drös av följare.

Tyvärr (sån tur är) så måste en brottare även idag göra som busschaufförerna gjorde när jag som liten åkte buss på 70–80-talen, dvs göra allt jobbet själv. Men visst är det befriande att det fortfarande är så, för vem vill titta/följa en idrott där karriären endast byggs upp med ett snyggt konto med dess följare. Och där man vet att personen i fråga inte lagt ner ett hårt arbete med svett, tårar och fysisk smärta, utan enbart med uppoffringen om att sända ut/tillverka en bra bild/film.

Mycket i världen moderniseras. Men för att vinna stora medaljer i brottning, så kommer man aldrig ifrån att det fortfarande krävs ett gammalmodigt tänk med hård träning, svett, vilja, drivkraft etc.  Mycket kan vi som sagt idag förändra, men som tur är inte allt, och det är väl skönt, eller?  

Att få en 8 – 10-åring att åka till sin träning varje vecka är egentligen inga svårigheter. Som vuxen kan man bara peka med hela handen, och säga några väl valda ord om att nu åker vi till träning och därmed basta. Barnet följer med, och gör som föräldern vill (oftast), fastän det ibland kan bli lite sura miner. I vissa fall får föräldern locka med något, som tex att barnet ska få mer speltid på sin dator, om han/hon nu är så ”duktig” och följer med till sin träning. När barnet väl anländer till sin träning, och är på plats, ska nu vederbörande tränare få detta barn till att träna av egen fri vilja, vilket kan bli lite kämpigt. Situationen är svår, framförallt för tränaren, eftersom barnet har förhandlat sig fram till dessa träningstillfällen enbart för att intjäna speltid till sitt dataspelande.

Samma scenario kan man uppleva när det gäller tävlingsdelen. Som förälder kan man alltid locka med presenter, pengar, och att tävlingsarrangören säljer gott godis, vilket medför att barnen ändå kan se en viss tjusning med att tävla, eftersom lockbetet har en viss betydelse i deras slutgiltiga beslut.

Peka med hela handen, locka, erbjuda fungerar bara till en viss ålder. När barnen väl uppnår en ålder runt 14 – 15 år, då kommer den egna viljan fram, och förälderns tyckande och lockande har inte samma effekt längre. Godiset i kiosken, och Pokemon-kort som present fungerar inte längre, utan nu måste de drivande föräldrarna plocka fram det stora artilleriet i form av betydligt mer omfattande och dyra grejor. Det kan vara allt från resor, djur, motorfordon etc.

Som ni säker redan har förstått, så är ju inte detta idrottande hållbart i längden. Jag vill inte på något sätt påstå att detta tillhör vanligheten, men tyvärr så finns dessa avarter i alla idrotter och sammanhang. Om sanningen ska fram så är det är inte lätt att vara förälder. Men det är inte heller lätt att vara barn med alla dessa utbud som finns runtomkring oss i dag. Valen är oändliga, och lockelserna är gigantiska.

Men vad är egentligen själva grundprincipen för att vi vill att våra barn ska idrotta? Är det för att barnen i framtiden ”måste/ska” bli stora, kända, och vinna en massa olika medaljer? Är det just denna princip som är vårt största argument, eller är det något annat? Jag som aktiv före detta idrottsman, numera instruktör, och även tre-barns förälder, jag kan bli bestört på all hysteri kring att barn ska satsa tidigt på sin sport. Tidigt för mig är 8 – 12 åringar som tvingas av sina föräldrar, tränare och ledare till att träna i en och samma idrott 5 – 7 dagar i veckan, dvs under kvällstid. Under dagarna så är det sedan idrottsskolor för hela slanten (från årskurs 6), just precis, idrottsskola där en och samma idrott är involverad. Ja ingenting får gå förlorat, utan träning, och åter träning både dagtid och kvällstid. Allt är planerat och strukturerat in i minsta detalj, för nu ska det levereras (enligt föräldrarna). Det konstigaste i allt detta är att det drivande föräldrarna sedan blir förvånade när barnen i 17 – 18 års ålder (till och med tidigare) säger: ”nu orkar jag inte mer”. Just då vaknar dessa föräldrar till. Istället för att se sin osunda del i barnens tidiga satsning, så kommer dessa föräldrar med full kraft att överösa barnen med deras egna dåliga samvete med förklaringen: ”Vi som har ställt upp så mycket för dig, och nu ska du ge upp och sluta!”

