Månad: december 2021

Fick till mig en fråga: Jörgen, var inte du med i München-OS? Nja, inte riktigt med tanke på att jag sommaren 1972 inte ens fyllt fyra år. Lite smickrande i alla fall att han nämnde att jag hade varit med i ett OS, även om årtal/plats blev lite fel. Lite mindre smickrande att han uppfatta mig som en sjuttio – sjuttiofem-åring (vilket han givetvis inte tror), eftersom den nämnda olympiaden gick av stapeln för exakt femtio år sedan. Nu vet jag att han inte var så noggrann i sin uträkning, eftersom det är lätt att blanda ihop olympiader med dess årtal.

För min del är det nu trettio år sedan som jag var med i Barcelona-OS. Jag minns när min tränare Leif Freij påminde mig om sin OS-upplevelse, Rom-olympiaden 1960. På den tiden var det trettio år tidigare vilket var för mig en tidsuppfattning som jag inte kunde relatera till då. Det var så ofantligt långt tillbaka i tiden. Nu står jag där själv, med minnen/upplevelser som är trettio år gamla. Nu var ju visserligen min OS-start inget stort upplyftande minne, eftersom jag både på mattan (och utanför), inte fick den framgång som jag så villigt hade önskat. Min längtan efter en OS-medalj, stannade tyvärr bara vid en längtan.  

Men jag tänker på en av mina många kombattanter, amerikanen Dennis Koslowski. Född 1959, dvs nio år äldre än mig. Jag mötte honom tre gånger under min karriär. Vinst, förlust och en dubbeldiskning (vilket blev till en vinst för mig vid det tillfället). Han var ingen större stjärna egentligen, men han hade OS-nerver av stål, och en grym amerikansk kämpaglöd. Han deltog i två olympiader, Seoul 1988 och då 92 i Barcelona. Facit blev, ett brons och ett silver på två OS-resor, vilket jag kan tycka är väldigt imponerande av denne amerikan. Han vann aldrig något mästerskap, men dessa två OS-medaljer kan jag tycka är stort nog. Värt att tillägga att han rent åldersmässigt var tjugonio, respektive trettio tre år när han vann dessa medaljer.

Min OS-karriär blev bara vid ett enda tillfälle. Jag skulle egentligen varit med en omgång till (1996 i Atlanta), men ibland blir det inte riktigt såsom man vill, vilket man slutligen lär sig leva med och acceptera. Jag vänder också mitt OS-minne till något positivt med att säga till mig själv, att utan min kontroversiella OS-resa, då hade jag inte haft all den erfarenhet som jag idag kan relatera till och förstå på ett helt annat sätt i min dagliga roll som tränare och ledare. Man lär av sina misstag (som det heter), vilket i slutändan kan bli till något bra för andra, och även för en själv. Jag ligger givetvis inte sömnlös över mina ”missade” OS-medaljer, utan jag ser idag mitt OS-äventyr med helt andra ögon. En resa av lärdom som jag idag utan problem kan diskutera och prata om.

Jag kan idag t.ex. höja och nämna en av mina konkurrenter, Dennis Koslowski, som jag tycker uppvisade imponerande OS-resultat. Och jag kan som sagt tala, och skriva om min OS-start utan att tänka ”fasiken också att inte jag vann någon medalj!”. Utan mitt idrotts-CV är ändå ganska innehållsrikt, och den innefattar både guld, silver och brons, och samtidigt några ”misslyckanden” som har gjort mig till den jag är idag.    

Varför måste allt gå så himla fort? Varför har vi inte tid att vänta, och vad innebär det för negativa konsekvenser när väntandet, och tålamodet sakta men säkert suddas ut?

Jag läste härförleden om en känd svensk föreläsare som tyckte att man skulle ”TikTok-fiera” mer och fler saker i livet. Fler saker skulle kortas ner, och mer skulle presenteras i ett högre tempo. Men vad innebär det egentligen för konsekvenser när vi hela tiden lär våra barn /ungdomar att allt måste gå så himla snabbt, och att det är fult och meningslöst att vänta och längta? Jag ser redan nu ett stort problem i många sammanhang där dagens barn redan har svårt med att invänta sin tid. Framförallt inom min genre (idrotten) märker jag av denna negativa trend. Vi kommer inte kunna tillfoga oss någon form av expertis, om vi alltid ska röra oss med snabba och enkla lösningar. Expertisen kommer med åren, med erfarenheten, och inte i samband med enkla quick-fix-lösningar.

