Det finns en del människor som säger ”jag ser bara framåt”. Oftast är det B-kändisar på TV som utrycker sig på detta simpla vis. Deras ”odödlighet” lyser igenom, och de har ingen förståelse alls för någon som reflekterar bakåt. Dessa människor är så hajpade av sig själv, så att de glömmer vart dom en gång kom ifrån. Se bakåt betyder nödvändigtvis inte att man på något vis är en bakåtsträvare. För att kunna bemöta framtiden på ett bra och insiktsfullt sätt, så behövs både dåtid, samtid, och framtid. Vi måste väl kunna reflektera framtiden med vår bakgrund som referens? Det är ju detta som vi kallar för erfarenhet, och något som vi ska vara rädda om. Vad är vi utan vår erfarenhet? Vad kan vi lära ut utan vår erfarenhet? Vad kan vi berätta för medmänniskor som ska möta framtiden, om vi inte reflekterar med vår bakgrund, vår erfarenhet?
Att se bakåt betyder inte att man längtar till hur det en gång var. Utan man jämför, analyserar, inspireras, förbättrar etc. I mitt arbete som tränare/instruktör, där måste jag vara nära med min dåtid. Jag måste kunna gå in i mig själv, och vara nära mina känslor och tänka, ”hur gjorde jag, och hur tänkte jag en gång i tiden”. Om jag inte gör detta, ja då kan jag inte vara till någon större hjälp. Nä, jag blir lite smått irriterad på människor som utrycker sig på detta enkla sätt. Att vara bakåtsträvare är något helt annat. Det är människor som lever efter devisen ”det va bättre förr”. Att leva efter den devisen är det ingen som mår bra utav. Utan man måste kunna blanda ihop dåtid, nutid, och framtid till en gryta, och sedan förvandla det till något positiv och användbart.
Att lyssna, berätta, önska, sträva efter, njuta, ja det finns många ord. Jag själv tycker att det är kul att berätta om min brottningskarriär. Framförallt om någon är intresserad och då vill lyssna, och ta del av mina erfarenheter. Jag själv älskar att lyssna på andra människors liv och berättelser. När jag läser, så läser jag mest självbiografier. Jag tycker det är intressant att lyssna på andra människors historik, men även deras framtidstankar. Lyssna av och ta del av hur de bemötte sina framgångar, och även sina tillkortakommanden. Ett liv är inte bara framgång och succé, utan det finns alltid någon svärta. Där finns dem som målar upp sig själva som större och bättre än andra, och där svagheter inte får något utrymme. Detta är ju såklart en falsk marknadsföring. Livet är inte alltid glitter och glamour, utan ibland finns det svärta på vägen. Vissa upplever det mer, medan andra något mindre.
Så jag kommer fortsätta att reflektera bakåt, och omvandla det till något bra i nutid, och sedermera ta det hela vägen in i framtiden. Det är i alla fall min filosofi, och mitt sätt att se på det hela.
Genom åren har det blivit en hel del svenska mästerskap för mig, både som ledare och givetvis som aktiv. Det började redan för över fyrtio år sedan, när jag som 12-åring (skulle fylla 13 i december samma år) skulle vara med i mitt första svenska mästerskap för ungdomar år 1981. Känns kanske inte som igår, men absolut inte som över fyrtio år sedan. Mästerskapet gick i Varberg, och jag var med för att se och lära. Om jag nu mot förmodan skulle vinna en match, då hade vinsten varit en ren bonus. Viktklassen som jag tävlade i var 40 kilo. Tävlingen i sig hade samlat nästan 400 invägda brottare, och detta fördelat på 12 viktklasser (endast herrar). I min viktklass var vi uppemot 40 deltagare. Oavsett antal matcher, deltagande klubbar, så blev min SM-debut väldigt speciell. Jag fick liksom en bekräftelse via detta SM, om att brottningen skulle bli en stor del i mitt liv. Det blev slutligen två förlustmatcher. Men även om jag i ögonblicket var förtvivlad över min snabba utslagning, så jag tyckte jag ändå någonstans att det var oerhört spännande att se alla dessa ungdomsstjärnor i aktion. Från 37 kilo, upp till tungvikten +81 kilo. Jag minns miljön och inramningen av tävlingen som väldigt fin. Vad jag kan minnas så var det lite halvt dämpad belysning i hallen, vilket jag tyckte var riktigt häftigt. Min framtida målsättning blev än mer större när jag fick se och uppleva allt detta. Medalj på ungdoms-SM blev nu mitt första riktiga mål i min satsning. Och jag skulle träna hårt för att nå denna USM-medalj.
