Månad: november 2021

I mitten av 90-talet arbetade jag som fritidsledare på en skola i Malmö, en skola som heter Sofielundsskolan. Sofielundsskolan tillhör stadsdelen Seved. Skolan hade på den tiden strax över tusen elever, och de flesta barnen hade utländsk bakgrund.

Jag och min kollega (Djamel) hade en underbar tid på denna skola. Många fina elever som verkligen uppskattade vårt arbete, där vi än idag får uppskattning när ”gamla” elever kommer fram och hälsar och tackar för en fin period under deras skoltid. Deras uppskattningen är oslagbar.

När sommarlovet startade så hade vi ett tjugotal barn som besökte vår fritidsverksamhet under lovet. Vid ett visst klockslag, träffades vi utanför skolan med våra cyklar. Tillsammans cyklade vi sedan till Ribersborgsstranden som låg på andra sidan stan, för att vi där skulle bada och ha kul. Det var ett långt tåg av cyklar med barn från Bosnien, Libanon, Somalia, Irak, Iran ja alla länder var representerade när vi kom cyklande längs vägen i Malmö. Vi alla kände stolthet, och barnen var så himla glada för att vi skulle tillbringa en dag tillsammans på stranden.

På senare tid när jag och Djamel träffat på dessa elever i vuxen ålder, så har vi förstått att det inte var just badet som var det mest primära, utan det var samtalen. Det var samtal om livet, framtiden, sport, drömmar, ja allt vad som innefattar livet. Våra diskussioner visade sig vara väldigt uppskattade. Barnen fick prata om sina framtidsdrömmar, om livet i sig, och vi lyssnade alltid. Både jag och Djamel var alltid väldigt tydliga med att samtalstonen mellan barnen och oss alltid skulle vara med respekt. Vi tillät aldrig svordomar eller nedsättande ord i våra samtal. Ibland fick vi höja rösten om någon gick över gränsen, men oftast var respekten alltid hundra procentig.

Tänk om fler hade förstått att det är här allting börjar. Det är detta som många politiker eller folk i allmänhet inte förstår, när det alltid skriks och skränas om hårdare tag. Våra sommarutflykter var en stor del i det vi idag kallar för förebyggande veksamhet. Både jag och Djamel var en del i detta viktiga arbete. Vi var goda förebilder som alltid uppträde korrekt och ärligt mot både barn/ungdomar, och framförallt lärde vi barnen respekt mellan varandra.

Förebyggande arbete handlar om att bygga upp en tillit mellan barn/ungdomar och vuxna. Dessa barn hade tillit till oss. De visste att vi aldrig skulle svika dem. Att lotsa våra unga in i den vuxna världen. Att tala om värderingar, om vad som egentligen är viktigt i ett liv. Tala om riktig och ärlig vänskap. Att låta barn/ungdomar inse att materiella saker inte är det som symboliserar lycka i livet. Jag skulle kunna rabbla en massa saker som vi samtalade om under dessa ljuva sommardagar. Möten mellan barn, ungdomar och vuxna är grunden till mycket. Så en cykelresa till stranden kan faktiskt åstadkomma mer än vi tror.

Ibland händer det att batteriet tar slut på sin mobiltelefon, eller? Jodå, det händer om du inte planerar din laddningstid rätt. Om man är osäker på om batteriet ska garantera sin kraft under hela dagen/vistelse, då har man allt som oftast med sig en powerbank, ett extra batteri som ser till att det alltid finns ”kraft” till sin telefonen. Allt handlar egentligen om att planera sin batteritid, och se till att man alltid är redo. Man kan aldrig skylla ifrån sig och säga att det är någon annans fel om batterikraften går ur telefonen, utan det är alltid ens eget ansvar att se till att man planerar sin batteritid. Många gånger kan man se någon person stå och hänga i ett hörn, antingen i en affär, eller i något annat sammanhang, just för att vederbörande måste ha tillgång till en strömkälla, för att kunna återaktivera sin telefon.

