Månad: februari 2022

Mitt jobb, mina uppdrag, mina intressen måste vara lustfyllda. Om inte den känslan infinner sig, så nästintill dör jag inombords. Det handlar inte bara om att det måste vara ”kuliga” saker, utan det kan vara det mest monotona saker som för mig kan vara oerhört lustfyllt, där andra människor kanske känner den totala motsatsen. Jag kan tex. känna glädje över att städa, sortera, plocka undan, planera, strukturera, ja saker som för andra uppfattas som riktigt ”tradiga”.  

Brottningen har varit, och är fortfarande en stor lustfylld del i mitt liv (har varit sedan sju års ålder). Brottningen har alltid varit lustfylld, fastän prestationsångesten ibland legat som ett stort svart täcke över en. Oftast har ångesten varit hanterbar, men ibland så har den tyvärr även ställt till det en del under min aktiva karriär. Men den lustfyllda känslan att vinna, den är obeskrivlig. Den specifika känslan har varit en stor motor i min karriär. Att inte veta hur utgången av en match blir, men ändå ha modet att våga ta chansen. Jag är stolt över mig själv över att jag aldrig gav upp. Det fanns många gånger som jag hade kunnat säga till mig själv, ”nä, nu skiter jag i det här”, men det gjorde jag aldrig. Jag visste att känslan när man vann, och nådde sina mål, att den känslan var magisk och något som jag aldrig ville släppa taget om.  

Idag tjugo år efter min egna karriär, så har jag den stora glädjen att få jobba med min sport på heltid. Jag får inte bara träna och undervisa i just brottningsteknik, utan jag får vara delaktig i så mycket mer. Planering, bygga relationer, arrangera, skapa mål, administration, inspirera och mer därtill. Det är en ynnest att få jobba med idrotten så nära in på som jag gör. Att få vara delaktig och påverka unga människor i deras mål och drömmar. Även om inte alla våra adepter i klubben drömmer om VM eller OS-guld, så är glädjen stor i att få lära barnen/ungdomarna vad brottning är. Lära ut kunskap om träning, tålamod, respekt, kroppskontroll, vänskap och mer därtill. För livet handlar inte bara om brottningsmedaljer, utan brottningen kan påverka människor till så mycket annat.

Att vid 50 + få lära ut och undervisa en sport som man har utövat i över fyra decennier, det är ren och skär glädje, och givetvis oerhört lustfyllt. Att varje vecka få se och följa barn/ungdomar ta till sig den information som man vecka efter vecka lär ut på en massa olika sätt, den upplevelsen är stor. Varje träning som jag undervisar, där går jag alltid in med hundra procents närvaro. Kan tänka mig att många som ser mig på mattan tänker ”han är ju inte helt hundra!”. För mig är det viktigt att visa engagemang i mina träningar. Är jag inte själv engagerad, hur ska då mina adepter bli det. Jag kryper och hoppar på mattan. Jag pratar högt. Jag berömmer, och även kritiserar. Men, kritiken får aldrig tes sig på ett nervärderande sätt. Jag vill lyfta barn/ungdomar, ge dem hopp, och ge dem kraft. En kraft som innebär att de slutligen tänker, ”fasiken, ja kan ju!” Sedan om detta resulterar i brottningsmedaljer eller ej, det spelar egentligen mindre roll. Det viktigaste är att barnen/ungdomarna känner att de duger, och att de kan. I slutändan bygger detta upp deras självkänsla och självförtroende, om det så blir inom sporten eller i deras civila liv, det har som sagt ingen betydelse.

Det viktigaste är att barn/ungdomar har drömmar och mål om framtiden oavsett om det är inom sport eller i något annat sammanhang. Som ”gammal” brottare så är det givetvis extra kul om adepternas mål är SM, EM eller VM-medaljer, för då kan jag relatera än mer med min erfarenhet, bakgrund och historik, fastän det nu är tjugofem-trettio år sedan som man själv var i ropet.    