Hur ska vi i framtiden få fram nya mästare, oavsett sport, om vi hela tiden marknadsför meningen ”snabbt och enkelt” som det enda alternativet? Just idrott handlar om en stor portion tålamod, där enkla lösningar inte är ett hållbart alternativ som kommer bygga en framgångsrik karriär. I vårt digitaliserade samhälle som vi idag lever i, så måste vi på något sätt lära ut att allt inte behöver gå i ett rasande tempo. Vi måste lära ut att allt tar sin tid, och att det inte är fult att vänta. I den väntande processen (träningen) sker något stort och värdefullt, som ser till att vi får en chans att få uppleva våra framtida mål och drömmar. Om vi endast lär ut devisen ”snabbt och enkelt”, då kommer vi gå miste om den gedigna kunskap som är ett måste, om det så gäller idrott, eller andra yrkesalternativ.

Tänk om vi slutar upp med att bygga upp saker från grunden? Musiker, konstnärer, kockar och idrottare är en bra måttstock och bild, på vad som kan hända när man lär sig acceptera väntan och längtan. Där den ”jobbiga” väntan istället bygger upp en kunskap som ingen kan ta ifrån, istället för att känna sig rastlös och uttråkad. Tänk så många timmar av övande en gitarrist behöver för att slutligen kunna hålla en konsert? Eller konstnären som slutligen arrangerar sin första utställning med alla sina skapelser utplacerade i det stora galleriet, och där folk nyfiket går runt och beundrar dessa alster? Tänk så många timmar en simmare har tillbringat i en träningsbassäng för att slutligen uppnå medaljer och framgång? Tänk om världens mat bara skulle presenteras i all hast, och där micro-ugnen hade varit det enda alternativet inom kökets domäner? Tänk om dessa områden ”Tik-Tok-fieras” än mer, då kan vi glömma framtida mästare inom idrotten. Vi får inte heller fram några enastående konstnärer, och gitarrspelet kommer bli allt annat än vackert om vi hela tiden lär våra unga att det är fult och meningslöst att vänta.

Varför har vi så bråttom? Och vad är det egentligen vi har så bråttom till?

Att tala, hålla föredrag, förmedla en känsla. Vad är det som gör att vissa människor gillar att tala inför publik? Om man frågar gemene man om deras största farhåga i livet, så är det just rädslan av att tala inför folk som är en ”topp-trea” av obehagligheter. En del människor vill nästan jämföra det med en nära döden upplevelse. Om jag ska gå till mig själv, så jämför jag talandet med att gå en brottningsmatch. Det är läskigt, obehagligt, men samtidigt så har det en dragningskraft som jag inte kan motstå. Att hålla ett bra föredrag är som att vinna en match på ett sätt som man egentligen inte kan beskriva med ord. Känslan bara finns där, och den är obeskrivligt skön. Lika skön som den kan vara, lika obehaglig kan den tes sig. Ibland får man helt enkelt inte flyt i sina texter, och talet känns då segt, och som en lång outhärdlig motvind. Men precis som en brottningsmatch, så är det flytet och vinsten som lockar. Den häftiga känslan som gör att man kan tänka sig göra det om, och om igen.

Ett tal, ett föredrag blir bäst när man förbereder sig minutiöst. Exakt jämförbart är det med idrotten, det vill säga, att man kommer mycket närmre en vinst om man tränar och förbereder sig på bästa sätt. Att komma oförberedd till en match, eller till ett föredrag är ren skräck. Likaså att tala, eller tävla om/i något som man inte brinner för. Tanken är obehaglig. Jag brinner för idrott, och min sport. Jag kan tala i timmar om känslor, upplevelser, tankar och erfarenheter. Jag har inga problem med att förklara en känsla i flera minuter. Det kan låta djupt, men idrott är djupt. En sak som också gör mig än mer trovärdig är att jag aldrig ljuger om mina känslor. Jag talar exakt om hur jag en gång kände, och hur jag känner inför dessa faktum nu idag, 20 – 30 år efter min karriär. Jag är givetvis även ärlig i mina stundande känslor, gällande hur jag tycker att idrott ska presenteras och utföras. Jag är aldrig tyst, utan jag snackar på när det handlar om dessa ämnen, mina ämnen som jag brinner så mycket för.

Jag använder mycket sällan ett synligt manus. Att läsa innantill är opersonligt och så himla tråkigt. Flytet försvinner, och orden blir stela och ointressanta. Visst, du kommer att glömma att förmedla vissa saker utan manus, men det är bara du själv som vet vad som är glömt, och inte nämnt. Publiken har ingen aning om vad som är glömt och gömt. Men självfallet så har jag ett gömt manus som jag har format och skrivit ner och förberett mig med. Men detta manus finns sedan i min väska, eller i min ficka. Det räcker att det finns där, och jag behöver inte bläddra eller titta i det. Bara vetskapen att det finns där, det räcker.

Senast jag höll ett tal så fick jag till mig av en av åhörarna ”Hur fan kan du komma ihåg allt?” En av de andra gästerna replikerade direkt med att säga ”Jo, för att det kommer från hjärtat”. Repliken är helt rätt. Allt jag talar om kommer från min passion och mitt stora intresse. Jag skulle som sagt aldrig kunnat stå inför en grupp människor och ljuga, eller tala om saker som jag inte brinner för, utan jag måste känna för det jag förmedlar. Jag har även alltid bilder i mitt huvud hur det ska se ut, och hur det ska låta. Jag ser mina rörelser och lyssnar av hur jag hittar mina ord på vägen.

