Månad: januari 2022

Lägret var nu igång. Vi tränade tre pass om dagen. Morgon, middag och kväll. Morgonpasset var det tuffaste passet, och det började redan kl. 06.00. Vi väcktes med låten hand in hand (OS-låten från 1988), som spelades högt och ljudligt, och det gick inte att ta miste på att nu började träningen. Gör er redo var budskapet. Alla idrottare oavsett idrott, samlades runt den stora konstgräsplanen som fanns inne på anläggningen. Där stod vi sex stycken förvirrade, och oerhört trötta svenska brottare, och körde morgongymnastik i en kvart-tjugo minuter, utan någon mat i magen. Efter uppvärmningen körde vi ett stenhårt pass med intervall, trappträning och mycket mer därtill i ungefär två timmar. Man kände att man levde, eller var känslan kanske tvärtom? Jag blev allmänt matt i kroppen, eftersom vi inte hade ätit något innan passet. Och under passet hade vi ingen tillgång till någon vätska. Så av den anledningen blev man något irriterad.

De koreanska idrottarna hade oerhörd stor respekt för sina tränare. Man märkte av hierarkin, och då framförallt mellan tränare/adept, och även inom tränarkåren. När vissa äldre tränare anlände till anläggningen, då var det evigt bugande och bockande, och hatten av för dessa herrar. Adepterna hade i sin tur en oerhörd respekt för sina tränare. Man gjorde vad tränarna sa, och man ifrågasatte aldrig deras kunskap. Som sagt, morgonpasset var tuffast. Därefter var det dusch, och sedan frukost i den stora matsalen. Maten var inte till min fördel. Jag hade väldigt svårt att äta något vettigt, även om maten med all säkerhet var bra och nyttig. Men jag kunde helt enkelt. Bara doften när jag kom in i matsalen, den gjorde att mina smaklökar låste sig på direkten. Mitt matintag dessa två veckor var under all kritik. Jag kände mig konstant trött och matt i kroppen, och det berodde ju såklart på att jag åt för dåligt.

Pass två var oftast i den gigantiska sporthallen, eller styrkehallen. Där fanns allt. De passet blev mer att jobba för sig själv. Var och en, eller i mindre grupper körde sina egna styrkepass. Jag minns en grej och det var när man skulle klättra i deras linor. Det var fruktansvärt högt, och de ville att man skulle klättra hela vägen upp. När jag hade kommit upp tre fjärdedelar, då började händer och knä darra. För när man tittade ner, då kändes som att man var någonstans mellan fjärde och femte våningen i ett bostadshus. Det var riktigt läskigt. Jag minns också när man kom ner, och precis sidan om så stod en judotjej, visserligen stor och bastant. Hon kopplade på en 25-kilos vikt i ett bälte, sedan klättrade hon upp på repet hur enkelt som helst, och då hela vägen upp. Där infann sig ingen höjdrädsla i hennes fall.

Pass tre var brottarpasset. Det var full kräm från första början fram till träningens slut. Allt från enskild gymnastik, till par-övningar/träning. Det blev sedan många matcher, vilket man uppskattade. Brottningspassen kändes okej, och jag kände mig bättre än mina koreanska motståndare, trots att jag förlorade en av träningsmatcherna som vi gick. Men i det stora hela kände jag mig bra.

Jag tyckte som sagt alltid att det var jobbigt att vara borta så långa perioder. Men någonstans så ”överlevde” man alltid, för man hittade alltid anledningen till varför man var där. Idag kan jag såklart se tillbaka på en sådan resa som tex Korearesan med helt andra ögon, och tänka bra tankar. Jag kan idag reflektera och tänka på vad mycket man egentligen lärde sig genom åren. Att tex befinna sig på platser som man aldrig själv hade rest till, det var en nyttig upplevelse, vilket man kan konstatera i dags dato.

Hemvägen stannade vi till i Hongkong. Bara den vistelsen i ungefär tre dagar, den var obeskrivlig. Hus, byggnader kändes helt absurt stora och mäktiga. Allt kändes så stort. Detta var på den tiden då Hongkong fortfarande var brittiskt, och inte kinesiskt som det är idag. Men det var som sagt en upplevelse att vara där. Jag köpte en systemkamera som jag sedan hade stor nytta av under många år. Jag tror nog att jag gick Hongkong runt, för att få till ett så fördelaktigt pris som möjligt gällande en fin kamera. Till slut när jag väl hade gått varvet runt och prutat, och när jag väl skulle ”slå till”, då höjdes priset igen. Så det där med att pruta, det har aldrig varit min grej. En minnesvärd resa var nu över. Det var såklart skönt att komma hem. Men minnet av resan har som sagt etsat sig fast ordentligt, och därför kan jag skriva om den än idag. Jag hade till och med kunnat vara än mer detaljerad i min beskrivning, trots att det nu är trettio år sedan man var där.