En sådan enkel grej som ett batteri, och dess laddning kan jämföras med en idrottskarriär. En idrottsman kan aldrig skylla ifrån sig efter en förlust, om personen ifråga vet om att han/hon har slarvat med sin träning. Allt ansvar är på dig. Du själv måste ha drivet, orken och tålamodet. Du måste givetvis planera din tid, så att du inte går miste om viktiga träningsstunder. Man kan ju alltid chansa och tro att batteriet ska hålla, men oftast tar det slut, och då står man där. Likaså kan man tävla och tro att det funkar utan att träna något nämnvärt, men snart kommer sanningen ifatt en när man väl står där öga mot öga mot sin tuffaste konkurrent. Du kan lura dig själv, men du kan aldrig lura din motståndare.

Egentligen kan man inte lura sig själv i heller, utan någonstans är varje individ medveten om vad som måste göras, och därför blir osäkerheten mer påtaglig och synlig när träningen inte har underhållits såsom den borde ha gjorts. En idrottsman är ganska lättläst. Som åskådare kan man lätt läsa av en osäkerhet. En tränad person utmålar rätt attityd och självförtroende, vilket är ett måste när man väl kommer upp i den absoluta toppen. När man är där, då måste man se till att man både har laddat sitt ”batteri”, och se till att man har med sig sitt ”reservbatteriet”. Det går liksom inte att förlita sig på en strömkälla i ett hörn, utan man måste verkligen planera sin tid desto mer.

Struktur, planering är viktiga komponenter i en idrottsmans karriär. Det går inte att intala sig själv och tro att man gjort jobbet, om man nu inte orkat hela vägen i sin satsning. En satsning är inte bara en dag, en vecka, utan det är en lång process. Man måste ställa sig frågan, vill jag detta, eller vill jag inte? Om man är säker på sin sak, då behöver man aldrig ställas inför detta faktum. Idrottarens största farhåga är ordet tvekan. Tveksamhet är ingen bra egenskap för en idrottsman, utan man måste alltid tror på sina val. Det bästa och säkraste sättet att tro på sig själv, är om man är ärlig. Ljug inte, utan se istället till att ditt batteri alltid är fulladdat och klart, för då kan det bli riktigt bra.    

Att cykla är för mig ren terapi. Självfallet är det ett färdmedel som ska ta mig från punkt A till B, men samtidigt är det min terapi. Under resans gång känner jag av årstiderna, tittar in i förbipasserande hus, trädgårdar, ser människor på vägen osv. Men det mest intressanta är att min hjärna får till sig en massa idéer just under mina cykelturer. Jag stressar mycket sällan när jag cyklar. Aldrig någonsin att jag på något sätt försöker mig på att besegra motvinden som ibland vill utmana mig. Jag vet att jag är chanslös, och istället för att bekämpa vinden, så cyklar jag alltid med den. Regn eller annat oväder möter jag upp med att min regn-poncho alltid finns närvarande. Med denna medhavda attiralj slipper jag köra slalom mellan regndropparna i rasande fart, utan jag kan istället lugnt och fridfullt känna av sommarens ljuva regndroppar, eller hösten krispiga luft, medan dropparna slår mot ponchons ogenomträngbara material.

Idéer och förslag går på helvarv i mitt inre, när jag väl satt mig på cykelsadeln. Det är precis som att min kreativa ådra får sig en extra skjuts, där jag kommer på grej efter grej hela vägen till mitt mål. Jag får ibland stanna till med cykeln för att skriva ner mina tankar, så att jag inte tappar bort eller glömmer, vilket skett vid ett flertal tillfällen. ”Ah, jag kommer ihåg det!”. Men man glömmer bort det tyvärr. Så därför försöker jag numera alltid vara noga med att stanna, och skriva upp.

Jag njuter allt som oftast av min cykelresa. Jag ser mycket sällan min cykelresa som enbart en transportsträcka som ska ta mig till min destination, utan resan betyder mer än så. När jag arbetade inom skolans värld, såg alltid eleverna mig komma cyklandes. Ibland hände det att jag fick frågan från barnen ”Jörgen, har du ingen bil?”. Även om jag/vi har en bil, så blir det cykeln jag använder som mest.

