Månad: september 2021

Som jag skrev för något inlägg sedan, där jag med viss antydan skrev att mitt fokus på idrottskarriären hade tappat sig en aning när jag var runt 27 år. Jag var inte lika girig efter segrar längre, utan jag hade fått ”lite” annat att tänka på. Jag tror ju fullt och fast att om man ska lyckas med sin idrott, då måste man vara egoistisk 24/7. Du ska kunna åka ut till skogen och springa när du känner för det. Aldrig behöva rådfråga eller ta hänsyn till någon, eller be om lov att få träna. Det ska vara du och dina tankar som formar din väg. Ingen annan ska få styra och sätta riktlinjerna. Ingen ska få påverka dig. Jag vill också påstå att vi som sysslar med individuella sporter, vi är nog lite mer egocentriska än vad tex lagsportare är. Men jag tror att det är ett måste för att kunna nå den absoluta toppen i vår genre.

År1994 träffade jag min fru. Helt plötsligt hade jag en person att ta hänsyn till, och brottningen blev inte längre prio ett längre. Mitt fokus var nu inte bara inställt på mig själv, utan detta skulle nu delas vilket var en väldigt ovan situation för mig. Att satsa, åka iväg, träna som en vettvilling, förbereda sig för matcher, allt detta hade nu börjat svikta en aning. Att fokusera på två saker – träning/tävling och sambo – den var tuff.

”Menar du att man inte kan ha en flick/pojkvän när man satsar?” Såklart man kan, men man måste också vara medveten om att du inte längre är helt själv i din satsning. Du har nu någon att ta hänsyn till, och som du vill ta hänsyn till.  1996 föddes vårt första barn. När vår dotter kom till världen, då förstod jag till hundra procent att min landslagskarriär var över. Jag hade aldrig fixat att delta på träningsläger i Sverige eller utomlands en vecka. Att på något sätt försöka mig på att avskärma mig hennes existens med att gå in i en bubbla och satsa på att vinna medaljer, nä, det fanns inte på kartan. Mitt liv, mitt fokus var nu min familj. Jag satsade visserligen fortfarande på nationella tävlingar, men det var något helt annat. Det är stor skillnad att satsa internationellt mot att enbart tävla inom rikets gränser. Landslaget var nu ett avslutat kapitel vilket kändes väldigt skönt. Jag älskade fortfarande att träna och hålla igång, och mäta mig med övriga eliten i Sverige, och det räckte mer än väl. Jag höll jämna steg med eliten fram till och med SM 2000, då jag gick till final mot Martin Lidberg. En knapp förlust, och en SM-silvermedalj samma år som jag fyllde 32 år. Men därefter tog min aktiva karriär slut.

En tränarkarriär inleddes istället, och den tog fart på riktigt 2004. Jag är så tacksam och glad över att jag prioriterade mina barn före min idrott. Beslutet att inte vilja/kunna satsa när mina barn kom till världen, den var helt och hållet min egen. Där fanns inget ultimatum från någon, utan jag själv kände att jag inte kunde satsa när barnen kom. Jag ville inte, och jag kunde inte. Mina barn var/är nummer ett, och jag ville inte missa deras viktiga uppväxt, med att då åka iväg och träna/tävla runt om i Europa/Världen. Jag var en gång i livet en mycket egocentrisk och hårt satsande idrottsman, vilket gjorde att jag fick dem framgångar som jag fick. Men när barnen kom, då valde jag bort fokuset från mig, för att istället ge detta till mina barn. Ett beslut som jag givetvis aldrig ångrat eller tvekat en enda sekund över.

Frågan fick jag till mig när jag precis lanserat min bok, min självbiografi: Gossen Ruda – Brottaren som försvann år 2019. En journalist ringde upp mig i samband med detta boksläpp, och frågan kom i slutet av intervjun. ”Jörgen, vad är du mest stolt över gällande din brottningskarriär?” Mitt svar kom lika snabbt som frågan ställdes: Att jag aldrig gav upp! Jag behövde alltså inte tänka till, eller förbereda mitt svar, utan svaret kom helt naturligt.

Jag gav aldrig upp min dröm, och den tanken är jag oerhört stolt över. Jag tänkte i tidig ålder att jag ville bli något inom brottningen. Även om målet då kändes långt borta från mig, nämligen att lilla jag skulle kliva upp på en mästerskapspall på ett EM, VM eller OS i framtiden, så övergav jag aldrig hoppet eller drömmen. Men fastän drömmen var hundratusentals mil bort, så fanns där alltid en gnutta i mig, som på något sätt kunde förmedla en känsla på hur det skulle kunna kännas att stå på en pall och vinna en mästerskapsmedalj. Den tanken, och de bilder som jag såg framför mig som tolvåring, de släppte jag aldrig. Även om det var motigt ett flertal gånger, där drömmen ibland kom längre och längre ifrån en, så hittade jag alltid en väg tillbaka till mitt drömscenario. Jag vet inte hur, men jag tror att min längtan alltid var så stark.