Inför min OS-start 1992 i Barcelona var det givetvis en massa förberedelser inför detta äventyr i form av träningsläger och tävlingar. Ett av alla dessa OS-läger arrangerades i Sydkorea. Det var stort att få komma till Asien, och till en stad som dessutom var den senaste olympiske staden (år 1988). Det var en lång flygresa dit. Började i London, och sedan flyg till Hongkong, och sedan ytterligare ex antal timmar innan vi landade i huvudstaden Seoul, Sydkoreas huvudstad. Total flygtid var med all säkerhet en 15 – 20 timmar. Det var en mäktig känsla när vi väl landade och vi äntligen fick andas in den koreanska luften. Man kan väl säga att man verkligen kände av att man var utomlands. Bara luften, dofterna och ljuden var helt annorlunda. Kändes nästan som man var med i en film.

Vi skulle nu ta oss en bit utanför stan där vi skulle inkvarteras i ett stort sportcenter. Ett sportcenter där inte bara brottare levde sin idrottsvardag, utan där fanns ett flertal andra olympiska idrotter. Att befinna sig i ett sportcentrum som detta, gjorde att det infann sig en tendens av ångest från min sida. Jag var en person på den tiden (kanske så även idag), som inte alltid gillade att befinna sig i grupp under en längre tid. Här var det folk överallt. En massa potentiella OS-medaljörer som alla hade samma mål, dvs att vinna. Att leva med likasinnade människor, som i mitt fall idrottsmän, har aldrig fallit mig på läppen. Jag har aldrig tyckt om att ”leva” tillsammans med mina konkurrenter, utan jag ville alltid kunna stänga dörren efter ett träningspass och säga ”vi ses imorgon på träningen igen”. Jag har aldrig trivts med att fördriva tiden med mina kombattanter, utan jag ville bara ”umgås” med mina brottarkollegor på träningsmattan. Varför det har varit så kan jag nog inte riktigt själv förklara. Men låt mig i alla fall försöka. Att träna brottning, att träna hårt, att träna mot väldigt högt ställda mål, dessa element tar väldigt hårt på ens krafter. Min bästa återhämtning var när jag lämnade träningsmattan, och sedan åkte hem. Då fick jag min space, mitt utrymme, och jag kunde själv tänka och fundera utan att se mina motståndare eller andra brottningsfolk i min närhet. Jag ville som sagt inte umgås med motståndare eller andra brottare. Jag ville givetvis ha sparring av duktig brottare att träna med/mot, men helst inte umgås med dem.  

När jag skulle iväg på läger likt detta i Korea, så var det alltid mycket ångest involverat. Trots detta åkte jag alltid iväg, för mitt mål var ju att vinna. Jag trivdes med idrott där kampen och satsningen mot samma mål infann sig, och där likasinnade tränade efter samma mål. Men när kampen var över, så ville jag inte ta en kopp kaffe och snacka brottning med mina träningskamrater, och framförallt inte med mina motståndare, för dem jag skulle möta på mattan. Jag tror nog inte att jag var unik inför detta faktum, utan där fanns nog en hel del andra inom brottningen (eller inom annan idrott för den delen) som hade/har exakt samma syn som mig. Jag (och en till i gruppen) fick givetvis kritik av den svenska ledningen efter dessa två veckor i Seoul. I en text som landslagsledningen skrev efter hemkomst i tidningen brottning, fick jag och landslagskompisen till oss att vi hade en labil balans, och inte kunde ta till oss det faktum om att vi alla satt i samma båt. Så dessvärre klarade jag och landslagskamraten inte tränaren/ledarens mentala test, som han så finurligt kallade denna resa. Vi blev dock inte namngivna, men alla visste att kritiken var riktad till oss.

