Månad: oktober 2021

Ibland får jag frågan från olika föräldrar: hur mycket ska man stötta sina barn inom idrottens värld? Jag har ju givetvis inget facit, och mina ord och tankar är ju inte heller lagen själv. Det som gör att jag har ganska mycket på mina ”fötter” är min långa erfarenhet inom ”branschen”. Jag har snart varit involverad i sporten i snart femtio år, och det är inte många sekunder som jag varit borta från sporten. Jag har sett och upplevt många föräldrar genom alla mina år, och då givetvis både bra, och mindre bra. Jag har sett föräldrar som brutit ner sina barn på olika sätt och vis, och då sakta men säkert ”dödat” barnens intresse med ett evigt ältande. Jag har även upplevt föräldrar som sett till att barnen fått den där sista lilla ”kicken” för att kunna göra det där lilla extra.

Det viktigaste (tycker jag) är att barnen tycker att det är kul att åka till sin veckoträning. När jag säger kul, så menar jag inte att barnen måste ha ett stort och brett leende på läpparna när det är träningsdags, utan jag menar att det ska finnas en sund tillfredsställelse att vilja ta sig till sin träning. För mig som förälder är detta det mest primära Jag själv är pappa till en 11-årig brottande tjej, och hon tränar två dagar i veckan. Varje vecka springer hon med glädjeskutt för att träffa sina träningskompisar, och hon tycker det är mysigt (hennes egna ord) att komma in i lokalen, och beträda själva brottarmattan. Just denna biten är den viktigaste, dvs att hon vill ta sig dit av egen fri vilja. Jag som pappa hade kunnat ”dödat” hennes intresse ganska snabbt och omgående, om jag vid varje bilfärd hem, eller vid frukostbordet dagen efter, ältat och ältat om tex tekniska brottningsdetaljer om vad hon skulle kunna ha gjort bättre osv. Detta ältande hade inte hjälpt min dotter ett dugg. Idrott handlar i stora drag om tålamod. En idrottsman måste ha tålamod att träna hårt, och därmed invänta sin tid. Träning ger färdighet, och som man brukar säga ”Rom byggdes inte på en dag”. Ibland tror jag faktiskt inte att det är barnen som brister i tålamodet, utan det är föräldrarna. Vi föräldrar ser ju givetvis en massa tekniska fel som barnen gör konstant. I min sport behöver man inte inneha sådär jättemycket brottningskunskap, utan även en novis förälder kan se och uppleva tekniska fel som barnen gör (hela tiden). Men snälla föräldrar, låt barnen göra fel!

Det jag vill säga med denna text, är en uppmaning till alla föräldrar oavsett sporttillhörighet att HA TÅLAMOD. ”Döda” inte intresset med att hela tiden förklara och påvisa vad som är fel. Alla barn innehar olika personligheter och läggning. Barn utvecklas olika. Vissa barn är ”stentuffa” i sitt sätt att vara och bete sig i en väldigt tidig ålder. Då menar jag inte barn som spottar och svär, utan barn som innehar en framtoning som är väldigt självsäker och rätt fram. Andra barn har lite svårare med själva inställningsbiten. Lite rädda, blyga och försynta. Deras ”tuffhet” kommer inte förrän i senare ålder.

Barn har olika startsträckor i livet. Så mitt svar på frågan hur man ska stötta och hjälpa sitt barn, så är det med beröm och givetvis befogad kritik som tex när dom inte kämpar och tar i. När man vet att barnen kan bättre, då kan vi som förälder givetvis påpeka detta: ”Kom igen nu, jag vet vad du kan”. Men undvik allt ältande och analyserande. ”Döda” inte intresset med att hela tiden vara på, genom att förklara olika detaljer in absurdum. Viljan, glädjen, och intresset tycker jag är det viktigaste pusselbitarna i barnens idrott, i alla fall om du frågar mig.  

Den gamle fotbollshjälten Jonas Thern har varit lite på tapeten den senaste tiden. Kul att läsa om personer som inte ständigt jagar publicitet. Det är inte många idag som har den integriteten som Jonas Thern uppvisar, i en värld där det jagas bekräftelse, lajks och dylikt.  Det är smått befriande att läsa om en man som i stort sätt tackar nej till allt, som exempelvis Lets dance, mästarnas mästare och en massa annat. Han har liksom inget behov av att visa upp sig, utan han vet vad han kan, och vad han har gjort. Detta är ingen självklarhet idag, utan faktiskt något väldigt unikt om man ska vara helt ärlig.