Om man jämför min cykelresa med en idrottskarriär, så är den ganska snarlik. En idrottskarriär är inte en karriär där man endast längtar till själva slutmålet. Utan på vägens gång måste man njuta av sina små delmål, som tex klubbmästare, distriktsmästare, ungdoms-SM, junior-SM, senior-SM och sedan internationella skalper i form av EM, VM och OS. Vi kan inte börja som klubbmästare, och redan därefter börja längta till ett OS-guld. Resan blir för lång och besvärlig, och vi kommer allt som oftast inte fram. ”Motvinden” knäcker en, och man glömmer bort att delmålen har sin charm på vägen.

Tänk om fler hade haft tålamodet att invänta, och njuta av sin cykel/idrottsresa. Då hade vi haft fler som utövat sin idrott, och fler som hade konkurrerat om de stora medaljerna i framtiden. Att inte ha för brått. Vad är det egentligen vi vill komma fram till, och vad händer när vi nått våra mål? Delmålens vyer får man aldrig förringa. Slutmålet är slutmålet, det vill säga framme och klar. Vad händer sedan därefter?

Om jag tänker tillbaka på mitt idrottsliv, så var det själva delmålen som egentligen var det mest intressanta. Det var där jag lärde mig ofantligt mycket. När jag väl nått själva slutmålet, då var man ju färdig? Så därför är det viktigt att vi inte alltid rusar iväg, utan att vi inte glömmer bort att upptäcka och se vad vi passerar på vägen. Inte bara hetsa från punkt A till B, utan att man stannar upp och njuter däremellan, om det så gäller en cykelresa, eller en pågående idrottskarriär.  

Livet kan ibland tes sig väldigt grymt i många sammanhang. Likaså inom idrotten finns olika avarter som uppvisar och sprider en negativ bild av den fina idrottsrörelsen. Kritiken är befogad till hundra procent. En ishockeyledare har nu gått ut i media och talat om den oerhörda grymma nollningen som förekommit/förekommer inom hockeykulturen, och så även inom andra sporter. Det handlar b.la. om en ritual där en utvald ung spelare blir ”kidnappad” och därmed tvingad att gå med på att bli rakad på hela kroppen, inklusive i den nedre regionen runt könsorganet. Det är så förnedrande och så idiotiskt, att bara när jag skriver detta blir jag rasande förbannad. Jag har själv tagit upp denna problematik i min egen bok (Gossen Ruda – Brottarens som försvann), där jag starkt ifrågasätter ledarnas roll i denna procedur. För visst måste ledarna veta om att det förekommer? Och om nu ledarna vet om denna pennalism, varför blundar dom då och låtsas som inget har hänt?

Ett svar är att machokulturen är så starkt ingrodd i vissa sporter. Många ledare tycker att denna ceremoni är ett måste för att spelarna ska växa och bli stora och starka. Tänk så många spelare som slutat pga. av dessa förnedringslekar. Med all rätt så förstår jag dem. Detta tyder på en grym tysthet som finns inom idrottens rörelse, och där spelarna/idrottsmännen nästan fått ett tyst godkännande på att övergreppen är okej. Hur kan det någonsin vara okej att förgripa sig på en annan människa? Jag tycker att svensk idrottsrörelse ska samla sig och verkligen stå upp och bekämpa dessa brott (för det är ett brott), och verkligen ta tag i problemet, och inte se det som något normalt.

Ingen ungdom ska behöva genomgå detta lidande, utan det ska vara en nollvision av dessa handlingar. Om det så är inom idrotten, skolan eller i andra sammanhang, så är det inte okej någonstans. Alla barn/ungdomar ska känna sig trygga i dessa sammanhang. Där ska inte finnas ett uns oro över att detta på något sätt ska kunna hända, utan samtliga barn/ungdomar ska känna sig lugna och trygga i sin idrottsmiljö. Barn, ungdomar, föräldrar måste kunna lita på idrottens ledare, tränare och dess organisation så att dessa hemskheter inte får något fäste.