Tyvärr blev det nu aldrig så. Fem försök hade jag på mig, och slutligen blev det en fjärdeplats som bästa resultat. På den tiden var det tungt och jobbigt, men idag ser jag såklart denna ”miss” med helt andra ögon. Om jag tittar på resultatlistan från 1981, så uppmärksammar jag att utav alla dessa medaljörer (36 stycken), så var det bara två som i framtiden skulle vinna en internationell mästerskapsmedalj som senior. Dessa två var Lars Lagerborg (EM-brons 1988), samt Marthin Kornbakk (EM och VM-silver 1991). Att ”lilla” jag skulle komplettera dessa två herrar tio år senare med mina seniormedaljer, tror jag inte någon i denna hall hade kunnat förutspå.
Där fanns som sagt en uppsjö av ungdomsstjärnor i deltagarlistan. Brottare som var riktigt bra, och som spåddes en lysande karriär. Men varför blev det nu inte så? Jag tror tyvärr att många hade/har ett ungdoms-SM som ett slutmål i deras brottarkarriär. Deras ork, tålamod, vilja finns inte att vilja gå vidare med att vinna större och mer. Resan blir liksom lite för lång. Det finns givetvis en massa andra anledningar/orsaker varför ungdomsstjärnor slocknar för tidigt, och detta är bara en tanke av många.
Nu till helgen som kommer ska jag åka upp till Umeå för ännu ett USM. Jag kommer få se och uppleva en massa potentiella framtida brottarstjärnor, vars stjärnstatus tyvärr kommer stanna kvar där uppe. Många kommer bli nöjda med sin medalj, om det så blir till ett brons, silver eller guld. Viljan kommer inte finnas att våga gå vidare med att träna ännu hårdare, och därmed höja sin målsättning mot nya oanade höjder.
Men i mina tankar så hoppas jag nu på en förändring. Jag vill att alla ni som vinner en medalj oavsett valör, att ni ska se denna medalj som en morot inför kommande äventyr. Medaljen ska inspirera er till en fortsatt lång karriär, mot fler och tyngre medaljer. Bli inte ”för” nöjd, utan ha kvar orken och viljan att gå vidare. Och alla ni som nu inte vinner någon medalj, tänk inte ”nu är min karriär över”. För karriären är verkligen inte över. Allt beror på Er. Er vilja att våga, Er vilja att orka, och Er vilja att aldrig släppa tanken på ”att där ska jag också vara en dag”.
Att peka ut Lars Lagerborg och Marthin Kornbakk vid USM 1981 som framtida stjärnor var inga svårigheter. Deras vilja var enorm, och de båda ville inte stanna kvar i epitetet ”ungdomsstjärnor”. Jag är glad att deras stjärnstatus aldrig slocknade med detta ungdoms-SM. Deras brottningskunnande fick lysa kvar, och utvecklas både som junior och sedermera även som senior. Men att någon person vid detta USM 1981 i Varberg, skulle gå fram och peka på mig när jag stod där längst fram vid tävlingsmattorna med drömmande ögon, och säga ”här har vi en framtida EM och VM-medaljör!” Den personen fanns inte i hallen.