Jag vet precis hur det känns att vara favorittippad, och sedan misslyckas katastrofalt i en olympiad. Frida Karlsson och Hanna Öberg åkte till OS som stora medaljkandidater i deras respektive individuella grenar (Skidor och skidskytte). Medalj fick dem, fast dock i stafett. Är man medaljkandidat i en individuell gren och misslyckas där, då tror jag att stafettmedaljen inte får samma glittriga smak. Nils van der Poel, Sara Hector och ett femtontal andra svenskar åker hem från Peking med en (eller två) medaljer runt halsen. Det är tufft att se, och det skär igenom ens egna kropp om man själv varit en stark medaljkandidat. Det handlar inte om någon missunnsamhet gentemot dem som vunnit, utan det är bara en egensorg i att man själv inte kunde klara pressen just där och då.

För min egen del är det nu exakt trettio år sedan mitt eget ”OS-misslyckande”. Men trots att det nu gått så många år, så kan jag fortfarande känna igen mig i deras frustration. Jag vet exakt hur de känner, och vilka tankar som far i deras hjärnor. Nu hoppas jag att de har ett bra skyddsnät på hemmaplan av tränare, ledare och andra viktiga personer i deras omgivning. Viktiga personer som ger dem styrka och nytt hopp, istället för stress och tråkiga kommentarer. Nu är jag ganska säker på att både skidskyttarna och längdskidåkarna har kloka och mänskliga ledare som vet hur man tar sig an den typen av idrottsliga genomklappningar. Det finns en helt annan professionalitet än vad vi hade inom brottningssporten för tre decennier sedan.

Skillnaden mellan mig och skidtjejerna är att jag valde att lämna OS-byn efter min förlust. Jag åkte helt enkelt hem. Jag åkte första bästa flyg till Malmö, just för att jag inte orkade med OS-miljön. Jag var slutkörd mentalt. Det blev ett ramaskri på den tiden, och jag blev kallad för riksbuse. Löpsedlar kantade Malmös gator, och jag blev uthängd som en bortskämd idrottsman som inte kunde uppträda som vanligt folk. Jag fick heller inget professionellt mottagande när jag kom hem, utan jag släpptes bara vind för våg av både klubb, förbund och allt vad som innefattande en då satsande idrottsman. De enda som sa ett vänligt ord till mig och som gav mig kraft och hopp, det var min mor och min mormor. Det fanns inget annat skyddsnät på den tiden, utan jag fick lösa det mesta på egen hand. Ingen som gav mig tips på hur jag skulle bemöta tidningar och TV, utan allt var bara ren och skär gissning från min sida. ”Hur fan kunde du göra så”, var där en ledare som sa till mig. Det var väl den enda feedbacken jag fick efter min ankomst. Fanns ingen som var kapabel eller intelligent nog att ställa frågan till den då 23-åriga grabben ”Hur mår du egentligen?” Nä locket lades på, och jag fick klara mig själv. Förbundet talade om avstängning och bestraffning, men det blev aldrig något av det heller. Inte heller ett samtal, eller brev, utan bara helt tyst. Jag blev sedan uppfattad som en buse resten av min karriär, trots att jag året efter OS blev europamästare i en av världens tuffaste sporter. Bus-stämpeln gick aldrig bort, utan den fanns alltid kvar.

Detta är ingen ”tyck synd om mig” text, utan bara en sann verklighet från den tiden. Jag är helt övertygad att idrottssverige har blivit mer kunnig på hur man idag ska hantera olika idrottspersonligheter. Idag behöver inte idrottaren lösa allt själv, utan det finns rådgivare, och andra personer som säger rätt valda ord, och som finns där på ett helt annat sätt. Skidtjejerna är fortfarande unga, och de har världens chans även till nästa OS. Ibland klappar man ihop, och ibland klarar man inte pressen. Idrottare är också människor, och ibland blir det svårt att leva upp sina egna, och andras förväntningar. Då behöver idrottaren stöttning, hjälp och inte en konstant påminnelse på hur dålig man är på att kontrollera sina tillkortakommanden.          