Tänk om vi alla istället hade börjat vår idrottskarriär med att få till oss att idrott är en förmån. En förmån att få röra på sig, bli starkare, träffa kompisar, och mycket mer därtill. Det ska vara kul att tävla och träna, och inte en börda. Träning får aldrig vara ett straff. Det är bättre att vi som föräldrar ger en förklaring, istället för en massa lockande erbjudanden om vad barnen kan få om de idrottar. En sund förklaring där man berättar om den härliga känslan av att vinna, och vad träning egentligen betyder. Förklara att många saker i livet är en tävling. Oavsett om vi tävlar i idrott eller ej, så kommer vi aldrig från att livet mångt och mycket är en tävling. Få barnen att ta ett eget ansvar för sin träning, och hitta sin egna vilja av att träna, planera, strukturera sin träning. Att barnen själva ser/lär sig tjusningen i att träna och tävla. Det är barnen som måste ha drömmen om medaljer och vinster, och inte ni föräldrar. Ert ”jobb” som förälder är att stötta, hjälpa, inspirera, och inte driva, pusha och tvinga.

Tvång är aldrig en bra utgångspunkt. Lär barnen att ta ansvar för sin idrott. Hitta glädjen i att idrotta, ja då kan det bli hur bra som helst. Som förälder kan man inte ha EM, VM och OS-medaljer som utgångsläge när barnen är små? Idrott fostrar, idrotten ger mycket, och då inte bara räknat i medaljer. Låt inte Ert dåliga samvete smitta av sig på barnen, utan låt istället barnen självmant fånga sin idrott, istället för att barnen ska vara fångad av sin idrott. Jag säger inte att det är lätt, men vem har sagt att livet/idrott ska vara lätt.       

I helgen arrangerade vi (klubben) nybörjartävling i Limhamn. Ett hundratal flickor och pojkar skulle nu få uppleva sin första tävling som brottare. Att möta en annan person i en kamp som heter brottning? Du ska ta tag i människan och sedan med olika grepptekniker, styrka, finurlighet och med ett stort mod brotta ner din motståndare tills skuldrorna nuddar mattan, alltså din motståndares. Det svåraste av allt är att båda vill vinna, vilket då medför att det blir en kamp av guds nåde. Kan ni förstå att en 8–9-åring blir orolig inför ett sådant möte, eller?

Jag förstår precis deras enorma känsla, och deras oro. En nervositet som aldrig infunnits tidigare på dessa barn, ska nu på något sätt övervinnas, och kontrolleras. Hur gör dem egentligen, hur lyckas dem övervinna sin rädsla? Vissa gör det inte, vilket då avslutas med att de aldrig någonsin beträder en brottarmatta igen. Andra får blodad tand, och bara vill vidare. Men de största tuffingarna tycker jag, är dem som förlorar alla sina matcher, men som ändå hänger på låset när träningen väntas dagen efter. Att trots förlustens smärta, så infinner sig barnen på träningen, och någonstans så hittar dem en inre styrka som talar om för dem att inte ge upp. Finns bara ett ord att säga, och ordet är: beundransvärt.

Den finaste talangen man kan ha (tycker jag), är tålamodets nyckel. Att man aldrig ger upp. Så länge man har en bild, en vision där man ser sig själv lyckas med det man önskar.  Så länge man lever efter det hoppet, så tror jag att drömmen en dag kommer att besannas.

I veckan ska jag hålla en föreläsning för en 40 – 50 personer. 40 – 50 personer som med kritiska ögon ska bedöma mig. Antingen positivt eller negativt. Jag gör precis som jag en gång gjorde när jag matchade, dvs jag förbereder mig så mycket jag kan, och jag ser fina positiva bilder i mitt huvud. Jag ser mig själv ta plats, och där jag med sprudlande kroppsspråk får alla åhörare att tappa fattningen och tänka ”fasiken va bra!”

Jag tänker högt, och inte lågt. Jag måste tänka så, annars tar den negativa kraften tag i mig, och då går det bara åt ett håll, och det hållet vill jag inte luta mig mot. Att hålla ett föredrag är ganska snarlikt en brottningsmatch. Dagar innan känns allt så himla lätt. Men när man väl kommer in, och riggar sin utrustning, och man ser alla människor som ska ta del av ens erfarenhet och historia, då kan en obehagskänsla komma smygande. Men obehagskänslan är faktiskt guld värd. Jag har lärt mig både från brottningen, och när jag ska tala inför folk, att den ”obehagskänslan” är något som jag numera gillar och eftersträvar. Jag har som sagt lärt mig gilla nervositeten. Samma nervositet som under mina glansdagar på brottarmattan ibland kunde ställa till det en hel del. Den känslan av nerv har idag blivit min vän, min styrka.

Timmar innan har jag fortfarande en go känsla i kroppen. Känslan kommer naturligtvis ändra sig, och spela mig lite spratt, men dock under kontroll och med ett visst obehag. Med åren lär man sig hantera olika delar i sitt liv. Bland annat sin nervositet. Det är bara erfarenheten som skiljer mig ifrån nybörjarbrottarna från helgens tävling. Vi har samma passion, samma glädje och förväntan inför våra uppdrag. Skillnaden mellan mig och den åttaåriga brottaren är att jag har skapat mig en erfarenhetsbank. En bank som byggs på med åren, och som man ska vårda väl.