Ge inte upp din fortsatta karriär, oavsett om det blir en medalj eller ej. Se dina bilder som du har regisserat i dina tankar. Låt inte filmen få ett för tidigt slut, utan låt den få fortsätta rulla på. Din tid kommer, och det är du själv som avgör vilket slut det kommer bli. Tänk på att det är du som är regissören för din framtida karriär , och ingen annan.
När jag var liten så hade jag ganska lätt för att fantisera. När jag lekte med bilar, vilket barn gjorde under min barndomstid, då byggde jag upp vägar och byggnader i leken. Jag hade visserligen min bilmatta av plast som kom väl till pass i mina lekar, men jag kompletterade även mattans vägar med t.ex. snören och garnrester som blev extra vägar utanför mattan. När leken väl tog fart då gick jag igång och fantiserade, och byggde upp en story i mitt huvud. Jag såg allt framför mig, och där bilarna självfallet alltid hade den största huvudrollen. Jag backade, parkerade, lastade, körde taxi, kopplade loss släp, körde ambulans osv. I timmar kunde jag fixa och trixa med mina bilar, och ibland hade jag även min grannkompis Mikael på besök, eller min kusin Malin. Det blev som sagt många timmars lek, och mycket fantiserande.
När leken sedan övergick till idrottslekar, då fanns fantasin kvar även där. När vi spelade fotboll, eller landhockey på gården, då var jag givetvis en massa olika kända spelare. Att stå i mål i landhockey eller fotboll gillade jag allra mest. Speciellt i fotboll, för där hade jag en massa idoler, både okända och mer kända. Jag gjorde allt för att efterlikna dessa målvaktshjältar. När grannen Mikael stod och sköt en massa straffar och inlägg mot mig, då såg jag alltid en fullsatt fotbollsstadion framföra mig, och där jag räddade alla situationer med mitt fenomenala målvaktsspel. Jag kunde även kommentera mig själv med någon form av radio eller TV-röst, just för att spetsa till känslan än mer.
Att visualisera fram målbilder har alltid varit en stark drivkraft för mig. För även om framgångarna inte kom på någon beställning, och kanske inte riktigt när man själv ville, då har alltid mina visualiserande mål varit en trygghet. Jag har ofta tänkt ”min tid kommer”. Mitt visionstänk har nog också sett till att jag haft ett ganska gott tålamod. Givetvis inte i allt, men i många delar. Inom brottning började jag tidigt med att visualisera fram mina mål. I allt från tidiga ungdomstävlingar, fram till internationella medaljer. Ibland lyckades man, och andra gånger fick man bita i det sura äpplet och istället tänka i nya drag. Men kraften att se målet framför mig, den har alltid gett mig styrka, och gör så än idag.
Många idrottare jobbar mycket med den visualiserande kraften. Jag har på äldre dar förstått att detta givetvis inte är en självklarhet för alla.
För ett tiotal år sedan skulle vi i vår bostadsrättsförening bygga extra lägenheter på vårt tak, alltså vindslägenheter. Nio stycken skulle byggas, och vi skulle bli av med vår tråkiga råvind som inte var till någon nytta. Nya lägenheter skulle innebära nytt tak, ny fasad och en massa andra fina möjligheter för oss som bor i huset. Ren vinst helt enkelt, där vi dessutom fick många av dessa saker bekostade av själva vindsbygget. Alla vara glada och nöjda, och gjorde tummen upp, MEN!