Första passet i Seoul bestod i att spela fotboll på en stor konstgräsplan. Vi var sex brottare från Sverige. Matchen var redan igång när vi anslöt oss, och vi svenskar måste ha sett helt förvirrade ut när vi kom ut på fotbollsplanen. Tre av oss i det ena laget, och tre i det andra. Det svåra för oss var att alla koreanerna såg exakt likadana ut. Vet inte vem vi passade bollen till, men vi sprang i alla fall. Till vårt försvar så det var ju inte helt lätt, eftersom vi precis hade anlänt. Så vem som helst hade haft svårt att urskilja ett gäng koreanska brottare efter så kort tid. Under denna match så var koreansk tidning där, och jag kom med på ett litet hörn, vilket ändå var lite häftigt faktiskt.

(fortsättning följer om lägret i Sydkorea)       

I veckan fyllde en av klubbens brottare 15 år. På direkten fick jag upp en bild av mig själv när jag satt hemma i vårt kök på Gula Höja, en decembermorgon för snart fyrtio år sedan. Av någon märklig anledning så hade jag ett foto på min egna 15-årsdag i min telefon, som jag glatt visade upp för min adept. Bilden visar en smal och tärd femtonåring, som stolt visar upp sin present. Presenten jag fick skymtar i min hand. Ett tidtagarur från Ur och Penn som min mor hade köpt till mig. Nu kunde jag äntligen ha koll på mina löprundor, och börja ”klocka” mig själv när jag var ute och tränade. När jag ser bilden så rullar många fina minnen fram, och jag minns mycket väl glädjen över denna lilla röda klocka. En klocka som förövrigt skulle hänga med mig under många löprundor framöver. Det var min största och finaste present som jag fick denna födelsedag.

När jag ser bilden så reflekterar jag även på att jag just såg lite tärd ut. Och det fanns faktiskt en anledning till detta. Jag hade på den tiden fått problem med återkommande utslag/smittkoppor. Ett problem som jag ”brottades” med under ganska lång tid, där penicillinkur efter penicillinkur avlöste varandra. Infektionerna ville inte riktigt ge med sig. Läkaren på vårdcentralen på Rosengård, han blev slutligen så trött på mig efter alla besök, att han till sist sa till mig: ”Jag tror nog att du måste sluta brottas, för annars kommer du aldrig få bukt med dina utslag”. Jag minns fortfarande läkarens namn, och jag blev så oerhört arg och ledsen över hans lättvindiga svar och analys. Sluta brottas, det fanns ju inte på kartan.

Till slut fick jag krafterna tillbaka. Infektionerna förvann, och sån tur var följde jag aldrig läkarens råd om att sluta brottas. Istället skulle jag nu satsa än mer, och klockan blev en del i mina många träningsupplägg som jag själv skapade och följde. Precis innan jag gav mig ut för att springa, så virade jag bandet från mitt röda tidtagarur runt min högra hand. Där satt den, och den följde med mig under många träningspass i min ungdom.

När jag ser bilden idag, så är det faktiskt en sak som är väldigt svår att ta in. Att denne smala tärde kille, som sitter i sin röda pyjamas med ett tidtagarur i näven, att han åtta år senare skulle bli tvåa på världsmästerskapen i lätt tungvikt. Den ende som kunde se den bilden framför sig, det var nog bara grabben själv. Och det räckte ju mer än väl, eller hur? 

Jag tycker om att utrycka mig genom att skriva. Vart mitt intresse för skrivandet bottnar i, det vet jag faktiskt inte. Jag är ingen person som deltagit i en massa skrivarkurser eller andra utbildningar som innefattar just skrivandets form, utan jag har bara någonstans själv hittat mitt sätt att utrycka mig. Att skriva betyder för mig att inte vara rädd. Jag tror faktiskt att många är rädda för att skriva, just för rädslan att göra fel. Stavfel, grammatikfel, formuleringar som är helt tokiga, jodå, där finns en massa fel som kan uppstå när en text väl ska presenteras. Jag själv gör många fel, och jag är helt säker på att där finns en massa språkpoliser som bedömer min text till punkt och pricka. Men oavsett dessa ”poliser”, så kommer jag fortsätta att skriva.

Jag gillar att tycka saker. Idrott, skola, träning, ungdomar, barn, mål, vinster, förluster, tänka rätt, ledarskap ja, listan kan göras hur lång som helst på saker där jag kan tycka en hel del om. Jag gillar att höja människor som är duktiga och framåt, men som inte alltid sätter sig själv i främsta rummet. Personer som innehar en klädsam blygsamhet. Människor som hela tiden framhäver sig själva, och som alltid ska synas, den typen kan jag bli innerligt trött på.