Thern är en spelare som spelat ute i den stora fotbollsvärlden. Han har vunnit medaljer, titlar, matcher i både landslag, svenska/utländska lag. Han är alltså en mycket välmeriterad herre. Men oavsett bakgrund, så får inte Thern agera huvudtränare i de högsta divisionerna. Det finns alltså en ”fotbolls-lag” om att en tränare måste genomgå ex antal tränarutbildningar, så kallade UEFA-utbildningar för att få lov att vara huvudtränare. Detta är för mig helt barockt. En spelare som Thern får alltså inte lov att ledsaga och inspirera unga fotbollsutövare i det högsta divisionerna, som då huvudtränare, utan endast som andretränare?

För mig är detta bara ren och skär yta. Där finns alltså tränare idag som genomgått dessa utbildningar, där deras erfarenhet/bakgrund inte på något vis kan jämföras med Therns enorma meritlista. Det är alltså viktigast vad som finns på papper, och inte vad man kan/har uppvisat. Detta fenomen är ju inte specifikt inom fotbollen/idrotten, utan detta är något som finns i alla möjliga sammanhang såsom arbetsliv/föreningsliv eller dylikt. Jonas Thern vägrar alltså att gå dessa utbildningar. Kontentan blir då att han endast får agera andretränare i de högsta divisionerna. Man kan se detta som en onödig tjurskallighet, där man kan tänka ”bara gör det, så blir allt frid och fröjd”. Eller så tänker man som Thern, dvs motsätter sig hela etablissemanget för att göra sin grej. Jag kan faktiskt tycka att det är sunt, att någon vill och vågar göra på detta vis. Att man på något sätt säger ifrån att ”jag vill inte detta”. Personen ifråga har ju mer att förlora genom att inta denna tjurskallighet, än vad där finns att vinna.

Men återigen, personer som Thern visar att man inte kan ”köpas” för pengar, och där man är tydlig med att efterleva och följa sina egna filosofier, visioner och mål, och inte genom andras. Och detta är ju inte en ren självklarhet idag, där yta, pengar och egoism styr många med järnhand.

Ett brottnings-VM är nu avslutat (snart). Sverige har genom alla tider endast fått fram ett tjugotal herrvärldsmästare, och fyra damvärldsmästare. Ett fåtal har fått bestiga översta VM-pallen mer än en gång. Ernst Nilsson (2ggr), Olle Anderberg (3ggr), Bertil Antonsson (3 ggr), Pelle Svensson (2 ggr), Frank Andersson (3 ggr), Mikael Ljungberg (2 ggr) och Ara Abrahamian (2 ggr). Av damerna så är det endast Sara Eriksson-Dikanda som lyckats erövra mer än ett VM guld under sin karriär (2 ggr).

Det är som sagt svårt, men man får aldrig se det som en omöjlighet. Men eftersom det är svårt att nå detta översta skikt, och där merparten av alla dessa guldmedaljörer endast vann en gång under sin karriär, då är det verkligen extra viktigt att ta vara på stunden när man väl är där. Defileringen in mot pallen, speakern ropar upp ens namn på alla konstiga språk, känslan, atmosfären, medaljen fästes runt halsen, nationalsången. Det är som sagt mycket man ska insupa under detta korta ögonblick, men som sagt, glöm inte bort att njuta lite extra. Känslan kommer att bevaras inom dig för alltid, och den kommer aldrig att suddas ut.

Ingen av våra nu deltagande svenska brottare, förutom VM-bronsmedaljören Johanna Mattsson (2 EM-titlar) har stått överst i ett seniormästerskap. Världstoppen är bred och gigantisk, och där finns många kandidater på vägen. Där finns inga lätta matcher, utan allt handlar om att vara mentalt stark just vid detta tillfälle. Alla som är med har gjort grunden, dvs tränat oerhört hårt och varit hundraprocent fokuserad. Har man inte gjort grovjobbet, ja då blir det stört omöjligt att nå någon högre placering, och då hjälper inte heller din mentala styrka. Att endast fokusera på tur, det ger dig inga pallplatser.

När man är förberedd och tränad, och uppvisar ett starkt självförtroende, då brukar man allt som oftast ha den där lilla ”turen” som behövs i ett mästerskap, och i själva matcherna. Men grovjobbet måste som sagt först vara färdigt och fast förankrat. Klyschan säger allt som oftast ”det finns inga genvägar”, och den meningen stämmer till hundra procent. Många potentiella VM-mästare har nu varit i Oslo för att kämpa om det största man kan bli titulerad, dvs bäst i världen. Vissa gick från potentiell mästare till att bli en mästare på riktigt. De flesta fick/får tyvärr åka därifrån som den potentiella mästaren.    