Jag kan tala, jag kan förmedla en känsla. Jag vågar tala, precis som jag en gång vågade att utmana världseliten i brottning. Inte många trodde på mig då. Men det viktigaste var att jag själv såg bilderna i mitt inre. Bilder som gjorde att jag aldrig gav upp mina mål. Det var bara jag, mina bilder, och mina mål, precis som nu, fast nu handlar det inte om EM eller VM-medaljer, utan något helt annat.  

När jag cyklar hem från min morgonträning måste jag passera ett trafikljus. Strax innan jag kommer fram till korsningen så ökar cykeln framför mig och korsar vägen, och bilen som ska svänga höger får göra en panikinbromsning. Den oskyddade cyklisten kunde sån tur är vika undan, och bilen kunde köra vidare. Själv stannade jag givetvis till vid rödljuset och inväntade det gröna skenet. Jag började räkna hur länge jag fick stanna vid rödljuset, och kom då fram till siffran tjugo. Alltså tjugo sekunders väntetid hade det blivit för cyklisten framför om han hade stannat. Istället för att vänta dessa sekunder, så riskerade han nästan livet. Varför har vi inte tid att vänta tjugo sekunder, och hur kan vi riskera livet för dessa fjuttiga sekunder?

En annan liknelse är när jag och familjen ska iväg och göra våra veckoinköp. Vi parkerar i sedvanlig ordning upp i affärens parkeringsområde i P-huset, vilket då medför att man måste åka rulltrappa ner till själva affären. Nu är det ingen vanlig rulltrappa, utan ett rullband utan steg, och där man då kan forsla ner sin kundvagn. Har man ingen kundvagn, så kan man bara gå ner vilket går i rasande fart, men med kundvagn, då är man fast. Du kan inte rulla ner vagnen, eftersom hjulen stannar i rullbandets spår, vilket då medför att du forslas ner sjukt sakta. Allt som allt tar hela ”resan” lite mer än en minut (tror jag). Jag märker på folk (och även på mig själv) att den osnabba resan generar en krypning i ens kropp. Vi kan sammanfatta det hela genom att vi inte har tålamodet att kunna vänta. Men den senaste tiden har jag faktiskt tänkt om. Istället för att få krypningar av den ”långa” väntan, så ser jag istället färden som en resa i terapi. Man lutar sig lugnt över vagnen, och bara funderar. Jag kommer ingenstans, utan det är bara jag och mina tankar på det långa rullbandet, vilket faktiskt känns befriande.

Vi människor lider nog av en brist på tålamod i många sammanhang. I idrottens värld är det precis likadant. Vi vill ha snabba resultat, och vi ska vänta så lite som möjligt. Vi har inte tid att invänta barnen/ungdomarnas tid, utan allt ska vara här och nu. Barnen blir ju såklart påverkade av de vuxnas brist på tålamod, vilket speglas i att många barn slutar med sin idrott i en allt för tidig ålder. De vuxna har alltså inte tid att invänta barnens mognad i form av att förstå teknik eller andra instruktioner, utan alla barn ska kunna direkt (tycker många vuxna). Vi glömmer bort att glädjen är den viktigaste nämnaren, där teknik och andra kunskapsdelar egentligen bara är sekundärt inledningsvis av en karriär. Det tekniska, nästintill det perfekta utförandet kommer inte förrän barnen har knäckt den berömda koden vad träning egentligen innebär.

Om vi vuxna bara hade haft lite mer tålamod, då hade inte så många barn slutat i ung ålder. Jag vill inte påstå att föräldrarna bär den största skulden i allt detta, men deras brist på tålamod ställer till en hel del bekymmer faktiskt. Om föräldrarna bara hade kunnat släppa resultatfixeringen, då hade andelen barn inte gett upp så tidigt. Resultat kommer när idrottaren känner sig trygg med sin idrott. När tryggheten infinner sig, då avtar även risken att barnet/ungdomen vill sluta på grund av till exempel en försmädlig förlust. Istället infinner sig en känsla av revansch, vilket är en hållning som man måste kunna leva med för att orka träna och tävla vidare mot nya mål.

Till syvende och sist så är mitt tips att stanna till istället för att rusa över det där rödljuset. Stanna till och tänk, vad har jag egentligen bråttom till? Gör en jämförelse med ditt barns idrottsaktivitet, genom att uppvisa en mer tålmodig hållning till ditt barns idrottande. Det viktigaste är väl att din son/dotter känner glädje till sin idrott, där resultatet får komma efter hand? Ta även del av rulltrappan, eller rullbandets tröghet. Se det som en träning i tålmodighetens tecken, och njut i din väntan, istället för att känna en onödig stress.