Jag gav alltså aldrig upp. Jag kan ibland inte förstå hur jag orkade. Men när man vill något så mycket, då låter man aldrig svårigheterna ta över och besegra ens drömmar och mål. Om det sen handlar om att bli duktig i brottning, eller renovera klart ett hus, eller något helt annat, så kommer denna omåttliga drivkraft bli ens vän för livet och hjälpa dig på vägen oavsett (tror jag). Under alla mina år, från den dagen jag började brottas år 1976, så fanns det aldrig på kartan att jag skulle sluta med min sport. Aldrig kom det upp en tanke på att missa en träning bara för att man inte orkade. Aldrig en tanke på att glida undan och fuska eller hitta andra genvägar i min träning. Jag ville alltid vara där, när klubben erbjöd sina träningar två dagar i veckan när jag var barn. Mitt liv var rörelse. Dagarna mellan brottningsträningarna var jag alltid igång med annan idrott på gården där hemma med exempelvis tennis, fotboll, löpning eller annat kul.

Jag är inte Sveriges mest meriterade brottare genom tiderna, men jag lyckades med något som man inte kan plugga sig till, eller betala med pengar. Inte många trodde på mig (förutom min familj), därför är jag extra stolt över att jag aldrig gav upp mina mål. Så det är inte konstigt att när frågeställningen kom, att mitt självklara svar blev just: Jag är stolt över att jag aldrig gav upp!

Bilden är från år 1995. Jag har precis vunnit mitt fjärde SM-guld i överlägsen stil. När min arm lyfts upp av domaren för att intyga att segern och SM-guldet var mitt, så var jag vid detta tillfälle en ganska meriterad herre. Jag var b.la. EM-mästare, vice världsmästare och fyrfaldig SM-vinnare. Tittar man på bilden så ser jag hur säker ut som helst. Ingen kan nå mig, och ingen kan besegra mig. Rent ut sagt, jag utstrålar pondus och säkerhet. Men ibland säger en bild en sak, medan verkligheten säger något annat. Bilder kan luras, och bilder kan dölja en sanning.

Känslan som utstrålas från bilden var egentligen sann i den mån att jag var överlägsen i tävlingen, och jag kände mig sjukt stark både mentalt och fysiskt men, min brottningslust, min vinnarinstinkt hade sakta börjat avta. Min längtan över att bli mästare igen, vinna fler mästerskapsmedaljer var inte lika konstant som tidigare, utan jag hade börjat snegla mer och mer på det ”vanliga” livet. På bilden är jag bara 27 år gammal, och rent siffermässigt har jag minst fem år kvar i den yppersta eliten. Min hjärna ville inte längre bara fokusera på brottning. Andra saker hade fått en plats i mitt inre tänk. Mina inre bilder var inte lika självklara längre där jag såg mig själv tampas om medaljer.

De året, 1995 tackar jag nej till deltagande i både europamästerskapet i Besancon i Frankrike, och VM i Prag. Lusten fanns inte längre kvar. Resandet, tävlandet internationellt, hungern att vinna var på väg att suddas ut. Så även om bilden säger en sak, så sa verkligheten något helt annat. Jag var inte längre på ”tårna”. Det var givetvis ett smärtsamt avsked, men även en viss lättnad. Jag hade vunnit ganska mycket, och jag var väl på något sätt nöjd med min karriär. Jag hade säkert kunnat satsa minst ett år till (över OS i Atlanta), om jag hade fått rätt stöd och uppbackning. Mina egna krafter hade tagit slut, och ingen ledare i min närhet hade någon vilja eller ork att bära mig vidare. Jag behövde en kraft från sidan för att orka satsa över olympiaden 1996.

Tanken och reflektionen med denna text är att en bild kan betyda tusen ord. En bild kan luras. Så även om en person ser framgångsrik och nöjd ut, så kanske där finns något sorgset bakom bilden. Sorgen i min bild är att jag visste att min idrottskarriär började närma sig sitt slut. Jag visste någonstans att det troligtvis inte blir mer än så här. Men när jag ser bilden idag, så känner jag en helt annan känsla. Den är inte alls förknippad med smärta, utan tvärtom. Idag ser jag bilden på en kille som levde sin dröm. En dröm som till och med blev sann. Min stora idrottsliga dröm tog visserligen slut, men något annat i livet fick istället min fulla uppmärksamhet.