Jag såg tack lov direktsändningen när skridskostjärnan Nils van der Poel vann sitt första OS-guld på 5000 meter. Nils Van der Poel är en stjärna utöver det vanliga. Han utstrålar harmoni, styrka och ett enormt självförtroende. Egentligen vill jag inte använda ordet självförtroende, för det kan oftast uppfattas som lite kaxigt. Man kan istället säga att Van der Poel utstrålar en enorm säkerhet inlindat med en fin och behaglig stil. Han går sin egen väg, och han tränar efter eget huvud. Han vet vad som behövs göras, och han försöker inte hitta några genvägar. Hans drivkraft kommer av lust och vilja, och det är den som har gjort att han idag kan titulera sig mästare på högsta nivå. En stjärna som inte drivs av att synas eller höras i alla möjliga sammanhang. Han har vett att ibland tacka nej till saker och ting. När idrottsgalan presenterades för någon månad sedan var han inte själv där. Istället fick två av hans bästa vänner det stora hedersuppdraget att vara där, och hämta hans pris för årets prestation. Han hade viktigare saker för sig, som till exempel att förbereda sig för sin andra olympiad. Jag får uppfattningen om att röda mattor inte är hans grej. Vi kommer troligtvis inte få se honom i en rad olika TV-konstellationer, utan han kommer vara mycket restriktiv med sina framträdanden (tror jag).

Jag själv kan bli lite smått avundsjuk på hans sport, och hans sätt att träna. Hans enda motståndare är nästintill bara tiden. Den kan han bemöta precis när han själv vill. Han behöver ingen sparring eller motståndare, utan det är bara han och tiden. Han har total kontroll på sitt eget upplägg, och ingen behöver egentligen lägga sig i hans plan. Han tar råd om han vill, och när han behöver. Han trivs med sina skridskokompisar i klubben i Trollhättan, men han är ändå fri i sin träning. Antingen åker de med honom, eller så åker han själv. Varv efter varv, så nöter han in en känsla. En känsla som gör att han blir ett med isen. Brottare, boxare eller tennisspelare är alltid beroende av sparringpartners. Vi kan inte alltid göra jobbet själv (även om vi vill), utan vi är beroende av andra i vår väg mot våra mål. Van der Poels och skridskosportens självständighet kan faktiskt göra mig lite smått avundsjuk. Att bara kämpa mot tiden. MEN!

Brottning är visserligen också en individuell sport, och du kan faktiskt göra mycket av jobbet själv, utan någon fysisk motståndare. Du kan skapa dig en känsla i alla dina otaliga träningspass själv i lokal, eller ute i naturen. Allt handlar om att hitta, och frambringa en säkerhet. En go känsla som ingen kan ta ifrån dig. Skapa en säkerhet som Nils van der Poel, en säkerhet där ingen kan nå dig. Man tävlar och skaffar sig rutin, man åker på läger för att nyttja sportens sparring. Man mäter sig, fast dock ej mot tiden, utan mot andra.

Men det är en speciell och underbar tjusning att mäta sig mot andra i en kamp. En kamp där slutligen kraft, smarthet och tekniska färdigheter blir det avgörande momentet. Att känna sig oövervinnlig i en brottningsmatch, den känslan slår ut allt. När man tar tag i sin motståndare, och där man i stort sätt känner att man kan ta poäng precis när man själv vill. Den känslan kan bara upplevas. Att veta och känna motståndarens drag, och sedan övervinna denna attack, med ett motdrag. Så även om jag är lite smått avundsjuk över Van der Poels träningssituation, så kan den aldrig bytas ut mot den känsla som brottningen kan frambringa. Så jag valde nog ändå rätt inriktning en gång i tiden. Men vem vet, hade jag bott i Trollhättan hade kanske även jag åkt skridsko? Men troligtvis hade jag även där blivit attraherad av brottningssportens sköna konst på grund av dåtidens storheter, Trollhättanbrottarna Janne Karlsson och Frank Andersson. Men oavsett mitt brottarval, så är Nils van der Poel en av de största någonsin, både som människa och idrottsman. En gigant och stjärna som kan påverka många barn/ungdomar med sin varma och fina utstrålning. Han uppvisar en framtoning som visar att allt är möjligt, om det så gäller skridsko eller något helt annat.      