I denna process var vi tvungna att offra en del. Under lite mer än ett års tid var vår gård, vårt hus ockuperat av byggnadsställningar, arbetsbodar, personalbodar, redskap, bygghissar, byggjobbare och mycket annat. Det var kaos helt enkelt, och vår fina gård var en ren och skär arbetsplats. Vår gård där vi under sommartid sitter ute och njuter av värme och solsken, den var under denna byggperiod inklämd mellan ett flertal arbetsbodar. Vi var nu tvungna att tänka om. Under denna byggperiod fanns där en del boende i huset som inte kunde se några som helst målbilder framför sig, och som absolut inte ville offra något för att sedan njuta av det slutgiltiga resultatet. Utan telefonen till husets styrelse gick på högvarv. Det var klagomål efter klagomål. Vissa klagade på allt, och bara fördömde vindprojektet totalt. Dessa människor hade ingen förmåga att kunna se slutmålet framför sig, utan de bara reagerade här och nu. De kunde inte visualisera fram en känsla, en målbild, utan det var bara locket på.
Jämförelsen med en idrottskarriär är slående lik. Många vill inte ”offra” sig genom att träna hårt, och samtidigt måla upp en bild i sitt huvud där medaljer och vinster får ett gigantiskt utrymme. Även om den inre framgången inte alltid kommer i den ”riktiga” världen just precis när man själv vill, ja då gäller det att fortsätta drömma, och att fortsätta med sina målbilder och sin träning, tills det en dag blir till en verklighet. Sätt ingen tidsbegränsning. Allt har sin tid, och din tid kanske inte kommer precis när just du vill. Men tappa inte hoppet om en medalj (eller fler). Se målet framför dig.
Delar av vår fina gård
Apropå gården därhemma, vad hände? Givetvis fick vi tillbaka vår gård, och dessutom finare än någonsin.
Att Sverige varit en stor brottarnation kan inte förnekas. Olympiska medaljer stod som spön i backen från 20-talet fram till 50-talets begynnelse. 26 stycken OS-guldmedaljörer inom brottningen kan man räkna fram till, och då är detta från 1912, fram till 1952 i Helsingfors. Därefter har Sverige endast fått fram en guldmedaljör, och detta är Mikael Ljungberg från Sydney-OS 2000. Om man bara ser till statistiken så ser ju detta bedrövligt ut, eller? Det vi oftast glömmer bort att berätta är hur det hela egentligen ligger till, och varför brottningen stod sig så stor, ja till och med för stor på den tiden. Det är så orättvist och dumt, att dessa 26 guld ska vara själva måttstocken för oss inom brottningssporten. Medaljer som togs för sjuttio till över hundra år sedan.
Som jag skrivit tidigare får vi inte glömma bort hur brottningen såg ut innan 50-talet. Den olympiske mästaren Johan Richthoff började brottas när han var i tjugoårsålder för ganska exakt hundra år sedan. Barngrupper, eller ungdomsbrottare fanns inte på den tiden, utan man började sin idrottsbana i ganska sen ålder oavsett sport. Under 30, 40 och 50-talen såg det i stort sett likadant ut, dvs brottningsgrupper från åldern 15 år och neråt var ganska ovanligt på den tiden. Ungdomstävlingar fanns inte, utan det fanns bara junior och seniortävlingar. Under 60-talet började ungdomsbrottningen röra på sig allt mer och breda ut sig, men var ändå förhållandevis ganska liten om man jämför med de 70-tal som var på ingång. Under 70-talet exploderade ungdomsbrottningen, och tävlingar började presenteras i var och varannan ort i Sverige. Ungdomsidrotten hade nu fått sitt fäste, och den var stor, och många klubbar fyllde sina lokaler med unga brottare.
Och nu kommer det intressanta för oss som var unga under denna epok, och det gäller utbudet av idrott som fanns under 70 och i början av 80-talet. När jag började brottas i mitten av 70-talet fanns det i stort sett bara boxning och brottning som var kampsportsbetonat. Andra kampsporter som judo, karate, MMA, brasilianjujutsu, jujutsu, kickboxning och många andra kampsporter var inte så utbrett i Sverige, och vissa fanns inte alls. Utan det var boxning eller brottning som fanns för oss som gillade kampsportmomentet. Sedan kan man rabbla upp ett flertal andra sporter som inte var under kampsportsmenyn, men som poppade upp sakta men säkert från 80-talets början och då även blev en konkurrent till både boxning och brottningssportens utövare.