FOTO: BILDBYRÅN       

Det har varit mycket att fixa med den senaste tiden. Jag har ju givetvis velat skriva betydligt mer än vad jag gjort, men ibland måste man omprioritera. Det har varit planering/firande med fruns femtioårsdag, och så även planering för vårt arrangemang i Limhamns BK då vi ska arrangera vår berömda ungdomstävling, Richthoffcupen. Man känner sig lite ringrostig eftersom det var ett tag sedan vi som förening arrangerade något med tanke på den senaste coronatiden. I vanliga fall är det tävlingar, julfester, avslutningsfester, läger och mycket mer därtill. Men nu har ju allt startat upp igen (så himla skönt), i alla fall från och med den siste september, och det ser vi alla fram emot. Redan nu i höst blir det SM-tävlingar för samtliga kategorier, vilket ska bli mycket intressant att följa.

Träningen har denna termin startat upp på ”riktigt” igen, vilket känns som en befrielse. Vi inom brottningssporten hör ju för det mesta om att klubbarna runt om i landet har det tufft och svårt. Rekryteringen är inte helt lätt och enkel i vissa delar av landet, och många väljer att lämna brottningssporten. Men vi i Limhamns BK har omvända problem. Vi har så många som vill börja hos oss, att vi i vissa grupper måste säga stopp. Vi har alltså infört en kölista i några av våra grupper. När man berättar detta för andra brottningskollegor så tror dom inte att det är sant. Kösystem inom brottning, hur är detta möjligt?

För en c: a trettio – fyrtio år sedan när en viss Frank Andersson slog igenom, fick man allt som oftast höra att klubbarna fick sätta ”lapp på luckan” till deras träningslokaler. Intresset var skyhögt, och till stor del kan man givetvis tacka fenomenet Frank för detta genomslag. Idag har vi ingen ”Frank-typ ”som ger sporten lite extra glans, utan vi får hitta andra metoder för att locka våra yngre till att börja med vår fina sport. Men hur gör vi då i Limhamns BK? Hur kan vi ha en sådan ökning? Vi har i dags dato en c: a 10 – 12 brottningsgrupper igång varje vecka?

Det finns givetvis en massa anledningar varför vi har ett sådant uppsving. Den första anledningen som jag tror är den viktigaste, är att vi arbetar efter att ha ordning och reda i klubben. Föräldrar, barn och tränare vill känna att klubben är strukturerad och ordningsam. Man vill inte träna i en klubb där det råder ”Hawai-stämning”, och där man tränar efter mottot ”allt ordnar sig”. Vad som innefattar meningen ”ordning och reda” är en uppsjö av en massa delmoment. Ordning och reda kan innefatta: kanslidelen, träning, föräldrar, lokaliteter, ledarskap, instruktörer osv. Det finns alltså massvis av grejor som omgärdas av just meningen ”ordning och reda”.

När alla dessa pusselbitar är på plats, då kommer nästa viktiga del i en föreningsverksamhet, nämligen klubbens instruktörer. Instruktörerna är själva hjärtat i föreningslivet. Ledarna och tränarnas engagemang är liksom sinnebilden av hur en förening mår. Mår tränarna bra, då blir det givetvis engagerade träningar, vilket smittar av sig till klubbens adepter. Engagemang är alltså ordet som är ack så viktigt. Man har ju hört rysliga storys om ledare/tränare som endast är där för deras egna skull, och inte för klubbens aktiva såsom det ska vara.

Så anledningen till att vi i Limhamns BK kan känna oss tacksamma med vår verksamhet beror mycket på klubbens struktur, och instruktörernas vilja och engagemang. Så glöm inte bort att struktur och engagemang är två mycket viktiga pusselbitar som krävs för att tex en idrottsförening ska kunna utvecklas och fungera på bästa sätt.

Bild överst: LBK bästa klubb vid en tävling i Lund 2020

För ganska exakt tjugofem år sedan började jag arbeta som fritidsledare på Sofielundsskolan i Malmö. Vid den tidpunkten var jag inne på mitt tjugoåttonde levnadsår, och min brottningskarriär började så smått gå mot sitt slut. Jag skulle snart bli pappa för första gången, och mitt liv hade börjat få en annan inriktning än just bara idrott. Min nya arbetsplats Sofielundsskolan var på den tiden en ganska stökig skola med över tusen elever. Jag blev anställd som fritidsledare med inriktning ”kasta in ungarna på lektionerna, och se till att inga elever levde jäkel i skolans rasthall/korridorer.” Orden kom från rektor Björn Norström som var en bestämd och mycket karismatisk person. I och med denna tjänst fick jag den stora förmånen att börja jobba med Djamel Aknouche. Djamel var femton år äldre än mig, och han kom att spela en mycket viktig roll i mitt framtida ledarskap. Djamel blev lite av min mentor, och en väldigt stor förebild.