Jag har nämnt vid ett flertal gånger att jag som aktiv brottare en gång i tiden aldrig kunde förstå tjusningen i att vara tränare/ledare. Hjälpa någon annan, varför då? Jag var ju givetvis oerhört tacksam och glad över jag själv hade en tränare, men jag kunde aldrig sätta mig in i hans roll, och förstå varför han var/ville vara en tränare. När man sedan blev äldre, och den aktiva karriären började närma sig slut, då fick man helt plötsligt ”smak” för att hjälpa andra, dvs bli en tränare själv. Den egoistiska ådran man hade som ung målmedveten idrottsman, den försvann helt plötsligt, och rätt som det var stod man där själv, och hjälpte andra unga utövare att nå sina högt ställda mål. Jag trodde aldrig att man kunde känna så mycket glädje i att följa och stötta andra mot sina drömmar. Men återigen, det är väl en mognadsprocess man måste ta sig igenom, vilket troligtvis gäller de flesta. Nu finns det i för sig egoistiska äldre män/kvinnor som aldrig skulle få för sig att hjälpa unga människor i livets uppstart, eller därefter, eller på något annat sätt ställa upp och ge tips och råd till den yngre generationen. Dessa människor finns ju faktiskt på riktigt, men förhoppningsvis mer ovanligt än vanligt (tror och hoppas jag).

Helgen som gått har jag varit i Stockholm. Ungdoms-SM i min sport brottning. Jag har denna helg fått följa klubbens unga utövare i detta mästerskap, vilket har varit en fröjd. Att få ta del av ungdomarnas idrottsresa är en ynnest av ren och skär glädje. Att följa deras utveckling som brottare/idrottsman, ta del av deras mål, hjälpa, ge tips, är väldigt stimulerande. Har man då själv en bakgrund från sporten, då man själv var en stor drömmare om att vinna de stora matcherna och mästerskap, då blir det givetvis extra kul. Att få dela med sig av sina erfarenheter känns som en plikt faktiskt. Att vilja andra människor väl.

Glädjen att hjälpa finns inte bara när allt går bra, där vinsterna avlöper varandra, utan där finns faktiskt även en glädje över att få ge inspiration och tips när det ibland inte går som man hade tänkt sig. För ett idrottsliv är inte bara en rak linje, utan den svänger av ibland och tar en annan riktning. Då måste vederbörande göra en omdirigering i sina tankar, vilket inte alltid är så lätt att hantera på egen hand. Då behövs erfarenheten av en något äldre ledare/tränare som själv hamnat i dessa situationer otaliga gånger. Dessa unga utövare behöver då ett ”bollplank” som kan ta emot deras frustration och ångest. Ja du läser rätt, ångest, eller rättare sagt prestationsångest. Ju bättre man blir, desto mer krav kommer utifrån, och givetvis från en själv. Alla idrottsmän ”brottas” med prestationsångest på olika nivåer. Man kommer liksom aldrig från detta faktum. De flesta får ingen hjälp, vilket då blir att dessa unga utövare väljer att lämna sin sport. Man orkar liksom inte med att hantera denna börda på egen hand. Det blir för mycket helt enkelt. Men där finns tips och trix, och dessa heter som sagt ledare/tränare som vågar blotta sin egna karriär, och berätta hur det en gång var när de själva tävlade och tränade som mest.

Därför är det så viktigt att vi ledare vågar vara ärliga mot våra unga idrottare. Vi ska inte spela stora och tuffa och berätta att allt vi gjorde gick som på räls, för så var det ju inte. Vi ska inte bara komma ihåg våra positiva delar från vår egna karriär, utan vi måste alltid ha en närhet till dom delar där ångesten ibland låg som ett täcke över en. Hur gjorde vi då, vad ändrade vi, hur tänkte vi om, osv. Allt detta måste vi dela med oss utav. Vi får aldrig ljuga, utan allt ska vara den verkliga sanningen. När vi väl kan, och när vi väl vågar att berätta om våra en gång svaga sidor, då ger vi ungdomar hopp och ny kraft, och vi ger dem kraft till att fortsätta att orka, och uppmuntra dem till att inte ge upp sina drömmar och mål.