Att formulera en känsla. Klä orden med känsla. Få läsaren att kunna uppleva en känsla bara genom att läsa en text. Just detta tycker jag är intressant och tillfredsställande. Att beskriva idrott, brottning, vinster, förluster med klädsamma ord. Att få unga individer att vilja satsa på sin idrott genom att ta del av andra människors karriärer med hjälp av ordens beskrivning. För idrott handlar mycket om känsla. Just detta inspirerar mig, att just kunna formulera en känsla i ord. Låter väldigt tungt och flummigt, men det köper jag, och det står jag bakom till hundra procent. Låt mig vara flummig i mitt sätt att skriva. Jag kommer alltid att tala och skriva om idrott och känslor på mitt sätt.

Jag kommer fortsätta skriva artiklar/insändare när jag känner att det är ämnen som berör mig. Jag kommer fortsätta lägga mig i, även om vissa med all säkerhet säger: Nu får han väl ändå sluta! Jag vet också att där finns personer som gillar det jag skriver. Ibland kan jag få ett sms/mail, ja till och med ett telefonsamtal där folk visar sin uppskattning gällande olika ämnen som jag skrivit om. Dessa mail/samtal är oerhört stärkande. Det räcker med att en person säger: Fasiken va bra text du skrev häromdagen, bara fortsätt skriv”. Just den meningen räcker. Feedbacken behöver inte komma från flera hundra personer, utan det räcker mer än väl att orden kommer tex från grannen i området där jag bor för att jag ska fortsätta att skriva.      

Meningen har man hört förr, och den är återkommande. Första dagen på året är en dag som alltid är lite tvetydig. Den innefattar både nostalgi och en framåtsträvande optimism. Nostalgin gör sig påmind att man tänker ”Jaha, ännu ett år som gått, och nu är man även ett år äldre!” Man summerar det gångna året och gör sig påmind på vad som skett och hänt. De första timmarna av året är nostalgin den mest påtagliga känslan, och den som leder stort rent känslomässigt. Optimismen kommer inte förrän något senare. Efterhand börjar nostalgins skimmer mer och mer avta, och istället infinner sig en kraft av optimism och nya målbilder.

När jag var aktiv idrottsman så var januari en månad som betydde en viss omstart. Nya mål, nya tävlingar var i sikte. Framförallt så innebar första delen av året deltagande i svenska mästerskapen. En tävling som man såg framemot, men som samtidigt skapade en viss typ av ångest. Nu var man ju ”tvungen” att leverera. Årets första tävling som senior började alltid med tävling i Huskvarna. Man kan kalla det för ett för-SM. Hela Sveriges elit samlades, och det var en tävling där man verkligen fick ett svar på hur formen var inför stundande SM. Man fick ett glasklart svar denna första helg i januari. Jag själv uppvisade för det mesta en bra form i början av året. Jag vann tävlingen sju gånger under min aktiva tid, vilket nästan är snudd på rekord (tror att Sören Claesson har rekordet på nio titlar). Men det fanns även tillfällen där formen inte var lika lysande, och där placeringen inte blev till ett guld.

Jag gillade tävlingen i Huskvarna. Den var visserligen ångestladdad, men på ett bra vis. Jag kan fortfarande komma ihåg känslan i hallen, och känslan av att göra bra ifrån sig. Det flesta gånger åkte jag ifrån Huskvarna med en bra och upplyftande känsla. Men jag har givetvis också upplevt det omvända. Båda känslorna har varit lika viktiga (även om jag inte tyckte det då).

Sedan tjugo år tillbaka har min vistelse i Huskvarna varit som tränare. Känslan är nästan densamma som när jag själv var aktiv, dvs nervös och underbar. Numera ”brottas” mina adepter med sina känslor inför denna tävling, och där jag finns med på ett litet hörn och hjälper till. Men, nu är det tyvärr så att världen är något upp och nedvänd på grund av den rådande pandemin som nu pågått under ett par års tid. Tävlingen i år är inställd (vilket den även var 2021). Vi måste acceptera, och inte tappa hoppet, för Vättercupen kommer igen. Ibland får man bara omdirigera sina mål, och hitta andra vägar. Detta år rundar vi Huskvarna, och tar en annan väg. Vi kommer inte släppa våra mål, utan vi tar bara en annan riktning. Världen kommer att komma tillbaka fastän inte riktigt ännu, men snart. Håll ut!