Han och jag fick rollen som ”utkastare/inkastare”, fritidsledare, psykolog, kurator, förmedlare, förhandlare och givetvis mycket mer. Vi två blev ett mycket viktigt inslag i vardagen för skolans elever. Vi blev helt enkelt en trygghet för alla. På bara ett par månader hade vi förändrat skolan markant med vår envishet, beslutsamhet, struktur, ordning och reda och mer därtill. Alla elever gillade oss. Även så barnen/ungdomarna som vi fick ”ryta” till mot ett flertal gånger, även dessa elever tyckte om vår närvaro på skolan. Vi ställde krav, och vi var engagerade.  

Det jag vill säga med denna text är att jag lärde mig mycket av denne man. Han blev liksom min mentor i skolans värld. Jag fick följa en man som inte var konflikträdd, som brydde sig om barnen, vågade stå upp mot vem som helst, vek aldrig ner sig, stod upp för dom svaga och han var en person som aldrig jagade pengar, makt eller andra ytliga grejor. Utan Djamel var alltid Djamel. Jag är så otroligt glad och tacksam över att jag som tjugo-plussare fick möjlighet att ta del av Djamels värderingar, syn på skola, elevbemötande och andra viktiga frågor i livet.

Idag när jag coachar barn ungdomar, om det så är när jag håller träningspass, eller talar med barn/ungdomar i andra sammanhang, så hör jag alltid Djamels röst på något sätt. Han finns liksom alltid med. Om två år fyller Djamel sjuttio år. Han är sedan några år tillbaka pensionär, och han umgås mycket med sin familj, barn och barnbarn. Ibland hörs vi av och pratar i telefon. Det är inga samtal på tio minuter, utan det blir samtal uppemot en timme och ibland mer därtill. Vi diskuterar ungdomar, skola, politik och andra viktiga samhällsfrågor.

Så tack Djamel för att jag fick lära känna dig den där dagen för lite mer än tjugofem år sedan. Du har varit en stor mentor för mig i livet, och du har lärt mig mycket om skolans värld och allt vad det innebär. Jag tror faktiskt att alla hade behövt möta och träffa en ”Djamel” i sitt liv.

Bilden: Djamel gratulerar mig på min femtioårsfest 2018 i Limhamns Folkets hus.  

Söndagen den 29 september 1991, ett datum jag aldrig glömmer. Det är snart på dagen trettio år sedan vilket för mig är svårt att fatta och ta in. Det berörda datumet vinner jag ett VM-silver i den bulgariska semesterorten Varna. Jag var tjugotvå, nästan tjugotre år gammal. Medaljen i sig ser idag inte mycket ut till världen. Den har blivit lite blek, och den ser faktiskt lite lätt anskrämlig ut. Men oavsett tidens fart och gång, så har denna lilla metallbit blivit väl förankrad med mig och mitt liv. Jag är fortfarande VM-tvåan i brottning. Det går fortfarande ett sus av beundran, när tex barn frågar mig vad jag vunnit och blivit i min sport. När jag replikerar deras fråga med att jag en gång var två i världen, då kommer allt som oftast ett ”WOW!” Barnen motsätter sig aldrig mitt tydliga svar med att säga: ja, men det var ju länge sedan! Tiden har för barnen ingen betydelse. Deras uppskattning i rösten är alltid lika påtaglig och varm vilket fortfarande känns fantastiskt.

Den dagen för snart trettio år sedan vinner jag ett VM-silver. Jag förlorar inte ett guld, utan jag vinner som sagt ett silver. Sydsvenskans utsända som var på plats, sportjournalisten Magnus Månsson skrev rubriken som var sann, och så väl formulerad: ”VM-silver med guldkant!” Jag var bland molnen den kvällen. Känslan är nästintill obeskrivbar, när man uppnått en sådan stark dröm som att vinna en medalj på ett internationellt mästerskap.   

Jag har genom alla år alltid haft denna medalj som ett tecken när jag coachar, inspirerar barn, ungdomar och vuxna i olika sammanhang. Kan jag, så kan du! Jag vill få fler till att uppnå den lycka som jag där och då kände en kväll i början av 90-talets decennium. Och tro mig, den lyckan jag kände där och då, har fört mig framåt till den jag är idag. Mitt liv stannade inte den 29 september 1991, utan den gjorde så att allt satte fart.  Medaljen har som sagt inte bara ett värde från den utnämnda kvällen, utan värdet har följt mig genom alla år därefter i olika sammanhang.