Som ung topptränad brottare var man i stort sätt totalt oövervinnlig. När det kom till att testa på, och utöva andra sporter, då var allt som oftast självförtroendet på allra högsta topp. Man kunde i stort sett allt (trodde man), och där fanns inga hinder på vägen, och svårighetsgraden var lika med noll. Om det så gällde bollspel, löpgrenar, hopp, kast eller vad som helst, så tänkte man alltid samma tanke, ”hur svårt kan det va?” Den känslan har stannat kvar i kroppen även ju äldre man blivit, och där tanken infunnit sig när man t.ex. tittat på en fotbollsmatch och då tänkt på ett mycket förenklat sätt” jag hade lätt hunnit ikapp den bollen!” Och då måste jag medge att jag själv inte har några större enastående meriter inom fotbollens värld, mer än att jag i tredje klass vann Höja-skolans fotbollsturnering, och där jag satte det avgörande målet på grusplanen intill Höja fritidsgård.

Men nu i en ålder av 53 år (inte förrän nu) så har jag äntligen kommit till insikt, där jag nu kan se och uppleva hur fysiskt ont vissa sporter hade påverkat en idag. Jag är betydligt mer ödmjuk i min bedömning av olika sporter, där jag idag helt släppt tanken på min egna prestation. Nu är jag visserligen ingen storkonsument av att titta på idrott på TV direkt, men jag kunde inte undgå svenska handbollslandslagets bragdmatcher nu från EM. Jag såg semifinalen, samt finalen, och jag kan lugnt erkänna att det hade varit tufft att vara där, alltså som spelare. Tanken ”hur svårt kan det va” har istället bytts ut till ”fasiken va svårt det verka va!”. Kampen, slitet och deras självförtroende att gå all-in i varje moment är helt fenomenal. Varje anfall, varje försvar är ett spel på liv och död. Man hade med andra ord blivit totalt överkörd om man hade ställt sig där på linjen. Jag får ont av bara tanken.      

Själv blir jag oerhört irriterad när jag hör någon förringa min sport brottning, och där någon tänker högt och säger ”hur svårt kan det va”. Jag konfronterar personen direkt och säger – upp till bevis och testa? Och det tar inte många sekunder/minuter innan vederbörande kryper till korset och säger ”fasiken va svårt det e”. Varje sport är svår, och väldigt tuff, vare sig det är brottning eller handboll. Även om det ser ”lätt” ut på TV, så är det en annan sak att göra det på riktigt. Insikten om att man inte längre ”kan allt”, den infinner sig något mer ju äldre man blir. Man blir väl förmodligen något klokare, och kanske något mer ödmjuk, vad vet jag.  

Men det ska ju vara en viss skillnad på en yngre person, och en något äldre. Som ung ser man inga begränsningar, utan man ser bara målet inom idrottens konst. Man slänger sig, kastar sig och offrar sig på alla möjliga vis. Man ser ingen skaderisk, utan man kör helt enkelt bara på, och det är ju ett måste om man nu vill satsa mot de stora titlarna. Som 50 plussare ska man inte (kan man inte), utsätta sig för elitidrottens tuffa träning, för den är gjord och framtagen för yngre förmågor. Men det är väl så livet ska te sig, att man som ung hungrig idrottsman inte ser några hinder. Kroppen kan pressas på ett helt annat sätt, och när man blir något äldre så infinner sig ett mer riktat ”försiktighetstänk”. Men jag ska villigt erkänna att trots min uppnådda aktningsvärda ålder, så kan fortfarande meningen ibland infinna sig i mina tankar, nämligen ”hur svårt kan de va?”