Jag mot VM-mästaren Maik Bullman under VM i Tammerfors 1994 FOTO: BILDBYRÅN
Det stämmer att klubbarna har minskat i vårt land. Men 70-talet var väldigt stor och omfattande under denna epok, och då övrigt idrottsutbud var väldigt snävt. Svensk brottning har fortfarande många tävlingar igång varje vecka, varje helg. Från norr till söder finns där tävlingar, och flera hundra barn/ungdomar som söker sig till dessa för att delta. Ibland får till och med arrangörsklubbarna sätta deltagarstopp för att intresset är så stort. Denna informationen framkommer såklart inte, för att gemene man läser bara statistiken från ett håll. Att vi tappat junior och seniorbrottare är sant, men även den har en förklaring. Att träna brottning är oerhört tufft. Ju äldre du blir, desto tuffare blir det. Läste för ett tag sedan om ett gäng amerikanska forskare som hade ”listat” det tuffaste och svåraste idrotterna att slå sig igenom i. Brottning kom givetvis på topp-fem listan. Brottning och boxning som individuell sport är extremt tufft och svårt, och innehar med all rätt de två första platserna för individuella sporter.
Svensk brottning har som sagt många utövare i åldern sju år fram till åldern fjorton, och därefter blir det svårare att hålla fast sportens utövare. Sporten är väldigt krävande om du vill nå den yppersta junior/senior-elit. Deltagande nationer har blivit fler och starkare ute i världen. Forna sovjetunionens alla länder, samtliga europeiska länder och då främst Östeuropa där brottning är oerhört stort. Indien växer och blir större och starkare, USA, Cuba och delar av Asien. Det är inte som på Johan Richthoffs tid för hundra år sedan då 7 – 8 nationer deltog på t.ex. ett OS. Utan att förringa våra äldre OS-brottare, men konkurrensen i världen har blivit betydligt tuffare med åren.
I Sverige lever vi bekvämt. Barnen/ungdomarna behöver egentligen inte förta sig, utan mycket finns ”serverat” för våra blivande vuxna medborgare. Varför ska man då träna och satsa på brottning när det finns så mycket annat att satsa på, och som dessutom inte kräver samma träningsmängd och slit? Jag tror mycket handlar om vårt leverne som vi lever idag. Pengar, ekonomi spelar också en stor roll i vilka val våra ungdomar slutligen väljer. Brottningen generar inte lika mycket pengar som många andra sporter gör. I vissa sporter kan du vara en halvbra spelare, en medelmåtta, men ändå tjäna en hyfsad månadsinkomst. För att tjäna pengar inom brottning, då måste du bli världsmästare, och då inte bara en gång, utan ett flertal gånger. Du måste vara ett stort namn, och en världsstjärna, först då kan du tjäna en hacka. Ni hör själva, det låter tufft och inte sådär jättelockande för många.
Men som jag alltid har sagt, man kan inte lyckas i en sport i bara ett syfte, dvs att tjäna pengar. Du måste ha hjärtat på rätt ställe för de du sysslar med. Pengar är sekundärt, där då vissa sporter har den stora fördelen att tjäna betydligt mer, och med mindre kraft och arbete som insats.
Så innan vi går in och dömer våra svenska brottare, och sporten brottning allt för hårt, så måste vi sluta upp med att jämföra oss med den historiska olympiska medaljstatistiken som var för 70 – 100 år sedan. Men för den sakens skull så fråntar vi oss inte för att ge konstruktiv kritik till våra brottare, klubbar eller andra brottningsrelaterade förbund. Men allt var inte bättre förr, utan idag är det bara lite annorlunda mot vad det en gång var.
Översta bilden: Limhamnsbrottaren Johan Richthoff. OS-mästare 1928, samt 1932.