Jag kommer alltid vara VM-tvåan i brottning, och den etiketten är jag stolt och glad över. Medaljen har blivit en stor del av mitt liv, och den följer mig alltid på ett positivt sätt. I mitt coachande vill jag få barn, ungdomar till att själva uppnå denna fantastiska känsla. Jag vill få barnen/ungdomarna att inte ge upp sina drömmar. Om jag kunde, så kan som sagt även du. Känslan att vinna stora medaljer är oersättlig, och jag rekommenderar den starkt till våra unga utövare som sitter i sina pojk, respektive flickrum och drömmer om EM, VM och OS-medaljer. Förvandla din dröm genom att vara envis, träningsvillig, se dig själv i dessa sammanhang, lyssna på människor du respekterar, lyssna inte på människor som snackar strunt, se positiva bilder framför dig, var ärlig i ditt idrottande, blanda dig inte med människor som vill dig illa och slutligen: Ge aldrig upp.

Med dessa ord vill jag ge dig kraft, genom att säga att även du har en stor möjlighet att uppleva den känsla som jag gjorde söndagen den 29 september 1991 för snart trettio år sedan. En känsla som är helt fantastisk, och som jag varmt rekommenderar. 

Ursäkta, men jag brukar faktiskt inte svära, men ibland blir det bara för mycket. Min frustration ligger i att jag blir mer än smått irriterad på varför folk måste ljuga så förbannat. Varför kan man inte bara hålla sig till sanningen. Nä, allt ska spetsas till, man lägger till och drar ifrån, allt för att sätta sig själv i bästa dager. Min undran är då, varför är inte folk är mer källkritiska inför dessa lögnare? Vi lever i ett samhälle där i stort sett allt kan googlas upp. Man behöver inte göra som före internettiden, dvs gå till biblioteket för att söka information, utan nu är det bara att dra fram sin smartphone (vilket folk gör i tid och otid) och kontrollera fakta. Nu vill jag inte på något sätt påstå att allt på internet är sanning (långt därifrån), utan man måste givetvis vara källkritisk även där. Men någonstans kan man väl ändå vaska fram någon typ av sanning, eller? Eftersom detta fenomen (internet) är en gigantisk plattform, så borde egentligen alla besserwissrar vara utdöda idag, eller det kanske är tvärtom? Alla lögnare har kanske hittat sitt perfekta forum för att utveckla sina påhitt mer och mer?

Folk blåljuger om sina meriter, utbildningar, jobb osv. Det finns massvis av saker där folk spetsar till sitt CV på alla olika sätt. Ta bara idrotten som ett exempel. Personer med ytterst sparsamma idrottsliga meriter i sin ungdom, lyfter nu på äldre dar fram dessa och utmålar sig själva till att den en gång har varit ”lovande”, ja till och med mycket lovande idrottare. När sanningen sedan uppdagas, visar det sig sedan att de knappt spelat några matcher. Inom min sport brottning, där ljugs det hej vilt om SM-guld, medaljer och andra internationella framgångar. Den vanligaste frasen som jag hör är: Du Jörgen, jag talade med XXX igår, och han sa att han hade varit med i landslaget under sin brottartid, stämmer detta? Många gånger så bara baxnar jag totalt. Personerna ifråga har oftast knappt vunnit några matcher, ändå vågar de utge sig för att ha varit tex landslagsmän.

Men tyvärr så är ytan viktig idag. Man ska synas och höras till vilket pris som helst. Folk är beredda att spetsa till allt. Samvetet är liksom bortblåst. Människor ljuger så att de till sist tror på sin egna påhittade lögner. Men någonstans, eller någon gång så måste väl ändå dessa lögner komma ikapp sanningen? För det måste ju vara oerhört obehagligt att leva med känslan över att kunna bli påkommen. Tänk om någon hade ställt frågan till vederbörande lögnare ”Det stämmer ju inte det du säger!” Lögnaren blir konfronterad om sitt lurendrejeri. Den känslan måste ju vara smått obekväm, och jäkligt jobbig att leva med. Tyvärr så tror jag att dessa personer som innehar denna lögnaktiga ådra, att de på något sätt lärt sig hantera sina lögner på ett effektivt sätt. Det vet precis hur mycket, och hur lite de ska agera, för deras sanning, blir ju ändå alltid en sanning.