En gång världsmästare, alltid världsmästare, och den meningen stämmer alltid. Ge aldrig upp dina tankar och mål om att vinna ett mästerskap. Det kanske blir ett VM, EM, eller rentav ett OS-guld till slut. Eller så kanske det lutar åt en medalj i valören silver eller brons, vem vet. Det viktigaste i alla fall är att du aldrig ger upp dina drömmar. Ger du upp, då kan du glömma att även titulera dig som den potentiella mästaren. 

Varje vecka tittar jag och min 11-åriga dotter på ett program som heter Lego masters. Det är en tävling som går ut på att bygga med just lego-klossar i en Tv-studio. Deltagarna jobbar i par, och deras uppgift är att ta sig an olika uppdrag, och därefter bygga efter produktionens önskemål. Kan det bli mer nördigt, vuxna människor som bygger lego? För mig är det en befrielse att få se dessa skulptörer, som helt och fast har ”nördat” in sig i dessa legobitar. För mig är ”nördighet” en egenskap som jag tycker är helt fantastisk, och som jag står bakom fullt och fast.
Dessa fantastiska personer har hittat sitt gebit i alla dessa klossar och brickor. Man får se och uppleva kreationer som är vackra, fantasifulla, otroliga och helt makalösa. Man kan inte för någon peng få ihop hur de lyckas med sina utmaningar. Så både jag och min dotter är helt förstummade av dessa fantastiska konstnärer.

Men det jag vill ha sagt med denna text är inte själva byggandet i sig, utan något helt annat. Eftersom programmet är just en tävling, så skickas ett par hem varje vecka efter domarens slutgiltiga bedömning. Samtidigt som ett par skickas hem (blir utslagna), så har varje program en vinnare som domaren bedömer har gjort bäst ifrån sig. Inget konstigt i sig, med tanke på att det är just en tävling. Men det jag har uppmärksammat är den sorg som det utslagna laget (paret) upplever när beslutet kommer att de tyvärr måste lämna tävlingen. Det är en befrielse att få se och uppleva vuxna män, kvinnor som nästan gråter, och ibland faktiskt till och med gör det för att de inte får fortsätta sin resa. Det betyder så ofantligt mycket för dessa personer, att deras besvikelse inte går att hejda. Känslostormarna blir för påtagliga.

Om jag ska jämföra deras besvikelse med hur jag en gång upplevde mina besvikelser som aktiv brottare, så var det exakt på samma sätt. Det var inte så mycket pga. att man inte skulle/kunde vinna längre, utan känslan var mer att man inte längre fick vara kvar i turneringen. Man var helt enkelt utslagen. Jag känner även igen mig att jag som stor och stark brottare inte heller kunde hejda mina känslor, vilket gjorde att även jag grät till ett flertal gånger som ”vuxen” brottare. Som barn var det ju självfallet tillåtet att gråta när man förlorade, men som vuxen skulle man ju mer hålla inne sina känslor. Jag kunde tyvärr inte hålla mig efter detta ”regelverk”, utan även jag som stor och stark brottare kunde gråta när man insåg att man inte längre var kvar i exempelvis ett EM, VM eller OS, eller någon annan turnering. Smärtan gjorde så ont, att man nästan gick i sönder inombords.

Så precis som dessa ”legomänniskor” blev även jag lika ledsen som dem vid en utslagning, men även lika glad om jag gick vidare. Känslan, euforin är också något som man inte kan förklara när man vinner, utan den känslan är enorm och obeskrivbar. Med denna text vill jag beskriva och förklara att om man som person ”nördar” in sig fullständigt i något som uppfyller stora delar av sitt liv, då blir också besvikelsen och glädjen lite mer tydlig. Den blir något starkare. Så oavsett om ”nörderiet” heter lego, brottning eller något helt annat, så får man lov att visa sina känslor på alla sätt. Sorgen och glädjen är det som gör att man håller fast vid sitt område, och där ingen kan rubba ens tankar till att göra något annat. Så kontentan av denna text är: självfallet har lego och brottning en del likheter, i alla fall när det kommer till vinster och förluster. Det är även okej att skvätta en tår, fastän det ”bara” handlar om brottning eller just lego.